URL of this page is www.skeptron.uu.se/broady/sec/sec-lagesrapport-2010-12-31.htm

Donald Broady
Forskningsgruppen för utbildnings- och kultursociologi (SEC)
Institutionen för utbildning, kultur och medier, Uppsala universitet

Forskningsgruppen SEC, lägesrapport årsskiftet 2010/2011

Centrerat stycke

PM 31 december 2010
rev. 2011-01-05

Den institution där forskningsgruppen för utbildnings- och kultursociologi (SEC) har sin nuvarande hemvist kommer att läggas ned i och med utgången av år 2010. Sedan universitetsledningens planer på en nedläggning blev kända i september 2010 har vi inom gruppen och i överläggningar med olika samarbetspartner vridit och vänt på olika alternativ för att skapa bästa tänkbara förutsättningar för den fortsatta verksamheten.

Det följande är en redogörelse hur långt vi kommit. Den är primärt avsedd för internt bruk som information och diskussionsunderlag inom forskningsgruppen. Bara ett fåtal av medarbetarna och samarbetspartnerna har haft möjlighet att närmare följa höstens alla turer i organisationsfrågan. Många av er undrar säkert hur läget är.

En första version av denna pm sändes ut till SECs medarbetare 31 december 2010. I föreliggande version från 5 jan. 2011 finns smärre korrigeringar, och en sammanfattning och en innehållsförteckning har tillkommit.

Innehåll

Sammanfattning
Forskningsgruppen för utbildnings- och kultursociologi (SEC)
Epitafium över Institutionen för utbildning, kultur och medier
Nedläggningsbeslutet och vår ursprungliga idé: hemvist vid två institutioner
Planering under hösten 2010
Administrativa hinder för idéns förverkligande
Om den nya institutionen och det stora behovet av samverkan utåt
Samverkan utåt måste förenas med renodling av egna specialiteter
Den nya fakulteten för utbildningsvetenskaper och ansvaret för lärarutbildningen
Slutsatser
Bilaga 1. Presentation från informationsmöte 6 sept. 2010 20
Bilaga 2. Information till de anställda 7 sept. 2010 om ny organisation av det utbildningsvetenskapliga området 21
Bilaga 3. Utdrag ur protokoll, Historiska institutionens styrelses sammanträde 3 nov. 2010. 24
Bilaga 4. Förslag till avtal mellan Historiska institutionen och Forskningsgruppen för utbildnings- och kultursociologi (SEC) avseende SEC:s verksamhet vid Historiska institutionen. Behandlat vid Historiska institutionens styrelses sammanträde 8 dec. 2010. 25
Bilaga 5. Utdrag ur styrelseprotokoll, Historiska institutionens styrelses sammanträde 8 dec. 2010. 28
Bilaga 6. Mejl 21 dec. 2010 från Humanistisk-samhällsvetenskapliga områdets kanslichef Bengt Gustafsson. 29
Noter

Sammanfattning

Detta är en sammanfattning av en pm ”Forskningsgruppen SEC, lägesrapport årsskiftet 2010/2011” som 31 december 2010 skickades ut till SECs medarbetare. Främst avsedd för internt bruk.

Forskningsgruppen för utbildnings- och kultursociologi har existerat under detta namn sedan 1992. Den har haft sin hemvist vid olika institutioner, de senaste åren 2006-2010 vid Institutionen för utbildning, kultur och medier, Uppsala universitet. Där har forsknings- och undervisningsmiljön varit välfungerande och expansiv. För oss alla som var engagerade i verksamheterna, från prefekten och nedåt, kom det som en fullständig överraskning när den 6 september 2010 från fakultets- och universitetsnivå meddelades att institutionen kommer att läggas ned vid årsskiftet.

Nedläggningsbeskedet gjorde det nödvändigt att leta efter en eller flera nya institutionella tillhörigheter för forskningsgruppen. Möjligheterna är många. I pågående och planerade projekt ingår företrädare för åtskilliga samhällsvetenskapliga och humanistiska ämnen anställda vid ett antal olika institutioner.

Redan i september vi inledde vi överläggningar med institutionsledningarna för Historiska institutionen och Institutionen för utbildning, kultur och medier och kom fram till att det bästa alternativet vore att ge gruppen en dubbel hemvist vid två av Uppsala universitets institutioner, dels Historiska institutionen och dels den nya institution vid utbildningsvetenskaplig fakultet som kommer att inrättas 1 januari 2011. Uppdelningen skulle innebära att mer historiskt inriktad forskning förläggs till den förstnämnda institutionen och mer renodlat utbildningssociologiska studier, särskilt av det aktuella tillståndet inom skolväsendet och den högre utbildningen, till den sistnämnda.

Under hela hösten 2010 planerade vi för att SEC skulle knytas till dessa två institutioner. Vi föreställde oss att arrangemanget skulle bli till fördel för alla. Ett gemensamt intresse borde vara att främja den utbildningshistoriska forskningen som på senare år blivit något av ett profilområde vid Uppsala universitet. Vidare har SEC behov av en fruktbar forskningsmiljö, Historiska institutionen välkomnar tillskott inom det modernhistoriska området, och den nya institutionen vid utbildningsvetenskaplig fakultet skulle erhålla en välbehövlig förstärkning av forskningsbasen.

Inte minst den nya institutionen skulle ha haft mycket att vinna på arrangemanget. Denna är nämligen så organiserad att den ifall den skulle lita till egna krafter i allt väsentligt skulle bli en grundutbildningsinstitution, närmare bestämt en lärarutbildningsinstitution. Den kommer att bli det humanistisk-samhällsvetenskapliga områdets största institution med klen egen forskning.

För att forskningen vid institutionen ändå ska tillförsäkras någorlunda rimliga utvecklingsmöjligheter måste såvitt jag kan förstå både den nya fakulteten för utbildningsvetenskaper och dess nya institution

ta hänsyn till att merparten av den utbildningsvetenskapligt orienterade forskningen vid universitetet försiggår utanför den nya fakulteten och den nya institutionen − det vill säga inom andra ämnen, vid andra institutioner och andra fakulteter; den nya fakulteten och den nya institutionen måste avstå från alla anspråk på att monopolisera utbildningsvetenskapen vid universitetet utan i stället ta på sig uppgiften att agera samordningscentral och mäklare.
prioritera samverkan utåt eftersom den nya institutionen kan tillförsäkras en rimligt kraftfull forskningsbas endast om denna forskningsbas sträcker sig in i andra ämnen och institutioner.
profilera sig, det vill säga renodla ett begränsat antal egna specialiteter − specialiteter som inte är alltför många utan utgörs av några områden där man med trovärdighet kan hävda att tillräcklig kompetens finns ”i huset”.
erbjuda synnerligen goda villkor för forskningen och forskarutbildningen vid institutionen som annars får svårt att attrahera och behålla dugliga forskare och doktorander.

För mig och medarbetarna vid den snart hädangångna EDU-institutionen framstod det som en självklarhet att den kommande nya institutionen inte hade annat val än att prioritera forskningssatsningar i linje med detta fyrapunktsprogram, och i synnerhet odla samverkan med olika ämnen och institutioner. Alternativet vore ett återfall i den isolationism och protektionism som präglat den tidigare institutionen för lärarutbildning. Våra planer på ett nära samarbete mellan den nya institutionen och Historiska institutionen, det vill säga en brygga mellan Blåsenhus och Engelska parken, skulle bidra till att ge forskningen vid den nya institutionen en flygande start och alla skulle glada, trodde vi. Men icke så.

Ett första hinder uppträdde 18 november då dekanen för Utbildningsvetenskapliga fakultetsnämnden tillkännagav att hon inte kommer att tillåta att några av de projekt som för närvarande leds av någon anställd vid Institutionen för utbildning, kultur och medier efter årsskiftet hamnar vid Historiska institutionen. Sådana projekt skulle överföras till den nämna nya institutionen vid den utbildningsvetenskapliga fakulteten. Därmed förbjöds vi att genomföra den planerade uppdelningen i mer historiska projekt vid den ena institutionen och mer samtidssociologiska vid till den andra. Vi rättade oss efter detta direktiv och fortsatte planeringen med sikte på att ändå − visserligen med viss fördröjning men i takt med att nya projekt tillkom − få till stånd en samverkan som innebar en forskningsmiljö delad mellan de två institutionerna.

Nästa hinder dök, lika överraskande, upp några dagar innan jul, 21 december, i form av direktiv från humanistisk-samhällsvetenskapliga områdets kansli som innebar ett förbud mot den överenskommelse mellan SEC och Historiska institutionen som behandlats vid två av Historiska institutionens styrelsemöten där den godkänts och låg färdig för underskrift. Därmed blev det stopp för höstens planer på att ge forskningsgruppen en delad hemvist vid två institutioner.

Närmare bestämt försvann därmed möjligheten att en av dessa institutioner skulle vara den nya institutionen vid utbildningsvetenskaplig fakultet. En hemvist enbart vid denna har aldrig varit på tal i vår planering redan av det enkla skälet att forskningsmiljön där blir alltför tunn om inte samverkan utåt kommer till stånd. Ett annat skäl är SECs mångdisciplinära karaktär. Institutionen för utbildning, kultur och medier har fungerat utmärkt som värd för en forskningsgrupp vars medarbetare företräder ganska många ämnen och institutioner. Projekt har kunnat förläggas dit även om huvudsökanden/projektledare haft sin anställning på annat håll, och vice versa. Administrationen har varit anpassad till detta slag av utspridd verksamhet. Medarbetare har kunnat tilldelas mejladresser, behörigheter till datorsystem etc vid flera institutioner. Även på andra sätt har samverkan utåt underlättats vid vår hittillsvarande hemmainstitution. De ovan nämnda direktiven innebär att inget sådant tillåts vid den nya institutionen.

Som ytterligare en bekräftelse på att en forskningsgrupp som SEC inte passar in vid den nya institutionen mottog vi − återigen utan förvarning − 29 december ett besked från den tillträdande prefekten för den nya institutionen. Den här gången handlade det om att vi blivit fråntagna de administratörsrättigheter till personalkatalogen som vi haft vid Institutionen för utbildning, kultur och medier. Det skapade bekymmer under helgerna eftersom vi använder CAS-id (eller som det numer heter ”central webbautenticering”) för all hantering av medarbetarnas tillgång till olika program och arkiv, interna projektdatabaser, internrapporter, utskickslistor med mera på diverse servar (vilket är den metod som rekommenderas inom universitetet; en och samma inloggning på universitetsnätet ska ge tillgång till alla system där man har rättigheter). Snabba insatser kan behövas när någon nytillkommande projektmedarbetare ska ges tillträde till de interna ytorna. Det är svårt att förstå poängen med att gå omvägen över någon personaladministratör för att genomföra en ändring som tar tio sekunder.

Somliga av oss som varit verksamma inom SEC vid nuvarande Institutionen för utbildning, kultur och medier kommer från och med 1 januari 2011 att per automatik få våra anställningar överförda till den nya institutionen, med åtföljande undervisningsuppgifter inom våra kompetensområden, primärt utbildningssociologi och utbildningshistoria. Det är en god sak. Även ekonomiadministrationen av några av SECs pågående forskningsprojekt kommer per automatik att förläggas till den nya institutionen.

I övrigt fortskrider planerandet av verksamheter vid andra institutioner. Situationen innebär tills vidare att forskningsgruppen får än mer karaktär av nätverk − väl att märka i betydelsen produktivt nätverk, med gemensamma program och projekt, inte bara en kontaktyta.

Forskningsgruppen för utbildnings- och kultursociologi (SEC)

SEC har existerat under sitt nuvarande namn sedan 1992 och genom åren haft sitt högkvarter vid tre eller fyra olika institutioner i Stockholm och Uppsala. Den leds i dag gemensamt av Donald Broady, Mikael Börjesson och Marta Edling.[i]

Som framgår av namnet är verksamheten inriktad mot utbildningssociologi och kultursociologi. Med åren har de historiska perspektiven blivit allt mer framträdande.

Inom flertalet utbildningssociologiska studier anläggs två perspektiv. Å ena sidan undersöks hur olika sociala grupper använder utbildningsystemet. Å andra sidan utforskas fältet av utbildningsinstitutioner, det vill säga systemet av relationer mellan de positioner som besättas av olika lärosäten, skolor och utbildningsinriktningar. Särskilt intresse ägnas åt förhållandet mellan vad studenter, elever eller lärare har i bagaget (kulturellt kapital och andra tillgångar) och den ordning som råder inom utbildningsväsendet och i den sociala världen.

Flertalet kultursociologiska studier ägnas åt undersökningar av skilda slag av fält i Pierre Bourdieus mening. Tonvikten ligger vid kulturella fält såsom konst, litteratur och vetenskap. I många fall används prosopografisk (ung. kollektivbiografisk) metod, vilket innebär kartläggningar av de tillgångar som människor och institutioner som är verksamma inom fälten besitter, i syfte att blottlägga fältens strukturer − det vill säga mönstren av positioner, polariteter och hierarkier − och deras framväxt, utveckling och transformationer.

Vad forskningen mer konkret handlar om framgår av titlarna på pågående och nyligen avslutade projekt, däribland följande, samtliga finansierade av Vetenskapsrådet: ”Ett kunskapsområdes uppkomst och etablering: Hållbar utveckling som undervisningsämne inom svensk högre utbildning. En utbildningssociologisk studie”; ”Grusade förhoppningar eller lyckade nyorienteringar? Högskolestudenters ändrade studieplaner och avhopp inom högre utbildning 1977–2007”; ”Gymnasieskolan som konkurrensfält”; ”Internationaliseringens nationella arenor. Svensk högre utbildning och utländska studenter, 1945–2015”; ”Kampen om studenterna. Det svenska högskolefältet och lärosätenas rekryteringsstrategier 1993–2003”; ”Konsten att lyckas som konstnär. Socialt ursprung, kön, utbildning och karriär 1945–2007”; ”Sextioåtta. Studentrevoltens sociala förutsättningar och kulturella effekter”; ”Skolans kungsväg. Det naturvetenskapliga programmets plats i utbildningssystemet”; ”Språken, skolan, samhället 1960–2010”; ”Transnationella strategier inom den högre utbildningen. Sveriges förhållande till Frankrike och USA, 1919–2009”.

Några större projekt med andra finansiärer är ”Folkskolans finansiering. De ekonomiska förutsättningarna för den allmänna folkundervisningens framväxt, 1842–1937” (Handelsbankens forskningsstiftelser); ”Att bygga maktbas. Uppbyggnad och utveckling av databas över ledande positioner” (Ragnar Söderbergs stiftelse); samt med finansiering från Riksbankens Jubileumsfond ”Konst, karriär och kön. En studie av manliga och kvinnliga konstnärers meriteringsvägar och rekryteringen till professurer och högre lärartjänster vid Kungl. Konsthögskolan och Valands konsthögskola 1945–2000”, ”Projekt Derkert” och tidigare ”Formering för offentlighet. En kollektivbiografi över Stockholmskvinnor 1880–1920”.

Den jämförelsevis omfattande externa forskningsfinansieringen har varit en viktig materiell förutsättning för verksamheten. Enbart bidragen från de två ledande svenska finansiärerna Vetenskapsrådet och Riksbankens Jubileumsfond uppgick under perioden 2005–2010 sammantaget till 46 mkr. För år 2011 har SEC blivit tilldelat 13 mkr i bidrag från dessa två finansiärer för projekt avsedda att förläggas till EDU-institutionen (innan vi visste att denna skulle läggas ned). En materiell konsekvens av att den externa forskningsfinansieringen är så pass stor är att den overhead som vår institution drar från forskningsbudgetarna kunnat hållas förhållandevis låg, för närvarande 33 procent.

Ämnestillhörigheten är synnerligen varierande. I SECs ledningsgrupp som möts en gång i månaden ingår företrädare för Amerikanistik, Ekonomisk historia, Engelska, Historia, Konstvetenskap, Pedagogik och Utbildningssociologi. I SECs pågående forskningsprojekt medverkar forskare och doktorander med bakgrund i Arkiv, bibliotek och museer, Amerikanistik, Ekonomisk historia (3 medarbetare), Engelska, Didaktik, Företagsekonomi, Historia (8), Idéhistoria (2), Konstvetenskap (6), Matematik, Pedagogik (8), Rättssociologi, Skandinavistik, Socialantropologi, Sociologi (4) och Utbildningssociologi (10) . Därutöver finns ett antal korresponderande medarbetare och samarbetspartner som bidrar till verksamheten utan att för tillfället vara arvoderade inom något pågående projekt vid institutionen. Vartill kommer många doktorander i olika ämnen vilka mer eller mindre frekvent deltar i seminarier och på andra sätt ingår i forskningsmiljön.

Utmärkande för forskningsmiljön är att flertalet av de i projekten deltagande forskarna och doktoranderna är anställda på annat håll än vid institutionen.

Att medarbetare kommer från olika institutioner och lärosäten, svenska och utländska, innebär särskilda krav på infrastrukturen. Det gäller forsknings-, ekonomi- och undervisningsadministrationen, liksom den digitala infrastrukturen, dvs. tillgången till gemensamma interna databaser, textarkiv o.likn.

SEC har omfattande engagemang i internationella och nationella forskarnätverk och samarbetsprogram, forskarskolor m.m. Tack vare goda vitsord i samband med den universitetsgemensamma utvärderingen KoF 07 tilldelades SEC av rektor fr.o.m. 2008 s.k. excellensmedel för den fortsatta utvecklingen. Att forskningsmiljön är attraktiv har tagit sig uttryck i ett tillflöde av högt kvalificerade nya medarbetare som anmält sig som sökande vid utlysningar, valt att förlägga egna forskningsprojekt eller postdok-medel till vår institution eller anslutit sig som gästforskare och i några fall som anställda gästprofessorer. Vad gäller utbildning har vi byggt upp utbildningssociologi som forskarutbildningsämne (inrättat 2006) och som huvudområde på avancerad nivå och grundnivå, samt medverkat i annan kursverksamhet, bland annat inom lärarutbildningen. Numer ges kurser i utbildningssociologi på samtliga nivåer. Utöver medel för egentlig forskning har SEC haft uppdrag av utredningskaraktär från Högskoleverket, Skolverket, Regeringen, Utbildningsdepartementet, Vetenskapsrådet m.fl.

Epitafium över Institutionen för utbildning, kultur och medier

Bland de institutioner där jag varit verksam under mitt yrkesliv är Institutionen för utbildning, kultur och medier (EDU-institutionen) den i särklass mest välfungerande. Institutionsledningen har lyckats hålla föredömlig ordning på finanserna och det administrativa. Personalpolitiken är god liksom stämningen bland de anställda. Forskningen, som i huvudsak bedrivits inom SEC, är som framgått expansiv och institutionen har erbjudit goda förutsättningar för dess utveckling. Den undervisning som sker i institutionens egen regi är så långt jag kan bedöma av god kvalitet.

Den viktigaste framgångsfaktorn både för forskningsmiljön i sig och för undervisningens forskningsförankring är förstås medarbetarna och samverkanspartner. Från allra första början av vår institutions existens har en medveten rekryteringsstrategi varit att de som anställs ska vara forskningsaktiva, det vill säga ha intresse för och förmåga att bidra till forskningen. Strävan har även varit att de ska erbjudas bästa möjliga förutsättningar för att odla forskningsintressen. Att lärarna faktiskt är aktiva i forskningssammanhang är på alla sätt (förutom i HSVs utvärderingar) mycket viktigare än blotta förekomsten av en doktorsexamen i deras meritportfölj. Men även med relationen disputerade/icke-disputerade lärare som måttstock hävdar sig institutionen någorlunda, med två anställda disputerade lärare per odisputerad.

För att göra rättvisa åt EDU-institutionens hela register bör utöver den till SEC knutna forskningen och undervisningen även nämnas medverkan i utbildning på grundnivå i ett flertal sammanhang, däribland lärarprogrammet; undervisning på avancerad nivå inom området digitala medier; undervisning på grundnivå och avancerad nivå inom området Barn- och ungdomsvetenskap jämte planerad uppbyggnad av forskning inom samma område[ii]; arbete med de estetiska skolämnena; samt en efterfrågad uppdragsfortbildning av skollärare och skolledare.

Med tanke på att institutionen är ung, inrättad 1 januari 2006, måste utvecklingen sägas ha gått i rätt riktning och miljön är synnerligen livaktig.

Nedläggningsbeslutet och vår ursprungliga idé: hemvist vid två institutioner

Vi som varit mest engagerade i uppbyggnaden hade svårt att förstå poängen med att avveckla en uppenbart välfungerande institution. Beslutet om nedläggning kom som en överraskning för oss alla, från prefekten och nedåt, när det presenterades av rektor vid ett informationsmöte 6 september 2010 (Se bilaga 1 och bilaga 2; det framställdes som ett definitivt beslut även om det formellt sanktionerades av konsistoriet först i november 2010). Synpunkter från de ansvariga vid vår institution vägde uppenbarligen lätt[iii] eftersom nedläggningsbeslutet ingick i ett större sammanhang, nämligen ett samtidigt, 6 september 2010, aviserat paket av organisationsförändringar: den problemtyngda Pedagogiska institutionen som hittills tillhört Samhällsvetenskapliga fakulteten skulle tillsammans med Institutionen för didaktik, dominerad av odisputerade lärare, jämte EDU-institutionen från och med 1 januari 2011 sammanföras till en ny stor institution, den enda institutionen vid en ny utbildningsvetenskap fakultet inom det humanistisk-samhällsvetenskapliga vetenskapsområdet.

Den lösning på frågan om SECs framtida tillhörighet som vi planerade för under större delen av höstterminen 2010 innebar att forskningsgruppen skulle få två hemvister. Den ena skulle bli den nämnda nya Institutionen inom den nya utbildningsvetenskapliga fakulteten. Den andra skulle bli Historiska institutionen inom den historisk-filosofiska fakulteten.

Det primära syftet med denna dubbla hemvist var att skapa en intressant och livskraftig forskningsmiljö för utbildnings- och kultursociologi, inklusive sociologiskt inriktad utbildningshistoria, där projekt och andra verksamheter förlagda till de två institutionerna kompletterar varandra. Vid den ena institutionen skulle tonvikten ligga på studier av aktuella förhållanden i utbildningsväsendet, vid den andra på undersökningar av mer renodlat historisk karaktär, däribland SECs studier av kulturella fält, eliter och annat som inte alltid har med utbildning att göra.

Denna samverkan skulle stärka de historiska inslag som länge varit viktiga i SECs forskning. De historiska perspektiven handlade inte främst om att allt fler historiker medverkat i projekten eller att vi intresserat oss för företeelser bakåt i tiden. Nej, den historiska inriktningen innebär framför allt att problemen kring stabilitet och förändring är centrala. Isolerade undersökningar av tillstånd vid en given tidpunkt förekommer exempelvis medverkat i en anmärkningsvärd omsvängning av det utbildningshistoriska forskningsfältet i Sverige. Jag minns hur den första stora pedagogikhistoriska konferensen, arrangerad vid Lärarhögskolan i Stockholm 1998, med Per-Johan Ödman och mig som huvudansvariga, fortfarande totalt dominerades av pedagoger. Så hade det varit länge. Sedan andra världskriget hade utbildningshistorien haft en lång nedgångsperiod. I den mån den alls förekom hade den tagit formen av att en pedagog, antingen praktisk verksam sådan − i typfallet någon pensionerad rektor som skrev sin skolas historia − eller någon företrädare för universitetsämnet pedagogik, reflekterat över skolan och det pedagogiska tänkandet förr i tiden. Inget fel i det, resultaten kunde vara intressanta. Ändå var det en brist att historievetenskapliga metoder sällan kom till användning. Gedigna arkivstudier var sällsynta. Det var vanligare att befintliga tolkningar turnerades än att något nytt kom fram. Men några år in i 2000-talet inträffade vad jag vill kalla den historievetenskapliga vändningen inom svensk utbildningshistoria. Vid de följande pedagogikhistoriska konferenserna 2003 och 2206 blev historievetenskaperna något bättre representerade även om pedagogerna fortfarande dominerade stort. En avgörande vändpunkt var Historikermötet i universitetshuset i Uppsala 2005, där jag fast jag inte är historiker fick möjlighet att ingå i arrangemangskommittén. Detta blev det första av Svenska historiska föreningens möten där utbildningshistoria, i likhet med andra ämnesområden såsom exempelvis politisk historia och genushistoria, samlades i en egen serie av sessioner, nämligen inte mindre än sju utbildningshistoriska sessioner.[iv] Så har det fortsatt. Vid den fjärde nordiska utbildningshistoriska (lägg märke till namnändringen, den tidigare benämningen pedagogikhistoria tedde sig alltför snäv) konferensen 2009, också den anordnad i universitetshuset i Uppsala, var balansen tämligen jämn mellan företrädare för historievetenskaperna och för pedagogik med systerämnen. I dag finns särskilt vid universiteten i Umeå och Uppsala kraftfulla utbildningshistoriska forskningsmiljöer med stark representation av historiker.[v]

För Uppsalas del skulle en samverkan mellan den nya institutionen och Historiska institutionen innebära ytterligare ett steg i denna utveckling av det utbildningshistoria området, var vår tanke.

Utöver behovet att stärka den utbildnings- och kultursociologiska och utbildningshistoria forskningen var syftet att erbjuda fördelar för de två institutionerna. Den ena institutionen skulle få ett välbehövligt tillskott till sin forskningsbas och den andra bättre villkor för sin modernhistoriska forskning.

Dessa var våra planer ända fram till slutet av höstterminen 2010 då de stäcktes på grund av administrativa hinder. Mer därom nedan.

Planering under hösten 2010

Historiska institutionen var den samarbetspartner vi helst önskade oss. Forskningen vid Historiska institutionen vid Uppsala universitet är i många avseenden framstående och forskningsmiljön och doktorandmiljön livaktig.[vi] Tyngdpunkten har legat på äldre och tidigmodern historia fram till och med 1800-talet medan 1900-talets historia ägnats mindre uppmärksamhet. Ur Historiska institutionens synvinkel är en fördjupad samverkan med SEC intressant som förstärkning av de modernhistoriska inslagen. För SEC är självfallet den fastare knytningen till en stark historievetenskaplig forskningsmiljö av stort värde. En vinst för både Historiska institutionen och SEC är att den utbildningshistoriska forskningen i Uppsala ges bättre utvecklingsmöjligheter.

Åtskilligt samarbete mellan Historiska institutionen och SEC hade förekommit redan tidigare. Bland annat har ett halvdussin nydisputerade från Historiska institutionen fått anställning i olika SEC-projekt och några av dem leder i dag egna sådana projekt. Vidare har vi haft projekt med anställda och doktorander från båda institutionerna och samverkat i handledning av avhandlingsarbeten, i många konferensarrangemang och kurser, inom the Oxford-Uppsala Programme, inom Nationella forskarskolan för utbildningshistoria m.m.

Överläggningar om en mer fördjupad samverkan startade i september 2011 i och med att det blev känt att SECs hemmainstitution skulle läggs ned och frågan om var verksamheter bäst kunde fortsätta framöver blev ofrånkomlig. Ganska snart växte idén fram att SEC framöver skulle kunna ha två hemvister, den ena vid den kommande nya institutionen tillhörig en ny utbildningsvetenskaplig fakultet och den andra vid Historiska institutionen. Ett första förslag till hur samverkan skulle utformas diskuterades vid ett extrainsatt kollegium vid Historiska institutionen 13 oktober 2010 och därefter vid samma institutions styrelses sammanträde 3 november 2010 [bilaga 3]. Institutionsstyrelsens beslut blev att Historiska institutionen välkomnar en samverkan med SEC enligt de föreslagna principerna, samt att ett formellt avtal mellan Historiska institutionen och SEC skulle upprättas. Så skedde och avtalstexten [bilaga 4] godkändes av Historiska institutionens styrelse vid dess sammanträde 8 december 2010 [se bilaga 5], med tillägget att Historiska institutionens prefekt gavs i uppdrag att förhandla med tillträdande prefekten för den nya institutionen. Ett par dagar innan jul, när bara underskrifterna saknades, tillstötte administrativa hinder, se nedan.

Administrativa hinder för idéns förverkligande

Märk väl att den ovan nämnda avtalstexten [bilaga 4] reglerar relationerna mellan Historiska institutionen och SEC, inget annat. Där anges inte hur verksamheter vid andra institutioner, såsom den nya institutionen inom en ny utbildningsvetenskaplig fakultet, ska bedrivas. Vad gäller fördelningen av dessa verksamheter mellan institutionerna hade vi inom SEC som nämnts under större delen av hösten planerat för att mer historiskt inriktade studier förläggs till Historiska institutionen medan studier av mer aktuella förhållanden inom utbildningssystemet naturligen borde höra hemma vid den nya institutionen inom Fakulteten för utbildningsvetenskaper. Denna väg kom dock i slutet av 2010 att visa sig oframkomlig på grund av de direktiv som då utgick från utbildningsvetenskapliga fakultetsledningen och områdesnivån och som innebär att förutsättningar saknas för att SEC som forskningsgrupp skulle ha någon hemvist vid nya institutionen. Däremot kan planerade verksamheter i samverkan med andra institutioner genomföras ungefärligen som tänkt.

Vid den nya institutionen inom utbildningsvetenskaplig fakultet kommer den minoritet bland SECs medarbetare som fr.o.m. 1 januari 2011 får sin anställning förlagd dit att ha uppgifter och uppdrag av intresse i sammanhanget, och även ekonomiadministrationen av vissa projekt kommer att förläggas till denna nya institution. Men den ursprungliga idén att den skulle vara en av forskningsgruppens två hemvister måste vi ge upp på grund av följande hinder.

Ett första hinder uppträdde 18 november. Den preliminära avtalstexten hade tillställts utbildningsvetenskapliga fakultetskansliet varefter dekanen vid nuv. utbildningsvetenskapliga fakultetsnämnden 18 november muntligen meddelade att inget av SEC:s befintliga projekt vid EDU-institutionen som leds av där fast anställd personal får flyttas till Historiska institutionen.[vii] Dekanen klargjorde också att prefekten kan vägra tjänsteledighet åt en forskare som erbjuds att medverka inom ramen för ett sådant projekt förlagt till Historiska institutionen.

Tanken var uppenbarligen att prioritera samverkan inåt, det vill säga mellan anställda vid den nya institutionen. Företrädare för ämnena pedagogik, didaktik och utbildningssociologi samt lärarutbildare skulle sammanföras till en forskningsmiljö. I sig är det inget fel på sådan samverkan inåt men problemet är undanträngningseffekterna, för att låna en term som medicinarna brukar använda när de varnar för alternativa terapier.

Vi anpassade de reviderade avtalstexterna till dekanens direktiv. För oss var förbudet mot att placera ett par pågående projekt vid Historiska institutionen inget stort bekymmer. Planerna skulle ändå kunna realiseras, om än med något eller några års fördröjning. Projekt kommer och går och kommande ansökningar kan utformas så att olika projekt kan placeras där de passar bäst. Vi blev mest förbluffade. Det var gåtfullt att fakultetsledningen valde att dels motarbeta ett initiativ till samverkan utåt av det slag som den fakulteten och nya institutionen med sin svaga forskningsbas verkligen behövde, dels därigenom på bäddade för att framtida externa forskningsbidrag skulle förläggas till andra institutioner lämplig forskningsmiljö. En förklaring kan vara att det helt enkelt var fråga om akademisk kvartalsekonomi: att under den allra närmaste framtiden räkna in mesta möjliga mängd externa forskningsmedel var huvudsaken avsett hur det sedan går.

Vilken anledningen än var fanns skäl att glädjas åt detta uppflammande intresse för vår utbildnings- och kultursociologiska forskning. Under de senaste åren hade fakultetsledningen annars prioriterat didaktikämnet och lärarutbildningen.

Allvarligare var nästa hinder som, lika oväntat, dök upp i form av ett mejl 21 december 2010 [i sin helhet återgivet som bilaga 6] undertecknat av Bengt Gustafsson, kanslichef vid det humanistisk-samhällsvetenskapliga vetenskapsområdet, och ställt till prefekterna för Historiska institutionen och Institutionen för utbildning, kultur och medier jämte den tillträdande prefekten för den nya institutionen. Här fastslås först att det är utmärkt att samarbete och samverkan över institutions-, fakultets- och områdesgränser utvecklas och fördjupas, men att det för sådana ändamål inte behövs avtal av det slag som utformats mellan Historiska institutionen och SEC. Så här lyder direktiven:

"Dubbla adresser i AKKA ska inte förekomma, inte heller ska lärare/forskare vid Institutionen för pedagogik, didaktik och utbildningsstudier ha e-postadress vid annan institution. Rapportering av publiceringar i DiVa ska göras av den institution där forskaren/läraren är anställd - dubbel registrering ska inte göras. Någon egen hemsida på Historiska institutionen för SEC ska inte förekomma. 'SEC:s' seminarieserie ska bedrivas vid Institutionen för pedagogik, didaktik och utbildningsstudier - självfallet är det både rimligt och möjligt för lärare/forskare vid en institution att medverka vid andra institutioners seminarieverksamhet, men knappast att flytta sin egen verksamhet till annan institution.
3. Framtida ansökningar om forskningsmedel från 'SEC' ska undertecknas av prefekten för Institutionen för pedagogik, didaktik och utbildningsstudier. Om medel söks gemensamt av 'SEC' och Historiska institutionen ska beviljade medel tilldelas berörda institutioner utifrån hur medlen avses vara fördelade mellan berörda lärare/forskare. Detta är angeläget för att inte någon icke avsedd snedvridning ska uppstå i samband med dels områdesnämndens medelsfördelning mellan fakultetsnämnderna och dels vid fakultetsnämndernas fördelningen mellan respektive institutioner." [viii]

Detta mejl ställde våra planer på huvudet. Uppenbarligen kommer den nya institutionen inte att kunna inrymma en forskningsgrupp vars verksamheter bedrivs så som SEC i dag fungerar vid Institutionen för utbildning, kultur och medier (EDU). Där kan vi vid behov använda flera olika mejladresser och flera institutionstillhörigheter i AKKA: vissa av SECs medarbetare som är anställda på annat håll har mejladresser vid vår institution samt behörigheter till system som de behöver använda, och omvänt har somliga anställda vid vår institution mejladresser och behörigheter på annat håll. Vi har haft och har ett flertal projekt som leds av personer som inte är anställda vid EDU-institutionen, och omvänt har anställda vid EDU-institutionen var ledare för projekt förlagda på annat håll. Själv har jag exempelvis under mina år som anställd vid Uppsala universitet samtidigt varit ledare för en rad projekt vid KTH, vilket så långt jag förstått alla inblandade parter, vid Uppsala universitet likaväl som vid KTH, uppfattat som en fördel och en brygga till samarbete. Jag har också haft mejladresser vid både Uppsala universitet och KTH oberoende av att mina anställningar skiftat under olika perioder. Även på Stockholms universitets webb har SEC i åratal haft en särskild hemsida eftersom vi haft vissa verksamheter och medarbetare där. Inget sådant skulle bli möjligt om SEC efter 1 januari 2011 skulle knytas till den nya institutionen.

Av områdeskansliets mejl framgår att den princip vi har att följa i den mån vi förlägger verksamheter till den nya institutionen är att strikt knyta dessa till anställningar vid densamma. Hittills har vi inom forskningsgruppen inte resonerat på så vis. I gruppen ingår representanter för ett tjog ämnen, anställda på många olika håll. Ofta har man under olika perioder haft anställningar vid eller fått arvoden utbetalda från olika institutioner eller olika lärosäten. Forskningsarbetet har mycket längre varaktighet än sådana ibland snabbt skiftande administrativa förhållanden. Det viktiga för det gemensamma arbetet har varit att utveckla forskningsprogram, få fram bra ansökningar och genomföra bra forskning, skapa samarbetsfora, konferenser och seminarier samt att efter bästa förmåga ta ansvar för undervisningsplanering och undervisning inom våra kompetensområden. Var olika medarbetare varit anställda eller varifrån de arvoderas är praktiska frågor som vi försökt finna praktiska lösningar på − självfallet frågor av stor vikt för den enskilde men ändå relaterade till de gemensamma forskningsintressena.

Möjligen är detta vårt hittillsvarande sätt att organisera forskningen på längre sikt oförenligt med några nyare inslag i styrningen vid Uppsala universitet, särskilt den förstärkta linjeorganisationsprincipen och det nya resursfördelningssystemet. I så fall måste vi antingen ändra vårt arbetssätt eller söka organisatorisk tillhörighet annorstädes. Det kan också hända att områdeskansliets direktiv inte är eviga och oföränderliga. Dubbla AKKA-adresser och dubbla epostadresser förekommer faktiskt vid universitetet i övrigt. Inte heller den regel som Utbildningsvetenskapliga fakultetsnämndens dekan ålagt oss att följa, det vill säga att projekt måste förläggas till institution där huvudsökande/projektledare är anställd, gäller utan undantag vid universitetet. Denna regels syfte kan knappast vara att försvåra välmotiverat samarbete och utvecklandet av livskraftiga forskningsmiljöer. Skälet för dess tillkomst var såvitt jag vet att hindra oönskat trixande, som i fallet när någon forskare spelar ut institutioner mot varandra för att placera projekt där overheaden är lägst.

Framtiden får utvisa hur det blir. Under alla omständigheter måste vi inom SEC anpassa oss till för ögonblicket gällande direktiv, vilka innebär att SEC som forskningsgrupp inte kan ha någon hemvist vid den kommande nya institutionen. För undvikande av framtida diskussioner om det lämpliga eller olämpliga i att flytta bort den ena eller andra verksamheten från den nya institutionen är det enklaste att aldrig flytta in dem. Dock blir en del administrativt krångel oundvikligt eftersom SEC-projekt vid EDU-institutionen per automatik 1 januari 2011 överförs till den nya institutionen även i de fall där huvudsökande/projektledare har sin anställning vid i annan institution. I konsekvensens namn bör sådana projekt flyttas bort från den nya institutionen.

Framöver kan vi eventuellt få anledning att ta upp en diskussion med finansiärerna, som ju beviljat bidrag till projekt inom forskningsmiljön vid en institution som nu upphör. I våra ansökningar om bidrag till pågående och beviljade projekt, ansökningar som lämnades in långt innan vi hade någon vetskap om att denna institution skulle läggas ned, står inget om att arbetet från 1 januari 2011 ska bedrivas vid en helt annan institution med en annorlunda och av allt att döma betydligt bräckligare forskningsbas. Denna fråga finns dock inte anledning att väcka ännu innan det blivit klarare vilka förutsättningar för forskningen som kommer att erbjudas vid den nya institutionen. Det enda vi nu har att utgå från är ”ingångsvärdena”, det vill säga vad i form av personer och forskningsresurser i övrigt som kommer att finnas vid den nya institutionen vid starten. Dessa initiala förutsättningar ska beskrivas i nästa avsnitt.

Som en ytterligare bekräftelse på att SEC som forskningsgrupp skulle få svårt att verka vid den nya institutionen, och som ännu en överraskning utan förvarning, kom 29 december 2010 ett besked om att den tillträdande prefekten för den nya institutionen fattat beslutet att mina administratörsrättigheter i personalhanteringssystemet AKKA upphör att gälla. Med omedelbar verkan, finner jag när jag försöker logga in. En liten teknikalitet kan det förefalla, men inom SEC bygger hela vårt system för hantering av inloggningsrättigheter till interna databaser och andra material på olika servar, listor över adressater för interna utskickslistor och diskussionsfora etc på CAS-id (eller ”Central webbautentisering”, som det heter sedan juni 2010), vilket också är det tillvägagångssätt som anbefalles inom universitetet för att medarbetarna ska slippa laborera med olika inloggningar i olika system. Följaktligen behöver någon inom SEC (jag har hittills skött saken) få fram listor över dessa CAS-id och att ta bort och lägga till medarbetare allteftersom personuppsättningen i olika projekt ändras. Alternativet är förstås att när uppdateringar behövs, vilket kan inträffa flera gånger om dagen, skicka en begäran till en administratör, med följd att en sak som tar mig tio sekunder om jag har AKKA-behörighet kan dröja dagar att få åtgärdad. Ibland ännu längre, som just i det ögonblick när detta skrivs, mitt i helgerna innan årsskiftet 2010/2011. Fastän den institution där jag med prefektens tillstånd erhållit behörighet som AKKA-administratör fortfarande existerar, kan jag nu inte genomföra planerade justeringarna i våra behörighetssystem. Med konsekvenser för ett antal projektmedarbetare i och utanför Sverige som behöver komma åt internmaterial eller lägga till någon adressat i någon utskickslista. Även om det kan verka småttigt att kvirra över detta beslut, bakom vilket kan ligga för mig obekanta men rimliga administrativa skäl, vill jag ändå nämna det som en tydlig illustration av hur administrationens och forskningens behov kan kollidera. Ur institutionsadministrationens synvinkel framstår AKKA-listorna primärt som ett sätt att hålla ordning på anställda vid samma institution. Då är långsam hantering inget större problem. I forskningens perspektiv är användningen av CAS-id ett sätt att oavsett var medarbetarna i pågående forskning är anställda snabbt och flexibelt fördela skriv -och läsrättigheter till olika interna ytor. Frågan är vilka behov som kommer att ges företräde vid den nya institutionen. Allt vi hittills sett tyder på att det inte blir forskningens.

Om den nya institutionen och det stora behovet av samverkan utåt

För ögonblicket är det svårt att förutse vilka förutsättningar för forskning i allmänhet och SECs forskning i synnerhet som kommer att erbjudas vid den nya institution som enligt konsistoriets beslut 2010-11-19 ska inrättas 1 januari 2011. Namnet ska enligt samma beslut bli Institutionen för pedagogik, didaktik och utbildningsstudier (IPDU)[ix] och den ska tillhöra en ny Fakultet för utbildningsvetenskaper vilken kommer att inrättas inom det humanistisk-samhällsvetenskapliga vetenskapsområdet. Personalen ska bestå av för närvarande anställda vid nuvarande Institutionen för didaktik, Pedagogiska institutionen och Institutionen för utbildning, kultur och medier.

Under loppet av höstterminen 2010 ända fram till senare hälften av november levde vi inom SEC i den lyckliga men tydligen illusoriska övertygelsen att det är uppenbart för alla berörda att den kommande institutionen IPDU har allt att vinna på samverkan av det slag som vi planerade med företrädare för Historiska institutionen. Vi tänkte oss att det var ofrånkomligt att andra vid den nya institutionen inom sina respektive områden utvecklade liknande samarbeten. Uppodlandet av, låt säga, pedagogisk psykologi eller forskning om utbildningspolicy förutsätter medverkan av psykologer och neurovetare, statsvetare och ekonomer med flera, för att ta några exempel bland många tänkbara.

I själva verket är utsikterna till intressant forskning i anslutning till den nya institutionen goda, under en bestämd förutsättning: att institutionen liksom den nya fakulteten satsar kraftfullt på att odla samverkan utåt, med olika forskningsmiljöer i olika ämnen vid olika institutionen vid universitetet. Om den vägen väljs kan den nya fakulteten och institutionen bli ett nav i den fortsatta utvecklingen av utbildningsvetenskapligt relevant forskning vid universitetet. Vilket skulle bidra inte bara till att forskningen blomstrar utan även till utbildningens kvalitet, inte minst lärarutbildningens. I Uppsala finns rimligen landets bästa förutsättningar för att skapa en universitetsmässig lärarutbildning utan motstycke.

I somliga fall innebär samverkan utåt att bygga vidare på existerande samarbete. Ett tydligt exempel är området naturvetenskapernas didaktik där sedan många år undervisningen och forskningen bedrivits både vid TekNats institutioner och vid nuv. Institutionen för didaktik. Den sistnämnda institutionen ansvarar f.n. även för ett Forum för ämnesdidaktiska studier med uppgift att främja utvecklingen av ämnesdidaktik vid hela universitetet och fördela sammanlagt 9 mkr till ämnesdidaktiska verksamheter runtom på institutionerna. Annan samverkan kommer att underlättas av utbildningsvetenskapliga fakultetens nära förestående anslutning till samarbetsprojektet SALT. Ytterligare en existerande plattform för samverkan är Kollegiet för utbildningsvetenskaplig forskning vid Uppsala universitet.

SECs samverkan med Historiska institutionen var tänkt som ett bidrag till dessa strävanden och därmed som en brygga mellan Blåsenhus och Engelska parken. Formerna kan förstås variera, men enligt min mening är den enda framkomliga vägen att skapa en fungerande forskningsbas för den nya institutionen att låta denna forskningsbas sträcka sig in i andra fakulteter, institutioner, ämnen och forskningsmiljöer.

Alternativet till samverkan utåt är en renodlad utbildningsinstitution, och i huvudsak en lärarutbildningsinstitution.[x] Det kan förefalla vara avsikten om man enbart fäster sig vid hur institutionskonstruktionen ter sig på pappret och inte beaktar möjligheterna till samverkan utåt. Av det enda samlade planeringsunderlag som fortfarande nu i december 2010 är tillgängligt, nämligen det beslutsunderlag vars slutversion tillställdes konsistoriet i början av november,[xi] framgår att institutionen blir den allra största inom det humanistisk-samhällsvetenskapliga vetenskapsområdet med ca 165 anställda (motsv. 140 heltider), varav en förhållandevis liten andel kan räknas som forskningsaktiva och en mycket stor andel består av icke disputerade lärare. Lärarutbildningen beräknas utgöra 70 procent av det totala utbildningsuppdraget. Den egna forskningsbasen är påfallande tunn i förhållande till institutionens storlek (se nedan). Att lita till egna krafter, det vill säga försöka initiera avskilda forskningsmiljöer hemmavid, är inget realistiskt alternativ. Det tar något decennium att etablera forskningsmiljöer och när den nya institutionen ska starta 1 januari 2011 är de befintliga forskningsförutsättningarna inte på långa vägar tillräckliga. Enda möjligheten att inom en rimlig tidsrymd förse institutionen med en fungerande forskningsbas är att låta denna sträcker sig in andra fakulteter, institutioner, ämnen och forskningsmiljöer. Att den alldeles egna forskningsbasen vid den nya institutionen skulle bli på tok för klen framgår av följande sakförhållanden.[xii]

Vid Institutionen för utbildning, kultur och medier, med 44 anställda (32 heltider), finns 12 odisputerade lärare och 24 disputerade. Den huvudsakliga forskningen sker som nämnts inom Forskningsgruppen för utbildnings- och kultursociologi (SEC) och är redan beskriven. Vissa av dessa verksamheter kommer att få en fortsättning vid den nya institutionen men då med tydligare fokus och mer begränsade ambitioner.

Pedagogiska institutionen, den minsta bland de tre med 33 anställda (25 heltider), har ett stort antal disputerade lärare (20) i förhållande till de odisputerade (3). Fortfarande för några decennier sedan var Pedagogiska institutionen vid Uppsala universitet Sveriges erkänt starkaste institution för pedagogisk forskning, men framemot mitten av 00-talet hade forskningen i stort sett avvecklats. Institutionen var då i allt väsentligt en utbildningsinstitution. Därefter har forskning på nytt tillkommit, främst i form av en ny forskningsgrupp ”Studier i vardagsliv: Interaktion och erfarenhet i pedagogiska sammanhang” (ELSIE) under ledning av Ann-Carita Evaldsson som rekryterades 2005. Där har även funnits en forskningsgrupp för ”Studies in Educational Policy and Educational Philosophy” (STEP) under Ulf P. Lundgrens ledning vilken legat nere de senaste åren men planer finns på dess återupplivande. Institutionen har enligt projektdatabaserna hos VR, RJ och FAS sammanlagt 863 tkr i beviljade externa forskningsbidrag för år 2010 (en foass), och 0 kr i externa bidrag för samtliga kommande år 2011, 2012 och 2013. Med detta mått mätt [xiii] är forskningen vid Pedagogiska institutionen återigen i färd med att skrumpna bort. På senare år har Pedagogiska institutionen varit ett problembarn för den samhällsvetenskapliga fakulteten. De ekonomiska underskotten uppgick till alltför många miljoner och arbetsmiljöproblemen blev till sist så svårartade att institutionsledningen avsattes och ersattes med en extern prefekt. I institutionens undervisningsutbud finns ett flaggskepp, PA-programmet (Program med inriktning mot personal- och arbetslivsfrågor), som är populärt med högt söktryck och välmeriterade studenter. Dock kommer ansvaret för just detta program att stanna kvar inom den samhällsvetenskapliga fakulteten och följer således inte med till den nya institutionen och den nya fakulteten.

Institutionen för didaktik är en jämförelsevis stor institution med 61 anställda (52 heltider), varav många odisputerade (36) lärare i jämförelse med de disputerade (18). Här finns två forskningsgrupper, ”Studies of Meaning-making in Educational Discourses” (SMED) under ledning av Leif Östman och ”Studies of Language Practices” (STOLP) ledd av Caroline Liberg. Hittills har en ganska stor del av de externa forskningsmedlen gått till forskarskolor och därmed till doktorander och framför allt till doktorander vid andra institutioner. För år 2010 fanns vid Institutionen för didaktik 1,8 mkr i externa forskningsbidrag till pågående projekt förtecknade i projektdatabaserna hos VR, RJ och FAS. Dock var institutionen framgångsrik i senaste ansökningsomgången hos VR UVK och fick tre projektansökningar beviljade vilka startar 2011. För den didaktiska forskningen inför det kommande året är de materiella förutsättningarna därmed betydligt förbättrade, särskilt med tanke på att ansenliga satsningar också kommit från fakulteten och universitetsledningen.

En indikator på att forskningen varit marginaliserad inom Pedagogiska institutionen och Institutionen för didaktik är att båda institutionerna haft icke-disputerade prefekter, i likhet med den tidigare Institutionen för lärarutbildning under hela dess existens från 1977 till 2006. I sig säger kanske titlar inte så mycket och även en icke-disputerad prefekt kan fungera utmärkt (vilket den prefekt visade som hade ansvaret både för Institutionen för lärarutbildning under dess sista år och för Institutionen för didaktik under dess första år), men arrangemanget säger ändå något om dessa institutioners särart vid ett universitet där diskussionerna på sina håll gällt huruvida prefekten måste vara professor eller om en docent duger.

Ett par av forskningsmiljöerna vid de tre nuvarande institutionerna är rimligt stora och andra ganska små. Sammantagna utgör de inte på långa vägar en tillräcklig forskningsbas för en stor institution. Dessutom återstår att diskutera vilka befintliga forskningsriktningar som kan tänkas utvecklas bäst vid den nya institutionen och vilka som får bättre förutsättningar på annat håll. Denna fråga är mest påträngande när det gäller Institutionen för utbildning, kultur och medier där utöver vissa av SECs verksamheter även exempelvis hela området digitala medier saknar självklar hemhörighet vid den nya institutionen, men frågan kan komma att aktualiseras även när det gäller, låt säga, språkvetenskapligt inriktade studier vid nuvarande Institutionen för didaktik eller somligt av det arbete med arbetslivsfrågor, ledarskap och vårdområdet som förekommer vid Pedagogiska institutionen och saknar självklar koppling till utbildningsvetenskapen.

Ett argument som återkommer i beslutsunderlaget till konsistoriet är att en sammanslagning mellan Institutionen för didaktik, Pedagogiska institutionen och vår institution skulle främja samverkan. Som framgått är även jag övertygad om att den nya institutionen måste satsa målmedvetet och kraftfullt på samverkan, närmare bestämt samverkan utåt, med olika forskningsmiljöer runtom på universitetet. Men en egendomlighet i beslutsunderlaget är att den samverkan som där framhävs enbart är samverkan inåt, mellan några − inte samtliga, psykologiämnet nämns inte − av de ämnen som finns företrädda i byggnaden Blåsenhus, vilket bäddar för protektionism och isolationism snarare än öppenhet. För vår forskningsgrupps del kan konstateras att de ämnen och institutioner som vi samarbetar mest med finns utanför vårt hus. Vi har oftare ärenden till de humanistiska och samhällsvetenskapliga institutionerna i Engelska parken eller Ekonomikum än till somliga av korridorerna i Blåsenhus. Inget konstigt i det, detsamma gäller fler nu aktiva forskningsmiljöer i Blåsenhus. Så är det överallt när det rör sig om forskningsmiljöer och inte undervisningsmiljöer. Det har cirkulerat verklighetsfrämmande förhoppningar om att det låter sig göras att inom Blåsenhus administrera fram forskningsmiljöer tvärs över gränserna mellan forskningsområden och forskningsgrupper. Det är dömt att misslyckas. Om reell intressegemenskap saknas är det utsiktslöst att uppifrån kommendera forskningsmiljöer att samverka med varandra. Förvisso finns inslag i låt säga SECs utbildningssociologiska forskning som anknyter till arbete inom didaktikernas miljö och i synnerhet till vissa inriktningar inom pedagogikämnet, och omvänt. I dylika fall är samverkan motiverad, har förekommit tidigare och kommer att förekomma i framtiden. Exempelvis har det tidvis funnits samverkan mellan SEC och den forskningsmiljö för studier av utbildningspolitik, policyfrågor och utbildningsreformer som Ulf P. Lundgren ledde vid Pedagogiska institutionen. Om den sistnämnda forskningen återupplivas, vilket det finns planer på, öppnas möjligheter till fruktbärande samröre. För sådan samverkan inom enskilda projekt eller mellan enskilda forskare krävs inga särskilda administrativa föranstaltningar. Vi som är berörda är få och pratar med varandra. Man frestas citera Hans Alfredssons förslag att fröken Nordlund och änkan Zetterquist lika gärna kunde flytta upp till pastor Jansson i predikstolen.

Samverkan utåt måste förenas med renodling av egna specialiteter

Forskningssamverkan förutsätter att parterna kan sina saker och att det är tydligt vad som är vars och ens specialitet. Följaktligen bör man vid IPDU slå fast vilka forskningsområden man verkligen behärskar. Listan bör vara kort − inte fler områden än sådana som är någorlunda välutvecklade och inte alltför små. Den behövs för att man med trovärdighet ska kunna hävda att just dessa områden är vi duktiga på, och vad gäller andra områden samarbetar vi med specialister som är duktigare än vi.

Listor av det slaget är ofrånkomligen kontroversiella. Det finns alltid delade meningarna om vilka kunskapsområden som ska utpekas som specialiteter, vilka som kan räknas som välutvecklade och vilka som tills vidare får anses stå på tillväxt, men att göra anspråk på att institutionen skulle behärska fler än högst ett halvdussin specialiteter vore inte ägnat att skapa förtroende hos studenter och kolleger och i omvärlden. Mitt eget högst preliminära diskussionsförslag är: naturvetenskapernas didaktik, läs- och skrivprocesser, interaktion i pedagogiska sammanhang samt utbildningssociologi och utbildningshistoria. I takt med att nu planerad forskning växer till kan listan utökas med annan slags forskning om barn och unga samt utbildningspolitik. Det bör också finnas utrymme för specialiteter som inte utgörs av vetenskapliga områden. Undervisningskonst och undervisningsmetodik är ett par exempel. Renodling således: bra vetenskaplig forskning å ena sidan och utveckling av andra kunskapsformer å den andra. Medan dåliga mellanformer mellan vetenskap och konst måste undvikas. Sådana kompromissprodukter är alltför vanligt förekommande vid lärarutbildningsinstitutioner och liknande miljöer där man faller för frestelsen att försöka göra detsamma som psykologer eller statsvetare fast sämre. Med konsekvensen att resultaten inom skolväsendet bedöms som akademiska och obrukbara och inom de vetenskapliga fälten som amatöristiska.

Den nya fakulteten för utbildningsvetenskaper och ansvaret för lärarutbildningen

Samverkan utåt, med olika forskningsmiljöer, ämnen och institutioner där man är engagerad i utbildningsvetenskapligt relevant forskning, ligger i linje med den så kallade Uppsalamodellen för utbildningsvetenskaplig forskning. Denna lanserades för snart tio år sedan. Dåförtiden behandlades vid snart sagt alla lärosäten utbildningsvetenskap som en avskild specialitet, monopoliserad av särskilda institutioner, i synnerhet lärarutbildningsinstitutioner, eller särskilda ämnen som pedagogik, didaktik, pedagogisk arbete eller lärande. Vid Uppsala universitet började redan 2003 den utbildningsvetenskapliga fakultetsnämnden tillämpa en bredare definition enligt vilken utbildningsvetenskap är en samlingsbenämning för den forskning som inom många ämnen ägnas åt bildning, utbildning, undervisning, fostran och lärande. Detta är Uppsalamodellen.

Ett par omfattande inventeringar av den på så vis definierade utbildningsvetenskapliga forskningen vid Uppsala universitet har visat att merparten äger rum utanför de tre institutioner som nu ska uppgå i den nya utbildningsvetenskapliga fakulteten och den nya institutionen IPDU. Av den senaste inventering från 2009 framgår att mer än hälften (två tredjedelar om man räknar antal projekt eller antal avhandlingar, hälften om man räknar kronor och ören) av den utbildningsvetenskapligt relevanta forskningen genomförs vid andra institutioner än nuvarande Pedagogiska institutionen, Institutionen för didaktik och Institutionen för utbildning, kultur och medier.[xiv]

Jag kan inte tillräckligt understryka vikten av att den nya institutionen och i synnerhet den nya fakulteten för utbildningsvetenskaper beaktar detta sakförhållande: om vi räknar antal externfinansierade projekt, anställningar och avhandlingsarbeten inom det utbildningsvetenskapliga området kommer bara motsvarande en tredjedel därav att återfinnas vid denna institution och inom denna fakultet. Två tredjedelar av forskningen försiggår på annat håll, vid allt från Nationalekonomiska institutionen och Teologiska institutionen till Institutionen för neurovetenskap. För att den blivande fakulteten för utbildningsvetenskaper ska förmå leva upp till sitt något anspråksfulla namn måste samverkan utåt ges högsta prioritet. Genom att agera sambandscentral och mäklare skulle fakulteten och institutionen spela kunna spela en central roll för det utbildningsvetenskapliga områdets utveckling vid universitetet.

När det reella beslutet om en ny stor institution tillkännagavs i början av september 2010 presenterades dekanen vid Utbildningsvetenskapliga fakultetsnämnden nyheten så här för de anställda: ”Det här är ett sätt att vidareutveckla det utbildningsvetenskapliga området och öka synligheten [---]. Med en gemensam stor institution kan vi öka samverkan inom centrala kunskapsfält, stärka kopplingen mellan utbildning och forskning, få en bättre balans mellan olika utbildningar inom den framtida institutionen och ge bättre förutsättningar för effektiva stödfunktioner ”.[xv] Argumenten haltar om man inte lägger till att den nya fakulteten och institutionen bara inrymmer en (mindre) del av det utbildningsvetenskapliga området vid universitetet. Om detta faktum förtigs kommer den nya organisationen att göra det utbildningsvetenskapliga området i dess helhet inte mer utan mindre synligt.

Även om denna pm handlar om forskningens förutsättningar vill jag tillägga att även lärarutbildningens allmänna delar − det vill säga det nuv. allmänna utbildningsområdet som i framtiden ska kallas den utbildningsvetenskapliga kärnan − i Uppsala bör utnyttja den forskningsbas som universitetet erbjuder. Detta har jag själv pläderat för från min första dag vid universitetet, hittills utan framgång[xvi] Jag tillåter mig nu att bli något personlig. Jag minns mina egna naiva förväntningar när jag 1997 blev anställd vid dåvarande Institutionen för lärarutbildning. Jag tog för givet att varje ny kull lärarstudenter hälsades med ord i stil med: −Välkomna ni lyckliga ungdomar som kommer att få ta del av en lärarutbildning som inte erbjuds någon annanstans! När ni här undervisas om barn med beteendestörningar, skolans värdegrund eller skoljuridik ska ni veta att här i Uppsala finns psykologer, kognitionsvetare, medicinare, etiker och jurister som tillhör de i landet eller i världen som vet allra mest om just detta. Nöj er inte med pubrundorna på nationerna, gör också strövtåg inom kunskapsområdena här i Uppsala, besök disputationer, öppna gästföreläsningar och seminarier och botanisera i publikationer! Försök leta er fram till det ni är mest intresserade av och kanske så småningom vill skriva ert examensarbete om med handledare från lämplig institution!

Under den första månaden på min nya arbetsplats gick jag runt och samtalade ganska systematiskt med många av mina nya medarbetare. Frågan som jag framför allt ville jag ha svar på var: −Vilka samarbetar ni med? Överallt samma svar: −Vi pratar med varandra. För den händelse att man odlade kontakter med andra svenska eller utländska universitet och högskolor, var det med lärarutbildare eller med pedagogik- och didaktikinstitutioner. Den hållningen var svårbegriplig. Varför i Uppsala erbjuda en lärarutbildning som lika gärna hade kunnat ges vid någon mindre högskola? Varför inte dra fördel av detta universitets unika tillgångar, det vill säga det breda registret av blomstrande forsknings- och undervisningsmiljöer? Något är galet när lärarstudenter vid ett universitet som vårt undervisas om barns koncentrationssvårigheter utan att någon berättar för dem att det finns specialister på sådant vid Institutionen för neurovetenskap eller Institutionen för psykologi. Och på samma vis i fråga om andra discipliner: i kursmoment som har med retorik eller livsåskådningar att göra bör lärarstudenterna märka och dra fördel av, och deras lärare veta om, att universitetet tillhör de lärosäten i Sverige och i världen där retorikforskningen och livsåskådningsforskningen är mest utvecklad. Exemplen är många på hur man i lärarutbildningens allmänna delar försummar att ta tillvara Uppsala universitets särskilda förutsättningar och möjligheter, nämligen rikedomen på relevanta forsknings- och undervisningsmiljöer.

Efter hand upptäckte jag att här i Uppsala mer än vid någon annan lärarutbildning jag stött på i Sverige ansträngde man sig för att ha minsta möjliga med universitetet i övrigt att göra. Så småningom fann jag en utbildningssociologisk förklaring eller åtminstone hypotes. Att så många lärarutbildare föredrar att vända ryggen åt universitetet och de vetenskapliga fälten torde ha samband med att de är högt skattade i skolans värld − drivande i sina ämnesföreningar, välrenommerade läromedelsförfattare, betrodda med lärarfackliga uppdrag, goda vänner med skoldirektörer och tjänstemän inom skolväsendets organisationer, verk och myndigheter, och så vidare − men negligeras så snart de försöker öppna munnen i universitetet. Vart vänder de sig för att vinna legitimitet, erkännande och respekt? Till skolans värld förstås. Verksamheterna knyts till skolväsendet snarare än till universitetet eller de vetenskapliga fälten. Intressant är att denna mekanism tycks starkast vid de etablerade universiteten, där lärarutbildningen och undervisningsämnen som pedagogik och didaktik befinner sig längst ned i prestigehierarkin. Vid mindre högskolor är sådana utbildningar förhållandevis mycket högre rankande.

När nu en ny stor institution skapas organiserad och bemannad så att den om inget görs åt saken förefaller predestinerad att bli en återuppstånden institution för lärarutbildning − ja, det är till och med så att ganska många av de anställda kommer från den tidigare Institutionen för lärarutbildning − är risken uppenbar för återfall i det slags provinsialism som präglade föregångaren. En fälla som lurar när man vänder ryggen åt universitetet i övrigt är att man ger efter för frestelsen att skapa ett miniuniversitet hemmavid, det vill säga att utropa egna experter på områden som andra kan bättre. Konsekvensen bli att man, liksom vid den tidigare Institutionen för lärarutbildning, låter en kader av lärarutbildare monopolisera de allmänna delarna av lärarutbildningen. Något sådant vore otänkbart inom andra områden. Även MedFarm och TekNat har sina yrkesutbildningar men där har lärarna som ansvarar för undervisningen sina specialområden. De är osteologer eller nanofysiker. Där finns inte särskilda institutioner dominerade av lärargrupper som kallar sig ”läkarutbildare”, ”apotekarutbildare” eller ”ingenjörsutbildare”.

Det finns flera skäl till att lärarutbildningens utbildningsvetenskap kärna just i Uppsala bör bli mer universitetsmässig. Ett skäl är behovet att råda bot på de akuta och bekymmersamma rekryteringsproblemen. SECs rekryteringsstudier visar att tillströmningen till Uppsalas lärarutbildningar minskat, de sökandes kvalifikationsnivå sjunkit och många − alltför ofta de mest ambitiösa − hoppar av. Så skulle det inte behöva vara. En breddad rekrytering behövs, i annan mening än den gängse. Fler ambitiösa och motiverade sökande bör kunna lockas till lärarutbildningen just i Uppsala. En sådan förändring är fullt möjlig och torde vara den allra viktigaste förutsättningen för en framgångsrik nydaning av universitetets lärarutbildning. Orden ambitiös och motiverad ska inte misstolkas. Det handlar inte om att attrahera enbart skolljus och bemedlade familjers avkomma. Lärarutbildningen i Uppsala borde kunna dra till sig hängivna själar som vill göra gott, som önskar sig krävande och utvecklande studier, kontakt med intressanta forskningsmiljöer vid universitet och en god grund (”anställningsbarhet”, som det heter) för många slag av yrkesbanor både i och även utanför skolväsendet.

Somliga av oss inom SEC som blir verksamma vid den nya institutionen kommer att få anledning att engagera oss i lärarutbildningen. Vad vi kan göra beror, återigen, på de vägval som där görs. Åtskilligt skulle kunna åstadkommas om det ginge att vinna tillräcklig uppslutning kring strategier som bygger på samverkan utåt. Den vägen förefaller dock tills vidare stängd, vilket innebär att vi inom SEC får begränsa oss till våra egna specialiteter. Primärt kommer våra insatser att ägnas åt utbildningssociologi, utbildningshistoria och metodkurser, vartill kommer vissa avgränsade områden − lärarkårens utveckling och villkor, betyg och bedömning, med mera − som hör hemma inom lärarutbildningen och inom vilka vi har besitter tillräcklig kompetens tack vare både undervisningserfarenheter och tidigare och pågående forskning.

Slutsatser

Denna alltför långa redogörelse har drag av klagoskrift. Lyckligtvis får den tilltänkta läsekretsen förmodas ha intresse av utbildningssociologi och vetenskapssociologi. Kanske går det att finna något nöje i att fundera över förklaringar till att en välfungerande institution och forskningsmiljö läggs ned mot de anställdas vilja, att en ny stor institution skapas med så förhållandevis svag forskningsbas att samverkan utåt med andra forskningsmiljöer framstår som enda lösningen, att en hösttermins ansträngningar för att åstadkomma ett substantiellt bidrag till just sådan samverkan utåt − i form av forskningsgruppen SECs tilltänkta dubbla hemvist vid denna nya institution och vid Historiska institutionen − framemot årsskiftet stoppas på grund av administrativa direktiv. Samt varför samtliga dessa beslut för oss som är engagerade i forskningsverksamheten kom som överraskningar, utan förvarning eller föregående diskussion.

Den som vill leta efter sociologiska förklaringar kan förslagsvis rikta sökarljuset mot kollisioner mellan intressen och värdehierarkier tillhöriga tre slag av fält: universitetsadministrationens fält, humanistiska och samhällsvetenskapliga fält samt ett fält som är närmare knutet till skolväsendet och lärarutbildningen än till universitetsfälten och de vetenskapliga fälten.

Men låt oss nu inför det nya året låta dessa besvärligheter tillhöra det förflutna. Alltför mycket energi har ägnats dem innan den nya institutionen ens hunnit starta. Det viktiga är att det nu står klart att möjligheterna är uttömda att knyta SEC som forskningsgrupp till den nya institutionen. De av oss som får sin anställning där ska på bästa sätt bidra med avgränsade forskningsinsatser på det utbildningssociologiska och utbildningshistoriska området samt undervisningsinsatser inom de områden där vi besitter mest kompetens. Det kommer säkert att fungera. Beträffande forskningsgruppen får den tills vidare mer nätverkskaraktär i och med att det från och med 1 januari 2011 inte längre existerar någon särskild institution dit högkvarteret är lokaliserat. Vi får lita till kontaktpersoner och resurser vid flera institutioner. Och göra ännu mer bruk av webben. Men egentligen har SEC alltid haft formen av ett sådant nätverk − väl att märka ett nätverk i betydelsen ett aktivt eller produktivt nätverk, med gemensamma program och projekt och verksamheter, inte bara en kontaktyta. Den har aldrig varit en forskningsgrupp för något särskilt ämne eller någon särskild disciplin. Även om vi under de senaste åren haft en institution som fungerat utmärkt som värd, har flertalet medarbetarna haft sin anställning någon annanstans.

Fast det för ögonblicket tar emot, har vi nog anledning att vara tacksamma mot de administrativa ledare som försett oss med så tydliga direktiv att vi i tid förstått att undvika en institutionell tillhörighet som med största sannolikhet hade försvårat forskningen och fördystrat forskarnas tillvaro.

Bilaga 1. Presentation från informationsmöte 6 sept. 2010

[Råtextkopior av PowerPoint-slajdar Ett par organisationsscheman utelämnade av tekniska skäl]

Informationsmöte 6 september
Välkomna!

Medverkande:
Rektor Anders Hallberg
Vicerektor Margaretha Fahlgren
Universitetsdirektör Ann Fust
Dekan Caroline Liberg
Dekan Anders Malmberg

Varför förändring?
• Ökad autonomi för universitet och högskolor från 1 januari 2011
• Krav på ett särskilt organ för lärarutbildningen försvinner
• Nya Blåsenhus samlar olika verksamheter inom det utbildningsvetenskapliga kunskapsfältet
• Önskan om ökad samverkan
• Bättre resursutnyttjande
• Stärka utbildning och forskning

Förslaget
• Utbildningsvetenskapliga fakulteten förs in under
Vetenskapsområdet för humaniora och samhällsvetenskap
• Pedagogiska institutionen flyttas från den samhällsvetenskapliga fakulteten till den utbildningsvetenskapliga fakulteten
• Pedagogiska institutionen, Institutionen för didaktik och Institutionen för utbildning, kultur och medier går samman till en institution.
• Ambitionen är också att rikta en strategisk satsning som kan bidra till att från start stimulera samverkan mellan de olika verksamheterna
• Övriga enheter inom utbildningsvetenskapliga fakulteten (fortbildningsavdelning, rektorsutbildning) fortsätter som idag.

Vision för det utbildningsvetenskapliga fältet
• Varför egen fakultet?
          Vidareutveckla utbildningsvetenskapen, öka synligheten, universitetsövergripande uppdrag
• Varför en gemensam stor institution?
           - öka koppling mellan utbildning och forskning
           - bättre balans mellan olika utbildningar
           - bättre balans mellan utbildning och forskning
           - synergier genom samordning
           - bättre förutsättningar för effektiva stödfunktioner

Arbetet fortsättningsvis
• Diskussion i berörda fakultetsnämnder och områdesnämnder
• En arbetsgrupp tar fram underlag
(Bengt Gustafsson, Anna Hagborg, Ewa Hjertsén i samverkan med personaldirektör samt ekonomidirektör)
• Personalavdelningen gör en s.k. risk- och konsekvensbedömning enligt arbetsmiljölagen
• Information till de fackliga organisationerna
• Fortlöpande information till prefekter, medarbetare och studenter

Arbetsgruppen kommer att bl a utreda:
• utbildningsvetenskapliga fakultetsnämndens ingående i det humanistisk-samhällsvetenskapliga vetenskapsområdet
• bildandet av en ny institution av nuvarande institutionerna för Didaktik och Utbildning, kultur och medier samt Pedagogiska institutionen
• utbildningsvetenskapliga fakultetsnämndens sammansättning
• lärarutbildningens organisation under fakultetsnämnden
• den nya institutionens struktur och ledningsorganisation
• resursfrågor inför 2011 års verksamhetsplan
• utformning av det administrativa stödet
• risk- och konsekvensanalys av de framlagda förslagen

Tidsplan för fortsatt arbete
• September
           – information, arbetsgruppen arbetar vidare med förslaget
• Oktober
           - utredningsförslag behandlas i områdes/fakultetsnämnder
• 2010-11-09
           - rektor föreslås besluta om förslag till konsistoriet
• 2010-11-19
           - konsistoriet föreslås besluta om ny organisation
• 2011-01-01
           - den nya organisationen träder i kraft

Ytterligare frågor
Kontakta
Dekan Caroline Liberg
Dekan Anders Malmberg
Kanslichef Bengt Gustafsson

Bilaga 2. Information till de anställda 7 sept. 2010 om ny organisation av det utbildningsvetenskapliga området

2010-09-07

Nyheter för anställda

Ny organisation för utbildningsvetenskapen
[Publicerad 2010-09-07]

En ny organisation av det utbildningsvetenskapliga området diskuteras just nu inom Uppsala universitet. Bland annat föreslås att utbildningsvetenskapliga fakulteten ska höra till vetenskapsområdet för humaniora och samhällsvetenskap. Den 19 november ska konsistoriet fatta beslut i frågan.

Det finns flera skäl till att diskussionen har kommit upp just nu. Ett skäl är att kravet på ett särskilt organ för lärarutbildningen försvinner vid årsskiftet. Ett annat skäl är att i stort sett samtliga verksamheter inom utbildningsvetenskap och pedagogik har kommit på plats i Blåsenhus. Nu gäller det att skapa en slagkraftig helhet som stimulerar samarbetet, menar rektor Anders Hallberg.

- Det finns en spridd uppfattning om att dagens situation inte är optimal. Det finns tecken på att institutions- och fakultetsgränser på olika sätt begränsar de integrationsprocesser som skulle kunna leda till en miljö som i alla avseenden fungerar så bra som möjligt.

Stormöte i Blåsenhus

Under sommaren har frågan diskuterats intensivt inom universitetsledningen och bland berörda dekaner. Den 6 september hölls ett stormöte i Blåsenhus, där man presenterade ett förslag på ny organisation:

• Utbildningsvetenskapliga fakulteten förs in under vetenskapsområdet för humaniora och samhällsvetenskap.

• Pedagogiska institutionen flyttas från den samhällsvetenskapliga fakulteten till den utbildningsvetenskapliga fakulteten.

• Pedagogiska institutionen, institutionen för didaktik och institutionen för utbildning, kultur och medier går samman till en institution.

• En strategisk satsning planeras, som kan stimulera samverkan inom den nya integrerade miljön.

Öka synligheten

- Det här är ett sätt att vidareutveckla det utbildningsvetenskapliga området och öka synligheten, säger Caroline Liberg, dekanus vid utbildningsvetenskapliga fakulteten.

- Med en gemensam stor institution kan vi öka samverkan inom centrala kunskapsfält, stärka kopplingen mellan utbildning och forskning, få en bättre balans mellan olika utbildningar inom den framtida institutionen och ge bättre förutsättningar för effektiva stödfunktioner.

Förslaget innebär alltså att vetenskapsområdet för humaniora och samhällsvetenskap får ytterligare en fakultet.

- Jag själv och de fem dekanerna inom området är helt eniga om att den nya fakulteten är välkomna in i vårt vetenskapsområde, säger vicerektor Margaretha Fahlgen.

- Det är som vi ser det den bästa lösningen både när det gäller att kunna fortsätta att synliggöra, profilera och utveckla det utbildningsvetenskapliga fältet och för att skapa en rimlig balans inom hum-samområdet som helhet.

Det innebär också att pedagogikämnet flyttas till utbildningsvetenskapliga fakulteten och samtidigt blir en del av en större institution.

- Lärarutbildningen blir förstås en stor del av den nya institutionens uppdrag, men den kommer att ha en utbildningsportfölj och forskningsprofil som är bredare än så och jag tror att det finns alla förutsättningar för att pedagogikämnet både kan bidra till - och själv utvecklas i - en sådan bredare miljö, säger Anders Malmberg, dekanus vid samhällsvetenskapliga fakulteten.

Sjösättas i januari

Målsättningen är att den nya organisationen ska sjösättas den 1 januari 2011 och utgångspunkten är att samtliga verksamheter, anställda och ekonomiska resurser som idag finns vid de tre institutionerna ska överföras till den nya institutionen.

Förslaget är förankrat i universitetsledningen och berörda fakultetsledningar, men ännu är inga formella beslut fattade. För att konsistoriet ska kunna fatta beslut den 19 november måste först berörda fakultetsnämnder och områdesnämnder ge uttryck för sin uppfattning och rektor formellt ställa sig bakom det.

En arbetsgrupp inom hum-samområdets och utbildningsvetenskapliga fakultetens kansli ska ta fram underlag till beslut. Det återstår flera frågor som ska utredas, bland annat den nya områdesnämndens sammansättning, den nya fakultetsnämndens sammansättning, den nya institutionens ledningsstruktur och lärarutbildningens framtida styrning.

Frågor och synpunkter? Kontakta Bengt Gustafsson, kanslichef vid kansliet för humaniora och samhällsvetenskap, Caroline Liberg, dekanus vid utbildningsvetenskapliga fakulteten, eller Anders Malmberg, dekanus vid samhällsvetenskapliga fakulteten.

Annica Hulth

Bilaga 3. Utdrag ur protokoll, Historiska institutionens styrelses sammanträde 3 nov. 2010

§ 102 Fördjupat samarbete med Forskningsgruppen för utbildnings- och kultursociologi (Sociology of Education and Culture, SEC)

Prefekt Lars M Andersson hänvisade till kollegiemötet den 13 oktober 2010 där ledamöterna ställde sig positiva till ett fördjupat samarbete men samtidigt krävde ett bredare underlag för beslut. Han redovisade vidare det underlag som tagits fram (2010-11-03 § 102a-b).

Diskussion om anställningsformer och inte minst om vilka följder placeringen av SECs projekt och därmed forskare från andra discipliner vid institutionen kan tänkas få. Farhågor för ”inlasning” och problem i samband med tjänsteutlysningar framfördes liksom kritik av underlaget.

Diskussion om de arbetsuppgifter som eventuellt skulle kunna utföras av projektforskarna inom SEC. Det framhölls att det i allt väsentligt enbart bör gälla handledning av uppsatser i utbildningshistoria och undervisning om undervisning inom lärarprogrammen samt att momentansvar för historiska kurser bör ligga hos historiker av facket. Samtidigt framhölls att samarbetet skapar bättre förutsättningar för handledning och undervisning inom lärarprogrammet. Vidare föreslogs att samarbetet ska regleras i ett avtal, i vilket även vilka arbetsuppgifter som kan komma ifråga ska regleras liksom under vilka förutsättningar och på vilket sätt samarbetet ska kunna avslutas.

Önskemål framfördes vidare om att de två personer som nu arbetar med projektadministration vid SEC även fortsättningsvis ska sköta denna för de projekt som hamnar på institutionen.

Beslut

Styrelsen välkomnar det nya samarbetet med Forskningsgruppen för utbildnings- och kultursociologi (SEC) och forskarna inom de tre projekt som, enligt förslaget, ska flyttas till institutionen. Forskningsgruppen ska inte utgöra en egen avdelning utan ska ingå i institutionen liksom övriga forskningsprojekt. Dock ska SEC erbjudas hemsida, dubbla AKKA-adresser och hemvist för skriftserier och dess projektadministration ska skötas som hittills. För att möta ökningen av personal som institutionen står inför utökas valkorporationen forskare/lärare i styrelsen med en plats. Samarbetet ska regleras i avtal. Det uppdrogs till prefekten att i samråd med Jan Lindegren, Sandra Olsson och Maria Ågren att utarbeta ett sådant. Avtalet ska godkännas av institutionsstyrelsen.

Bilaga 4. Förslag till avtal mellan Historiska institutionen och Forskningsgruppen för utbildnings- och kultursociologi (SEC) avseende SEC:s verksamhet vid Historiska institutionen. Behandlat vid Historiska institutionens styrelses sammanträde 8 dec. 2010

UPPSALA UNIVERSITET
HISTORISKA INSTITUTIONEN
PREFEKTEN Uppsala 2010-12-04

Avtal mellan Historiska institutionen och Forskningsgruppen för utbildnings- och kultursociologi (SEC) avseende SEC:s verksamhet vid Historiska institutionen

Organisatoriska frågor

I syfte att fördjupa samarbetet inom den utbildnings- och modernhistoriska forskningen vid UU och ge det en tydligare struktur erbjuds SEC att bedriva den del av sin verksamhet som har en tydlig historisk profil vid Historiska institutionen. Därmed får SEC två hemvister, dels som tidigare Institutionen för utbildning, kultur och medier, UKM, dels Historiska institutionen. Den förstnämnda kommer att läggas ned 31 december 2010 och därefter blir SEC:s hemvist dels en nyinrättad institution, Institutionen för pedagogik, didaktik och utbildningsstudier, IPDU, inom den likaledes nyinrättade Fakulteten för utbildningsvetenskaper, dels Historiska institutionen inom Historisk-filosofisk fakultet.

SEC tre rapportserier Skeptronhäften (Skeptron Occasional Papers), Rapporter från Forskningsgruppen för utbildnings- och kultursociologi (SEC Reports) och Utbildningshistoriska meddelanden, samt bokserien Skeptronserien som utges av kommersiella förlag, f.n. av Bokförlaget Daidalos, får använda Historiska institutionen som utgivningsadress. Oavsett var forskningsresultaten inom de gemensamma projekten produceras skall de rapporteras i DIVA för både IPDU och Historiska institutionen.

SEC får ha sin logotyp på Historiska institutionens startsida, en egen hemsida med en kortfattad presentation av verksamheten samt en länk till SEC:s egen officiella webbplats.

SEC:s forskningsledare och berörda forskare skrivs i AKKA in som dubbelanslutna (dvs knutna till mer än en institution), och får använda e-postadresser av typen *@hist.uu.se samt Historiska institutionens postadress.

Historiska institutionen utvidgar representationen för kategorin forskare i institutionsstyrelsen med en plats för att bereda utrymme för en representant för SEC.

SEC får etablera en egen basgrupp vid Historiska institutionen, Basgruppen för historisk utbildnings- och kultursociologi, samt möjlighet att presentera projektskisser, pågående forskning etc. inom ramen för Historiska seminariets verksamhet. Historiska institutionen står för lokaler för SEC:s seminarieverksamhet vid institutionen.

SEC får möjlighet att förlägga projektmöten och liknande till Historiska institutionen.

Projekt

Inget av SEC:s befintliga projekt vid UKM som leds av där fast anställd personal flyttas till Historiska institutionen. Marta Edlings RJ-finansierade nya projekt ”Konst, karriär och kön. En studie av manliga och kvinnliga konstnärers meriteringsvägar och rekryteringen till professurer och högre lärartjänster 1945-2000” placeras däremot vid Historiska institutionen och administreras där på samma sätt som övriga projekt.

De av SEC:s kommande projektansökningar som av både SEC:s och Historiska institutionens ledning bedöms passa inom Historiska institutionens forskningsprofil söks via Historiska institutionen och skall i normalfallet inkludera sökande med placering vid institutionen.

Nya anställningar vid Historiska institutionen fr.o.m. 1 januari 2011

Ingen SEC-medarbetare som idag har anställning vid UKM kommer i detta skede att erbjudas anställning vid historiska institutionen.

Marta Edling, vars visstidsanställning vid UKM upphör den 23 januari 2011, tillsvidareanställs från och med 24 januari 2011 som forskare på 75 % vid Historiska institutionen.

Andreas Åkerlund, som är anställd vid Historiska institutionen, erhåller lönemedel motsvarande minst 25% under perioden 2011-2013 från Mikael Börjessons VR-finansierade projekt Internationaliseringens nationella arenor. Svensk högre utbildning och utländska studenter, 1945-2015. Medel för anställningen överförs från IPDU till Historiska institutionen.

Ytterligare en person i ovannämnda projekt, Dag Blanck, kan komma att anställas vid Historiska institutionen. Huruvida så blir fallet bestäms dels av om han tackar ja till en lektorsanställning vid UKM, dels av var hans befintliga lektorat placeras. Skulle Blanck tacka ja till anställningen vid UKM placeras hans forskningsmedel vid UKM/IPDU.

Rum

Andreas Åkerlund har redan rum vid institutionen och behåller det även framgent. Marta Edling (och eventuellt Dag Blanck) placeras i rum Eng 6 K1017.

Regler för samarbetets upphörande

Skulle någon av parterna, SEC respektive Historiska institutionen, av någon anledning vilja avbryta samarbetet, äger de rätt att göra så. Den av parterna som önskar att samarbetet skall upphöra skall i sådant fall ta kontakt med motparten. Uppsägningstiden är 1 månad. Vid ett eventuellt avbrytande av samarbetet upphör SEC:s rätt att utnyttja Historiska institutionens faciliteter; basgruppen liksom hemsidan och koordinatorsfunktionen avvecklas och den dubbla institutionstillhörigheten plockas bort ur AKKA. SEC-medarbetare verksamma vid Historiska institutionen får tillsammans med SEC.s ledning och berörda finansiärer besluta vart projektmedlen skall flyttas. Innan flytten sker skall eventuella skulder/överskott etc inom projekten regleras.

Lars M Andersson, prefekt, Historiska institutionen

Donald Broady, Institutionen för utbildning, kultur och medier, forskningsledare för SEC (tillsammans med Mikael Börjesson)

Mikael Börjesson, Institutionen för utbildning, kultur och medier, forskningsledare för SEC (tillsammans med Donald Broady)

____________________________________________________
Yttrande från prefekten för Institutionen för utbildning, kultur och medier

I den process som lett fram till ovanstående samarbetsavtal mellan Historiska institutionen och SEC, har undertecknad hållits informerad av professor Donald Broady och forskningsledare Mikael Börjesson, och har idag 12 december 2010 tagit del av avtalstexten. Enligt min bedömning är den planerade fördjupade samverkan mellan SEC och Historiska institutionen som beskrivs i avtalet av stort värde för en fortsatt positiv utveckling av den forskning som med framgång byggts upp vid Institutionen för utbildning, kultur och medier under dess kortvariga existens.
Finn Calander, prefekt, Institutionen för utbildning, kultur och medier

Bilaga 5. Utdrag ur styrelseprotokoll, Historiska institutionens styrelses sammanträde 8 dec. 2010

§ 111 Fördjupat samarbete med Forskningsgruppen för utbildnings- och kultursociologi (Sociology of Education and Culture, SEC)

Prefekt Lars M Andersson presenterade ett förslag till avtal. Förslag till ändringar framfördes av styrelsen, se bilaga 4.

Förslag att det skrivs ett avtal dels mellan SEC och Historiska institutionen, dels mellan den nya institutionen, Institutionen för pedagogik, didaktik och utbildningsstudier, IPDU, och Historiska institutionen.

Beslut

Styrelsen godkänner avtalet efter gjorda ändringar samt förslaget om två avtal. Styrelsen ger prefekten Lars M Andersson i uppdrag att förhandla avtalet med Kerstin Rydbeck som fr.o.m. 2011-01-01 är prefekt för IPDU.

Bilaga 6. Mejl 21 dec. 2010 från Humanistisk-samhällsvetenskapliga områdets kanslichef Bengt Gustafsson

Ämne: "Avtal" mellan SEC och Hist. inst
Från: "Bengt Gustafsson" <Bengt.Gustafsson@uadm.uu.se>
Datum: Tue, 21 Dec 2010 15:04:25 +0100
Till: "'Lars M Andersson"' <Lars.M.Andersson@hist.uu.se>, <finn.calander@edu.uu.se>, <kerstin.rydbeck@edu.uu.se>
Kopia: "'Caroline Liberg"' <caroline.liberg@did.uu.se>, <Jan.Lindegren@hist.uu.se>, "'Margaretha Fahlgren"' <margaretha.fahlgren@littvet.uu.se>, "'Oskar Pettersson" <oskar.pettersson@uadm.uu.se>, "'Anna Hagborg'" <anna.hagborg@uadm.uu.se>, "Thord" <Thord.Osterberg@uadm.uu.se>, "'Monica Blom"' <monica.blom@uadm.uu.se>

Hej!

Jag har tagit del av förslag till "Avtal" (daterat 2010-12-09) mellan Historiska institutionen och forskargruppen SEC inom Institutionen för utbildning, kultur och medier och får med anledning av detta meddela följande efter konsultation med vicerektor Margaretha Fahlgren och ordföranden i Utbildningsvetenskapliga fakultetsnämnden Caroline Liberg. 1. Det är utmärkt att samarbete och samverkan utvecklas och fördjupas mellan institutioner och över fakultets- och områdesgränser. Sådan samverkan har på ett mycket positivt sätt utvecklats under de gångna åren. Denna utveckling sker avseende såväl grundutbildning som forskning och forskarutbildning. Sådan samverkan äger rum på ett naturligt sätt och utan behov av särskilda "avtal" eller andra byråkratiska formalismer (undantag är vissa inrättning som är följd av beslut på riksdags- eller konsistorienivå t ex Institutet för bostads- och urbanforskning, Rysslandscentrum, Centrum för genusvetenskap).

2. Områdesnämndens beslut, om att prefekt inte ska medge lärare/forskare att placera externa medel vid annan institution än den institution där den "ordinarie" anställningen är placerad (med angivna undantag) gäller. Detta beslut ska heller inte kringgås genom att "avtala" om att lärare/forskare ska ha dubbla hemvister. Dubbla adresser i AKKA ska inte förekomma, inte heller ska lärare/forskare vid Institutionen för pedagogik, didaktik och utbildningsstudier ha e-postadress vid annan institution. Rapportering av publiceringar i DiVa ska göras av den institution där forskaren/läraren är anställd - dubbel registrering ska inte göras. Någon egen hemsida på Historiska institutionen för SEC ska inte förekomma. "SEC:s" seminarieserie ska bedrivas vid vid Institutionen för pedagogik, didaktik och utbildningsstudier - självfallet är det både rimligt och möjligt för lärare/forskare vid en institution att medverka vid andra institutioners seminarieverksamhet, men knappast att flytta sin egen verksamhet till annan institution.

3. Framtida ansökningar om forskningsmedel från "SEC" ska undertecknas av prefekten för Institutionen för pedagogik, didaktik och utbildningsstudier. Om medel söks gemensamt av "SEC" och Historiska institutionen ska beviljade medel tilldelas berörda institutioner utifrån hur medlen avses vara fördelade mellan berörda lärare/forskare. Detta är angeläget för att inte någon icke avsedd snedvridning ska uppstå i samband med dels områdesnämndens medelsfördelning mellan fakultetsnämnderna och dels vid fakultetsnämndernas fördelningen mellan respektive institutioner.

4. Om berörda institutioner eller forskargrupper inom dessa avser att "avtala" om särskilda förhållanden gäller att alla berörda prefekter ska gilla förslagen. Enskilda forskargrupper kan inte utan prefekternas samfällda och explicita medgivanden "avtala bort" verksamheter för den egna institutionen i syfte att överlåta dem till annan institution.

5. Om ytterligare förtydliganden av detta brev anses erforderliga medverkar jag gärna till det.

Vänligen Bengt Gustafsson

Noter

[i] Forskningsgruppen startades av Donald Broady som fungerade som dess vetenskaplige ledare fram till 2007 varefter ledarskapet delades mellan Donald Broady och Mikael Börjesson. I december 2010 utökades ledningen till en trojka i och med att Marta Edling tillkom, vilket bland annat motiverades av att gruppens program och projekt på senare år fått allt starkare historievetenskapliga inslag. Marta Edling är docent i konstvetenskap och kommer från slutet av januari 2011 att vara anställd vid Historiska institutionen. Utöver förtrogenhet med utbildningshistorisk, utbildningssociologisk, konsthistorisk och konstsociologisk forskning har Marta Edling erfarenhet från arbete inom den historie-filosofiska fakulteten, vilket kommer väl till pass nu när gruppens institutionella knytning till den utbildningsvetenskapliga fakulteten tills vidare upphör.

[ii] Planeringen av en forskningsmiljö för barn- och ungdomsvetenskap påbörjades i och med tillsättningen 2007 av en ny professur i ”Utbildningsvetenskap med inriktning mot barns och ungas förutsättningar och villkor”.

[iii] Se t.ex. EDU-institutionens prefekt Finn Calanders temperamentsfulla skriftliga protest i form av en pm ”Ökad samverkan/integration i Blåsenhus”, daterad 31 maj 2010 och ställd till Utbildningsvetenskapliga fakultetsnämnden. Vid den tidpunkten hade ingen vid vår institution hört talas om att det fanns tankar på en sammanslagning av de tre institutionerna för Didaktik, Pedagogik och Utbildning, kultur och medier. Protesten riktades mot andra uppifrånkommande påbud om samverkan mellan de tre institutionerna, påbud som prefekten, som däri hade stöd av sin personal, bedömde som verklighetsfrämmande eftersom de inte hade någon förankring i verksamheternas behov.

[iv] http://www.skeptron.uu.se/broady/sec/e-0504-histmote.htm

[v] Om denna utveckling se Donald Broady, Esbjörn Larsson & Johannes Westberg, ”Utbildningens sociala och kulturella historia: En översikt”, pp. 9-19 i Esbjörn Larsson & Johannes Westberg (eds.), Utbildningens sociala och kulturella historia, Utbildningshistoriska meddelanden 1, Uppsala universitet, 2010.

[vi] Kvalitetsmått kan alltid diskuteras, men ett vanligt mått är omfattningen av den externa forskningsfinansieringen, vilken vid Historiska institutionen vuxit från 8,5 mkr år 2009 till 12,5 mkr år 2010. Därmed är balansen ungefärligen jämn mellan externfinansierad och internfinansierad forskning. Under år 2011 kommer externfinansieringen att öka ytterligare[till 16 mkr år 2011]. Nämnas kan att Riksbankens Jubileumsfond vid senaste ansökningsomgången 2010 beviljade alla de fyra ansökningar som inlämnats från Historiska institutionen. Dessutom tillkommer vissa av SECs verksamheter. Viktigare än dessa kvantitativa mått är förstås att forskningsmiljön vid Historiska institutionen är sådan att vissa av SECs verksamheter passar väl in.

[vii] Dekanen vid nuv. utbildningsvetenskapliga fakultetsnämnden meddelade 18 november 2011 sitt beslut att inga befintliga projekt ledda av anställda vid EDU-institutionen fick flyttas till Historiska institutionen. Hon hänvisade till följande formulering i VP 2010 för områdesnämnden för humaniora och samhällsvetenskap: ”Prefektgodkännande av ansökningar om externa medel. Beträffande externa medel vill områdesnämnden betona angelägenheten av att lärare/forskare placerar erhållna medel vid den institution där den ’ordinarie’ anställningen är placerad (eller vid Centrum för genusvetenskap eller Hugo Valentin-centrum). I normalfallet bör prefekt endast skriva under ansökningar som gäller verksamhet som ska bedrivas inom den egna institutionen.” Beslutet meddelades vid ett prefektmöte dit även ledningen för SEC var kallad. Här klargjorde dekanen att redan när de ansökningar som det rörde sig om lämnades in borde vi inom SEC ha tänkt på att låta någon från Historiska institutionen figurera som huvudsökande. Detta är en illustration till hur knöligt det blir när administrativa hänsyn ska gå före forskningens behov. Det är mycket begärt att vi skulle ha varit så förutseende när vi för något eller några år sedan utformade de ansökningar som det här det handlar om, långt innan någon av oss anade att EDU-institutionen skulle kunna läggas ned.

[viii] Cit. ur bilaga 6 nedan.

[ix] Institutionsnamnet är svårtolkat och dess tillkomst höljd i dunkel för oss som sysslar med verksamheten. Namnet fanns inte med som förslag i de tidigare versioner av underlaget som cirkulerat utan tillkom i allra sista stund innan underlaget förelades konsistoriet. Om den vid universitet vanliga principen att institutioner döps efter forsknings- eller ämnesområden ska gälla, vore det självklara namnet Institutionen för Didaktik, Pedagogik och Utbildningssociologi. Inom dessa tre ämnen finns forskning, varav den som byggts upp inom utbildningssociologin inte är den minst betydande. Alla tre ämnena har av universitetet inrättats som forskarutbildningsämnen och alla tre är huvudområden i kandidat-, magister- och masterexamen. Undervisning i alla tre ämnena ges på alla nivåer från grundnivån över avancerad nivå till forskarnivån.

[x] I det ovan nämnda beslutsunderlaget till konsistoriet understryks visserligen (s. 14) att det inte är någon återuppstånden lärarutbildningsinstitution som ska skapas. Detsamma har nuvarande utbildningsvetenskapliga fakultetsnämndens dekan vid upprepade tillfällen försäkrat. Med andra ord: den uttalade ambitionen på fakultets-, områdes och universitetsnivå är inte att återskapa Institutionen för lärarutbildning (ILU) som lades ned i och med utgången av år 2006 och som dessförinnan hade levt sitt eget liv avskuren från universitetet i övrigt och präglad av en allt överskuggande inriktning mot grundutbildningen och i synnerhet lärarutbildningen. Men samtidigt bäddar den organisatoriska lösningen för att det som skapas blir just en tämligen renodlad utbildningsinstitution starkt präglad av lärarutbildningsuppdraget, i många avseenden uppbyggd på samma vis som den ILU och till inte ringa del med samma personal som tidigare varit anställda vid ILU. Onekligen en paradox. Dock är en paradox som bekant en skenbar och ingen faktisk motsägelse. På denna paradox finns såvitt jag förstår en enda tänkbar lösning: att den nya institutionen får en forskningsbas som sträcker sig in i olika relevanta forskningsmiljöer runt om på universitetet

[xi] Omorganisation av Utbildningsvetenskapliga fakulteten m.m. Beslutsunderlag (dnr UVF 2010/1808), i sin slutversion daterat 2010-01-01 och sammanställt av en arbetsgrupp bestående av kanslichef Bengt Gustafsson (humsam-området) och utbildningsledare Anna Hagborg (utbvet fak) med stöd av utbildningsledare Ewa Hjertsén (samfak). Detta dokument var det beslutsunderlag som överlämnades till konsistoriet inför beslutet 2010-11-19. Huvudpunkterna var desamma som 6 september meddelats från rektorsnivån: inrättande av en ny fakultet för utbildningsvetenskaper inom det humanistisk-samhällsvetenskapliga vetenskapsområdet samt en sammanslagning av nuv. Institutionen för didaktik, Pedagogiska institutionen och Institutionen för utbildning, kultur och medier. Sifferuppgifterna om antal anställda etc i det följande är hämtade ur detta beslutsunderlag.

[xii] Att jag i det följande ska tala mer klarspråk än brukligt i liknande sammanhang beror på att nuvarande fakultetsledningen driver linjen att den nya institutionen i stort sett ska vara självförsörjande vad gäller forskning, det vill säga skapa en forskningsbas med hjälp av samverkan internt i huset. Jag har inte samvete att låta den uppfattningen stå oemotsagd eftersom den alltför mycket påminner om den protektionism som odlades vid den tidigare Institutionen för lärarutbildning och som där förstås fungerade som en institutionell självmordsstrategi eftersom institutionen befann sig inom ett universitet som det i Uppsala. Min förhoppning är att sista ordet inte är sagt. Att det snart tillkommer en fakultet för utbildningsvetenskaper inom humsamområdet kan i bästa fall betyda att till lärarutbildningen knutna verksamheter så att säga konkurrensutsätts, det vill säga tvingas bli mer universitetsmässiga, vilket i så fall skulle kunna leda till annorlunda vägval i framtiden. Den hittillsvarande utbildningsvetenskapliga fakultetsnämnden har inte fyllt en ordinär fakultetsnämnds uppgifter utan snarare fungerat som ett slags ytterligare institutionsstyrelse och som ett programråd för lärarutbildningarna. Denna ordning upphör snart i och med tillkomsten av särskilda programråd för lärarutbildningarna. Väsentligt är att dessa programråd får en autonom ställning i förhållande till den nya fakulteten för utbildningsvetenskaper och den därtill knutna institutionen, och verkligen står fri att dela ut utbildningsuppdrag till institutioner där kompetensen finns. I annat fall är det lätt hänt att den nya fakulteten och institutionen oberoende av kompetensaspekter frestas att tilldela sig själva utbildningsuppdragen inom den utbildningsvetenskapliga kärnan, vilket skulle innebära en återgång till tillståndet vid den tidigare Institutionen för lärarutbildning.

[xiii] Beviljade externa bidrag från VR, RJ och FAS är självfallet ett mycket grovt mått. På grund av omdisponeringar och förlängd dispositionstid brukar det bli vissa förskjutningar över tiden så att den summa som förbrukas under ett år är en annan än den som beviljats för samma år. Vidare försiggår vid institutionerna forskning även utanför de projekt som är förlagda till institutionen i fråga; institutionens forskare kan vara medarbetare, medsökande och någon gång till och med huvudsökande/projektledare inom projekt förlagda till andra institutioner. Fakultetsfinansierad forskning tillkommer dessutom. Men begränsningar till trots är ändå bidrag från de svenska dominerande finansiärerna VR, RJ och FAS, liksom bidrag från vissa mer grundforskningsinriktade europeiska och internationella program, en ofta använd indikator på forskningsmiljöers kvalitet, särskilt brukbar inom områden som de humanistiska och delar av de samhällsvetenskapliga där publiceringsmönstren är så skiftande att bibliometriska metoder (än så länge) ger dålig jämförbarhet.

[xiv] Inventeringarna, den senaste från 2009, liksom en del ytterligare dokument om Uppsalamodellen finns tillgängliga på http://www.skeptron.uu.se/uvuu/ och www.skeptron.uu.se/broady/uv/.

[xv] Bilaga 2 nedan.

[xvi] Se bl.a. mitt förslag i maj 2009 till en utformning av lärarutbildningens allmänna delar som tillvaratar universitets kompetenser, www.skeptron.uu.se/broady/uv/utbvet-karna-090515.pdf. Förslaget röstades ned av Utbildningsvetenskapliga fakultetsnämnden, i likhet med ett flertal förslag från andra håll med samma ambition. Men en inställd spelning är också en spelning, som Ulf Lundell sagt. I ett sociologiskt perspektiv är det inte förvånande att förändringar uteblir när uppdraget att utforma den kommande lärarutbildningen anförtros åt dem som ansvarat för den hittillsvarande.

URL of this page is http://www.skeptron.uu.se/broady/sec/sec-lagesrapport-2010-12-31.htm
Created by Donald Broady. Last updated 5 Jan 2011
Back to SEC home page