Eva Trotzigs forskning har ägnats den kvinnliga slöjdundervisningens pionjärer under epoken 1880 – 1920 och visar hur de kvinnor som formulerar lärogångarna och skriver läromedlen ägde tillgångar och utvecklade strategier som till innehåll och utformning kom att prägla skolämnet slöjd. I det planerade projektet skall perspektivet vidgas till att omfatta även modeskapandet samt social och filantropisk verksamhet som inte direkt är relaterad till skolundervisningen.

Projektets specifika betydelse för forskningen på området

Det föreslagna projektet kan förväntas få särskild betydelse för forskningen på området genom det perspektiv  – fransk kultursociologi  – som vi tar avstamp i, och där vår studie bör kunna ge ett bidrag till begrepps- och teoriutveckling, liksom till utvecklingen av metoder för nätverksstudier genom den prosopografiska analysen. Den prosopografiska analysen ger oss ett redskap att förstå det större, dynamiska sammanhang som kvinnorna bidrog till att forma. Av stort intresse är de områden där framväxande offentligheter överlappade varandra; vår uppläggning tillåter oss att särskilt uppmärksamma å ena sidan kvinnor som uppvisar för ett visst verksamhetsfält typiska egenskaper, å andra sidan kvinnor som rör sig mellan områden eller hör hemma i flera (t.ex. både filantropi och pedagogik). Härigenom, och genom att identifiera olika slag av förbindelser kvinnorna emellan, kommer projektet att pröva alternativ till de metoder  – såsom ortodoxa fältstudier i Bourdieus efterföljd, eller professionssociologiska studier  – vilka på förhand avgränsar t.ex. ett bestämt socialt fält eller en bestämd yrkeskår. De strategier kvinnorna utvecklade för att forma det offentliga medförde kanske i sin tur att nya gränser etablerades  – vi avser att särskilt studera dylika dynamiska förlopp. Ett annat särdrag hos vårt projekt är fokuseringen på Stockholm som socialt och kulturellt rum.

5. STADEN OCH OFFENTLIGHETERNA

Gemensamt för de kvinnor vi avser att studera är att de alla var verksamma i det geografiska, sociala och kulturella rum som var Stockholm.

Under decennierna kring 1900 förvandlades Stockholm till en modern storstad, värdig en snabbt växande industrination. Antalet innevånare växte från ca 170 000 år 1880 till över 400 000 år 1920. Paradgator och esplanader anlades och byggandet exploderade. En ny arkitektur bidrog utifrån programmatiska idéer och med hjälp av kapitalstarka byggherrar till konstruktionen av den moderna stadens rum. Storslagna byggnader för administration och bankväsen såg dagens ljus och sjukhus och skolor fick nya ståtliga lokaler, avpassade efter tidens vision om nationell samhörighet och gemenskap.[19] Parallellt växte en ny gemenskapsideologi fram enligt vilken individen tillerkändes ett annat ansvar än tidigare.[20]

Lärarinnor och sjuksköterskor utbildades i nya byggnader, lämpade efter nya läroplaners krav på bibliotek, undervisning om naturen i särskilda rum och utrymmen för gymnastik som svarade mot den tidstypiska hygienismens ideal.[21] Projektet kommer att kunna analysera några kvinnors bidrag till det nya stadsrummet.

Samhällsomvandlingen påverkade giftermålsmönster och familjesystem; inte minst i Stockholm var antalet ogifta kvinnor stort.[22] Vi kommer att kunna studera hur ett antal tongivande kvinnor agerade i förhållande till de snabbt växande sociala spänningar som följde i spåren av förändringarna. Bilder av förvildad ungdom, underhaltig litteratur och sedligt förfall målades upp i debatten. Hälsovård och hygien blev viktiga frågor i det offentliga samtalet. Olika socialreformatoriska rörelser framträdde med varierande välfärds- och fattigvårdsanspråk som svar på hotet mot den sociala sammanhållningen.[23] I dessa rörelser engagerade sig flera av de kvinnor vi avser att studera i projektet. Även staten började att steg för steg ta mer ansvar för ekonomisk utveckling och medborgarnas välfärd.[24] Ett antal av de kvinnor vi avser att följa kom att delta som kommittéledamöter eller ansvariga i statlig tjänst, och deras avtryck härvidlag kommer att kunna dokumenteras.

På stockholmskartan nedan kan man iaktta att åtskilliga av de för projektet centrala kvinnorna bodde nära varandra på Norrmalm och Östermalm, dit även många av de nya nya institutionerna och samlingsplatserna koncentrerades.

Stockholmskarta med några relevanta adresser, perioden ca 1900  — 1920:

Den pedagogiska offentligheten

Åtskilliga av periodens intellektuella kvinnor kom att göra sina huvudsakliga insatser som lärarinnor, entreprenörer och debattörer på utbildningens område. De bidrog till att skapa en pedagogisk offentlighet i spänningsfältet mellan den kommunala folkskolan, den privata flickskolan och det statliga läroverket. Med Stockholm som geografisk avgränsning framträder några centrala institutioner och det blir tydligt hur personer och institutioner samspelar.

Lärarinneutbildning, modernitet och offentlighet

De kvinnor som sökte sig till lärartjänst vid statligt folkskoleseminarium kom i flera fall att bidra till det offentliga samtalet om skola, barn, pedagogik och filantropi. Lärarutbildningen blev under vår period fokus för en rad strider för och emot det moderna som samtida tongivande aktörer på skolans område föreställde sig detta.[25] Inte minst var folkskollärarna själva med sin nystartade organisation Sveriges allmänna folkskollärareförening aktiva i denna förändring.[26] Seminarielärarinnornas bidrag är emellertid anmärkningsvärt förbisedda  – liksom det faktum att det kvinnliga yrkesförbudet för högre statlig tjänst faktiskt i någon mån luckrades upp just på folkskoleseminariernas område.[27]

Vid de statliga folkskollärarinneseminarierna kunde kvinnor tidigare än annorstädes inträda i statlig befattning som adjunkt, lektor och rektor.[28] Kvinnornas väg till de aktuella lärarbefattningarna samt deras specifika bidrag i modernitetsutvecklingen skall i en av projektets delundersökningar belysas av A g n e t a  L i n n é. Som bidrag till svar på projektets första huvudfråga skall seminarielärarinnornas levnadsbanor och professionella agerande kartläggas. Vilket symboliskt kapital bar t.ex. fram Anna Sörensen till posten som seminarierektor  – i rang och värdighet formellt likställd med läroverksrektorn?

Som bidrag till svar på projektets tredje huvudfrågeställning  skall analyseras vad seminarielärarinnornas tidiga inbrytning i det manligt dominerade yrkesområdet betydde för fältets formering och för den pedagogiska texten. Marie Louise Gagner var t.ex. mycket aktiv som läroboksförfattare på barn- och ungdomslitteraturens område och engagerad i tidens sedlighetsrörelse, Anna Sörensen stod för auktoritativa formuleringar av en modern pedagogik. En fråga vi ställer är om kvinnornas texter bär andra teman än de som dominerade perioden.

Seminarielärarinnorna var inte skolgrundare som kunde formulera egna mål för sin skola och själva välja medarbetare. De gick in i en statlig institution som etablerats på helt andra villkor, där män uppbar de ledande positionerna. Samtidigt tillhörde lärartjänsterna vid seminarierna de högsta statliga tjänster en kvinna kunde inneha; följaktligen återfinns bland dem också kvinnor med hög akademisk bildning. Av stort intresse är att spåra kvinnornas verk och gärning i just en sådan kontext  – att spåra de sammanvävda processer av allians, underordning, uteslutning, kamp och motstånd som sannolikt kommit till uttryck i denna värld av både kvinnor och män. Exempel på delfrågor som bidrar till att bygga upp vår analys av projektets huvudfrågeställningar är vilka strategier kvinnor som Anna Sörensen och Eva Ramstedt intog i förhållande till sina manliga kolleger bland seminarierektorer och lektorer och vilka spår i skolningen av unga blivande folkskollärarinnor det satte att Eva Ramstedt uppnått en docentur inom det naturetenskapliga området och studerat för Marie Curie i Paris. Har detta vetenskapliga kapital i någon bemärkelse “växlats in“ i seminariets lärokurser och läroböcker?[29]

Stiftarinnegenerationen. En skola som bar hennes namn

En intressant iakttagelse är att flickskoleväsendets expansion under slutet av 1800-talet kan tillskrivas en kvinnlig stiftarinnegeneration som byggde upp egna skolor där de på olika sätt experimenterade med nya former för flick- (och sam-)undervisning. Detta fenomen uppträder över hela landet och bara i Stockholm kan man räkna till ett tiotal livskraftiga skolor som grundades under åren 1881-1904. Bland dessa entreprenörer har A n n i k a U l l m a n för projektets räkning valt tre representanter  – Anna Sandström, Sofi Almquist och Anna Ahlström  – som ger prov på olika insatser och strategier som kan ställas mot varandra.[30] Två av dem utgick från stadens nya Kungl. Högre lärarinneseminarium, den tredje kom från det kvinnliga avantgardet vid Uppsala universitet. Det finns också flera likheter mellan Sofi Almquists, Anna Sandströms och Anna Ahlströms strategier för offentlighet. De började alla i liten skala i anslutning till den egna bostaden men hade redan efter några år tagit stadsrummet i besittning genom egna specialritade skolhus. Dessa skolor fick snart sina stiftarinnors egennamn som värdeladdade identifikationstecken. På den lokala utbildningsmarknaden för borgerlighetens döttrar var de tre skolorna på många sätt konkurrenter.

För Anna Sandström, Sofi Almquist och Anna Ahlström  – liksom för så många andra ur stiftarinnegenerationen  – tycks beslutet att grunda egna skolor ha ingått i ett större pedagogiskt och/eller kvinnopolitiskt projekt. Förutom att de alla tre lade ned ett mödosamt arbete på att bygga upp sina skolföretag kom de, fast på lite olika sätt, att inta betydande positioner inom den diskuterande offentligheten. Här utmärker sig framförallt Anna Sandström, dold bakom den manliga pseudonymen “Uffe“. Hon  kom att fungera som den tändande gnistan till en omfattande reformpedagogisk rörelse som samlade företrädare för såväl flickskolor som folkskolor och allmänna läroverk. Inom loppet av tre år hade Uffe skrivit två uppseendeväckande programskrifter[31], grundat en ny tidskrift Verdandi och kring sig samlat en reformpedagogisk salong, den sk. Uffe-kretsen. Bland tidskriftens skribenter finner vi t.ex. åtskilliga av kollektivbiografins kvinnor samt många av de män som var deras bundsförvanter i olika avseenden.[32]

Att Anna Ahlström lät grunda ett eget flickläroverk var också det endast den ena sidan av hennes offentliga insatser för kvinnans rätt till samma utbildningsmöjligheter som mannen. Själv filosofie doktor och tillhörande kretsen av kvinnopionjärerna vid Uppsala universitet kom hon att bli en av de ledande krafterna i de akademiskt bildade kvinnornas kamp för rätt till statliga ämbeten; initiativtagare till Akademiskt bildade kvinnors förening (ABKF), sakkunnig i en av de statliga utredningar som behandlade denna behörighetsfråga, dessutom flitig opinionsbildare mot den typ av särskild kvinnobildning som företräddes av de högre lärarinneseminarierna. För de allra flesta skolgrundare och föreståndarinnor kom skolan, lärarinnorna och eleverna också att representera den familj de aldrig kom att skaffa. Sofi Almquist, däremot, var gift med rektorn för ett av Stockholms större läroverk. Båda ingick i Uffe-salongen, skrev läroböcker och artiklar. Döttrarna bildade kärnan i den nygrundade samskolan; familjeekonomi och företagsekonomi var sammanflätade, positionen som föreståndarinna ärvdes från mor till dotter.

Delundersökningen “Stiftarinnegenerationen“ är redan inne i ett intensivt skede och bearbetar sammanfattningsvis frågan om vilket symboliskt kapital stiftarinnorna förädlade i sina skolprojekt.[33] En annan fråga är hur de förhöll sig till den etablerade manliga offentligheten; i vilken utsträckning de lånade erkända värden från befintliga strukturer och i vilken grad de kunde utnyttja privatskoleväsendets sidoordning till att skapa nya kriterier för uppskattning. I vilken utsträckning kan deras insatser som pedagogiska entreprenörer betraktas som ett gemensamt kvinnligt företag och i vilka avseenden måste de enskilda skolorna förstås som konkurrerande projekt? Kan vi med utgångspunkt från dessa tre säga något om de mer allmänna premisserna för stiftarinnegenerationen; varför uppstod den, varför tog den slut?

De första kvinnliga läroverkslärarna

Från och med 1875 fick kvinnor rätt att genomgå s.k. provår (ett års lärarutbildning vid statligt högre läroverk). Den utbildningen var förutsättningen för att få söka och inneha ordinarie tjänst vid statligt läroverk. Hälften av de kvinnor som avlade akademisk examen fram till 1914 gjorde det för att bli läroverkslärare.[34] Detta trots att det inte var möjligt att få den typ av tjänst man utbildat sig för.

I  K e r s t i n S k o g - Ö s t l i n s delundersökning skall kvinnor med formell utbildning till läroverkslärare och deras agerande fokuseras.[35] För att belysa projektets första huvudfråga kommer deras levnadsbanor och yrkeskarriärer att studeras. Hur såg deras väg ut fram till universitetsstudierna? Vilket socialt kapital hade de byggt upp och hur? Alla studerade i Uppsala vid ungefär samma tidpunkt, utom Ellen Fries och Betty Pettersson som redan hade avslutat sina studier när de andra kom. Redan under sina studier torde de ha stött på varandra. På vilket sätt och i vilka sammanhang använde de sig av sitt nätverk?

Flera av dessa kvinnor finns bland undertecknarna av en skrivelse till Konungen 1903, där man bl. a. kräver att kvinnor skall få samma möjlighet som männen till ordinarie tjänst vid de statliga läroverken  – ett exempel på att kvinnor agerade tillsammans med andra kvinnor för att driva fram en förändring. Samtidigt framträder en annan bild. På den arbetsmarknad inom skolvärlden som stod till deras förfogande fanns en grupp kvinnor utbildade vid högre lärarinneseminarium. De kvinnliga akademikerna skulle alltså konkurrera med dessa seminarieutbildade kvinnor. Längre fram på 1900-talet fick de också männens stöd för att driva frågan att akademiska studier skall vara krav för tjänst som läroverkslärare oavsett kön. Således: i vissa sammanhang samarbetade de kvinnliga läroverkslärarna med andra kvinnor, i andra sammanhang motarbetade de dem. Delundersökningen belyser därmed projektets andra huvudfråga, nämligen hur kvinnor agerar i relation till andra kvinnor.

De kvinnliga läroverkslärarna försöker ta sig in i en institution som både formats och domineras av män. Kvinnorna  – även de akademiskt utbildade  – kunde uppfattas som ett hot när det gällde både arbetstillfällen och det pedagogiska innehållet i läroverket, en skola som skulle fostra pojkar till män. Omfattade de kvinnor som trots allt fick möjlighet att arbeta som någon form av läroverkslärare pedagogiska idéer av annat slag än de som dominerade i läroverken? En preliminär studie av pedagogiska texter skrivna av Astrid Cleve von Euler tyder på att hon som kvinnlig akademiker hade en annan inställning till sitt ämne kemi, än det som betraktades som det givna.[36] Betyder det här att kvinnorna förde med sig ett nytt sätt att tänka om innehåll i och utformning av undervisningen? Hade det i så fall något genomslag eller anpassade sig kvinnorna till det av männen formade? Svaren på dessa frågor belyser projektets tredje huvudfråga.

*

Dessa tre delundersökningar ger underlag för att belysa universitetens betydelse för kvinnornas nätverk, liksom den roll det statliga Högre lärarinneseminariet i Stockholm spelade som mötesplats för intellektuella kvinnor. Vi får möjlighet till jämförelser av betingelser och strategier vad gäller relationen mellan individ och institution i olika kontext: inom flickskolan blev det möjligt för stiftarinnorna att skapa något nytt, inom seminariet handlade det kanske främst om allianser och kompromisser inom ramen för en manligt dominerad institution medan det inom läroverket snarast var fråga om konfrontation och kanske anpassning. Vi bidrar härigenom till svaren på projektets tredje huvudfråga, hur kvinnornas nätverk tjänar som bas för utspel i den offentliga debatten.

Dessa kvinnor var aktiva som läroboksförfattare, publicister, forskare eller statliga kommittéledamöter i en brytningstid då skola och pedagogik utgjorde ett viktigt tema i en diskuterande offentlighet. Barnet och dess själ tog plats i läroplanstexter och offentlig debatt. Flera av de berörda kvinnorna tog spjärn mot dåtidens formalistiska pedagogik i sina försök att formulera något nytt. Andra försvarade det gamla. Frågan om seminarieutbildning kontra universitetsutbildning blev föremål för strider. Genom våra analyser prövar vi hypotesen att den pedagogiska offentligheten under början av perioden var lösligt sammanfogad men vid slutet av perioden uppvisar fältliknande tendenser.

Den socialpolitisk/filantropiska offentligheten

Många kvinnor engagerade sig från tidigt 1800-tal och framöver livfullt i den välgörenhet och filantropi som den växande staden gav grogrund till, inledningsvis ideellt men senare även yrkesmässigt.[37]

Olika former för filantropisk verksamhet utvecklades. För det första en välgörenhet som riktades från överklassen till de sämre lottade, dvs. uppifrån och ner.[38] För det andra, något senare, en jämställd hjälp, t.ex. pauvres honteux, där bidragen gavs inom samma skikt. Den tredje modellen utgörs av den offentligt arrangerade fattigvården  – ett kollektivt samhälleligt ansvar för de enskilda individerna.

Kring 1880 inträder en ny era i filantropin. Den rika mängden av verksamheter kräver samordning.  Nu grundades Föreningen för välgörenhetens ordnande, Fredrika-Bremerförbundet,[39] Centralförbundet för socialt arbete (CSA). Nedan presenteras fyra delundersökningar som alla ryms inom denna offentlighet.

Vårdens föregångskvinnor

Kvinnors filantropiska praktik innebar såväl att välbärgade kvinnor kom in i de fattigas hem som att de mottog fattiga i sina egna. Hemtanken är central i tidens filantropi, både för att motivera kvinnor att delta i filantropiskt arbete och för dem som var föremål för hjälpen. De kvinnliga filantropiska sällskapen fungerade som komplement till fattigvården. Kvinnorna hade sedan länge gjort hembesök, de hade personliga kontakter med sina familjer och hade god insyn i familjernas problem. Med tiden professionaliserades filantropin så att yrkesverksamma diakonissor, sjuksköterskor och lärarinnor kunde verka både på samhällelig nivå och i hemmen. Därigenom utvidgadeshemmen. Förutsättningar för detta engagemang måste sökas i de närmast föregående decennierna.

I n g r i d  H e y m a n  studerar framväxten av den institutionaliserade sjukvården, vilket innebär att intresset riktas dels mot filantropins professionalisering och den offentliga diskussionen i sjukvårdsfrågan, dels mot de ledande sjuksköterskorna i de nya institutioner, som växte fram under senare delen av 1800-talet.

I de filantropiska föreningarna finner vi motiv och en viktig inspirationskälla till de sjukvårdsutbildningar och institutioner, som byggs upp från 1850-talet och framåt. Ersta diakonissanstalt som startade 1851 har direkta förbindelser såväl med väckelserörelsen som med filantropin.

Sjukvårdsfrågan debatterades bland annat i Tidskrift för hemmet[40], som därför är en väsentlig källa för undersökningen. Redaktörerna verkade för att rekrytera den kvinna som skulle bli Föreningens för sjuka och sårade i fält första före­stånda­rinna, Emmy Rappe. Året var 1867. Här blandades filantropiska motiv med militärens  – och militärläkarnas  – krav på utbildade sjuksköterskor vid krigsfronten.

Kvinnor som initierade de nya utbildnings- och sjukvårdsinstitutionerna var exempelvis Marie Cederschiöld, Alfhild Ehrenborg, Anna Lindhagen. Därtill engagerade sig den allra främsta representanten för överheten, Drottning Sophia, i filantropiskt arbete och bidrog personligen, både intressemässigt och pekuniärt, till att etablera Drottningens sjuksköterskeskola, sedermera Sophiahemmet 1884/89.

Entreprenörskap inom vården

Under 1800-talets senare hälft och under 1900-talets inledning startade sjuksköterskor privata sjukhem, vårdanstalter för förståndshandikappade, konvalescenthem och drev sjuksköterske­byråer i egen regi eller var föreståndare för byråer i någon förenings regi. Sjukhem och sjuksköterskebyråer förekom över hela landet, men var ofta koncentrerade till de större städerna. I Stockholm fanns flera sjuksköterskebyråer än någon annanstans i Sverige. I studien av sjuksköterskor som träder in i offentlighet genom olika former av entreprenörskap skall intresset riktas mot förhållanden som leder till att de kan genomföra sina projekt. Av lika stort intresse är det att finna orsaker till att projekt inte kunde genomföras eller avslutades. Dessa förhållanden kommer att analyseras av  J a n-U l f  a n d e r s s o n.

Agda Meyerson, en av de sjuksköterskor som i början av seklet fanns med i den ledande gruppen av sjuksköterskor i Stockholm, startade och drev Syster Agdas Sjukhem. Meyerson hade ett omfattande socialt kontaktnät, som grundlades under hennes uppväxt i en familj från Stockholm övre sociala skikt och fortsatte att utvecklas med olika förtroendeuppdrag i Svensk Sjuksköterskeförening.[41] I den ledande kretsen av sjuksköterskor under början av 1900-talet fanns också Sally Peterson. Hon var en av initiativtagarna till och ekonomiska bidragsgivarna till Svensk Sjukskötersketidning och blev 1902 föreståndare för Fredrika-Bremerförbundets sjuksköterskebyrå i Stockholm.[42]

Skolbarns hälsa

Senare delen av 1800-talet kännetecknas bland mycket annat av naturvetenskapens landvinningar. Både medicin och psykologi påverkade folkskolan och dess aktörer. Hygien blir under perioden ett tema, som griper in i livet i folkskolorna. Det är rimligt att se Stockholms folkskolor som en plats där ny mark bröts och nya diskurser för undervisning och skolbarns hälsa skapades. I det övergripande arbetet deltog framför allt män. Det finns dock exempel på kvinnor som tog plats i dessa offentliga församlingar och upprätthöll ledande positioner inom sina yrken. L e n a  H a m m a r b e r g  analyserar frågor kring vad som möjliggjorde detta och vilka former deras agerande tog. En av dessa kvinnor är Karolina Widerström, som förutom att hon uppbar flera förtroendeuppdrag också själv undervisade flickorna i de högre klasserna i sexualhygien. [43]

En annan banbrytande och på många sätt kontroversiell kvinna var Elin Falk, som kom att bana väg för en förnyelse av den kvinnliga skolgymnastiken, i opposition mot den traditionella lingska. Karolina Widerström hade troligen genom sin läkarexamen ett stort symboliskt och kulturellt kapital. Elin Falk torde däremot ha haft en svårare position. Hon var utbildad vid Arvedsonska gymnastikinstitutet och inte vid det prestigefyllda Kungliga Gymnastiska Centralinstitutet. Dessa två kvinnor finns i fokus i den delundersökning som gäller engagemanget för barns hälsa. [44]

Det textila området

Mellan den filantropiska offentligheten och den textila finns många anknytningspunkter: genom Stockholms arbetsstugors verksamhet skulle de fattiga i den växande staden fostras. Genom den kunskap de inhämtar där skall till och med barnen verka som föredömen för sina föräldrar. Flickorna skall förberedas för ett liv som husmödrar såväl i arbetsstugan som i skolans textilslöjd.  När det gällde att nå hemmen via barnen krävdes handfasta insatser varför arbetsstugan och folkskoleslöjden inriktades på att den konkreta praktiska utbildningen skulle påverka hemmens standard.

Inom projektet kommer E v a  T r o t z i g  att ägna sig åt det textila området. Det textila rymmer i sig ett spänningsfält som sträcker sig från den enkla märkning med rött som folkskoleflickan gör i prydliga korsstygn på sitt förkläde[45] till den diskreta etikett som för hand sys fast på insidan av ett exklusivt haute couture-plagg. Trots detta estetiska och sociala avstånd  finns förbindelselänkar inom området. Kvinnor som blir aktuella i denna del av offentligheten är bland andra Gerda Meyerson  – Agda Meyersons tvillingsyster   –, Anna Hierta Retzius och systrarna Hulda och Augusta Lundin.[46] När den textila världen förs in i projektet kommer en materiell sida i belysning. Kläder och ting tillverkades i hemmen och skolorna, tekniker lärdes ut, kläder beställdes, masstillverkning av textilier skedde under varierande förhållanden.

Vi kommer att analysera hur kollektivbiografins kvinnor uppträder i bevarat bildmaterial: de kläder en kvinna väljer att bära talar om för omvärlden vem hon är och vem hon önskar vara. Kläderna är bärare av sociala utsagor, de kan signalera traditonsbevarande, frigörelse eller radikalitet. Den socialpolitisk/filantropiska offentligheten genomsyras av reformanda. I viljan att förbättra ingår en önskan att vetenskapliggöra, ge förklaringar, göra mer antiseptiskt och därigenom minska smitta och förfall. Ett exempel på reformiver är den s.k. reformdräkten som presenterades som en dräkt för alla slags kvinnor.[47] Idén var att kroppen skulle ha rätt att vara sådan den var skapad; modedräkten var opraktisk och därmed onyttig för kroppen, instängd och tung. Genom CSAs försorg utredde Gerda Meyerson hemarbetet, som till största delen var sömnadsindustri förlagd till hemmen. Utredningens syfte var att göra hemarbetet synligt och öppet för offentlig inspektion. Framställningen gavs formen av en vetenskapsliknande rapport.[48] Det praktiska arbetet var ett led i filantropin. Gemensamt arbete  – där arbetet i sig hade betydelse och inte bara det som producerades  – i filantropins tjänst kan vi även skönja i de syjuntor som med socialt syfte träffades och tillverkade plagg för utdelning eller försäljning. Formella och informella sammanslutningar kommer att analyseras, liksom samtalscirklar, till exempel Ellen Keys Tolfter, som samlade kvinnor från olika sociala skikt. I filantropin kan finnas en omstörtande, socialt förändrande moral. 

*

Augusta Lundins Modehus, sjukvårdens elevhem och diakonissornas moderhus var offentliga institutioner, men de tycks ha präglats av tankar om det goda hemmet. Vilken betydelse har kvinnors förutsättningar haft för deras olika sätt forma dessa hemlika miljöer? Hur var det möjligt för drottningen, adelskvinnor, skräddardöttrar och kvinnor med agrart ursprung att förenas i strävan att skapa riktiga hem med god moral och en bättre tillvaro för de sämst lottade?

Två skräddardöttrar, systrarna Lundin från landsorten, hamnade i Stockholm och gjorde på olika sätt bruk av det rum av möjligheter som erbjöds och intog därvid vitt skilda positioner inom det textila området. Tvillingsystrarna Meyerson intog likaså olika positioner i det filantropiska vårdområdet  – den enas verksamhet vette mer åt socialpolitik, den andras åt sjukvård. Hur kan detta tolkas?

Genom bildandet av de ovan nämnda hemlika institutionerna, genom jämlika samtalscirklar, syjuntor etc., och genom den påverkan av arbetarhemmen som skolslöjd och arbetsstuga strävade efter tycks ansträngningar ha gjorts för att minska sociala klyftor i samhället. På vilket vis bidrog de utbildningsinstitutioner som kvinnor inom denna del av offentligheten skapade  – ofta med manligt bistånd eller initiativ  – till att föra tillgångar och traditioner vidare till nya generationer? Vilket var dessa kvinnliga mötesplatsers bidrag till framväxten av en modern offentlighet?

Den kulturella offentligheten

Många av de samtal som förs inom den pedagogiska och den socialpolitisk/filantropiska offentligheten kan ses som inslag i en kulturell offentlighet. Särskilt under 1880-talet är det svårt att dra en gräns mellan den allmänna idédebatten, där nya idéer om människan och samhället förs fram och möter gensvar på ett sätt som saknar motsvarighet tidigare, och en snävare definierad kulturell eller litterär offentlighet. Sophie Adlersparre och Ellen Key är exempel på stockholmskvinnor som personifierar kulturen i denna dubbla bemärkelse. De framstår dessutom som mycket viktiga knutpunkter i kvinnliga nätverk som spänner över många områden.

Vi kommer inom projektet också att specialstudera två områden inom den kulturella offentligheten i snävare bemärkelse. Det ena är litteraturkritikens framväxt som ett intellektuellt fält och de kvinnliga publicisternas plats inom detta, och det andra är musiklivet.

Kvinnliga publicister och framväxten av ett intellektuellt fält <

1880-talet innebar ett genombrott för kvinnorna som skönlitterära författare. En avgränsning av en delundersökning inom den litterära offentligheten som den ovan ger både en belysning av ett tidigare relativt outforskat område, en givande skärningspunkt i förhållande till projektets båda andra foci och en hanterlig uppgift. Den som ansvarar för detta område är B o e l  E n g l u n d.

Verksamheten inom en pedagogisk eller en socialpolitisk/filantropisk offentlighet kan vidare ses som en förlängning av kvinnors arbete i en privat sfär av vård, undervisning och tjänande. Kvinnornas inbrytning i en litterär-publicistisk offentlighet innebar att de gav sig in på domäner som tidigare varit förbehållna männen, troligen också att de i högre grad måste möta dem ”på lika villkor”. Det förefaller fruktbart att granska likheter och skillnader mellan kvinnornas villkor, vägar och utvägar inom de tre områdena.

Dagspressens och läsekretsens tillväxt, tidskriftsfloran och den nya litteraturens karaktär gav vid periodens början förutsättningar för en vidgad diskussion av litterära frågor. Bara en enda kvinna lyckades nå en framträdande position som litteraturkritiker under perioden, Klara Johanson, verksam i Stockholms Dagblad 1899-1912.[49] Hon har beskrivits som en kritikernas kritiker snarare än den läsande publikens, ironisk, undanglidande och skarpsinnig. I översiktsverket Den svenska litteraturen (1989) kallas hon en ”utanförstående ... med maktlöshetens klarsyn”.[50] Hon var dock inte ensam. Före, runt omkring och efter henne fanns i Stockholm ett antal kvinnliga publicister; författare, journalister och kulturdebattörer som  anmälde och bedömde litteratur i tidskrifter och tidningar.[51] Men kvinnorna var naturligtvis i minoritet, litteraturkritiken var till en överväldigande del männens värld. Frågor som delundersökningen skall besvara är vilken struktur den världen hade och vad som kännetecknade kvinnornas banor, villkor och insatser. Vad lyfte kvinnorna fram, och på vilket vis skilde sig deras blick på litteraturen från männens? Det är möjligt att det först och främst var fråga om en samling kring kvinno- och allmänna kulturfrågor samt litteratur för barn;  en inriktning som från början också Klara Johanson hamnade eller placerades i. Tonvikten kommer att ligga på en analys av kvinnornas plats och insatser, men i det här fallet vill vi kartlägga det framväxande fältet även med avseende på männen.[52]

Klart är att både kvinnorna och männen ingick i tätt knutna nät av vänskaps- och släktskapsförbindelser mellan intellektuella.[53] Flera av kvinnorna hade, till skillnad från Klara Johanson som hade en akademisk examen från Uppsala bakom sig,  gått vägen via Högre lärarinneseminariet. 

Musikundervisning och den musikkulturella offentligheten

Det andra område inom den kulturella offentligheten som kommer att specialstuderas är musiklivet. För det ansvarar J o n a s  G u s t a f s s o n, som kommer att studera den musikpedagogiska arenan och kvinnors karriärvägar. Den borgerligt dominerade kulturella offentligheten kom att lämna stora bidrag till det framväxande offentliga musiklivet och till den framväxande musikundervisningen.[54] Pianot blev näranog självskrivet i borgerliga hem. Ofta hänvisades eleverna till privata lärare, men på 1880-talet bildades fyra fristående musikinstitut i Stockholm, huvudsakligen inriktade på pianoundervisning. Dessutom förekom flera andra skolor som hade andra inriktningar.[55] Flera av dessa institut grundades och drevs av kvinnor, såsom pianisten Sigrid Carlheim-Gyllenskiöld, vars skola bar hennes namn, och Södermalms musikinstitut, grundat av Ellen Fyrwald. Vad karaktäriserade dessa kvinnor och de verksamheter och institutioner som de etablerade inom musikundervisningen? Även kvinnor som verkade inom det allmänna skolväsendet kommer att studeras.[56]

Mycket grovt räknat var länge hälften av eleverna vid Kungliga Musikaliska Akademiens konservatorium kvinnor. Men arbetsmarkaden var inte öppen för alla. Vilka alternativa karriärvägar kunde kvinnor skaffa sig? Med denna fråga som utgångspunkt kommer ett antal musikaliska och musikpedagogiska kvinnliga karriärer att studeras.

*

Genom en fördjupning i enlighet med riktlinjerna i den först nämnda delundersökningen blir projektets tredje centrala fråga, den om kvinnornas relation till mansdominerade sociala sammanhang, väl belyst inom ett avgränsat område. Undersökningen  bör också kunna ge en god belysning av skillnaderna kvinnor emellan och spelet mellan samarbete och konkurrens vid formandet av offentligheten. Dessutom ger den projektet möjlighet att kontrastera förhållandena för kvinnor inom ett område av offentligheten som från början har fältlika tendenser med andra. Undersökningen av musiklivet ansluter till projektets första och tredje frågor, dvs vilka symboliska tillgångar dessa kvinnor hade och vad som möjliggjorde inträdet i den kulturella offentligheten, och på vilket sätt dessa kvinnors nätverk stärkte och vidgade möjligheterna för deltagande i skilda sammanhang inom kulturlivet.

Stockholm som mötesplats

Under 1800-talets senare hälft blev Stockholm även mötesplats för ett stort antal kvinnor och män som lystrade till uppmaningen att närvara vid möten som anordnades dels för olika yrkesgrupper, allmänna svenska lärar-, läkar-, barnmorske- eller flickskolemöten, dels kring särskilda frågor såsom möten om nykterhet, kvinnlig rösträtt och sedlighet. Detta är en företeelse med motsvarighet i de internationella kongresser och utställningar som började hållas under samma tid.[57] Med det framväxande industrisamhällets nya färdmedel kunde människor från olika delar av ett land eller från olika länder träffas och samtala. Kvinnor och män från hela Sverige ur olika yrkes- eller intressegrupper samlades i huvudstadens stora byggnader för att diskutera sina gemensamma angelägenheter och därmed skapa en yrkesidentitet, eller för att väcka uppmärksamhet för en fråga.[58] Runt mötena växte en rik symbolvärld fram med standar och sånger som skapade en känsla av identitet och samhörighet. Representanter för kungahuset engagerades som mötenas höga beskyddare. De stora mötena med sina hundratals deltagare fungerade också som en marknad, omgiven av stora utställningar där den godaste osten eller de senaste pedagogiska hjälpmedlen exponerades.

Denna  mötesverksamhet är ett outforskat område, som dock har avsatt stora mängder källmaterial,  främst i form av i tryckta mötesberättelser och Stockholmspressens bevakning. I en studie av Lovisa af Petersens riktas intresset mot yrkes- och intressegruppers mötesverksamhet som en plats för en framväxande offentlighet, särskilt med avseende på kvinnornas inträde. Undersökningen av Stockholm som mötesplats kan också ge bidrag till de centrala frågor som formulerats i projektet kring kvinnliga nätverk och rådande könsstrukturer. I detta sammanhang är främst kvinnornas nätverksskapande intressant som ett led i inträdet i olika offentligheter, men även allianser och konflikter med de manliga aktörerna och mellan kvinnor kommer att beaktas.

I och med att olika gruppers möten såsom folkskollärarnas, flickskollärarnas, sjuksköterskornas, nykterhetsrörelsens och  rösträttsaktivisternas kan studeras, bidrar denna studie med ett övergripande perspektiv som ger möjlighet att jämföra de olika offentligheter som fokuseras i projektet. Därmed kan likheter och skillnader mellan olika kvinnogrupper med olika bakgrund studeras. Hur fungerade t.ex. de möten där endast kvinnor möttes (t.ex. möten för den kvinnliga rösträtten) och vilken betydelse hade de för inträdet i offentligheten? Olika kvinnogruppers möjligheter kan också jämföras utifrån de olika sammanhang de verkade i, t.ex. kvinnorna på flickskollärarmötena där kvinnorna var i klar majoritet, och läkarmötena där förhållandet var det motsatta. Projektets frågor om relationen mellan aktörer och könsstrukturer är också relevant för studien. Samhällets rådande könsordning är en struktur som reglerar och formar hur kvinnliga och manliga aktörer uppträder på en offentlig mötesplats som de allmänna svenska mötena. Genom sitt deltagande i mötets offentliga samtal kan aktörerna dock vara med och forma offentligheten och förändra maktpositioner mellan deltagarna.[59]

7. UPPLÄGGNING, TIDSPLAN  OCH KÄLLÄGET

Projektet är en gemensam studie men med tyngdpunkter och ansvar för vissa delundersökningar fördelade bland deltagarna. Det finns goda förutsättningar att genomföra arbetet med ovanligt nära samarbete mellan forskarna. Vi har redan under lång tid haft regelbundna seminarier kring projektidén, och de flesta av oss har tidigare arbetat tillsammans i olika konstellationer. Vi har en gemensam begreppsapparat att utgå från, som samtidigt tillåter var och en att utmana den och att komplettera med andra angreppssätt.

År 2000 påbörjas arbetet med den personhistoriska databasen. Vi kommer gemensamt att gå igenom källmaterial från de sammanslutningar [60]  och tidskrifter[61] där vi vet att många av våra kvinnor var verksamma. Det innebär att vi redan inledningsvis överskrider delområdenas personurval och tillsammans eftersträvar en så långt som möjligt systematisk genomsökning av material om samtliga kvinnor som kan vara av relevans för projektet. År 2001 ägnas i huvudsak åt delundersökningar samt till komplettering av uppgifter till den personhistoriska databasen. En arbetsrapport från varje delundersökning  färdigställes. År 2002 avslutas delundersökningarna parallellt med att projektets huvudfrågor bearbetas och erfarenheterna från metodutvecklingen knyts ihop. En samlad framställning i bokform förbereds för utgivning under år 2003. Vidare skall den personhistoriska databasen färdigställas och göras tillgänglig på Internet.

Vi har under hand fått en ganska god överblick över källäget. För några av de utvalda kvinnorna finns omfångsrika personarkiv med brev, reseberättelser, klippsamlingar etc bevarade (t.ex. Anna Sandström, Anna Ahlström, Klara Johanson); i något fall finns släktarkiv (Hedwig Sidner). Andra har vi fått söka i arkiv som upprättats i samband med de verksamheter där de varit inblandade: skol- och seminariearkiv (Högre lärarinneseminariet, Folkskoleseminariet, de allmänna läroverken, de enskilda skolorna), myndighetsarkiv (många har i egenskap av verksamhetsansvariga haft åtskillig korrespondens med Läroverksöverstyrelsen, Medicinalstyrelsen, olika statliga kommittéer etc), föreningsarkiv (Akademiskt bildade kvinnors förening, Sällskapet Nya Idun, Fredrika Bremerförbundet, lokala sjukhusarkiv etc). 

Många av studiens centrala kvinnor har publicerat sig på olika sätt. Här har vi funnit ett rikt material av tidskriftsartiklar och recensioner (t.ex. i Tidskrift för hemmet, Verdandi och Dagny/Hertha), inlägg i yrkeskårernas tidskrifter (t.ex. Tidning för Sveriges läroverk, Svensk Läraretidning, Lärarinneförbundet, Svensk sjukskötersketidning), debattartiklar i dagspress (till stora delar tillgängliga genom klippsamlingar i personarkiven). Ett uppseendeväckande stort antal av kvinnorna har också skrivit läroböcker, några har gjort översättningar. Också material av annat slag kommer att analyseras; sålunda finns t.ex. från Augusta Lundin ett stort antal aftontoaletter bevarade. Därtill kommer vi att i möjligaste mån utnyttja de materiella miljöerna (byggnader, inredningar etc) i deras egenskap av källor.

8. FORSKNINGSINFORMATION OCH RESULTATSPRIDNING

Projektets ambition är att år 2003 ge ut en tryckt volym som har förutsättningar att nå en bred läsekrets. Projektets delundersökningar skall dessutom resultera i konferensbidrag och sedvanlig publicering i uppsatsform eller  monografier. Ett symposium för att presentera projektets resultat skall arrangeras år 2002. Genom att flera av projektdeltagarna är engagerade i lärarutbildning kommer projektets resultat att kunna tillföras sådana utbildningar, dels direkt i samband med undervisning och handledning, dels indirekt i anslutning till inhemska och internationella konferenser. Vidare kommer andra deltagare att förmedla resultat till vårdstuderande, sjuksköterskor i vidareutbildning samt sammanslutningar som Medicinhistoriska föreningen. Åter andra deltagare kommer att förmedla resultat i sammanhang där musikhistoria, musikpedagogik, litteraturkritik etc diskuteras.

Den personhistoriska databasen kommer när projektet är avslutat att göras tillgänglig för forskare och andra intresserade. Databasen kan också utgöra ett underlag för ett biografiskt lexikon över svenska kvinnor.

9. MEDVERKANDE FORSKARE, HANDLEDARE OCH DOKTORANDER

Samtliga projektmedarbetare har avlagt eller skall avlägga doktorsexamen i pedagogik eller historia. Pedagogerna har bedrivit forskning i gränslandet till sociologi, historievetenskap, litteraturvetenskap, musikvetenskap, vårdvetenskap, datalogi etc. Medarbetarna representerar olika lärosäten: Uppsala universitet, Stockholms universitet, Örebro universitet, Lärarhögskolan i Stockholm, Statens psykologisk-pedagogiska bibliotek, Sophiahemmets Sjuksköterskehögskola, Tekniska Högskolan. Projektet skall förläggas till Forskningsgruppen för utbildnings- och kultursociologi, ILU, Uppsala universitet.

Donald Broady, FD, professor i pedagogik vid Uppsala universitet. Projektledare inom ramen för sin tjänst. Ledare för Forskningsgruppen för utbildnings- och kultursociologi (se URL http://www.skeptron.uu.se/broady/sec/). På deltid forskare vid Institutionen för numerisk analys och datalogi, KTH, arbetar där med digital litteratur (se URL http://www.nada.kth.se/~broady/diglit/). Kan i det föreslagna projektet utnyttja erfarenheter av både kultursociologisk forskning och IT-systemutveckling (det sistnämna av vikt för skapandet av den personhistoriska databasen). Handleder doktoranderna Jan-Ulf Andersson, Lena Hammarberg och Jonas Gustafsson.

Boel Englund, FD 1997. Innehar sedan oktober 1998 ett 1,5-årigt post doc-stipendium från HSFR (ett s.k. rörlighetsstipendium, förlagt till Uppsala universitet). Forskning om text, litteratur och kulturreproduktion. Skall inom projektet främst studera kvinnliga publicister.

Ingrid Heyman, FD 1995, forskarassistent och studierektor vid pedagogiska institutionen, Uppsala universitet. Forskning om sjuksköterskekårens historia, omvårdnadsforskningens framväxt, gymnasieskolans och högskolans förändringar, arbetslivets pedagogik m.m. Skall främst studera vårdpionjärer samt kvinnor med sjuksköterskeutbildning som gör sig bemärkta inom andra områden.

Agneta Linné, FD i pedagogik 1996, lic. i sociologi, universitetslektor i sociologi vid Lärarhögskolan i Stockholm. Innehar forskarassistentjänst sedan augusti 1998. Även utbildningsledare därstädes med ansvar för bl.a. forskningsanknytning och forskningsinformation. Forskning om lärarutbildningens historia. Skall främst studera seminarielärarinnor.

Kerstin Skog-Östlin, FD 1984, lektor vid pedagogiska institutionen, Örebro universitet. Forskning om lärarutbildningshistoria. Arbetar för närvarande med en studie av lärares professionaliseringsprojekt i ett historiskt perspektiv. Skall främst studera kvinnor med läroverkslärarutbildning.

Eva Trotzig, FD 1997, bibliotekarie. Chef för Statens psykologisk-pedagogiska bibliotek. Forskning om kvinnlig slöjd. Skall främst studera det textila området

Annika Ullman, FD 1997, universitetslektor vid institutionen för pedagogik, Lärarhögskolan i Stockholm. Innehar sedan oktober 1998 Anna Ahlströms och Ellen Terserus tvååriga stipendium för disputerad kvinna. Forskning om rektorer, överlärare och flickskoleföreståndarinnor. Skall främst studera kvinnor som grundar skolor.

 Christina Florin, FD 1987, professor i kvinnohistoria vid Historiska institutionen, Stockholms universitet. Har bl.a. forskat om läraryrkets feminisering och professionalisering, och läroverkspojkars maskulinitetskultur. Arbetar för närvarande i ett projekt om den kvinnliga rösträtten. Medverkar i projektet i egenskap av handledare till Lovisa af Petersens.

Fyra doktorander medverkar:

Lovisa af Petersens, doktorand i historia, Historiska institutionen, Stockholms universitet. Avhandlingsarbete om de nationella och internationella mötenas betydelse som arena för kvinnors utträde i det offentliga. Förväntas disputera år 2004.

Jan-Ulf Andersson, tjänst vid Sophiahemmets Sjuksköterskehögskola, doktorand i pedagogik vid LHS. Avhandlingsarbete om de pionjärer som i början av seklet organiserade den svenska sjuksköterskekåren. Förväntas disputera år 2002.

Lena Hammarberg, tjänst vid Skolverket, doktorand i pedagogik vid LHS. Avhandlingsarbete om hygienpolitik och skolhälsovård under tidigt 1900-tal, då bl.a. de första kvinnliga läkarna spelade en viktig roll. Förväntas disputera år 2002.

Jonas Gustafsson, doktorand i pedagogik vid Uppsala universitet. Avhandlingsarbete om musikpedagogikens framväxt i Sverige under 1900-talet och dess kvinnliga pionjärer. Förväntas disputera år 2000 och därefter delta i form av post-doc-tjänst.

10. SAMVERKAN MED ANDRA FORSKNINGSMILJÖER

Förutom de inledningsvis nämnda kontakterna med de forskningsmiljöer som leds av Eva Österberg och Ulla Wikander har vi nära samverkan med

• åtskilliga franska forskare vid CSEC (Centre de sociologie de l'éducation et de la culture), École des Hautes Études en Sciences Sociales, och CSE (Centre de sociologie européenne), Collège de France, som studerar sociala fält i Bourdieus mening, samt urbansociologer vid CSU (Cultures et Sociétés Urbaines), Institut de recherche sur les sociétés contemporaines. Vidare leder Monique de Saint Martin ( École des Hautes Études en Sciences Sociales, Paris) och Donald Broady ett internationellt forskarnätverk Formation des élites et internationalisation de la culture med medlemmar i 21 länder vars inriktning ansluter till det här föreslagna projektet.[62]
• danska forskare som studerar borgerliga kvinnor under perioden (Bente Rosenbeck, Minna Kragelund, Tinne Vammen m.fl.)[63]
• en grupp under ledning av professor Staf Callewaert vid Institut for filosofi, paedagogik og retorik, Köpenhamns universitet, som studerar framväxten av institutioner inom vårdområdet
• deltagarna i det nordiska nätverket “Forskning om fält“ som leds av Donald Broady; se en samlad presentation i den nyss utgivna antologin Kulturens fält, Daidalos, Göteborg 1998

 Bland forskare som förklarat sig beredda att fungera som diskussionspartners i samband med projektarbetet är docent Birgitta Holm (som tidigare samordnat studier av kotterier och kön och f.n. planerar ett projekt “Eros och Den nya kvinnan“ som berör samma period som det här föreslagna projektet); docent Ulla Johansson, Umeå; professor Inga Elgqvist-Saltzman, Kalmar; professor Per-Johan Ödman; tf professor Eva Öhrström.

Appendix 1.
Den prosopografiska metoden, definition och förslag till läsning

Texten nedan är inledningen till Gisèle Sapiro, Collective biographies and the theory of “literary field”: on the contribution of prosopography to the sociology of literature. Methodological proposals for a sociology of literary institutions. Two conferences held at the Stockholm Institute of Education September 18–19, 1995, Skeptron Occasional Papers 9, March 1996.

Prosopography. Definition and suggested readings

Donald Broady

 This issue presents two papers based on Gisèle Sapiro’s talks during three seminars in Stockholm in September 1995. They are written in English by Gisèle Sapiro in September 1995 and checked and copy-edited by Boel Englund and Lena Östensson.

Gisèle Sapiro, specialist in sociology of literature, is newly appointed CNRS research fellow at Centre de sociologie de l’éducation et de la culture, École des Hautes Études en Sciences Sociales, Paris. Her doctoral thesis on the French literary field during and after the German occupation was written under the supervision of Pierre Bourdieu and presented in December 1994.[64] It is an eminent application of the prosopograhic method inspired by Bourdieu’s works.

A prosopography is a kind of collective biography. I propose the following definition: 1) prosopography is the study of individuals belonging to the same field; 2) it is based on a comprehensive collection of data (maybe hundreds of variables) on these individuals, e.g., their social origin, educational background, trajectories, their positions in the social space and in the field, their standpoints in matters crucial to the field, and their resources in different respects–especially their holdings of symbolic capital specific to the field; 3) the same set of data should as far as possible be collected for each and every individual; 4) the main object of study is not the individuals per se but rather the history and structure of the field itself.

These four basic traits characterise the prosopographic studies undertaken by Bourdieu and his followers. Whether the data are treated by means of sophisticated multivariate quantitative techniques (often correspondence analysis) or in a more qualitative mode is of minor importance, since the choice of techniques is depending on the availability and quality of data. In historical research it is in most cases difficult to establish exhaustive data sets, since you might miss information on educational background for one individual, father’s profession for another, etc. In other cases, as in survey research, the questionnaires or information retrieval tools might be standardised in order to allow for multivariate data analysis.

Bourdieu’s study on the Parisian academic field[65] is a famous example of prosopograhy, as well as his work together with Monique de Saint-Martin on the French top managers.[66] In both cases correspondence analysis was used. Less well known outside narrow circles of specialists is the sociologist Victor Karady’s pioneering work in collecting data on, i.a., late 19^th and early 20^th century French scholars, especially in social sciences.[67] Besides using the material in various seminal articles Karady has for many years generously put his filing cabinets to the disposal of many French and foreign researchers interested in French university and intellectual history. Another master in the prosopographic genre is the historian Christophe Charle[68], who has under-taken extensive analyses of late 19^th and early 20^th century intellectual, academic and political élites in France. An important contribution to the prosopography of French literature–and a point of comparison for Gisèle Sapiro who studied a later period–was Rémi Ponton’s 3^e cycle thesis based on information on more than 600 French authors from the second half of the 19^th century.[69] Neither Karady, Charle or Ponton (or Gisèle Sapiro, so far) have used advanced multi-variate quantitative techniques (with the exception of some unpublished attempts by Ponton).

Gisèle Sapiro’s thesis is, thus, a late offspring of this small but vivid French tradition. She collected extensive information on 140 French authors from the 1940s and early 1950s. For each and everyone of them she tried to obtain information on social origin, secondary and higher education, date of first publication, political and aesthetic standpoints, etc., in all 128 variables, though of course not complete for all individuals. It took in all four years to extract these data from a wide array of sources. Prosopographic research based on historical sources is a cumbersome and time-consuming task, which no doubt partly explains that full-fledged studies are relatively rare.

The first accomplished Scandinavian prosopographic study in this tradition was Ingrid Heyman’s doctoral thesis on the emerging field of nursing science[70], which happened to be presented in September 1995 and intensively discussed during the seminar series in which Gisèle Sapiro made her interventions.

Gisèle Sapiro’s sojourn in Stockholm was arranged within the framework of a French-Swedish research co-operation program engaging on the one hand two centres at École des Hautes Études en Sciences Sociales (Centre de sociologie de l’éducation et de la culture; Centre de recherche historique) and on the other hand two milieus in Stockholm (the research group Sociology of education and culture, Stockholm Institute of education; Department of Economic history, Stockholm University). This long-term program that started in 1995 is financed by the Swedish governmental special founding of ”co-operation with foreign élite universities”, as well as by Maison des sciences de l’homme, Paris. The activities comprise exchange of researchers and post-graduate students, co-operation on courses and seminars within the doctorate education, workshops and conferences, publications, etc.[71]

Stockholm, March 1996
Donald Broady

Appendix 2 till ansökan 1999-05-31 för projektet "Formering för offentlighet.
En kollektivbiografi över stockholmskvinnor 1880-1920"

Urval av de medverkande forskarnas skrifter

 Av särskild relevans för det föreslagna projektet är följande skrifter. Doktorandernas skrifter har inte tagits med.
 

Broady, Donald: “Högskolan och det kulturella kapitalet“, Nordisk Pedagogik, VII, nr 2 1987, pp. 87-101.

Broady, Donald: Sociologi och epistemologi. Om Pierre Bourdieus sociologi och den historiska epistemologin. Stockholm: HLS Förlag, 2 uppl. 1991. [1 uppl. 1990] (645 s.)

Broady, Donald: “Enligt konstens alla regler“, Kvinnovetenskaplig tidskrift, Årg. XV, nr 1 1994, pp. 27-39.

Broady, Donald (red.): Kulturens fält. Göteborg: Daidalos, 1998. (476 s.)

Broady, Donald: “Inledning: En verktygslåda för studiet av fält“, pp. 11-26 i D. Broady (red.), a.a., 1998.

Broady, Donald: När fältbegreppet inte räcker till. Några svårigheter i studiet av kvinnors nätverk. Konferensen “Det vidgade rummet: kvinnors idéer, strategier, nätverk och nischer på väg ut i offentligheten ca 1880‑1940“, Bjärsjölagårds slott, 10-12 maj 1999 (6 s.)

Broady, Donald, Barbro Berg & Mikael Palme: “L’enseignement secondaire et l’enseignement supérieur en Suède face à l’internationalisation“, pp. 148-163 i Broady, Donald, Monique de Saint Martin & Mikael Palme (éd.)a.a., 1995.

Broady, Donald & Mikael Börjesson: Transnational strategies in Swedish higher education. HSFRs konferens “Europe Researched“ , Prag 17–19 oktober 1997. (18 s.) Submitted to Acta Sociologica.  

Broady, Donald, Natalia Chmatko & Monique de Saint Martin (éd.): Formation des élites et culture transnational. Colloque de Moscou 27–29 avril 1996. Paris/Uppsala: CSEC, École des Hautes Études en Sciences Sociales/SEC, ILU, Université d’Uppsala, 1997. (385 s.)

Broady, Donald, Ingrid Heyman & Mikael Palme : “Le capital culturel contesté ? Étude de quatre lycées de Stockholm“, pp. 175-211 i Broady, Donald, Natalia Chmatko & Monique de Saint Martin (éd.), a.a., 1997.

Broady, Donald & Mikael Palme: “Le champ des formations de l’enseignement supérieur en Suède – bilan de recherche“, pp. 1-19 i Monique de Saint Martin och Mihai D. Gheorghiu (éd.): Les institutions de formation des cadres dirigeants. Étude comparée. Paris: Maison des sciences de l’homme, Centre de sociologie européenne, Centre de sociologie de l’éducation et de la culture, novembre 1992.

Broady, Donald & Mikael Palme: “Inträdet. Om litteraturkritik som intellektuellt fält“, i Ord & Bild, nr 4 1991, pp. 89-99 och nr 1 1992, pp. 113-126 [Omtryck i D. Broady (red.), a.a., 1998, pp. 173-215]

Broady, Donald, Monique de Saint Martin & Mikael Palme (éd.) Les élites : formation, reconversion, internationalisation. Colloque de Stockholm, 24–26 septembre 1993. Paris/Stockholm: CSEC, École des Hautes Études en Sciences Sociales/FUKS, Lärarhögskolan, 1995. (212 s.)

Englund, Boel: “Tecken, struktur - och skolkunskap?“, SPOV - Studier av den pedagogiska väven 10, Stockholm/Härnösand 1990, s. 15-32.

Englund, Boel: “Litteraturen i gymnasieskolan på 1920- och 1980-talet“. I: Malmgren, G. & Thavenius, J. (red.): Svenskämnet i förvandling. Studentlitteratur, Lund 1991, s. 199-215.

Englund, Boel: “De Dieu et la Patrie à toi, moi et le monde. Cent cinquante ans de livres de lecture et d'anthologies littéraires scolaires en Suède“. I Manuels scolaires, États et sociétés, XIXe-XXe siècles, sous la direction d'Alain Choppin. Numéro spécial de la revue Histoire de l' Éducation (Paris), n^o 58, mai 1993, s. 47-69.

Englund, Boel: “Litteratur och skolning“, Praxis, nr 1, 1994, s. 48-56.

Englund, Boel: “Motsatsernas förening eller medmänsklighet? Väv och meningstilldelning i två lärobokstexter“. I: Selander, S. & Englund, B. (red.): Konsten att informera och övertyga. En antologi om pedagogik, text och retorik. Stockholm, HLS förlag 1994, s. 131-162.

Englund, Boel (tills. m. Staffan Selander) red: Konsten att informera och övertyga. En antologi om pedagogik, text och retorik. HLS förlag, Stockholm 1994. (320 s)

Englund, Boel: Debattartiklar som social handling. Kommunikativ eller strategisk handlingsorientering? Debatten om skolan 1949-1995. Inst. för nordiska språk, Lunds universitet, Lund 1997. (Svensk sakprosa; 7) (64 s.).

Englund, Boel: “Educational texts as offers of a shared meaning. Historical changes - and some problematic aspects of modern educational texts“. I: Textbooks and educational media. Collected papers 1991–1995. Ed. Staffan Selander. IARTEM - LHS - Mitthögskolan - SPPB 1997, s. 139-144.

Englund, Boel: Skolans tal om litteratur. Om gymnasieskolans litteraturstudium och dess plats i ett kulturellt åter-skapande, med utgångspunkt i en jämförelse av texter för litteraturundervisning i Sverige och Frankrike. HLS förlag, Stockholm 1997. (Studies in Educational Sciences; 10) (354 s.) (Ak. avh.)

Englund, Boel: “Återskapande, mening, makt. En historisk jämförelse och några öppna frågor“. Under utgivn. i proceedings från konferensen “Pedagogikhistorisk forskning“, Lärarhögskolan i Stockholm, 10-12 sept 1998.

Englund, Boel: Bourdieu om männens dominans. En presentation och diskussion. Paper till NFPFs 27 kongress, Köpenhamn, 11-14 mars 1999.

Florin, Christina: Kampen om katedern. Feminiserings- och professionaliseringsprocessen inom den svenska folkskolans lärarkår 1860-1906. Stockholm: Almquist & Wiksell International, 1987.

Florin, Christina & Ulla Johansson: "Där de härliga lagarna gro". Kultur, klass och kön i det svenska läroverket 1850-1914. Stockholm: Tiden, 1993.

Florin, Christina & Yvonne Hirdman (red): Kvinnohistoria. Om kvinnors villkor från antiken till våra dagar. Stockholm: Utbildningsradion, 1990.

Florin, Christina, Lena Sommestad & Ulla Wikander (red): Kvinnor mot kvinnor. Om systerskapets svårigheter. Stockholm: Norstedts, under utgivn. 1999.

Heyman, Ingrid: Gånge hatt till ... Omvårdnadsforskningens framväxt i Sverige – sjuksköterskors avhandlingar 1974-1991. Göteborg: Bokförlaget Daidalos AB, 1995 (346 s.). (Ak. avh.)

Heyman, Ingrid: "Från sjuksköterska till forskare". I: Antologi i vårdpedagogik. Red. Johansson. B. Lund: Studentlitteratur, 1996.

Heyman, Ingrid: “Omvårdnadsforskningens möjligheter och gränser“, Omvårdnad, nr 3. Stockholm: SSF och SPRI, 1996.

Heyman, Ingrid: “Några av Pierre Bourdieus redskap i bruk i en vetenskapsfilosofisk avhandling“, i antologin Kunskapsmål, teori, empiri (red. Anders Gustavsson), Etnolore 17, Skrifter från Etnologiska avdelningen, Uppsala universitet, 1996.

Heyman, Ingrid: “...det är utbildningen som gjort att vi kommit någonstans“. Studier av tre elitgymnasier med internationalisering på programmet. Rapporter från Forskningsgruppen för utbildnings- och kultursociologi nr 13, juli 1997.

Heyman, Ingrid tills. m. D. Broady: “Omvårdnadsforskning – ett fält i vardande?“, Pedagogisk Forskning i Sverige, årg. 1, 1996, s 193-209 . [Omtryck pp. 297-323 i Broady, Donald (red.): Kulturens fält. Göteborg: Daidalos, 1998]

Heyman, Ingrid: “Omvårdnad och omvårdnadsforskning“. I: Holmdahl, B: Sjuksköterskans historia. Från siukwakterska till omvårdnadsdoktor. Stockholm: Liber, under utgivn. 1998.

Heyman, Ingrid: “Patienters ’röst’ i svensk omvårdnadsforskning – om tystad kunskap.“ I Gustavsson, A. (red.) Tyst kunskap – vad är det egentligen? Pedagogiska institutionen, Stockholms universitet och Vårdhögskolan i Stockholm, 1993.

Heyman, Ingrid: “L' emergence d'un champ de production scientifique: Le cas de la recherche menée par les infirmièrs“ i Recherches sur les champs de production culturelle. Skeptronhäften nr 11. Stockholm: HLS Förlag, 1996.

Heyman, Ingrid: “Oss pedagoger emellan – konstruktion av en berättelse“, pp. 59-91 i Om berättelser som redskap i pedagisk forskning, Pedagogisk Forskning i Uppsala 131, 1998.

Heyman, Ingrid: “Prosopografisk metod i projektet Från privata hem till offentliga rum – sjuksköterskeutbildningens etablering“. Under utgivn. i proceedings från konferensen “Pedagogikhistorisk forskning“, Lärarhögskolan i Stockholm, 10-12 sept 1998.

Heyman, Ingrid tills. m. I. Fagerberg och S-L Ekman: ”Nursing students’ reasoning about two fictious elderly patient cases during education”, Scandinavian Journal of Caring Sciences, in press.

Heyman, Ingrid: ”Självreflektion i vetenskapligt arbete”, Pedagogisk Forskning i Sverige, under utgivn.

Linné, Agneta: “Teacher Education in Sweden; A Case Study in Curriculum Evaluation.“ I: U P Lundgren & S Pettersson, eds: Code, Context and Curriculum Processes. Stockholm: Liber 1979 (17 s). //

Linné, Agneta: “Content, Curriculum and Work Experience: Aspects of Educational Integration in Higher Education Programmes“, Scandinavian Journal of Educational Research, 27, 1983, pp 109-127. Även publicerad i J Klingler & P Posch, red: Studierende mit Berufserfahrung. Eine Herausforderung für die Universitäten. Wien-Köln-Graz: Herman Böhlaus Nachf. 1986.

Linné, Agneta: Moralen, barnet eller vetenskapen? En studie av tradition och förändring i lärarutbildningen. Stockholm: HLS Förlag 1996. Studies in Educational Sciences 6 (375 s) (Ak. avh.)

Linné, Agneta: “Utbildning av lärare som ett statens styrinstrument för skolan“, pp. 213-244 i G. Richardson & S.G. Nordström (red.): Utbildningshistoria 1998. ÅSU 188. Uppsala: Föreningen för svensk undervisningshistoria 1998.

Linné, Agneta: “Om ramfaktorteorin och historisk förändring. Noteringar utifrån en läroplanshistorisk studie“, Pedagogisk Forskning i Sverige, årg 4, nr 2 1999, s. 57–69, under utgivn. 1999a.

Linné, Agneta: “Lärarinneutbildning, modernitet och offentlighet“, i proceedings från konferensen “Pedagogikhistorisk forskning“, Lärarhögskolan i Stockholm, 10-12 sept 1998. Under utgivn. 1999b.

Linné, Agneta: “Morality, the child, or science? A study of tradition and change in the education of elementary school teachers in Sweden“, Journal of Curriculum Studies, vol 31 no 4 1999 (under utg.).

Linné, Agneta: “Läroplanshistorisk forskning – vad kan den bidra med i en lärarutbildning för morgondagens skola? Ett exempel och några reflektioner.“, Utbildning och demokrati, nr 2 1999 (under utg.).

Linné, Agneta: Education of female teachers, modernity and public life. Notes on a case study in progress. Paper to the 24th Annual Conference of ATEE, Leipzig, 1999.

Skog-Östlin, Kerstin: Pedagogisk kontroll och auktoritet. En studie av av den statliga lärarutbildningens uppgifter enligt offentliga dokument kring folkskollärarutbildningen, läroverkslärarutbildningen och lärarhögskolan, Stockholm 1984. (Ak. avh.)

Skog-Östlin, Kerstin: Fädernas kyrka i Sveriges television. En studie av traditionell svensk religion i SVT:s utbud för barn och ungdomar 1988-1992, Stockholm 1994.

Skog-Östlin, Kerstin: “Kvinnliga läroverkslärare i Stockholm - förändring av eller anpassning till tradition?“ Under utgivn. i proceeding från konferensen “Pedagogikhistorisk forskning“, Lärarhögskolan i Stockholm, 10-12 sept 1998.

Trotzig, Eva: Stickning. Tradition och kultur. Stockholm 1980.

Trotzig, Eva: “Den osynliga texten. Textens roll i den kvinnliga skolslöjden“, SPOV, nr 7, Stockholm 1989.

Trotzig, Eva: Två uppsatser om tidig svensk skolslöjd. Otto Salomon – en svensk pedagog som fått internationell betydelse. Kvinnlig skolslöjd – ett skolämne växer fram. Skapande vetande, rapport 1988:9. Linköping 1988.

Trotzig, Eva: “Maria Nordenfelt och hennes seminarium“. I: Hjärna, händer. 100 års textil slöjd. Göteborg 1991

Trotzig, Eva: “qvinnan bär hemmets trefnad på spetsen af sin synål.“ Kvinnlig skolslöjd i Stockholms folkskolor decennierna runt 1900. Stockholm 1992.

Trotzig, Eva (tills.med. Sven G. Hartman och Hans Thorbjörnsson): Handens pedagogik. Kulturarv och utveckling i skolslöjden. Skapande vetande, rapport 29. Linköping 1996.

Trotzig, Eva:“sätta flickan i stånd att fullgöra sina husliga plikter“ Fyra märkeskvinnor och flickors slöjdundervisning. Linköping Studies in Education and Psychology No. 54. Linköping, 1997. (Ak. avh.)

Trotzig, Eva: “Den textila sfären“. Under utgivn. i proceedings från konferensen “Pedagogikhistorisk forskning“, Lärarhögskolan i Stockholm, 10-12 sept 1998.

Trotzig, Eva: Märkduk och aftontoalett. Två systrar i textil verksamhet. Konferensen “Det vidgade rummet: kvinnors idéer, strategier, nätverk och nischer på väg ut i offentligheten ca 1880‑1940“, Bjärsjölagårds slott, 10-12 maj 1999.

Ullman, Annika: “Den professionella vägen till sanning. Reflektioner kring de professionellas tolkningsföreträde“, SPOV nr 4-5, 1988.

Ullman, Annika: “Välfärdsfördelning och samspelskvalitéer“. I: Barnomsorgen ur organisationsperspektiv, Arbetsmiljöinstitutet, Stockholm, 1990.

Ullman, Annika: Humaniora som personlighetsfördjupning. Analys av förskollärarutbildningens kommunikationsblock. HLS förlag, Stockholm, 1993 (lic.uppsats).

Ullman, Annika: "Yrkestidningar som pedagogiska texter". I: Konsten att informera och övertyga. En antologi om pedagogik, text och retorik. Red. Staffan Selander & Boel Englund. HLS förlag, Stockholm, 1994a.

Ullman, Annika: “Med hatt och kurage. Kvinnliga skolledare vid sekelskiftet“, Praxis, nr 3-4 1994b.

Ullman, Annika: Rektorn. En studie av en titel och dess bärare. HLS förlag, Stockholm, 1997. (Ak. avh.)

Ullman, Annika: “Rektorn och det kulturella kapitalet“, pp. 347-364 i Broady, Donald (red.): Kulturens fält. Göteborg: Daidalos, 1998.

Ullman, Annika: Att bygga med symboliskt kapital. Tre skolgrundare. Konferensen “Det vidgade rummet: kvinnors idéer, strategier, nätverk och nischer på väg ut i offentligheten ca 1880‑1940“, Bjärsjölagårds slott, 10-12 maj 1999a.

Ullman, Annika: “Några kvinnliga skolgrundare i sitt sammanhang“, i proceedings från konferensen “Pedagogikhistorisk forskning“, Lärarhögskolan i Stockholm, 10-12 sept 1998. Under utgivn. 1999b.

Ullman, Annika: “Tersala - ett skolskepp i tiden“. I: Två bildade kvinnor och en skola. Red. Kerstin Stark, Stockholmia förlag, Stockholm. Under utgivn. 1999c.

URL of this page is http://www.skeptron.uu.se/broady/sec/ffo-ansokan-000901.htm
Created by Donald Broady. Last updated Sept 2000
Back to SEC home page