---

---

URL of this page is www.skeptron.uu.se/broady/sec/p-wedborn-0005.htm

 

 

Uppsats för kursen "Kulturvetenskaplig forskningsmetod för bibliotekarier och informatiker" SEC, ILU, Uppsala universitet, våren 2000

---

Disciplin, discipliner och klassifikation i Bourdieus Homo academicus och Foucaults Övervakning och straff

Helena Wedborn, Linköpings universitetsbibliotek

Maj 2000

 

Rum och disciplinär makt

Geografen Matthew Hannah ([1]) har intresserat sig för Foucaults tankar kring de rumsliga aspekterna på disciplin och maktutövande som de framgår av Övervakning och straff (<[2]). Hannah skriver om detta med utgångspunkt i tesen att utövandet av disciplinär makt bygger på synliggörande och synlighet, bokstavligt eller metaforiskt. Han utvecklar Foucaults panoptism, där kontrollen bygger på övervakning av den inlåsta individen, till att gälla i en stigande geografisk skala från det arkitektoniska rummet till nationalstaten. Den sociala kontrollen utövas genom observation, värdering/bedömning och straff. I fängelset, skolan, mentalsjukhuset, fabriken kan personerna observeras därför att de är instängda, men hur sker kontrollen när det inte finns vakttorn och grindar, när det inte är individer utan grupper som övervakas?

På nivån över den slutna byggnadens disciplin finns lägerkategorin, som omfattar bl. a. flyktingförläggningar, säsongsarbetarläger, köpcentra, nöjesparker och sommarland. Individerna kan komma och gå, men det finns passserkontroller eller vakter som observerar beteendet. Disciplineringen bygger här mycket på vissheten om att var och en kan övervakas, något som i sin tur förutsätter visst samtycke från lägerkategorins invånare/besökare, övervakningen är priset man betalar för en viss trygghet. Det är f. ö. en grundläggande idé i panoptismen, även på fängelsenivå, att övervakningen inte behöver ske kontinuerligt, det räcker att fångarna vet att de ständigt kan iakttagas från vakternas centrala utsiktsplats utan att de själva kan se om någon finns i kontrollrummet.

Nästa nivå enligt Hannah omfattar städer framför allt storstäder, där individerna är anonyma men där segregering efter ras och etnicitet är vanligt. (Polis)övervakningen följer ofta uppenbara rasmässiga eller kulturella igenkänningstecken, eftersom individerna är anonyma, men inte grupperna. Synlighet är fortfarande väsentligt och det underlättas på allmän plats där anonymitet annars råder av övervakningskameror etc.

När den disciplinära makten utövas i allt större geografisk skala, och den panoptiska kontrollen blir allt mindre effektiv, ifrågasätts opartiskheten och legitimiteten i den sociala övervakning i högre grad. I städer blir övervakningens politiska karaktär tydligare och därmed ökar behoven av ideologiskt rättfärdigande. Som Foucault framhåller i Övervakning och straff, har genom historien psykiatrin, socialmedicinen och de nya samhällsvetenskaperna bidragit med vetenskapliga argument för att galningar och andra avvikande måste hållas inspärrade för det allmänna bästa.

Kolonier och protektorat är förstås geografiska områden där den disciplinära makten utövas hårt men mer eller mindre ineffektivt i de tre faserna observation, värdering och straff. Nationalstaten övervakas vid gränserna, och där observeras "vanliga" människor av tull och gränspolis, men egentligen bygger kontrollen på att invånarna iakttas på lägre nivåer, såsom de arkitektoniska etc. När anonymiteten ökar med storleken på de geografiska områdena handlar det återigen om kontroll av grupper snarare än av individer. De inre gränserna i en nationalstat utgör framför allt skiljelinjer för avgränsande av privat egendom. Vilket anknyter till Foucaults påpekande att behoven av övervakning och straff har förändrats genom historien när alltmer av ospecificerad egendom gått över i privat ägo.

Hannah framhåller att Foucault närmar sig Anthony Giddens analyser beträffande nationalstaten, som uppstod i modern mening först när det blev möjligt att systematiskt samla information om och övervaka hela territoriet. Kartläggningar och folkräkningar var tidiga konkreta manifestationer av sådant nationellt informationssamlande. Nationalstatens behov av instrument för övervakning lägger grunden för företeelser som folkbokföring och byråkratier, ja, hela samhällsvetenskaperna. De flesta av dagens medborgare uppfattar inte atlaser och folkräkningar som uttryck för övervakning. Men i det nutida Sverige finns exempel på folkligt motstånd mot instrument som folk- och bostadsräkning eller det utbredda användandet av personnummer; bl. a. fanns det för några år sedan en rörelse mot att biblioteken avkrävde presumtiva låntagare personnummer. Aktuella exempel både i Sverige och andra länder, t. ex. USA, är diskussionerna beträffande vilka olika databaser med register över medborgarna som det skall vara tillåtet i lag att samköra.

Fantastiska och skrämmande möjligheter till social kontroll öppnar sig med den ökande användningen av smarta kort vilka registrerar bl. a. konsumtionsmönster av allt från resor till vård. Denna möjliga övervakning utgör i sig en disciplinerande kraft, skriver Hannah, på känt panoptiskt vis, eftersom vi själva strävar att hålla våra kreditregister utan fläckar. I förlängningen av detta kan man tänka sig framtida samhällen där övervakning och straff inte längre bygger på att människor hålls instängda i arkitektoniska och geografiska rum; synlighet och synliggörande åstadkoms på andra sätt.

Disciplin och makt

Makt är ett centralt begrepp i Foucaults tänkande. Patrick Baert (<[3]) citerar Foucault som så sent som 1977 yrvaket säger sig egentligen ha skrivit om makt hela tiden. En svensk kommentator till Foucaults syn på övervakning och makt såsom den illustreras av panoptikon-modellen är Sven-Olov Wallenstein. Han skriver om hur panoptismen fortsätter att fungera som återhållande kontrollmekanism också då man vänder blicken från fängelset ut mot samhället. Jeremy Benthams Panoptikon synliggör den enskilde internen skoningslöst och fullständigt. "I denna ljusets regim försvinner behovet av yttre våld, eftersom själva den tvingande kraften utgår från objektet, som därmed blivit till ett reflexivt subjekt" (<[4]). Kontrollen blir självkontroll.

Genomskinligheten i samhället ökar oavbrutet genom socialvetenskapernas kartläggning av alla möjliga mänskliga och sociala områden. Foucault menar att psykiatrin, kriminologin, sociologin etc föddes som en följd av det disciplinära samhällets behov av kartläggningar, och dessa vetenskaper legitimerar i sin tur kontrollmakten. Panoptikon-modellen kan ses som en grundläggande struktur för det disciplinära samhället, och det är det som vi lever i nu. Synligheten kommer bara att tilltaga, på grund av elektronikens och informationsteknologins framsteg. "Vår ständiga tillgänglighet blir i sista hand oskiljaktig från en oändlig fångenskap" skriver Wallenstein om samhället i stort och speglar Foucaults svarta syn på fängelsernas mikrokosmos och kriminalvårdens s.k. humanisering.

Det vetenskapliga fältet och biblioteket

Som bibliotekarie faller det sig naturligt att vid läsningen av Homo academicus  (<[5]) och Övervakning och straff associera till Biblioteket som idé och praktik. Inget geografiskt rum kan tydligare utgöra grunden för kulturellt kapital. Få arkitektoniska skapelser, utanför inspärrningarnas kategori, kan mäta sig med Biblioteket i anpassning till det panoptiska idealet. Det vetenskapliga biblioteket är disciplinens och disciplinernas förlovade land.

"Striden mellan fakulteterna"

I Homo academicus finns ett kapitel kallat "Striden mellan fakulterna" och det är i sin tur ett citat från Kant, som redan 1798 skrev om fakulteternas olika roller. Bourdieu behandlar den inbördes rangordningen mellan fakulteterrna: den är inte entydig utan beror på om det är det akademiska, det vetenskapliga, det sociala eller det ekonomiska kapitalet som ställs i fokus. Kant och Bourdieu (<[6]) bygger i detta fallet indelningen på närhet respektive avstånd till den politiska makten. De tre (världsligt sett) "högre fakulteterna", den teologiska, den juridiska och den medicinska, är de som mest direkt kontrolleras av regeringen. Präster, domare, läkare skall övervaka och legitimera hur vetandet används i praktiken, de har anseende i praktikens världsliga ordning och representerar auktoriteten. De "lägre fakulteterna" med discipliner som historia, matematik och filosofi dominerar inom den kulturella ordningen, där praktiseras den fria forskningens förnuft, där råder frihet att ifrågasätta och förkasta.

Fakulteternas olika roller varierar beroende på ur vilken aspekt de jämförs. Bourdieu skapar olika typer av hierarkier mellan fakulteter och mellan discipliner. Rangordningarna varierar beroende på om fokus placeras på symboliskt, ekonomiskt eller socialt kapital. Inom det vetenskapliga fältet särskiljer han vetenskapligt kapital från kulturellt och akademiskt.  I Frankrike, och i Sverige, gäller att de juridiska osv. fakulteterna tidigare haft ett större symboliskt kapital och ansetts förnämare än de naturvetenskapliga. Bibliotekens strukturer speglar fakulteternas och deras respektive discipliners ställning. På ärevördiga institutioner som Carolina Rediviva och Lunds universitetsbibliotek är det t.ex. handskriftssamlingarna, so har sin tyngdpunkt på humaniora, som förlänat prestige till biblioteken och symboliskt kapital till användarna. Det råder ett ömsesidigt beroende. Historisk och litteraturvetenskaplig vetenskap baseras på bibliotekens handskriftsmaterial, bibliotekens anseende inom det akademiska fältet bygger på forskarnas användning av samlingarna.

Den gamla hierarkin mellan fakulteterna bryts nu upp och vänds i sin motsats (kallas av Bourdieu "cirkulär dominansstruktur"). Naturvetenskaplig forskning anses numera ge ett större symboliskt kapital än t.ex. humaniora. Samhällsvetenskaperna är dubbelt underordnade enligt de traditionella kriterierna (de är praktiska, empiriska, orena), men kan i ett givet läge komma att dominera "den humanistiska kulturens högborg" inte minst genom sina naturvetenskapliga ambitioner. Genom att de nya disciplinerna, som t.ex. geografi och sociologi, inför den frihet som är karakteristisk för de värdsligt sett lägre fakulteterna, har de kommit att utmana de gamla disciplinerna (<[7]), som t.ex. juridiken; genom att låna forskningsmetoder från naturvetenskaperna, såsom kvantifiering av data, vinner de prestige på humanioras bekostnad.

Värdehierarkier i biblioteket

De vetenskapliga biblioteken ändrar nu karaktär, i linje med att tyngdpunkten mellan fakulteter och discipliner förskjuts och som en följd av informationsteknologins framsteg - och då är det de naturvetenskapliga, medicinska och tekniska fakulteterna som går i bräschen för moderniseringen av biblioteksverksamheten. Den gamla ordningen illustreras av det i Sverige allmänt gällande klassifikationssystemet (Klassifikationssystem för svenska bibliotek, det s.k. SAB-systemet), som är en hierarkisk ordning med bokstavsnotation. Överst i SAB-systemet kommer discipliner som teologi (C), filosofi (D), Undervisning och uppfostran (E), Språkvetenskap (F) och Litteraturvetenskap (H). Långt ned i alfabetet och på värdeskalan återfinns ämnen som teknik (P), matematik (T) och naturvetenskap (U). I en aktuell avhandling av Joacim Hansson (<[8]) beskrivs klassifikationssystemet närmare, som uttryck för en ideologisk ordning.

SAB-systemet utgör fortfarande den ordnande principen i svenska bibliotek, dvs litteraturen står i hyllorna uppställd enligt systemets signa. Men inom de medicinska, naturvetenskapliga och tekniska områdena, där klassifikationsschemat är såväl underutvecklat som särskilt föråldrat, har alternativa strategier utvecklats. Bristerna i SAB-systemet upphävs genom att man helt enkelt kringgår denna typ av klassificering (och bara använder systemet för uppställningen i hyllorna). I stället har man anammat utländska system med auktoriserade ämnesord, t.ex. MESH-termer inom medicinen.

Det finns fler tecken inom universitetsbiblioteken på att medicin, teknik och naturvetenskap får en alltmer dominerande ställning inom universiteten, som en följd av politiska beslut och ett ökande ekonomiskt, vetenskapligt och akademiskt kapital hos motsvarande fakulteters forskare. Fler elektroniska tidskrifter, fler fulltextversioner på Internet av tryckta tidskrifter och mer av specialiserade bibliografiska online-databaser än inom humaniora visar på statusförskjutning inom akademin. Fokus i universitetsbibliotekens tillhandahållande av verktyg för skapande av vetenskapligt kapital förflyttas följaktligen mot teknik och naturvetenskap.

Det panoptiska biblioteket

Biblioteket utgör en bild av ett "disciplinärt samhälle" i Foucaults mening,  Foucaults panoptikon-modell är tillämplig på bibliotek på flera plan: det ansluter sig arkitektoniskt, det bygger på klassifikation, övervakning, sortering, rangordning och disciplin.

Arkitektoniskt hämtar biblioteket inspiration från Benthams Panoptikon, såsom Foucault utvecklar den idén i Övervakning och straff. Det är visserligen ett (ofullständigt) panoptikon - men som Matthew Hannah skriver: "Various scholars... have amassed a wealth of evidence to the effect that very few if any historical or present-day buildings have functioned in a truly disciplinary way" (<[9]). Biblioteksbyggnaden ska främja synligheten och underlätta övervakningen. Entréer och utgångar är bevakade, bokhyllorna är ofta uppställda så att de som rör sig i lokalen ska vara lätta att iakttaga, läsesalarna övervakas, informationsdiskarna placeras för att ge maximal överblick - ingen ska kunna gömma sig.

Ordning

Disciplin ska råda i biblioteket - en regelbok finns alltid, som föreskriver hur besökare ska bete sig och hur lånande ska gå till. I vetenskapliga bibliotek utomlands måste varje besökare legitimera sig och också hos oss registreras alla låntagare, vilket möjliggör övervakning inte bara vid besök i bibliotekslokalen utan en mer eller mindre diskret kontroll av samtliga låntagare. Låntagarregistren motsvarar de register som finns i skolan över elever eller i det militära över soldater. I dessa noteras alla eventuella försyndelser (mot lånereglerna) och alla utdömda straff (fakturor och böter). Även i biblioteket gäller alltså disciplinens tre faser, observation, dömande och straff. Inte bara litteraturen utan även läsarna klassificeras: regelmässigt är biblioteksanvändarna indelade i olika kategorier, som bildar en rangordning av privilegier, såsom olika långa lånetider, tillgång till forskarplats, möjlighet att undandra sig den övervakande blicken genom speciallån till tjänsterum, osv.

Discipliner och klassificerande

Klassificerande är ett utmärkande drag i all biblioteksverksamhet. Klassifikationssystemet utgör den ordnande principen för hur böcker och tidskrifter placeras i rummet, det ligger också till grund för ordnandet av vetenskapen och disciplinerna vid katalogisering och uppställning av litteraturen. Men klassifikation är också ett utmärkande drag i vetenskaplig verksamhet generellt sett. Kenneth Bailey skriver ([10]) "Classification is a very central process in all facets of our lives... Without classification, there could be no advanced conceptualization, reasoning, language, data analysis or, for that matter, social science research."

Klassifikation och Homo academicus

Bourdieus korrespondensanalys är ett sätt att åstadkomma ett icke-lineärt klassifikationsschema, det kan liknas vid en tesaurus. De korrespondensanalyser Bourdieu upprättat över t. ex. Paris akademiska elit är mycket komplexa; ett stort antal faktorer, och relationerna dem emellan, redovisas på en slags karta över stadens akademiska befolkning. Avsikten är att ordna akademikerna så att man ser vad som förenar och vad som skiljer inom en grupp som omfattar personer med liknande symboliska kapital och hur dessa skiljs ut från andra delar av den akademiska eliten med andra former av kapital. Många av de faktorer som påverkar vilken kategori en person placeras i är medvetna och medvetet eftersträvade, eftersom de är centrala i den allmänna förståelsen av vad som ger status etc inom respektive grupp.

Men beträffande andra faktorer kan deras betydelse för en persons klassificering, eller placering i korrespondensanalysen, vara helt eller delvis okända för de berörda personerna. Denna sida av Bourdieus tänkande, som det framstår i Homo academicus, visar på att individens handlingsfrihet är starkt beskuren. Så många fakta om en persons liv, såväl viktiga steg i den vetenskapliga karriären som till synes triviala detaljer från uppväxten eller vardagslivet, påverkar individens placering i korrespondensanalysen och dess motsvarighet i livets stora klassifikationsschema. Kategorierna kan överskridas, medvetet eller som en följd av olika omständigheter, men oftast återfinns nog en individ i den tabell där han enligt schemat hör hemma.

Foucault och klassifikation

Klassifikation intresserar även Foucault. I Diskursens ordning ([11]) skriver han om klassifikation, som en av tre principer, de övriga är organisation och distribution, vilka utgör procedurer som kontrollerar och begränsar diskurser. Men det som intresserar här, är att klassificeringen av människor för Foucault utgör ett grundläggande drag i samhället. I Övervakning och straff behandlar han "det disciplinära systemet" som genomsyrar fundamentala områden av mänsklig verksamhet, som skolan, industrin, rättsväsendet etc. Han kunde lika gärna tagit biblioteket som exempel. Foucault skriver ([12]) att "var och en erhåller sin definition av den plats han intar i en serie"... enheten utgörs "av rangen: den plats som man intar i en klassifikation ... Disciplin är konsten att rangordna och teknik som gör det möjligt att ändra uppställningen. Den individualiserar kropparna genom en utplacering som ... låter dem röra sig i ett nät av relationer."

Foucault ger exempel på klassifikationer från olika områden och epoker; sorterande och disciplin är alltid nödvändig för att förvandla "de otydliga, onyttiga  eller farliga mängderna till ordnade mångfalder." 1700-talet är speciellt intressant eftersom det då rådde ett vetenskapsideal som strävade mot att inordna världen och vetandet i "tablåer", man ville "konstruera rationella klassifikationssystem för att inordna alla levande väsen: observera, kontrollera, reglera ...". Botaniken är förstås ett bra exempel, Carl von Linnés sexualsystem blev en förebild för andra vetenskapliga discipliner - Linné strävade där att inordna all växtlighet i släkter, familjer, arter, allt på sin rätta plats i det naturliga systemet. Klassificerandet inom t.ex. biologin har fortsatt oavbrutet, genetiken är ett högaktuellt exempel: Karin Bojs skriver i Dagens Nyheter den 9 april 2000 att kartläggningen av människans arvsmassa står inför ett genombrott. Tack vare en ny metod skall arvsmassan kunna läsas av i små bitar, vilka sedan måste kombineras i korrekt följd. "Det blir i så fall den största sorteringsuppgiften som någonsin utförts på jorden."

 Samhälle och sortering

Behovet att ordna och klassificera fanns och finns även väl utvecklat inom samhällslivet - uppenbara exempel är krigsmakten (inspektera soldater, rangordna efter grad, upprätta rullor), sjukvården (fördela sjuka inom sjukhusen, rangordna personal i tydliga hierarkier, klassificera sjukdomar), mentalvården (systematisera vansinnets olika former, sortera patienterna efter farlighetsgrad) osv. Skolan är en enda stor sorteringsmaskin som vi alla har erfarenhet av, ur ett visst perspektiv är den effektivare än de övriga: skolan insocialiserar alla små medborgare till att uppfatta sorterande och rangordnande av människor som det naturliga och rätta.

Author's address: Helena Wedborn <helwe@bibl.liu.se

---

URL of this page is http://www.skeptron.uu.se/broady/sec/p-wedborn-0005.htm
This HTML version created by Donald Broady. Last updated May 200o
Back to SEC home page