URL of this page is www.skeptron.uu.se/broady/sec/p-esbjorn-pm-001221.htm

UPPSALA UNIVERSITET
Historiska institutionen
Temakurs I (10 p)

Esbjörn Larsson, PM 2000-12-21

Pierre Bourdieus sociologi
Att bena upp och operationalisera ett teoretiskt förhållningssätt i mötet med empiri och det historiematerialistiska perspektivet

Innehållsförteckning

1 Inledning
2 Bourdieus sociologi
2.1 Utgångspunkter
2.2 Begreppen
2.2.1 Kapital
2.2.2 Habitus
2.2.3 Fält
2.3 Hypoteser – Bourdieu om makt, dominans och utbildning
2.4 Kritiken
3 Bourdieu och det historiematerialistiska perspektivet
4 Att operationalisera Bourdieu – i mötet med Kungl. Krigsakademien
Referenser

1. Inledning

Syftet med denna PM är inte att försöka skapa en fullständig bild av Bourdieus sociologi. Därtill är detta format allt för begränsat samtidigt som mina kunskaper är allt för ringa. Vidare har andra och mer kunniga personer redan besparat mig detta arbete.[1] Därvid skall mina inledande utläggningar kring Bourdieus begrepp inte ses som något försök att skriva dessa personer på näsan utan snarare som ett sätt för mig själv att skapa ordning i mitt tänkande. En slags terapeutisk övning om man så vill.

     Mot bakgrund av detta blir syftet med denna PM främst att möjliggöra en användning av Bourdieus begreppsapparat vid studier av militär utbildning i övergången mellan en senfeodal och en kapitalistisk samhällsstruktur. Som en del i detta görs även en tentativ ansats att inkorporera Bourdieus tänkande i den historiematerialistiska traditionen. Mot bakgrund av detta syfte kan framställningen synas halta något när så stor del läggs på att reda ut Bourdieus begreppsbildning. Detta har dock i mina ögon varit nödvändigt för att gå vidare i mitt arbete.

2. Bourdieus sociologi

Innan själva begreppsbildningen diskuteras skall några utgångspunkter presenteras, vilka enligt min mening, utgör grunden för hela det sätt varpå Bourdieu närmar sig sina studieobjekt.

2.1 Utgångspunkter

En av dessa utgångspunkter är det antropologiska perspektivet. I inledningen av Outline of a theory in practice[2] tar Bourdieu med stöd av Edmund Husserl upp synen på antropologen som den ”opartiske åskådaren”, dömd att se allt som ett skådespel. En situation som tvingar antropologen att explicitgöra praktiken genom att konstruera en bild eller en karta över densamma. Viktigt i detta sammanhang är inte bara möjligheten att frigöra sig från den observerade miljöns erfarenheter utan även att försöka bryta med de erfarenheter som observatören själv för med sig.[3] I linje med detta framhålls faran i att ta sin utgångspunkt i den vardagliga erfarenheten.[4] Det kanske främsta brottet mot denna vardagliga erfarenhet är verket Distinction A social critique of the judgement of taste i vilket Bourdieu, genom att studera kulturella produkter och kulturell konsumtion ur ett antropologiskt perspektiv, visar hur vår smak till syvende och sist är att se som socialt betingad och hur kulturell konsumtion kan studeras på samma sätt som andra former av konsumtion.[5] I linje med detta betonar Bourdieu även sociologins roll att lyfta fram dolda strukturer.[6] Enligt min mening är dessa utgångspunkter inte bara den reella grund som Bourdieu står på,[7] utan även utgångspunkt för Bourdieus samlade insats. Genom att konsekvent vägra utgå från agenternas definition av sin egen praktik, kan Bourdieu blottlägga underliggande strukturer. Ett förhållningssätt som, enligt min mening, med full tydlighet framgår av nedanstående diskussion av Bourdieus begrepp och teoretiska ansatser.

     En annan utgångspunkt för Bourdieus studier är den metodiska objektivismen som har sin grund i det av Émile Durkheim formulerade och av Bourdieu refererade begreppet sociala fakta.[8] Enligt Durkheim är sociala fenomen att betrakta som fakta och kan därigenom behandlas som ting. Grunden för det sociala fenomenet är dels dess yttre tvingande makt, men även det faktum att fenomenet är att betrakta som kollektivt och vidare existerar oberoende av individuella inkarnationer av fenomenet.[9] Bourdieus stöd i denna objektivering är dock främst att se som ett sätt att undvika subjektivismen. Sociala fakta är därmed inte att förväxla med empiriska fakta. Detta gör att exempelvis konstruerade individer inte är detsamma som empiriska individer.[10] Mot bakgrund av detta måste de begrepp som diskuteras här nedan ses för vad de är; konstruktioner, metodologiska verktyg för att närma sig empirin. Inte i sig empiriska objekt.[11] Detta är en fråga jag ämnar återkomma till här nedan.

     Viktig att hålla i minnet när man använder sig av Bourdieus begrepp är även hans induktiva arbetssätt. I Konstens regler: Det litterära fältets uppkomst och struktur framhåller Bourdieu med fullkomlig tydlighet sin avsmak för s k Grand Theories. Istället betonar han värdet av den allestädes närvarande teorin, den teori som får sin näring ur empirin. Vidare understryker Bourdieu att teorins huvuduppgift är att tackla empirin, inte att kullkasta andra teorier.[12] Ett exempel på detta angreppssätt finner man bl.a. i The State Nobility, Bourdieus studie av det franska utbildningssystemet och då speciellt elitskolorna. Bourdieu betonar här vikten av att undersöka utbildningssystem i olika länder och under olika perioder för att finna mer generella principer bakom det studerade objektet. I linje med detta framhålls även vikten av att låta data styra valet av metod och objektets konstruktion.[13]

2.2. Begreppen

     I sina försök att ordna den värld som han studerar har Bourdieu utarbetat en rad begrepp. Problemet med de begrepp Bourdieu använder är inte, som hävdas av vissa kritiker (se nedan), att Bourdieu underlåtit sig att definiera sina begrepp. Tvärtom finns det en rad olika definitioner. Problemet ligger närmast i att begreppen inte är huggna i sten utan att Bourdieu låter dem utvecklas i mötet med empirin. Ett resultat av det induktiva förhållningssätt som presenterats ovan. Mot bakgrund av detta kommer begreppsdiskussionen att kompletteras med övergripande definitioner som Donald Broady presenterat mot bakgrund av Bourdieus författarskap.

2.2.1.  Kapital

     För att börja med begreppet kapital definieras detta av Broady såsom ”värden, tillgångar eller resurser.”[14] D.v.s. tämligen likt det man tänker på när man i vardagligt tal använder termen kapital som benämning på ekonomiska resurser. Till skillnad från detta vardagliga perspektiv vill Bourdieu utvidga kapitalbegreppet till att även gälla tillgångar av icke-ekonomisk art; symboliskt kapital. Broady har i syfte att fånga denna strävan formulerat följande definition: ”symboliskt kapital är det som av sociala grupper igenkännes som värdefullt och tillerkännes värde.”[15] Detta kapital kan sedan ta sig uttryck i en rad olika former, av vilka kulturellt kapital och utbildningskapital är de av Bourdieu främst uppmärksammade. Kapitalformer som jag återkommer till här nedan. Utöver dessa kapitalformer använder sig Bourdieu även av begreppet socialt kapital. Denna kapitalform härrör närmast till släkt- och vänskapsförbindelser.[16]

     I sina studier av de kabyliska samhället presenterar Bourdieu en alternativ ekonomi som inte utgår från det kapitalistiska samhällets rena vinstintresse räknat i ekonomiska tillgångar. Mot bakgrund av empirin kritiseras ekonomismen för sin allt för smala definition av kapital samtidigt som Bourdieu ger en egen vidare definition av kapital genom att inkludera även symboliska tillgångar. Bourdieu går t.o.m. så långt i sin kritik av uppdelningen mellan ekonomiskt och icke-ekonomiskt kapital att han föreslår en generell vetenskap för studiet av ekonomiska praktiker. Som ett led i detta framhålls att exempelvis en familjs tillgångar inte enbart är summan av alla materiella tillgångar utan även inkluderar symboliska resurser och däribland även släkt- och vänskapsförhållanden. Med detta dock inte sagt att symboliskt kapital inte kan ha materiella eller andra inkarnationer. Som ett led i objektiveringen och ackumulationen av kapital nämns exempelvis utvecklingen av titlar.[17] I Homo Academicus, Bourdieus studie av den parisiska universitetsvärlden under slutet av 1960-talet, framhålls just tjänsten som en slags institutionaliserad form av kulturellt kapital.[18] Som nämns ovan är kapital även avhängigt av att det erkänns av andra. Därför kommer samma kapitalsammansättning att vara olika gångbart i olika miljöer.[19] Detta för oss in på frågan om olika typer av kapital. I Bourdieus studier framstår detta närmast som en empirisk fråga och ett otal olika kapitalformer skulle kunna urskönjas beroende på vilka miljöer som studeras. Trots detta skall här två olika kapitalformer (vilka av Bourdieu empiriskt belagts) diskuteras; kulturellt kapital och utbildningskapital. Det kulturella kapitalet som sådant är en tämligen svårdefinierad term. Inte ens mot bakgrund av extensiva studier av Bourdieus författarskap vågar sig Broady på en specifik definition. Istället framhålls ett kultiverat sätt som ett tänkbart attribut, dess koppling till bildning men även det kulturella kapitalet som det ekonomiska kapitalets antites.[20] Går man till Bourdieus egna texter framträder dock en rad exempel på kulturellt kapital, dels i form av en förfinad smak, men även i direkta handlingar. Exempelvis framställs köp av konst som en konkret form av kulturell kapitalackumulation.[21] Som framgår av nedan är denna kapitalform starkt kopplad till habitus-begreppet. I jämförelse framstår då utbildningskapitalet som betydligt mer konkret och lättdefinierat. I The State Nobility utvecklas just kopplingen mellan de aktuella kapitalformerna. Bourdieu menar nämligen att genom utbildningsväsendets gradering av människor lägger skolan grunden för omvandlingen av agenters nedärvda kulturella kapital[22] till institutionaliserat akademiskt kapital genom de betyg som eleverna tilldelas. En överföring av social tillhörighet till akademiska meriter som Bourdieu väljer att kalla för en slags social allkemi. Med stöd av Norbert Elias utvidgar Bourdieu detta resonemang genom att hävda att personer föds utvalda samtidigt som de formas till utvalda. Ett förhållande som bygger på att man måste vara utvald för att uppträda utvalt samtidigt som man skulle upphöra att vara utvald om man inte uppträder utvalt. Ställningen som utvald gör därmed att människor förändras. I andra sammanhang beskriver Bourdieu detta som statustillskrivning genom uttrycket »Adelskap förpliktigar»-effekten.[23] En liknande jämförelse görs även i Distinction A social critique of the judgement of taste. Här framhålls det akademiska kapitalet som den samlade produkten av kulturell överföring från såväl skola som familj. Skolan framställs i detta sammanhang främst som en förstärkare av det kapital eleverna har med sig i bagaget. Detta gör vidare att utbildningskapital inte är att se som synonymt med kulturellt kapital. Hur utbildning påverkar olika individer är enligt Bourdieu avhängigt av volymen av nedärvt kulturellt kapital. Samma utbildning kan därmed ha helt olika effekt på utvecklingen beroende av individernas olika kapitalstruktur.[24]

     I Homo Academicus diskuteras även begreppet socialt kapital flitigt. Här görs direkta kopplingar till nepotism. Bourdieu menar dock att betoningen av socialt kapital inte enbart är uttryck för en familjär reproduktionsstrategi utan även är ett sätt för exempelvis olika yrkesgrupper att upprätthålla sin identitet genom en homogen rekrytering. Socialt kapital är dock inte att se som helt frikopplat från andra kapitalformer. Innehav av en kapitalform leder ofta till att ytterligare kapital genereras. Den som får en tjänst kan genom den sociala tyngd tjänsten medför tillskansa sig ytterligare positioner m.m. Det sociala kapitalet blir även viktigt i situationer när andra kapitalformer minskar i värde. Detta kan bl.a. ske genom en ökad tillgång på kapital, exempelvis genom en utbyggnad av utbildningsväsendet. I dessa situationer ökar det sociala kapitalets betydelse genom att utbildningskapitalet devalverats.[25] Mot bakgrund av detta framstår det sociala kapitalet i första hand som ett smörjmedel, ett sätt att få utdelning på övrigt ackumulerat kapital. En liknande argumentation förs även i The State Nobility. Förutom den ovan nämnda institutionaliseringen av det kulturella kapitalet genom omvandling till utbildningskapital bidrar det sociala kapitalet som familjen besitter även till att förstärka det kulturella kapitalets genomslagskraft. Det sociala kapitalet kan alltså inte växlas till andra kapitalformer utan endast bidra till att öka utväxlingen på det befintliga kapitalet. Såsom jäst för den symboliska kapitaldegen. Vidare påpekas hur kapital öppnar upp nya vägar att förvärva kapital. Detta beskrivs bl.a. såsom en »snöbollseffekt». Den kan dock fungera även åt andra hållet genom att en förtroendekris eroderar värdet av det kapitalinnehavet. En utveckling som i värsta fall kan leda till symbolisk bankrutt. I mer konkreta diskussioner av det sociala kapitalet liknas detta då vid en portfölj av kontakter som kan mätas i både antal och betydelse, men även som ett nätverk som upprätthålls genom ex. giftermål som garant för finansiella band. Det sociala kapitalet blir i detta sammanhang att se som ett dolt kapital.[26] I ett vidare försök att förklara begreppet socialt kapital har Bourdieu liknat detta begrepp vid vad man i vardagligt tal kallar för »förbindelser». I den vidare diskussionen uppmärksammas dessa förbindelsers upprätthållande, en verksamhet som ofta uppfattas som den dominerande klassens drönartillvaro, men som enligt Bourdieu är att se som en nödvändig tidsinvestering i sociala kontakter och beteenden (extravaganta fritidsintressen, sociala tillställningar och allehanda lyxkonsumtion) vilka utgör grunden för det sociala kapitalets reproduktions-förhållanden.[27]

2.2.2   Habitus

     Ett annat grundläggande begrepp som Bourdieu använder sig av är habitus. Broadys definition av begreppet är närmast: ”system av dispositioner som tillåter människor att handla, tänka och orientera sig i den sociala världen.”[28] Grundtanken i denna konstruktion är ett system av varaktiga dispositioner,[29] vilka samtidigt som de i sig själva är strukturerade fungerar strukturerande på praktiken. När det gäller habitus strukturerande kraft är det dock inte fråga om någon mekanisk lagbundenhet. Habitus blir istället en strategigenerande princip som möjliggör för agenter att möta oförutsedda och ständigt föränderliga situationer. Denna princip är dock inte att se som en medveten strävan mot ett mål utan snarare som en outtalad riktning i agentens handlande.[30] Sistnämnda reflektion framstår som ett direkt resultat av Bourdieus möte med den kabyliska sedvanerätten och skillnaden mellan att lära sig hur ett habitus fungerar och att leva det. Enligt Bourdieu förblir habitus omedvetet för agenten och liknar i sin beskrivning av den antropologiska undersökningens förhållande mellan informant och antropolog vid förhållandet mellan mästare och novis, där mästaren tvingas explicitgöra det som för honom är självklart. Detta är ett faktum som gör att habitus ofta framstår som något naturligt. Bourdieu framhäver dock det naturliga som historiskt format och beskriver habitus som historia förvandlat till natur med stöd av Durkheims syn på oss själva som delar av de personer vi var igår. Habitus blir i detta avseende att betrakta såsom, immanent lag, lex insita, inplanterad i varje agent genom den första uppfostran. En struktur som sedan kommande strukturerande krafter ställs emot. I detta sammanhang framställer Bourdieu formande av habitus som ett resultat av ”trial and error” där praktiker överförs genom att barn härmar och gör efter. Överföringen av habitus går då direkt utan att passera diskursen.[31]

     Synen på habitus som icke-mekaniskt har vidare sin grund i det faktum att habitus ger upphov till olika handlingar beroende på de situationer som agenten möter. Med andra ord kan samma habitus ge upphov till helt olika handlande beroende på vilken situation som agenten ställs inför. Habitus är därmed snarare att se som en källa för olika strategier än som en uppsättning färdiga handlingsmönster. Uttryckt i en generativ praktik som tenderar att reproducera regelbundenhet i handling samtidigt som den anpassar sig till situationen. På samma sätt tillåts yttre strukturer påverka praktiken. Inte mekaniskt utan genom de begränsningar de historiska och sociala förhållandena lägger på habitus.[32] I ett försök att klargöra detta förhållande av icke mekanisk regelbundenhet har Bourdieu liknat habitus vid en persons handstil, där även om texten inte är densamma, det alltid finns gemensamma drag som avslöjar den bakomliggande strukturen.[33]

En vidare utveckling av habitus-begreppet finner man i Distinction A social critique of the judgement of taste. Bourdieu framhåller här smaken som habitus främsta attribut och menar vidare att det är agenternas distinktioner som är den främsta klassindikatorn. Vidare anförs här kopplingen mellan kapital och habitus, då habitus utveckling är avhängig förändringar i kapitalsammansättningen hos agenten. Vid snabba förändringar kan habitus och kapitalsammansättning dock komma i otakt. Därvid uppstår en hysteresis-effekt eller om man så vill en don Quijote-effekt. Habitus blir därmed att se som kopplingen mellan de ekonomiska och sociala förhållandena speglade i kapitalsammansättning och kapitalvolym visavi de olika klassernas livsstilar. Habitus som grund för dispositionerna ger därigenom mening åt de olika praktikerna. Denna mening blir speciellt tydlig hos arbetarklassen där kapitalvolymens begränsningar gör att habitus blir en form för anpassningen till de yttre begränsningarna.[34]

     I diskussionerna kring habitus använder sig Bourdieu ibland av begreppet hexis, ett begrepp som av Broady ses som synonymt det habitus.[35] När termen används presenteras begreppet ofta såsom ”kroppsligt hexis”, varvid dispositioner framstår som permanenta genom att de har förkroppsligats. I The State Nobility används uttrycket vid jämförelsen i utseende och klädsel mellan elever som genomgår olika utbildningar medan begreppet i Homo Academicus förklaras som ”något visst” eller ”anda”. Kopplingen till det kroppsliga är dock starkast i Distinction A social critique of the judgement of taste  där Bourdieu framhåller kroppen som den främsta materialiseringen av klassens smak. Som de mer talande exemplen framförs skillnaden mellan ett lätt sniffande i en pappersnäsduk och en ordentlig snytning i en bomullsnäsduk.[36] På en fråga om hexis förhållande till habitus framhåller Bourdieu dock att begreppet är att se som en dimension av habitus, vilket gör att han valt att i allt mindre utsträckning använda det.[37]

2.2.3. Fält

     Även om både habitus och kapital är viktiga begrepp i sig får de ytterligare mening när de sätts in i ett sammanhang. När det gäller studier av olika relationella sammanhang använder sig Bourdieu bl.a. av begreppet fält. I likhet med kapital har detta begrepp en mer vardaglig betydelse samtidigt som det inom andra traditioner används på ett annat sätt. Därvid kan det även här vara på sin plats med en mer allmän definition av begreppet. Enligt Broady: ”med socialt fält avses ett system av relationer mellan positioner besatta av specialiserade agenter och institutioner som strider om något för dem gemensamt.”[38] Implicit i denna definition ligger ett krav på systemets autonomitet. I ett försök att skapa redskap för att mäta denna autonomitet har Broady utformat en rad tumregler. Dessa ger att ett fälts autonomitet är avhängigt av att det besitter; eget fältspecifikt kapital, en grundstruktur definierad av en polaritet (se nedan), ett eget »rum av möjligheter» med en struktur som liknar relationen mellan fältets positioner, en »omvänd ekonomi» som gör att agenterna värderar det fältspecifika kapitalet högre än andra kapitalformer (exempelvis bortser från ekonomiska vinster), någon form av inträdeskrav med insatser men även vinster, egna trosföreställningar, egna instanser som bedömer insatserna samt en egen logik som gör att influenser utifrån får fältets speciella prägel.[39] Vad gäller Bourdieus användning av begreppet framställs Konstens regler: Det litterära fältets uppkomst och struktur som den mest omfattande operationaliseringen av fältbegreppet. När Bourdieu i den aktuella texten diskuterar fältbegreppet är det främst det nödvändiga i att se det studerade objektet i relation till andra objekt samt möjligheten att överbrygga dissonansen mellan interna och externa förklaringar som accentueras. Bourdieu förespråkar därmed ett relationellt snarare än ett strukturellt tänkesätt. Vidare påpekas att fältteorin är att se som en induktiv teori som fått växa fram i mötet med empirin samtidigt som Bourdieu hävdar att teorin inte är skall läsas som ett ekonomiskt spel. Istället visar de undersökta fältens logik snarare på behovet av att omvärdera den ekonomiska teorins grunder.[40] I ett försök att åskådliggöra fältbegreppet har fältet även liknats vid ett magnetfält, där dragningskraften mellan fältets två poler tvingar de aktörer som beträder fältet att ta hänsyn till denna spänning. Samtidigt är fältet även att se som ett kampfält.[41] Den senare bilden måste ses mot bakgrund av den polaritet som enligt Bourdieu kännetecknar ett fält. I många av de undersökningar av fält som Bourdieu och andra företagit har en horisontell polaritet mellan en ekonomisk eller kommersiell och en kulturell eller konstnärlig pol uppmärksammats.[42]

     Innan fältets uppbyggnad och framväxt diskuteras skall ett specifikt övergripande fält presenteras; maktfältet. Detta fält definieras som ett rum av styrkeförhållanden mellan agenter och institutioner i samhället som äger sådant kapital som gör att de intar dominerande positioner inom deras respektive ursprungsfält. Mot bakgrund av detta utgör maktfältet en skådeplats för strider mellan innehavare av olika former av kapital. Det striden står kring är därvid snarast värdet av de olika kapitalformerna. En kamp som gör att utgången av striderna på samma gång avgör insatsernas värde.[43] Det som i mina ögon är intressant är hur denna beskrivning av maktfältet förhåller sig till den tidigare anförda definitionen av fältbegreppet. Ett faktum jag ämnar återkomma till senare.

     När gäller det autonoma fält som Bourdieu studerar i Konstens regler: Det litterära fältets uppkomst och struktur är dess uppkomst att se som en historisk process. Det autonoma fältet är ett resultat av agenternas emancipation från de krafter som tidigare dikterat områdets spelregler. Denna frigörelse, nomos, präglas i inledningsskedet av ett ifrågasättande av tidigare auktoriteter. Trots att Bourdieu beskriver denna verksamhet som ett kollektivt företag, utan varken medveten strategi eller utsedd ledare kan utvecklingen gestaltas i kött och blod genom urskiljandet av vad Bourdieu benämner, nomoteten, en hjältemodig grundare till vilken den ursprungliga handlingen kan hänföras. Intressant att konstatera är dock att så fort brytningen med de tidigare auktoriteterna skapat någon form av autonomi falnar nomotetens glöd. För även om uppkomsten av det autonoma fältet bygger på ett gemensamt avståndstagande är dess fortlevnad avhängig av en inre konkurrens. Logiken bakom denna till synes bakvända utveckling ligger i begreppet Illusio, den kollektiva tron på spelet. Genom kampen görs det man kämpar om värdefullt. De som deltar i kampen bidrar till att ge fältet legitimitet.[44] För att ge ytterligare substans till denna logik vill jag här ta upp Bourdieus beskrivning av begreppet doxa och dess koppling till diskursen. För att åskådliggöra detta förhållande lånar jag följande figur som Bourdieu presenterat i Outline of a theory in practice:

/Här figur, utelämnad i denna HTML-verion, hämtad ur Bourdieu 1977, s. 168, som mot en bakgrund av det odiskutabla området (doxan) tecknar det diskursiva eller argumentativa området inom vilket de två polerna är heterodoxi och ortodoxi./

Denna modell över vad Bourdieu så passande kallar för »uppfattningens fält», visar enligt min mening på hur ett fält upprätthålls. Doxan, det som uppfattas som självklart, blir närmast att se som ett slags ramverk av tankestrukturer inom vilka diskursen kan utvecklas i kampen mellan heterodoxin och ortodoxin. Detta gör vidare att kampen inom fältet aldrig i sig är att se som ett hot mot fältets doxa. För att en diskurs ska framstå som kritisk i faktisk mening måste därmed själva grunden för fältets existens ifrågasättas. I exempelvis ett klassamhälle upprätthålls doxan av de dominerande klasserna och det är endast genom tillgång till materiella och symboliska medel som de dominerade kan ifrågasätta doxan.[45]

     Mot bakgrund av detta blir kampen inom fältet inte att se som ett problem utan snarare att se som ett sundhetstecken. Förutom den ovan nämnda horisontella motsättningen sker det även en ständig vertikal kamp mellan generationerna inom fältet. Denna kamp innebär att nyare generationer tar avstånd från de etablerade genom att inta en avantgardeställning. Det är vidare dessa strider (horisontella såväl som vertikala) som skriver fältets historia. Fjärmande från de etablerade innebär dock inget ifrågasättande av doxan utan skall snarare uppfattas som en positionering på fältet. Som nykomling innebär avståndstagandet att man försöker göra sig ett namn. Fältet blir därmed att se som en plats för ett spel mellan agenter som kämpar om det som är för dem väsentligt.[46]

     Fält kan dock även ses som ett relationellt rum med olika positioner vilka bildar ett slags nätverk. Ett sådant socialt rum kan konstrueras i tre dimensioner definierade av; kapitalvolym, kapitalsammansättning och förändringen över tid. Genom en konstruktion av detta slag kan sedan agenternas positioner bestämmas. Det är vidare i detta förhållande som de tre begreppen kapital, habitus och fält samverkar. Rummet av positioner tenderar nämligen att styra rummet av ställningstaganden. Denna styrning är dock inte helt enkel utan ställningstaganden påverkas även av agentens habitus.[47] I ett försök att beskriva detta komplicerade samspel har Bourdieu presenterat följande formel:

                        [(Habitus)(Kapital)] + Fält = Praktik

                        Källa: Bourdieu (1986), s. 101.

I mina ögon kompliceras denna formel ytterligare genom att habitus i sin tur även påverkas av agentens position på fältet.

     Som framgår av ovan är fältet inte att se som statiskt. Agenterna kan över tiden röra sig över fältet som ett resultat av förändringar i kapitalstrukturen. Intressant i detta sammanhang är begreppen livsbana och strategi. När man talar om livsbanor är det ofta fråga om möjliga vägar en agent kan färdas över fältet. Tanken är att förflyttningar på fältet följer en viss logik och att de inte är att se som slumpmässiga. Å andra sidan betyder detta inte att man härfaller åt determinism. Däremot kan olika livsbanor rent statistiskt framstå som mer eller mindre troliga och vidare kan man tala om ett »fält av möjligheter».[48] När det gäller strategier använder sig Bourdieu bland annat av termerna konverteringsstrategier och reproduktionsstrategier. Då jag ämnar återkomma till reproduktions-strategierna skall här enbart den förstnämnda strategierna diskuteras. När det gäller Konverteringsstrategierna bygger på vertikala förflyttningar på fältet eller när det är förflyttningar till ett annat fält benämns de av Bourdieu såsom transversala förflyttningar. I praktiken är det dock i bägge fallen tal om att växla sitt ackumulerat kapital mot något mer gångbart. Därvid blir dessa strategier inte bara något som ger en högre position utan det kan lika gärna vara en förutsättning för att agenten skall kunna bibehålla sin ställning.[49]

     Innan jag sätter punkt för denna begreppsdiskussion skall två av de fält som Bourdieu undersökt presenteras; »De intellektuella fältet» och »journalistikens fält». Anledningen till att dessa uppmärksammas är främst det faktum att båda fälten, om än på olika sätt, bryter mot det ovan presenterade autonomitetsrekvisitet. För att börja med intellektuella fältet framstår det närmast som ett paraply för agenter som verkar inom exempelvis de litterära eller konstnärliga fälten. I en intervju angående detta fält hävdar Bourdieu att kampen inom just detta fält till stor del står kring vilka som är att betrakta som ”verkligt” intellektuella. Vidare varierar fältets autonomi både över tid och beroende var på fältet man befinner sig.[50] Om det intellektuella fältet framstår som ett fält som lånat sitt kapital från en rad underliggande fält är det journalistiska fältet närmast att se som en slags gökunge som invaderar andra fält. I sin kritiska skrift, Om televisionen, beskriver Bourdieu tevemediets negativa inverkan på en levande kultur- och samhällsdebatt. En av de ledande argumenten i denna framställning är det inflytande strider på journalistikens fält får på en rad andra fält genom den genomslagskraft som tevemediet har. Med detta menar Bourdieu att det journalistiska fältet utövar ett slags strukturellt tvång riktat mot andra kulturella fält. Den kommersiella logik som styr journalistikens fält spiller över på olika kulturella fält genom det journalistiska fältets dominerande ställning. Rent praktiskt sker detta genom medias roll som allmänhetens domare på olika fält. Som ett resultat därav kan media påverka kapitalstrukturen inom andra fält genom att ge erkännande åt andra agenter än de som fältet erkänner. Media hotar därmed fältets autonomitet genom att inkräkta på fältets roll som konsekreringsinstans.[51]

2.3. Hypoteser – Bourdieu om makt, dominans och utbildning

Det jag i detta avsnitt skall försöka mig på, kan ur ett perspektiv ses som ett företag vilket våldför sig på Bourdieus eget tänkesätt. Som nämns ovan har Bourdieu väldigt lite till övers för s k Grand Theories. Trots detta tycker jag mig skönja grunden för en mer omfattande teori i Bourdieus samlade författarskap.[52]

     I förlängningen av de undersökningar av det kabyliska samhället som Bourdieu presenterar i Outline of a theory in practice framskymtar även mer allmängiltiga hypoteser om maktförhållanden. Det som intresserar Bourdieu är dels grunden för dominansförhållanden, men även hur det upprätthålls. Enligt Bourdieu ligger grunden för maktrelationer i klassificeringssystemen. Varje ordning är en produkt av sin egen godtycklighet och skapar gränser för olika agenters aspirationer, med andra ord styr hur verkligheten skall uppfattas, dominansförhållandets doxa. Dessa mentala strukturer, vilka är att se som transfigurerade reproduktioner av de strukturer som konstituerar produktionsförhållanden och biologiska samt sociala reproduktionsförhållanden, bidrar vidare till upprätthållandet av maktavgränsningar. Mot bakgrund av detta vill Bourdieu se den maktkamp som präglar klassamhällen, såsom en kamp om det legitima tänkandet på det symboliska produktionsfältet. Med stöd i den aktuella studien hävdar Bourdieu vidare att i ett samhälle utan fri marknad, formell utbildning, juridiskt system eller en statsmakt måste dessa dominansförhållanden ständigt förnyas då ett sådant samhälle saknar institutioner för varaktig dominans. Trots detta behöver dominansen inte ens i dessa samhällen vara personlig på ett direkt sätt, utan kan inkarneras i olika former av kapital. Denna samhällstyps avsaknad av fungerande reproduktionssystem gör dock att det måste ske ett kontinuerligt underhåll av dominansstrukturen. Vidare innebär detta att dominansen blir mer direkt, som är fallet vid exempelvis slaveri. Den förkapitalistiska ekonomins intresse för det symboliska ligger därmed närmast i det faktum att detta är det enda sätt varpå dess maktförhållanden kan upprättas och vidmakthållas. Denna dolda dominansteknik som Bourdieu benämner som symboliskt våld är till sin form mjuk och dold. En slags dold exploatering som verkar där öppen exploatering inte är möjlig. Till skillnad från det öppna våldet undviker denna dominansform öppna konfrontationer.[53]

     Vad gäller reproduktionen av dessa dominerande strukturer sker den omedvetet, vilket för övrigt även gör att den blir automatisk. Rent praktiskt inkarneras denna reproduktion i olika strategier vilka syftar till att öka kapitalvolymen. Som ett viktigt redskap för reproduktionen framhålls vidare utvecklingen av titlar vilket möjliggör en varaktig kapitalackumulation genom att kapitalet objektviseras. För att systemet med titlar skall kunna fungera tillfredställande behövs dock en likriktning och rangordning. En sådan utveckling är i sin tur beroende av läskunnighet och ett fungerande utbildningssystem.[54]

     Reproduktion är även något som Bourdieu återkommit till i sina studier av det moderna samhället. Ur ett agentperspektivet har exempelvis olika yrkesdynastier uppmärksammats. Reproduktionen sker då genom att familjen fortsätter att investera på områden där de redan besitter ett starkt kapital.[55] När det gäller större perspektiv har dock utbildning kommit i fokus. I sambandet mellan kapital och smak lyfts, som ovan nämnts, skolan och utbildningens roll fram som förstärkare av det nedärvda kapitalet. I detta sammanhang menar Bourdieu att utbildningssystemet är att se som en producent av titelhållare. En dold funktion som trots detta ger utbildningssystemet kraft att antingen adla eller stigmatisera människor. Vidare hävdar Bourdieu att skolframgångar främst bygger på ärvt kulturellt kapital och familjens benägenhet att investera i utbildning. Högre utbildning kan därmed ses som ett sätt att reproducera eliter. Förändringar i reproduktions- eller kapitalstrukturerna leder dock till att reproduktionsstrategierna påverkas. Ett exempel på detta är utbyggnader av utbildningssystemen, vilka kan leda till att det akademiska kapitalet devalveras. Ett resultat av denna utveckling är att allt fler områden monopoliseras av de som besitter akademiskt kapital, vilket i slutändan drabbar de som trots utbyggnaden inte lyckas tillskansa sig utbildningskapital. Denna utveckling är vidare även ett hot mot den upphöjda ställning som titelhållarna innehar. Enligt Bourdieu blir resultatet av devalveringen ofta en hysterisis-effekt, då titelinnehavarna vägrar att inse att deras titlar förlorat i värde. Ett annat resultat av utbyggnaden av utbildningssystemen är att den nya generationen luras att tro att utbildningen kommer att förränta sig lika väl för dem som för föregående generationer. Mot bakgrund av detta framför Bourdieu även kritik mot synen på en utvidgning av utbildningssystemen som ett uttryck för demokratisering. I förlängningen innebär en utvidgning av utbildningssystemet därmed att det sociala kapitalet blir viktigare eftersom det produceras ett överskott av akademiskt kapital. Rent praktiskt syns detta i att skolans utgallring av de dominerade klasserna sker allt högre upp i utbildningssystemet.[56]

     Denna syn på utbildning utvecklas vidare i The State Nobility. Utgångspunkten för de inledande empiriska studierna är här närmast kritiken av tanken på utbildning som befriaren från orättvisor byggda på social tillhörighet och nepotism. I sina undersökningar uppmärksammar Bourdieu bl.a. rangordningen av de olika disciplinerna och denna klassificerings favorisering av s k talangämnen. Bourdieu menar dock att framgång i dessa ämnen inte har sin grund i någon medfödd begåvning utan snarare bygger på nivån av nedärvt kulturellt kapital och därmed i förlängningen även på den sociala tillhörigheten. Elevens ”läggning” eller ”talang” är enligt Bourdieu i första hand att se som ett uttryck för en gynnsam hemmiljö. Grunden för dessa antagande bygger Bourdieu dels på skolans betoning av faktorer som ofta ligger utanför själva skolämnena, exempelvis kulturellt utvecklad smak, språklig korrekthet, men även på lärares tendens att betygsätta annat än själva arbetsinsatsen eller den inlärda kunskapen. Det sistnämnda förhållandet visar sig även i studier av lärares omdömen om elever, vilka visat att omdömen till stor del utgår från eleven som person och inte elevens kunskaper. Bourdieu vill dock inte se detta som någon medveten nedvärdering utan snarare som ett uttryck för en bakomliggande struktur. Trots detta blir betyg och omdömen av elever ett första steg mot omvandlingen av nedärvt kulturellt kapital till akademiskt kapital. Detta genom att betygen sätts under förespegling av att de är objektiva bedömningar, vilket gör att de fungerar konsekrerande.[57]

     Denna logik får sitt främsta uttryck vid s k elitskolor. Då dessa skolor bara tar in de främsta eleverna synes förmedlandet av kunskap vara sekundärt, då detta enligt Bourdieu skulle kunna liknas vid att ”lära fiskar simma.” Istället hävdar Bourdieu att elitskolornas uppgifter i första hand är att konsekrera den blivande eliten och därigenom fungera som en rituell institution. Grunden för det symboliska kapital som skolan förlänar är dels dess exklusivitet. En examen från en exklusiv utbildningsanstalt fungerar enligt Bourdieu som ett adelskap, ett adelskap uttryckt i titlar, men som också innebär en ytterligare koncentration av symboliskt kapital. Skolans konsekrering fungerar genom att klyftan mellan de utvalda och de icke utvalda fördjupas. Detta samtidigt som de utvalda ges en känsla av att vara överlägsna. Utöver den exklusivitet som skolan erbjuder framhåller Bourdieu även det symbiotiska förhållandet mellan eliten och elitskolorna vid skapandet av det symboliska kapital skolan förlänar. Genom att skolan attraherar elitens barn kommer de ärvda kapital de representerar även att förlänas skolan. Detta gör att elever och skola kan sägas konsekrera varandra.[58]

     I ett vidare perspektiv blir utbildning därmed att se som något mer än bara kompetensskapande. En konsekreringsinstans som delar upp människor och styr människor in på olika livsbanor. Ett sätt att rättfärdiga samhällets arbetsdelning och därmed även en viktig faktor för upprätthållandet av statens monopol på symboliskt våld.[59]

2.4. Kritiken

När det gäller kritiken av Bourdieu skall jag begränsa mig till de tankar som förts fram av Axel van den Berg i första numret av Sociologisk forskning år 1992. Till detta skall jag även föra min egna funderingar kring fältbegreppet och hur det har använts av Bourdieu och andra.

     När det gäller van den Bergs kritik har den flera dimensioner. Dels kritiseras Bourdieus vetenskapliga angreppssätt och begreppsbildning, men även hans framställningskonst samt det sätt varpå han mottagits av sin omvärld. För att börja i det vetenskapliga angreppssättet menar van den Berg att Bourdieu misslyckas i sitt försök att ta sig förbi motsättningen mellan objektivism och subjektivism.[60] I sak kan van den Berg sägas kunna ha rätt i denna kritik. Bourdieu har varken löst motsättningarna mellan objektivism och subjektivism eller mottsättningen mellan agent och struktur en gång för alla. Däremot visar Bourdieu, enligt min mening, på hur vi kan arbeta oss runt dessa motsättningar, utan att härfalla åt antingen finalism eller positivism. Ett exempel på detta är ovan nämnda föredrag som Bourdieu höll kring konstruktivism och empirism. På liknande sätt vill jag även avfärda van den Bergs kritik av habitus-begreppet. Genom att visa på svårigheterna att avgöra i vilken grad habitus är strukturerande, vill van den Berg ogiltigförklara begreppet.[61] Enligt min mening är detta en förhastad slutsats. Att avfärda ett samband bara för att det inte kan upphöjas till lag skulle i mina ögon göra att vi finge kassera i stort sätt all vår kunskap om världen. Den tredje attacken mot det vetenskapliga arbetet är att det Bourdieu presenterar bara är upprapning av allmängods.[62] I mina ögon visar denna uppfattning snarare på styrkan hos Bourdieu. Trots att han i sitt angreppssätt ifrågasätter en rad självklarheter lyckas han visa på det självklara i sitt eget perspektiv. Personligen för detta mina tankar till Eric Hobsbawms återgivning av hur en arbetare uppfattade mötet med en socialistisk beskrivning av det kapitalistiska samhället.[63] I mina ögon blir därmed de sammanhang Bourdieu visar på långt ifrån banala. Däremot skulle jag dock vilja höja ett varningens finger för Bourdieus övertygande stil. En stil som lämnar små utrymmen för andra perspektiv. Avslutningsvis går van den Berg även till angrepp mot Bourdieus framställningsteknik och hans mottagande av omvärlden.[64] I den förstnämnda frågan kan jag inte annat än instämma. Bourdieus framställningar är ofta både osammanhängande och förvirrande och texterna framstår stundtals som oredigerade manuskript. Detta till trots menar jag att denna kritik inte är något annat än ett skolexempel på ad hominem. Att Bourdieu skriver obegripligt innebär inte att hans angreppssätt och begreppsapparat därför måste förkastas. Samma sak gäller förövrigt även van den Bergs beskrivning av Bourdieus mottagande som ett exempel på ’Kejsarens nya kläder’.[65] I mina ögon är det faktum att många läsare av Bourdieu inte förstår kejsarens klädesdräkt i sig inget bevis för att han är naken.

     Vad gäller min egen kritik mot Bourdieu har den sin grund i fältbegreppets autonomitetsrekvisitet, men även till den i mina ögon outredda frågan kring fältkonstruktionens förhållande till det empiriska fält. Som framgår av ovan är autonomitet en viktigt attribut för att man skall kunna tala om ett fält. Som ett exempel på detta kan nämnas Jonas Gustafssons avhandling Så ska det låta: Studier av det musikpedagogiska fältets framväxt i Sverige 1900-1965. Gustafsson är i sin framställning försiktig med användningen av fältbegreppet bl.a. mot bakgrund av just bristande autonomitet. Istället väljer Gustafsson att i dessa situationer använda sig av begreppen arena eller område.[66] I mina ögon visar dock Bourdieus eget författarskap på en viss ambivalens i frågan om autonomitetsrekvisitet. Det främsta exemplet på detta är, enligt min mening, maktfältet. Som framgår av ovan är detta närmast att betrakta som summan av den kamp som råder inom de övriga fälten. Vidare synes detta fält även sakna det fältspecifika kapital som är att se som grunden för autonomin. Istället slåss olika kapitalformer om herraväldet. Ett liknande förhållande synes även gälla inom det intellektuella fältet som befolkas av aktörer med sin kapitalfond i andra fält (exempelvis det litterära fältet eller konstfältet). Mot bakgrund av detta vill jag hävda att Bourdieu blundar för sin egen definition när kartan inte längre stämmer överens med terrängen. I och för sig kan detta sägas vara att föredra framför att ignorera terrängen framför kartan, men enligt min mening kräver situationen dock en revidering av kartan. Detta för oss till den andra delen av min kritik; fältbegreppets användning. Det som slår mig vid läsningen av antologin Kulturens fält är somliga författares intresse av att definiera gränserna för olika fält. Läsaren får möta; förhistorien till ett svenskt litterärt fält, framväxten av ett fält för litteraturkritik, ett konstmuseifält, ett intellektuellt fält i Finland, ett eventuellt framväxande omvårdnadsforskningsfält, bokmarknaden i gränsen mellan flera fält, det musikpedagogiska fältets framväxt, arkitekturens fält, framväxten av ett handelns fält och den eventuella förekomsten av skuggfält i det sovjetiska samhället.[67] Orsaken till uppsatsernas utformning kan rimligen förklaras genom antologins syfte att visa på olika möjligheter att operationalisera fält-begreppet.[68] Trots detta kan jag som läsare inte låta bli att slås av detta ivriga sökande efter fält som väntar på att definieras. Detta aktualiserar en i mina ögon intressant fråga: Finns fälten färdiga, eller skapas de av forskaren? När Jonas Gustavsson tar sig an uppgiften i sin avhandling är det snarast fråga om en konstruktion. En konstruktion som Gustavsson framhåller inte får göra våld på empirin. Fältet är något som konstrueras vid ordnandet av empirin.[69] Detsamma gäller Ingrid Heymans konstruktion av ett vardande fält i sin avhandling Gånge hatt till… Omvårdnadsforskningens framväxt i Sverige – sjuksköterskors avhandlingar 1974 – 1994. Heyman konstruktion av en relationell struktur i vardande är enligt henne själv en egen konstruktion, vilken inte tar hänsyn till om agenterna själva uppfattar sin verksamhet som del av ett fält eller ej.[70] I avslutningen av Broadys och Heymans gemensamma uppsats kring ett omvårdnadsfält i vardande i Kulturens fält framställs dock fältet som en tydligare empirisk realitet och inte bara som en metodisk konstruktion.[71] Än längre går Bourdieu i Om televisionen när han förfasar sig över den bristande autonomin på hans eget fält.[72] Dessa nyanser i användningen av fält-begreppet sätter enligt min mening tummen på ett viktigt problemområde. Förhållandet mellan områden som görs till fält endast i forskarens konstruktioner och de sfärer som betraktar sig själva som fält. Vad händer med ett fält när dess aktörer börjar uppfatta rummets relationer som ett fält? För att parafrasera Marx torde man i detta sammanhang kanske kunna tala om ”fält i sig” eller ”fält för sig”? Frågor som Bourdieu snuddar vid i sin diskussion kring hur källorna skall analyseras.[73]

3. Bourdieu och det historiematerialistiska perspektivet

För att kunna operationalisera Bourdieus teoretiska verktyg i ett vidare perspektiv måste de enligt min mening sättas in ett större teoretiskt sammanhang. Därvid kommer detta kapital att diskutera Bourdieus förhållande till den historiematerialistiska traditionen. En diskussion följd av ett tentativt försök att föra dem samman.

     Utgångspunkten för en diskussionen kring Bourdieus distansering från marxismen tar Broady i fältbegreppet och dess förhållande till det marxistiska begreppet ”relativ autonomi”. Begreppet har i den marxistiska traditionen givit upphov till diskussioner kring huru vida överbyggnaden är att se som till viss grad självständig i förhållande till basen. Enligt Broady har Bourdieu närmast befunnit sig likgiltig inför denna diskussion. Någon bas i marxistisk mening återfinns enligt Broady inte i Bourdieus förklaringsmodeller. Vidare menar Broady att begreppet ”relativ autonomi” i den marxistiska traditionen närmast använts för att benämna de förhållanden som det historiematerialistiska metoderna inte kan förklara. Bourdieus förhållande till marxismen finner Broady snarast i uppmärksammandet av relationen mellan de dominerande och de dominerade. Bourdieu kan därmed sägas ha ställt samma frågor som marxisterna, men försökt besvara dem på ett annat sätt. Frågor vilka enligt Broady ofta visat sig vara allt för delikata för att kunna besvara med den marxistiska traditionens trubbiga verktyg.[74]

     Den som närmar sig Bourdieus skrifter finner flera punkter där Bourdieu skiljer sig från det marxistiska perspektivet. En av dessa är den ovan nämnda synen på det symboliska produktionsfältet som klasskampens arena. En annan är synen på hur klass definieras. Bourdieu tar öppet avstånd från klassificeringar som bygger på endast en variabel, en ståndpunkt vilken kan ses som en kritik mot att se klass som främst ett uttryck för förhållandet till produktionen. Istället framhåller Bourdieu klassens samröre med såväl produktion som konsumtion. Smaken sätts som den främsta klassmarkören samtidigt som kroppen ses som den främsta materialiseringen av klass. Klass blir därmed i lika stor grad en fråga om människornas vara (kapitalstrukturen) som hur de uppfattar sig själva.[75] I mina ögon synes därmed Bourdieus kritik mot marxismen närmast ligga i den sistnämndas kraftfulla betoning av produktionens betydelse.

     Bourdieu bortser dock inte helt från produktionen eller de materiella förhållandenas effekt. När det gäller både smaken och formandet av habitus framhålls de ekonomiska begränsningarnas betydelse. I studien av det kabyliska samhället väljer Bourdieu till och med att se hela existensen som produkt av beteenden vilka i grunden är homologa med produktionsförhållandena. I ett annat sammanhang framhålls även hur det journalistiska fältet är att se som underställt påverkan från det ekonomiska fältet.[76] När det sedan kommer till Bourdieus förhållande till historiematerialismens syn på handlingarnas betydelse verkar Bourdieu närmast tangera Engels syn på den historiska händelsen som en resultant av en oändlig mängd motstridiga krafter.[77] Vidare tar Bourdieu vid ett flertal tillfällen stöd av Marx’ Teser om Feuerbach när han går till angrepp mot positivistisk materialism genom att hävda att kunskapsobjekt är att se som konstruerade. Denna syn på konstruktion är dock även att se som ett slag mot idealismen då den sker med utgångspunkt i praktiken.[78] Mot bakgrund av detta ser jag inga oöverstigliga problem i att försöka inordna Bourdieus begreppsapparat inom ramen för ett historiematerialistiskt perspektiv. Nedan stående presentation visar i mina ögon att en sådan syntes tvärtom skulle kunna vara fruktbar.

     Som framgår av ovan har det marxistiska angreppssättet kritiserats för att vara ett allt för trubbigt verktyg för att kunna användas för studier av exempelvis förändringar i överbyggnaden. Enligt min mening skulle en syntes mellan det historiematerialistiska perspektivet och Bourdieus fältbegrepp kunna lösa detta problem. Av ovan framgår att Bourdieus förklaringsmetoder inte är främmande för att se den materiella verkligheten som en ofta avgörande yttre faktor. Detta samtidigt som Engels i sitt brev till Joseph Bloch visar hur historiematerialismen inte är att se som ett uttryck för att ekonomin skulle vara den enda bestämmande faktorn.[79] Intressant nog finns faktiskt denna koppling, enligt min mening, redan implicit i Bourdieus författarskap. Som framgår av Bourdieus diskussioner av fältets autonomi, menar han att fältet autonomi kan mätas i hur kraftigt fältets inre logik bryter yttre influenser. Denna brytning som Bourdieu liknar vid prismats skulle därvid göra att en yttre kraft skulle kunna få en helt annan inverkan på fältet än den får i andra delar av samhället. Vidare hävdar Bourdieu att denna prismatiska brytningskraft kan vara olika stark inom olika områden på fältet.[80] Trots att Bourdieu i sin diskussion av den prismatiska brytningen utgår från diskursiv påverkan ser jag inget som talar för att detta förhållande inte även skulle gälla för de materiella faktorernas påverkan. Denna tanke är dock att se som en hypotes, vilken måste testas i mötet med empirin.

     Det problem som jag försöker närmar mig från Bourdieus begreppsvärld har tidigare angripits från ett historiematerialistiskt perspektiv. Detta har då gjorts av Jan Lindegren i uppsatsen ”Om staten och överbyggnaden i klassamhället”. Lindegren utgår här ifrån problemet med att antingen härfalla åt ekonomism eller att å andra sidan inte kunna förklara någonting när den historiematerialistiska perspektivet används vid studier av överbyggnaden. Enligt Lindegren har dessa tillkortakommande sin grund i att den existerande begreppsapparaten inte utnyttjats till sin fulla potential. Mot bakgrund av detta föreslår Lindegren att överbyggnaden dels måste studeras med utgångspunkt ifrån dess plats i samhällsformationen, d.v.s. de ideologiska strukturerna, men även utifrån hur dess funktioner styr organiseringen. I den analysmodell som Lindegren presenterar med en uppdelning mellan inre och yttre förhållanden (relationen mellan klasser och klassernas inre reproduktionsförhållanden) förutsätter Lindegren även förekomsten av ett ”neutralt fält”.[81] Enligt Lindegren har detta fält till funktion att legitimera de ideologiska strukturerna. Genom att den härskande klassen döljer sin natur genom att skenbart underställa sig en högre makt kan den öppna klasskampen undvikas. En kamp som annars skulle hota att slita sönder samhället. I Lindegrens modell är det främst staten som setts som den yttersta inkarnationen av det ”neutrala fältet”.[82] I mina ögon skiljer sig denna bild av staten som en inbillad neutral instans inte från Bourdieus bild av utbildningssystemet som konsekreringsinstans. Som tydligt framgår av ovan visar Bourdieu på ett övertygande sätt på hur skolans objektiva mantel i praktiken döljer dess funktion som redskap för att reproducera eliten. Mot bakgrund av detta skulle skillnaderna mellan de bägge modellerna snarast ligga i vilken nivå av det ”neutrala fältet” som studeras.

     För att knyta samman dessa perspektiv vill jag även ta upp den ovan nämnda prismatiska brytning som de materiella krafterna kan antas utsättas för i mötet med fältets inre logik. I en kortare uppsats tillsammans med Luc Boltanski har Bourdieu diskuterat förhållandet mellan produktionssystemet och reproduktionssystemet. Författarna hävdar här att utbildningssystemet i större grad präglas av familjegruppens reproduktionssträvande än av de krav som produktionssystemet ställer. Utbildningssystemet blir vidare genom sin benägenhet att reproducera sig själv att se som ett relativt autonomt fält.[83] I mina ögon strider inte denna syn mot ovan presenterade bild av det ”neutrala fältet” som endast skenbart neutralt. Grunden för mitt påstående ligger närmast i upprätthållandet av den ideologiska överbyggnadens trovärdighet. Den härskande klassens fiktiva underordnande det ”neutrala fältet” måste även innebära en viss grad av faktiskt underordnande. Skall det ”neutrala fältet” fungera som legitimerande kan den härskande klassen inte helt bortse från dess tillskrivna roll. Gjorde man det skulle den legitimitet som det ”neutrala fältet” förlänar riskera att helt eroderas. Vidare menar jag att detta fiktiva underordnande inte är att se som en medveten strategi. En sådan tanke skulle nämligen förutsätta förekomsten av en välorganiserad hemlig konspiration inom eliten.

4. Att operationalisera Bourdieu – i mötet med Kungl. Krigsakademien

Att i detta avsnitt uttömmande redogöra för hur Bourdieus begrepp skall kunna operationaliseras vid studier av Kungl. Krigsakademien är i nuläget inte möjligt. För att detta skall låta sig göras måste mer djupgående empiriska undersökningar företas. Därvid skall jag här främst ta upp möjligheten att studera Kungl. Krigsakademien med hjälp av fält-begreppet.

     När Bourdieu i The State Nobility för fram sin hypotes om att elitskolor i första hand inte är till för att förmedla kunskap utan för att konsekrera eliten sker det med ett frågetecken. Som ovan nämnts menar Bourdieu att denna hypotes måste prövas på olika skolor, i olika länder, under olika tidsperioder.[84] Därmed kan min förestående studie ses som ett svar på denna uppmaning. När det kommer till själva studiet av elitskolor kritiserar Bourdieu tidigare studier för att koncentrera sig på en skola och bortse från relationen mellan olika skolor. Sådana studier skapar enligt Bourdieu illusionen av att det är skolorna som skapar eliten genom att de bortser från att dessa skolors elever redan tillhör eliten. Bourdieu menar istället att data här inte bara måste tillåtas styra valet av metod utan även hur objektet konstrueras. En föresats som gör att Bourdieu väljer att studera skolorna relationellt, inom ramen för ett fält. Studier av enskilda institutioner kan enligt Bourdieu inte ge någon rättvisande bild av varken ”skolfältet” eller kampen på detta fält. En kamp som måste undersökas för att de enskilda skolornas kapitalstruktur skall kunna förstås.[85] Mot bakgrund av detta synes även de verk som behandlat Kungl. Krigsakademien vara behäftade med liknande problem.[86] Att i motsats till tidigare författare studera Kungl. Krigsakademien inom ramen för ett fält framstår dock inte som helt oproblematiskt. Med tanke på att exempelvis kadettskolan i Karlskrona uppgår i Krigsakademien vid den senare institutionens bildande finns det knappast någon annan militär utbildningsanstalt som Krigsakademien hade att utvecklas i relation till.[87] En tänkbar möjlighet vore självklart att se utbildningen vid Karlberg som en verksamhet på ett vidare utbildningsfält, vilket skulle inkludera bl.a. läroverk och universitet. Denna lösning är dock enligt min mening inte fruktbar. Dels skulle en sådan omfattande studie vida överstiga till och med avhandlingens format, men kanske mer viktigt är att utbildningen vid Karlberg, trots att den inte i första hand var att se som en militär utbildning, dock måste ses mot bakgrund av dess betydelse för en militär karriär.[88] Därvid vill jag föreslå konstruktionen av ett militärt fält för vidare studier av Krigsakademiens framväxt och utveckling. På detta fält blir då speciellt relationen mellan Krigsakademien och utbildningen vid de enskilda regementena, först den s k gradpasseringen[89] och efter 1835 de särskilda examenskommissionerna,[90] intressant. Ett sådant företag föresätter dock att det finns en möjlighet att konstruera ett militärt fält. Därvid kommer här de ovan nämnda autonomitetsrekvisiten att diskuteras med utgångspunkt från i första hand den gustavianska krigsmakten.[91]

     Som tidigare nämnts bygger fältets autonomitet på en rad olika kriterier. Den första av dessa, förekomsten av ett fältspecifikt kapital, motsvaras på det militära fältet i mina ögon närmast av den militära graden. Den militära graden skall i detta sammanhang dock inte förväxlas med tjänsten i sig utan skall snarare ses som en institutionaliserad form av kapital. Grunden för detta antagande är närmast Gunnar Artéus bild av den militära graden som en symbolisk tillgång genom rangordningen. Som framgår av Artéus undersökningar av förhållandena under frihetstiden framgår med full tydlighet att de militära titlarna stod högt i kurs. Vidare visar rangordning även på hur olika vapenslag värderades olika högt.[92] Detta förhållande gör inte bara att kapitalet på ett enkelt sätt kan mätas, utan innebär även att relationen mellan de olika vapenslagen kan studeras. När det kommer till själva grundstrukturen är detta i mina ögon närmast en empirisk fråga. Att helt sonika förutsätta att den polaritet mellan en ekonomisk och en kulturell pol, som Bourdieu funnit i sina studier av fält i kapitalistiska samhällen, även skulle vara grunden för fältstrukturen i ett senfeodalt samhälle, är enligt min mening ett antagande som bortser från den historiska realiteten.[93] Därvid måste frågan om vari en eventuell polaritet består lämnas öppen. Samma sak gäller ”rummet av möjligheter”, vilket är avhängigt en konstruktion av fältet. Förekomsten av en ”omvänd ekonomi” kan dock redan i nuläget beläggas. Genom en undersökning av tjänsteköpen, inom ramen för det s k ackordssystemet, visar skillnaderna i ackordssummorna att dessa i vissa fall bygger på andra variabler än utkomsten av den aktuella tjänsten.[94] I fråga om inträdeskraven har de närmast att göra med nyrekryteringen. Även här har Artéus genom grundliga undersökningar vilka visar adelstitel, släkt eller ekonomiska relationer till inflytelserika krigsmaktsfunktionärer samt kapitala medel som viktiga kvalifikationerna för att nå en officerstjänst.[95] När det gäller de symboliska vinsterna av ett inträde bygger de på värderingen av titeln genom rangordningen. Frågan om egna trosföreställningar är vidare något som jag i nuläget inte kan svara på. Detsamma gäller även konsekreringsinstanser och fältets egen logik. Vad gäller det sistnämnda rekvisitet, vill jag dock mot bakgrund av den ovan förda diskussionen kring fältets prismatiska brytning, koppla logiken till fältets relation till produktionsförhållandena. Intressant i sammanhanget blir då bl.a. avvecklingen av indelningsverket som ekonomiskt system under 1800-talet.