Page in Skeptron Web Archive

URL of this page is http://www.skeptron.uu.se/broady/secp-graffman-0110.htm

Katarina Graffman, "Summary", ur manuskriptet till den kommande avhandlingen Kommersiell mediekultur. En etnografisk studie av TV-producenter och TV-produktion.

Reviderat underlag till SEC-seminarium den 17 oktober 2001.

Katarina Graffman <katarina.graffman@antro.uu.se>
Institutionen för kulturantropologi och etnologi
Uppsala universitet

Summary

Den här avhandlingen har två syften, dels att beskriva en kommersiell mediekultur, de människor som verkar inom denna och resultatet av deras verksamhet, det vill säga de färdiga TV-programmen, och dels att utforska den dialektiska diskurs som präglar denna kultur - en kultur som är påtagligt formad av konkurrerande värdehierarkier. Är TV-producenter företagare eller konstnärer? Är television ”kommersiell skit” eller ”folkbildning”? Likriktar TV-programmen kulturen eller ges det utrymme för nyskapande? Verkar televisionen i namn av samhällets maktstruktur eller tjänar den allmänheten? Den svenska televisionen med en förhållandevis sen kommersiell utveckling och en aktuell debatt om hur televisionen skall utnyttjas och för vem, medför att denna dialektik förstärks. Vad har den långa traditionen med public service inneburit för kommersiell television? Det studerade produktionsbolaget, som producerar både för de kommersiella kanalerna och för public service-företaget Sveriges Television, utgör en lämplig plattform för analys.

Teori och metod

De berättare som i det traditionella samhället förde traditioner och myter vidare, viktiga för individernas och för samhällens identitetsskapande process, har ersatts av ett mediesystem som är uppbyggt kring den kommersiella marknadens logik. Produktionen av TV-program följer ett för systemet specifikt regelverk, eller annorlunda uttryckt, systemet medför vissa begränsningar som inskränker verksamheten. Kanalerna beställer program vilket medför vissa givna ramar att följa. Dessa ramar bestäms av en rad skiftande orsaker: sociala och legala förordningar, tekniska innovationer och begränsningar, kulturella normer, värderingar och attityder, trender i samhället och publikens skiftande intressen. Fokus i denna avhandling, det vill säga att studera en kommersiell mediekultur i ett specifikt socialt och lokalt sammanhang, innebär att människan bakom mediesystemet träder fram. Mediesystemet är inte abstrakt utan förkroppsligat, befolkat av människor. Det som visas på TV-rutan är inte enbart en reflektion av kulturen utan även en produktion av nya former. Därför är det viktigt att studera television på grund av dess generella roll ”in transforming the representational dynamics of modern societies” (Painter 1994:81). Om TV-produktion anses vara en offentligt tillgänglig representationsform räcker det inte att studera det producerade, det vill säga att analysera program, även de praktiker som formar dessa representationer måste studeras.

I samklang med den antropologiska praktiken som ser varor och konsumtion som uttryck för social mening och som kulturförmedlare (Douglas och Isherwood 1979:38), betraktar jag de TV-program som är resultatet av producenternas arbete som meningsskapande representationer, inte enbart som en vara/en produkt, och producenterna som aktörer i en meningsskapande process, inte enbart som marionetter styrda av kommersiella trådar. En generell syn på kultur och organisation som en fråga om ett ”socialt aktörskap” har genomsyrat hela denna studies tillblivelse, från insamling av data till tolkning, och analyseras utifrån Pierre Bourdieus teorier om det kulturella produktionsfältet. Bourdieu definierar det kulturella produktionsfältet som ”the system of objective relations between these agents or institutions and as the site of the struggles for the monopoly of the power to consecrate, in which the value of the works of art and belief in that value are continuously generated” och som ”the locus of the accumulated social energy which the agents and institutions help to reproduce through the struggles in which they try to appropriate it and into which they put what they have acquired from it in previous struggles” (1986:135). Genom fältmetaforen går det att undvika de teoretiska begränsningar som följer av synen på TV-institutionen som alltigenom dominerande, det vill säga att se tittaren/konsumenten som aktiv men under specifika förutsättningar och begränsningar och producenterna som bundna av det kommersiella systemet, eller motsatsen, som självständigt skapande konstnärer.

Forskning om mediaproduktion, framför allt icke-antropologisk sådan, har i huvudsak studerat mediainstitutioner som något skilt från övriga samhället:

"We need to rethink producers as particular types of agents, producing media texts within contexts constrained by both culture, ideology, and economy, but operating within particular social locations and frameworks, not floating above society, as many approaches to the study of media forms seem to imply. "
(Dornfeld 1998:13)

Jag anser att mediaetnografi är ett epistemologiskt alternativ till övrig kvalitativ massmediaforskning, inte dess förlängning. Ett epistemologiskt alternativ som bland annat innebär att en specifik grupp av människor studeras, inte ett specifikt medium. Det är genom att bryta upp ”massan” i media och att studera hur människor skapar och tolkar media i relation till den specifika historiska och sociala kontexten, som utmärker ett antropologiskt närmande till massmedia (jfr Ginsburg 1994:137, Drotner 1996:34).

Fältarbetet genomfördes på TV-produktionsbolaget Meter Film & Television under en drygt nio månader lång period, från september 1998 till juni 1999. Under perioden var jag sysselsatt i någon pågående produktion, sammanlagt i tre produktioner som produktionsassistent och researcher. Detta innebar att jag fyra dagar i veckan befann mig på kontoret samt deltog i diverse inspelningar på helgerna. Förutom att fullfölja de sysslor som rollen i en produktion innebar, hade jag möjlighet att deltaga i alla aktiviteter som pågick på bolaget, förutom vissa ledningsgruppsmöten och kundmöten där krav på sekretess inte tillät en antropolog att deltaga. Jag har sedan fältarbetets avslut, våren 1999, kontinuerligt samtalat med och intervjuat olika aktörer som är anknutna till TV-produktionsfältet, bland annat medarbetare på produktionsbolaget som fortfarande finns kvar där, medarbetare som bytt arbetsplats, producenter på andra bolag, svenska såväl som internationella, och på Sveriges Television, programansvariga på TV4 och Kanal 5, exekutiva producenter på respektive kanaler, personal på kanalernas marknadsavdelningar och mediaförmedlare, massmediaforskare anknutna till Sveriges Television och fristående institutioner, företag som genomför och förser fältet med tittarsiffror och annan publikundersökning samt TV-krönikörer. Det är framför allt mediekulturen representerad av produktionsbolaget Meter som beskrivs i avhandlingen, men för att kunna positionera Meter i ett vidare sammanhang och för att kunna förstå dess verksamhet krävs ”a multi-sited fieldwork”.

Resultat och reflektioner

Denna avhandling har strukturerats med utgångspunkt i antagandet att TV-produktion kan studeras som ett kulturellt produktionsfält och att således produktionsbolaget Meter är en institution på TV-produktionsfältet.

Bakgrund

Inledningsvis beskrivs kortfattat den svenska TV-utvecklingen för att placera produktionsbolaget i sitt sammanhang, i det fält där det verkar. Utvecklingen kan uppdelas på tre perioder. Den första varar från mitten av femtiotalet, då de första officiella TV-sändningarna inleddes, fram till slutet av sextiotalet då existerande public service-televisionen startade en andra kanal. Denna andra kanal innebar också nästa period i televisionens utveckling. Tvåkanalsystemet var ett sätt att för en tid mota bort de kommersiella aktörerna. I början av nittiotalet inleds den tredje perioden, det vill säga de kommersiella kanalerna inleder sin verksamhet på marknaden. Produktionsbolaget Meter startas 1990 och utvecklas fram till år 2000 till ett av Sveriges största kommersiella produktionsbolag.

Produktionsbolaget

Fältets mer ytliga strukturer - dess historia, utveckling, ägarförhållanden, legala förordningar - är lättillgängliga för den som vill studera TV-produktionsfältet. Avhandlingens kapitel tre till sex är beskrivningar av produktionsbolaget och här kommer de anonyma, utåt sett osynliga, strukturerna, skeendena och diskurserna till uttryck. I kapitel tre beskrivs produktionsbolaget rent fysiskt, hur ser det ut, vilka arbetar där och hur, samt en beskrivning av bolagets specifika karaktär. De som arbetar på Meter säger sig producera television under ledord som kvalitet och noggrannhet. Dessa ledord kan översättas till bolagets symboliska kapital och har format dess profil. Den som producerar kvalitativ television på ett noggrant sätt tillerkänns ett värde och endast de personer med rätt avpassade egenskaper passar in. Enligt bolagets ledning är det symboliska kapitalet som genomsyrar hela verksamheten en ”anda” som etablerats från starten. Enligt flertalet medarbetare har ledorden utvecklats simultant med Meters utveckling. Bolagets profil är en anpassning till TV-produktionsfältet. Genom denna anknytning till bolagets start, dess affärsidé, blir värdena en del av företagets historia, dess ursprung, snarare än ett resultat av den kommersiella marknaden, och blir på så sätt en del av Meters kognitiva karta. En karta som hjälper till att förstärka den profil och det rykte som bolaget etablerat.

Produktionsprocessen och den ideala producenten

Kapitel fyra beskriver det som skulle kunna säga vara producentyrkets habitus, uttrycksmodeller för den skapande processen och egenskaper som gör någon till en bra producent på ett kommersiellt bolag. Produktionen skapas efter förutsättningarna på TV-produktionsfältet samt utifrån produktionsbolagets etablerade profil och producenterna verkar inom en given ram. Vad innebär egentligen den kommersiella ramen: är producenterna konstnärer eller företagare? Under produktionsprocessen kan flera problem och konflikter uppstå som ett resultat av den ram de verkar inom. På grund av tidsbrist och knappa ekonomiska förutsättningar krävs snabba lösningar vilket innebär ständiga medlingar mellan olika aktörer inom Meter och aktörer i andra positioner på TV-produktionsfältet.

När producenterna talar om produktionsprocessen och då de beskriver den ideala producenten avtecknas en tydlig diskrepans mellan ”ideologi” och verklighet. Dessa ideologiska uttrycksmodeller, framför allt när man beskriver hur nya program uppstår, är symbolvärden som är lätta att tillskansa sig – det krävs inga specifika egenskaper för att lära sig att uttrycka den ”rätta ideologin”. Uttrycksmodellerna är mer eller mindre gemensamma för de människor som producerar television oberoende av vilket produktionsbolag man arbetar på, till skillnad från de symbolvärden som beskrevs i kapitel tre, det vill säga Meters specifika profil. Även de medarbetare som benämns som icke etablerade, uttrycker yrkets ”ideologi” med en helt annan säkerhet än när de talar om Meters profil.

Producentens roll diskuteras och den ”ideala” producenten identifieras utifrån vad som anges vara värdefulla egenskaper enligt fältets symboliska kapital. Producentrollen kräver förmågan att behärska följande tre kvalifikationer. För det första skall den som är producent kunna driva och genomföra en idé till färdigt program, något som kräver kreativitet samt en förmåga att kunna lösa problem av alla de slag. För det andra krävs en social kompetens att kunna fungera som arbetschef och se till att redaktionen kan arbeta tillsammans och att personalen trivs. För det tredje måste producenten ha ett ekonomiskt sinne och kunna följa den budget som fastställts. Det sista kriteriet är betydelsefullt; det är en producents förmåga att kunna producera efter budget och tidsplan som avgör om någon är en bra producent - oberoende om denna person fungerar väl som arbetsledare eller som kreatör - eftersom detta är en förutsättning för att kunna verka inom det kommersiella TV-produktionsfältet.

Om jag summerar producentens roll utifrån de egenskaper som angivits som ideal samt de villkor som i praktiken styr produktionen, framträder ett yrke där innehållet och kreativiteten är avhängigt den ram kanalerna anger. Det sker en fabrikation av TV-program och den kreativitet producenterna gärna talar om är i hög grad underkastad olika slags begränsningar. En etablering kräver en förvärvning av fältets habitus: att framhålla kreativitet och nyskapande. Detta är en förutsättning för fältets dynamik. Det är ju tron på fältets gemensamt delade värderingar som är den drivande kraften och det som alstrar dess specifika symboliska tillgångar. Produktionen av television framhålls vara driven av nya och originella idéer, kreativitet och förmågan att ”kriga” med företagarna, det vill säga kanalerna.

Medlingen med de okända massorna

Kapitel fem behandlar producenternas medling med och relation till en publikföreställning med utgångspunkt i den diskursiva konstruktionen ”den vanliga människan”. Producenterna måste etablera en relation med sina tittare, de kan inte bara representera dessa. Eftersom tittarsiffror och TV-institutionens diskursiva konstruktion publiken inte säger något om den TV-tittande verkligheten måste producenterna konstruera ”verkliga” tittare. De strategier producenterna nyttjar för att skapa en bild av och etablera en relation till publiken inkluderar konstruktionen av ”den vanliga människan” baserad på statistiska figurer, referenspersoner, tittarsiffrorna och allmän kunskap om TV-institutionen, erfarenhet av tidigare program samt sig själva som surrogattittare. Dessa strategier är ett resultat av producenternas habitus och de sociala omständigheter de möter på TV-produktionsfältet och som förhoppningsvis leder till ”en känsla för vad som är rätt”, eller sens pratique, som Bourdieu skulle uttrycka det. Uppfattningen om publiken blir avgörande för hur producenterna gör sina val och formar programmens innehåll och tilltal. Deras utbildning, syn på omvärlden, personliga läggning i kombination med den kommersiella mediakulturens logik resulterar i val som ”svarar mot deras egna varseblivningskategorier” (Bourdieu 1998:33).

Under hela produktionsprocessen sker en ständig medling med den föreställda publiken för att etablera en relation och för att upprätthålla den. Producenterna säger att de producerar TV för ”den vanliga människan”, ibland även benämnd ”Medelsvensson”. Genom att referera till ”den vanliga människan” åkallar man en konstruktion som alla i branschen är bekanta med; det är ett ”kodspråk” som underlättar kommunikationen aktörer emellan. För att kunna skapa en relation till tittaren krävs kunskap om vem den vanliga människan egentligen är. Denna kunskap är för producenten i huvudsak lika med statistik, det vill säga kunskap om medelvärden i det svenska samhället. De statistiska kunskaperna är hos flertalet i stort sett obefintliga. På kunskapsmässigt vaga grunder bildar man sig en uppfattning om tittaren, den så kallade vanliga människan. För att över huvud taget kunna etablera en bild av den tänkta tittaren har alla producenter en, två eller flera referenspersoner som de tänker på när de producerar. Referenspersonen kan vara någon man känner väl, speciellt då denna representeras av ett syskon, någon man känner till, grannen vid sommarstället, eller en helt fiktiv person uppdiktad av stereotypa föreställningar. Det är tittarsiffrorna som bekräftar om valet av referenspersoner givit producenten och redaktionen rätt infallsvinkel till programmet, det vill säga om tilltalet och formen varit lyckad och lockat många tittare i rätt målgrupp. Referenspersonerna, som skall individualisera massan, är dock för många producenter lika avlägsna som den stora publiken, vilket innebär att man i stället, oftast omedvetet, nyttjar sig själva eller människor i sin egen krets som tänkta tittare. Producenterna är del av den verklighet de skapar. Deras subjektiva upplevelser och tolkningar återspeglas i deras arbeten. Producenten är tittare men under specifika förutsättningar. Dornfeld menar att ”producers learn (at least partially) to articulate a metatheory of the interpretative framework we all employ, and apply this metatheory when making programmatic decisions” (1998:87). Genom att betrakta producenten som tittare går det att förstå dennes handlingar och val baserade i samma tolkningsvärldar, eller med Giddens ord, i en ”gemensam verklighetsram” (1991:49), som den faktiska publiken. Producenten och publiken delar referensramar vilket möjliggör avkodning. Den strikta uppdelningen producent/konsument existerar inte. Den uppdelningen som förespråkas av David Morley (1983, 1996) med flera massmediaforskare, är alltför knutna till en industriell modell av kommunikationsforskning som ser produktion och reception som två processer skilda åt. Producenterna är under hela produktionsprocessen involverade i en fiktiv publikrelation, några i högre grad än andra. Denna relation består av producenten och en konstruerad tittare eller producenten själv som surrogattittare. Under hela produktionsprocessen förhandlar producenten med denna ”partner”. Det är genom denna medling som den vaga konstruktionen etableras och reproduceras. De producenter som inte lyckas konstruera ”rätt” tittare får, om inte erfarenhet så småningom leder till modifierad habitus och sens pratique, fly fältet.

Resultatet: Folkbildning och förförelse

Vad blir resultatet? Meters position på fältet, dess symboliska kapital och förhållningssätt till produktionen, uppfattningen om och relationen till en publikföreställning är aspekter som placerar produktionen i ett rum av produktionsmöjligheter och produktionsbegränsningar vilket resulterar i en viss form av program. TV-produktion på ett bolag som Meter är en kommersiell verksamhet. Men, att tjäna pengar kan inte ske till vilket pris som helst, den TV som produceras skall vara ”bra” och kvalitativ framhåller producenterna. TV-produktion innebär således något mer än att bara förse kanalerna med de program de efterfrågar och att attrahera den sökta målgruppen. Detta uttrycks ofta med ordet ”folkbildning” eller ”mervärde”. Det folkbildarideal som varit en anledning till public service-kanalens auktoritet och legitimitet, har kommit att bli en viktig komponent i den television Meter producerar. Meter har anpassat sin produktion utifrån fältets förutsättningar och begränsningar och är ”experter” på lättfaktaprogram; de producerar ”riktig” television vilken de benämner folkbildning. Denna programform har visat sig vara populär, det vill säga publiken väljer att titta på den här typen av program.

Folkbildning är ett laddat begrepp och avspeglar fortfarande, i det moderna, kosmopolitiska svenska samhället, televisionens bakgrund och tradition och fungerar som en legitimeringsprincip på TV-produktionsfältet. Produktionsbolaget försöker hämta ett nationellt symboliskt kapital att omvandla till ekonomiskt kapital genom att omformulera en svensk tradition att passa i ett modernt, kommersiellt sammanhang, samtidigt som man legitimerar och ger mening åt sin egen verksamhet eftersom begreppet fortfarande symboliserar bildningsverksamhet. Producenterna kan konsekrera sina produktioner (jfr Peterson 1998:333).

Kommersiell mediekultur och den vanliga människan

Producenterna är under produktion, som beskrivits i avhandlingen, involverade i en konstant process av tolkning, utvärdering och medling relaterad till de symboliska och ekonomiska kraftförhållanden som bestämmer fältet. Den kommersiella mediekulturen, representerad av produktionsbolaget Meter, måste relateras till det sammanhang i vilket de verkar.

Det välklingande ordet ”folkbildning” är etablerat i den svenska nationella diskursen och anknyter till public service-televisionen och därigenom till begreppet medborgare. Public service-television och dess tilltalsform som forfarande, fastän kantstött i ett kommersiellt konkurrenssystem, symboliserar demokrati och bildning. Den folkbildning som formades i public service-televisionen har anpassats till en kommersiell marknad som styrs av hur många som tittar. Producenternas förklaring till varför bolaget producerar folkbildning, det vill säga att tillfredsställa tittarnas efterfrågan på roande kunskap och information, är mer publikorienterad än producentorienterad. Producenterna representerar publiken, en publik med ”god smak”. I en bransch där ingen på förhand kan säja om ett program kommer att bli en succé eller en flopp, är det särskilt viktigt att de som arbetar med TV-produktion har en känsla för vad som är bra och vad som är dåligt, eller vad som uppskattas av ”den vanliga människan” och vad som förkastas. Denna så kallade ”rätta känsla” sägs vara förklaringen till framgång och etablering på fältet.

Produktionen bestäms av de sociala positioner producenterna intar samt av den position produktionsbolaget etablerat på TV-produktionsfältet. Dessa positioner bestäms i sin tur av medias funktion i samhället, rådande media- och TV-trender, tidigare produktioner, planerade produktioner, konkurrens inom fältet och de sociala sammanhang producenterna befinner sig i utanför produktionsbolaget. Vikten av ”rätt rekrytering” kan peka på hur TV-produktionsbranschen, och i förlängningen massmediastrukturen i stort, är uppbyggd och vad det är som skapar villkoren för dess fortlevnad och utveckling. För att inta positionen producent krävs förmågan att inom en given budgetram nå rätt målgrupp. TV-produktionsfältet utgörs av producenternas och andra involverade aktörers symboliska kapital, vilken format basen för den legitima TV-kulturen i samhället. Deras utbildning, yrkeshistoria, personliga läggning bildar grunden för hur de presenterar verkligheten, vilken motsvarar deras egna varseblivningskategorier. Producenterna konstruerar en bild utifrån aspekter av verkligheten som de valt ut. ”Vi TV-producenter skapar behov hos tittarna - tittarna önskar sig sådana program som de sett eller känner till”, säger Meters senior producent. Den kommersiella mediekulturen, representerad av produktionsbolaget Meter, måste relateras till det sammanhang i vilket de verkar. De representationer som produceras och som går under beteckningen ”folkbildning” får höga tittarsiffror. Kulturellt kapital omvandlas till ekonomiskt kapital och det blir antalet tittare som legitimerar transformationen från kulturellt till ekonomiskt kapital. Modern folkbildning är god smak som inte fördummar.

Den kommersiella mediekulturen baseras på olika föreställningar om publiken. Dessa föreställningar är asociala och består enbart av vaga definitionskriterier. Idén om att det skulle existera en ”allmänhet”, en massa därute, är förlegad och omodern. Den ”vanliga människan” existerar inte. Ändå är det till dessa omöjliga föreställningar som de kommersiella kanalerna vänder sig, och lyckas attrahera många tittare. Budskap som sänds till miljoner tittare måste formas efter någon gemensam nämnare. Även public service- televisionen som skall representera hela samhället, ”mångfalden skulle bevaras och förstärkas, uniformitet och likriktning motverkas” (Edin 2000:210), beställer program av kommersiella produktionsbolag med fokus på lika otydligt definierade målgrupper som de kommersiella kanalerna. I ett svenskt sammanhang, med relativt litet utbud av TV-kanaler och programalternativ, är det kanalernas snarlika målgruppsdefinition ”20-44 år” som dominerar.

Enligt massmediekritiska teorier är den kultur som förstärks genom televisionen, från konstruktionen av en mottagare till utformning av program, grunden i en imaginär gemenskap som bidrar till att stärka spänningar mellan grupper i samhället. Den imaginära gemenskapen blir inte en nationellt delad gemenskap utan snarare olika gruppgemenskaper baserade på den produktionskultur som skapar den (jfr McChesney 1999:290). Television stöpt i ett kommersiellt systemet är inte den arena på vilken nationell identitet tar form trots att den är en av offentlighetens institutioner. Televisionen skapar en fragmenterad och mångdimensionell offentlighet där olika målgruppers diskurser bidrar till att producera och reproducera ekonomiskt kapital och klassdefinierade gemenskaper inom den nationella imaginära gemenskapen. Televisionen skapar inte dessa gemenskaper eller identiteter, men påverkar de processer där den imaginära identiteten formas. Producentens position tillåter dennas diskurs att komma till uttryck, vilket bidrar till att olika sociala värden reproduceras i olika grupper. Så, vad formar vad, tjänar producenterna på Meter allmänheten eller är det de representationer som sändarna på TV-produktionsfältet väljer att producera som formar de kulturella gemensamma tolkningsramarna?

Föreliggande studie har pekat på vad som utgör en kommersiell mediekultur där den sociala och kulturella kontexten, konstruktionen av och medlingen med publiken, producenternas bakgrund och erfarenhet, alla är viktiga komponenter som måste analyseras för att vi ska förstå producenternas agerande och de representationer de producerar. Det kulturella produktionsfältet, inom vilket producenterna är aktiva, inbegriper multipla intressen och handlingar. Den etnografiska metoden kan justera rådande uppfattning inom massmediaforskning att det föreligger en tydlig åtskillnad mellan producenten och konsumenten där producenten är den hegemoniska parten. Den praktiska produktionen kan inte reduceras till ett enkelriktat kommunikationssystem. Den produktionsskapande processen innebär en tätt sammanflätad relation mellan producenten och mottagaren av det producerade, publikföreställningen ”den vanliga människan”. I produktionsprocessen kan inte den som praktiskt producerar rikta sig mot en massa, en otydlig målgrupp, i stället konstruerar de en tittare genom referenspersoner eller med sig själva fungerande som surrogatpublik, med vilken de upprättar en relation. Producenten är en ”vanlig människa” precis som andra TV-tittare, inte definierad efter kriterierna inkomst och boende med flera andra statistiska uppgifter, men utifrån kulturella tolkningsramar som till stor del är gemensamma för producenten och den sökta publiken.

REFERENSER

Bourdieu, P. 1986. The production of belief: Contribution to an economy of symbolic goods. I R. Collins (red.) Media, Culture, and Society: A Critical Reader. Beverly Hills, California: Sage Publications.

Bourdieu, P. 1998. Om televisionen. Stockholm: Brutus Östlings Bokförlag Symposium.

Dornfeld, B. 1998. Producing Public Television, Producing Public Culture. Princeton, New Jersey: Princeton University Press.

Douglas, M. och B. Isherwood 1979/1996. The World of Goods. Towards an Anthropology of Consumption. London: Routledge.

Drotner, K. 1996. Less is more: Media ethnography and its limits. I P. I. Crawford och S. B. Hafsteinsson (red.) The Construction of the Viewer. Aarhus: Intervention Press.

Edin, A. 2000. Den föreställda publiken. Programpolitik, publikbilder och tilltalsformer i svensk public service-television. Stockholm: Brutus Östlings Bokförlag Symposion.

Giddens, A. 1991/1997. Modernitet och självidentitet. Självet och samhället i den senmoderna epoken. Göteborg: Bokförlaget Daidalos AB.

Ginsburg, F. 1994. Some Thoughts on Culture/Media. I Visual Anthropology Review, Vol. 10, No. 1.

McChesney, R. W. 1999. All makt åt medierna eller Ge folk vad folk vill ha? Stockholm: Bokförlaget DN.

Morley, D. 1983. Cultural transformations: The politics of resistance. I H. Davis och P. Watson (red.) Language, Image, Media. New York: St. Martin’s Press.

Morley, D. 1996. The audience, the ethnographer, the postmodernist and their problem. I P. I. Crawford och S. B. Hafsteinsson (red.) The Construction of the Viewer. Aarhus: Intervention Press.

Painter, A. A. 1994. On the Anthropology of Television: A Perspective from Japan. I Visual Anthropology Review, Vol. 10, No. 1

Peterson, B. 1998. Bokmarknad och litterära fält. I D. Broady (red.) Kulturens fält. En antologi. Göteborg: Bokförlaget Daidalos AB.

Författaren nås på adressen katarina.graffman@antro.uu.se

URL of this page is http://www.skeptron.uu.se/broady/sec/p-graffman-0110.htm
This HTML version created by Donald Broady.
Last updated Oct 2001
Back to SEC home page