---

---

URL of this page is www.skeptron.uu.se/broady/sec/p-arvastson-gosta-06-en-bra-skola.htm

Manus till kapitel i Gösta Arvastson & Billy Ehn (red.): Vad ska du bli? Framtidsperspektiv bland barn, lärare och föräldrar.

En bra skola för alla
Kulturforskning om samhällsförändring och utbildning

Gösta Arvastson

I det svenska samhället finns en osäkerhet om barnens framtid som tar sig olika uttryck. Den finns i familjerna och vuxenvärlden, men också i skolan. Statistiska undersökningar av elevers resultat tyder på att landet fått regioner som möjligen kunde anas för några år sedan men som ändå i stora drag var okända. Dessa regioner hänger samman med sociala faktorer.

I bakgrunden finns en strukturell omställning av arbetsmarknaden och en omställning av levnadsvillkoren som i stora drag följer den nya ekonomin (Arvastson
2004: 234; Berg & Sunnemark 2006:44f.).

Den ojämna fördelningen av inkomster och en ökande polarisering av fattiga och rika spelar in. För var och en som tränger in i statistiken klarnar bilden av att barnens förutsättningar att växa upp under trygga former varierar. Möjligheterna att ta sig fram i samhället ser inte ut som tidigare. Ett problem som är värt att undersökas närmare är hur gränser uppkommer och hur skillnader mellan människor utövas, inte minst i skolans värld.

I den aktuella och ideologiskt heta debatten om skolans framtid är det några teser som återkommer, och som också berörs i den här boken. För det första att avståndet mellan vision och vardag i skolan sällan har varit större. För det andra att det behövs mer forskning om skolans roll i det mångkulturella samhället. För det tredje att fältet genomkorsas av stereotypa föreställningar om ”vi och dom”.

 

Forum för skolan

Under läsåret 2001/2002 arbetade ett antal etnologer med personalutveckling vid Bäcklösaskolan i Uppsala. I en serie föreläsningar om kulturmöten talade doktorander från Uppsala och Stockholms universitet samt Södertörns högskola om olika teman med anknytning till skolans vardag. Det handlade bland annat om kulturskillnader, möjligheterna till förståelse över olika gränser, barns utsatthet, muslimska flickor och dominerande mediebilder av förorten. Det var tydligt att skolans personal tyckte att detta var mycket viktiga frågor och där de upplevde ett stort behov av stöd. Etnologernas möte med lärarna visade att det finns starka band mellan skola och universitetsforskning och att samarbetet borde stärkas med nya mötesplatser.

Erfarenheterna ledde fram till ett fortsatt samarbete med kommunen och skolorna i Uppsala. På programmet stod öppna seminarier för allmänheten, uppsatsprojekt inom magisterutbildning och flera samarbetsformer med nationell inriktning, bland annat inom ramen för en framåtblickande lärarutbildning vid universiteten. Kulturforskarna arrangerade studiedagar och arbetade med personalutveckling. Det visade sig att kunskapsbehovet bland lärare är mycket stort, särskilt när det gäller frågor om samhällsförändringar av olika slag.

Så småningom bildades samarbetsprojektet Forum för skolan där en central tanke är att forskare fungerar som en närvarande resurs i skolorna, bland annat genom fokusgrupper och öppna seminarier. Genom att etnologerna förmedlar aktuell kulturforskning om barn, ungdom och skola och i gengäld får ta del av lärarnas erfarenheter hålls en viktig dialog levande mellan skola och universitet.

Forum för skolan vid Uppsala universitet fungerar också som ett nätverk för kulturforskare vid olika universitet som arbetar för att skapa en djupare förståelse för livet bland dem som växer upp. Vid tre gemensamma workshops under perioden 2005-2006 har undersökningar som ligger till grund för bidragen till denna bok diskuterats.

Inspirationen till Forum för skolan hämtades bland annat från arbetslivsforskningens område. En grundläggande tanke var att skolan är en arbetsplats som alla andra. Här samarbetar människor från olika sociala och kulturella miljöer för att tillsammans uppfylla de uppsatta målen. Här finns också ett regelverk som klargör beslutsordningar, makt och hierarkier. Varje skola har sina värdegrunder, som förklarar vad som är viktigt att tro på.

Men det finns en väsentlig skillnad jämfört med andra arbetsplatser. Vad som tillverkas inom skolans väggar är varken varor eller tjänster. Skolans uppgift är att forma unga människor till samhällsmedborgare och själva lärandet står i centrum.

 

Kulturell testbana

Genomförandet av den obligatoriska folkskolan 1842 var en markering som gjorde unga människor till förvaltare av framtiden och skolan representerade ofta något mer än vad hemmen kunde erbjuda. Många skolbarn for illa av undernäring i kombination med arbetsformer som liknade slavarbete. Fattigdomen var utbredd och fullt synlig i gatulivet och många drabbades av livshotande, epidemiska barnsjukdomar och tuberkulos. Ett samhälle som inte tog hand om sina barn hade svårt att resa sig och saknade framtid. Men roten till det onda var inte barnen utan föräldrarna och hemmen.

År 1924 utfärdades en lag om samhällets barnavård. En del av fattigvårdens ansvar fördes över till barnavårdsnämnderna och den förebyggande tillsynen gavs prioritet. Barnen skulle skyddas mot dåliga hem, misshandel och vanvård. De skulle skiljas från hemmen och få skyddsuppfostran om det var nödvändigt.

I den industriella delen av västvärlden stod föräldrarna i centrum men samtidigt fanns det många intressen utanför familjen, som påverkad dem som växte upp. Till dessa intressenter räknades en växande grupp av experter, barnpsykologer och barnläkare, men särskilt lärarna. Skolan var under 1900-talet en lärandemiljö och samtidigt en kulturell testbana, där det förekom en omfattande kulturell prägling av barnen. Frågorna om motivation att tillägna sig skolans lärostoff och kraven på personlig ordning och punktlighet var indränkta med kulturella föreställningar om skötsamhet.

Efter andra världskriget utvecklades den närmast självutplånande tilltron till barnen. Då tänkte man sig att nazismen som uttryck för en destruktiv människosyn inte fick upprepas, lösningen fanns hos barnen som saknade historiska belastningar. De vuxnas auktoritet hade inte bara självklara och till synes oproblematiska sidor, risken var att de förmedlade en historisk smitta som undergrävde barnens möjligheter att bygga en bättre värld.

I boken återkommer frågan om hur de vuxna även idag uppträder med olika tekniker för att utöva sin auktoritet, med inslag av belöningar och sanktioner, med både indirekta och direkta metoder, eftersom de är intresserade av att utveckla en social konformitet. Samtidigt är unga människor utlämnade till samhället och dess auktoritära kontrollmetoder.

Många ansåg att föräldraauktoriteten var skadlig för dem som växte upp, gränserna mellan indoktrinering och inskolning var hårfin eller rentav obefintlig. Men den verkligt pådrivande faktorn bakom barndomens nya legitimitet efter andra världskriget fanns i arbetslivet. Den starka tron på mänskliga relationer, inte bara på arbetsplatserna utan i form av moderna bostadsområden, affärer, skolor och lekplatser gav barnen en självständig plats i samhället. Barndomen var visserligen en konstruktion som förutsatte en rad tankar om individens utveckling efter sina egna förutsättningar, men samtidigt var samhället en kollektiv angelägenhet som förutsatte samarbetsförmåga.

Det finns alltid anledning att diskutera hur en tidsanda påverkar synen på barndomen. Synen på vuxenblivandet speglar kulturella orienteringar och samhällsförändringar som påverkar synen på unga människor, både som tillgång och som föremål för särskilda omsorger. Under vissa perioder av 1900-talet dominerade uppfattningen om det kommunikativa barnet och samarbetsfrågor satte sin prägel på pedagogiken medan andra perioder genomsyrades av en stark tilltro till barnet som en egen individ, exempelvis under femtiotalet, och dess förmåga att lyssna till sin egen röst.

Unga människor formas till samhället på olika sätt. De reagerar på samhället med omväxlande tvivel och tillförsikt, med motstånd och följsamhet. Förutsättningen för barnens uppfostran hos den växande medelklassen tidigare under 1900-talet var att utveckla den sociala känsligheten för sitt eget liv och sitt uppträdande i olika situationer. Till det kom förmågan att kritiskt granska sina relationer till omgivningen (Frykman & Löfgren 1985). Frågan är om inte föreställningen om känslighet som en positiv egenskap eller social kompetens som något grundläggande har blivit ännu starkare i dagens samhälle?

Attityder, värden och föreställningar om barn har stor betydelse för den som vill kartlägga samhällets rörelseriktning, hur bilder av framtiden växer fram i det närvarande. Ambitionen att skapa något bättre än det närvarande spelar in, men på olika sätt. Inte sällan är skillnaderna påfallande stora mellan sociala grupper. Några av artiklarna i den här boken belyser hur frågor om jämställdhet, integration och alla människors lika värde planteras bland barnen.

 

Barndom i staden

Staden kan betraktas som ett laboratorium för en kulturforskning som handlar om barnens framtid. Många forskare har beskrivit hur den kulturella reproduktionen går till och hur de klassmässiga dragen återkommer men samtidigt finns det översättningsprocesser som gör framtiden mindre möjlig att förutsäga. Det talas om barnen som föregångare och uppväxten som en förberedelsetid.

Barnen och de unga återupprättar staden kontinuerligt med betoning på integritet, försvar, kolonisation och territorialitet. Överallt där möjligheterna att kommunicera en känsla av utsatthet, på skolgården, i klassrummet eller bostadsområdet, uppstår förutsättningar för social exkludering och därmed gängkulturer. I de mest utsatta så kallade ”utanförskapsområdena” i är det mindre än hälften av eleverna i nionde klass som lämnar grundskolan med fullständiga betyg (Dagens Nyheter 2004 12 05). Det finns skolor, som Värner Rydénskolan i Rosengård (Malmö) och Fittjaskolan i Botkyrka, där inte ens en fjärdedel av grundskolans elever uppnår utbildningsmålen. Barnet är redan med sin adress identifierad som förlorare. Klichéer om etniska ligor, fängelse- och förortsgäng följer en liknande ambition, att kartlägga hotbilder i samhällets periferi.

Situationen var på många sätt densamma redan i slutet på 1800-talet. Det finns en konstruktion av rädslor som slår mot dem som växer upp i en annan del av staden. De farliga gängen lokaliseras till periferin, ett särskilt farligt skimmer lyser kring etniska gäng, eftersom deras utanförskap är dubbelt. Det urbana normaltillståndet är en subjektiv föreställningsvärld som förtydligas på själva gränsen mellan hemma-borta. Förutsättningen för barn som far illa är att det finns två eller flera kulturer och att någon av dem definierar någon annan som våldsbenägen och söker bekräftelser. Ursprunget ligger i separatismen, de kulturella självständighetsrörelserna, de atomistiska öarna av samförstånd och utvecklingen av alternativa former för språk och kommunikation.

Stadsbarnen hade ofta en säregen förmåga att markera skillnaderna mellan samhällsklasserna och ett överläge när det gällde att röra sig på diagonalen genom kvarteren. De hade redan på 1800-talet lekt samma lekar som hundra år tidigare. Nog är det märkligt att dessa lekar återkommer än i dag. De flesta bygger på improviserade manuskript, fantasi och rollspel. Några handlar om övervakning och försvar.  Känsligheten för sociala territorier var en kunskap som överlämnades från generation till generation medan osynliga gränser löpte vid trottoarer och gatukorsningar. Staden var något annat än vad kartan visade.

I 1900-talsstaden sökte sig barnen till de tomma ytorna. Källare, ruckel och ödetomter fungerade som tillflyktsorter och barnen försvarade sin autonomi mot vuxenvärlden. De hoppade hage och satte ner fötterna i rutorna och trampade varken utanför eller på själva linjen. De hade en fallenhet för riter och sociala fantasier och intresserade sig för skräpområden. Utslitna saker blev bra att ha och värdelösa ting fick andra värden.

Inte heller idag finns det några tomma rum för de uppväxande, dränerade på mening, däremot okända platser och det går en skarp gräns mellan föremål som skiljer ut sig genom sin placering nära och längre bort, vad som faller inom respektive handlingsimpuls, ”zeigen oder greifen”. Barn värjer sig mot de manuskript som en gång för alla lägger fast en betydelse av staden som något man bara kan peka på och tänker bort tanken att den kan vara enbart en kuliss. De börjar genast fundera på alternativen och gör sig en föreställning om sig själva och de andra invånarna. De inreder världen med sina händer och förändrar sig själva som ”ett strömmande medvetande” (Husserl 1992:15, 88).

Under 1990-talet var barndomens förändring i storstäderna påtaglig. Vad barnen ser av staden är motsägelser. Det är en kulturell inversion som går ut på att vända upp-och-ned på budskapen och göra dem till en självbild. Sett i barnets perspektiv är det attraktivt att fungera på det viset, att vara just den man inte är. Det påminner om graffiti på en husvägg i östra London: ”This is anti-vandal paint.” Å ena sidan klotter, å andra sidan mot klotter.

 

Utanförskap

År 2006 beräknas svenska utanförskapsområden vara i stark ökning och i dessa områden lämnar minst 30 procent av eleverna grundskolan utan att ha nått utbildningsmålen. Till den politiska diskursen hör mediernas negativa beskrivningar av skolorna som arbetsmiljö och förorterna som utanförskapsområden. Det svenska samhället delas in i en normalkultur och en invandrarkultur, som bland annat definieras av de unga genom skolresultaten.

Skolan på 2000-talet uppmärksammas allt oftare i den politiska debatten. Det heter att skolan måste förändras och att dess uppgifter i framtiden kommer att vara annorlunda. Effekterna av reformerna kring undervisning och lärande utvärderas i första hand inom skolans väggar, gärna i de miljöer där undervisning förekommer, i klassrummet, men sällan med några parallella undersökningar av föräldrarna och hemmen.

Kvar finns bilden av utsortering och dess orsaker. En teori på det internationella fältet talar om social reproduktion av våld och missförhållanden i hemmen, en annan om föräldrarnas bristande förmåga att stimulera barnen. Ytterligare en teori berättar om traumatiska erfarenheter av utsatthet, svek och svaghet, som kan leda till en föreställning om underläge, förstärkt av ett bristande stöd från de vuxna (Leiter & Johnson 1997).

I den svenska skolpolitiska diskursen är det en föreställning som återkommer, nämligen att barn i invandrarmiljöer är särskilt utsatta på grund av kulturella orsaker, vilket tar sig uttryck i vad som går under benämningen ”utanförskapets karta”. Under kartan döljer sig strukturella problem som liknar traumatiska erfarenheter av svek och underläge bland invandrare. De så kallade nya svenskarna framställs som det stora problemet för det svenska samhället.

Andra menar att det i själva verket är tvärtom. Det stora problemet är i stället majoritetssamhällets intolerans, diskriminering och segregering i förhållande till minoriteterna. Här är skolan en central arena och en uppgift som några av författarna i boken berör är hur erfarna lärare själva talar om problemet. Vilka integrationsdiskurser använder de för att förklara hur de arbetar med barnen? Mycket talar för att de utgår från klichéer om barnets ursprung (jfr Norquay 1999).

 

Vision och vardag

Skolans förändring under de senaste åren har skett inom många områden men den övergripande ambitionen har varit att ge alla barn en möjlighet till god start i livet. När skillnaderna mellan skolor och skolformer ökar, då betonas sådana förklaringar som att människor är olika och att hemmen bland de sämst ställda på nytt kan vara destruktiva för barnen, genom att kulturgränser, fördomar och motsättningar får fotfäste. Samtidigt blir antiskolkulturerna tydligare.

I den nya ekonomin under 1990-talet skedde en avreglering av den offentliga sektorn. Skolan blev föremål för genomgripande reformer. En folkhemstanke, ursprungligen lanserad av ecklesiastikminister Värner Rydén vid slutet på 1920-talet, om en gemensam skola för alla, monterades ned och omsattes i omfattande utbud av friskolor, idéskolor och marknadsanpassade utbildningsföretag.

Skolan blev föremål för politiska visioner och ett av de sista ideologiska slagfälten i Sverige. Frågor om demokrati, värdegrund, globalisering, barns rättigheter och sociala trygghet jämnade vägen för politiska utspel som gjorde skolan till det stora framtidsprojektet samtidigt som den fackliga och politiska insynen i näringslivet blev mindre.

Liksom inom andra områden av den så kallade nya ekonomin betonades konkurrensens betydelse för utbildningen. Webbsidor, foldrar och slogans kom att få en växande betydelse i den kommunala skolverksamheten. Enskilda skolor började marknadsföra sina fördelar och många såg det som en överlevnadsstrategi: körkort på schemat, utrymme för specialidrott och lustfyllt lärande. Några skolor markerade sin självständiga profil som ”ansvar under frihet” eller ”samsyn om värdegrund” vilket förutsatte att dessa saker inte var jämnt fördelade, kanske saknades de på andra skolor? På utbildningens marknad rådde djungelns lag och minst av allt var det någon gemensam uppfattning om likvärdig utbildning.

Bland de fristående grundskolorna förekom Montessori- och Freinetpedagogik och till bilden av friskolor hörde också en rad konfessionella skolor. De fristående skolorna drevs inte sällan som aktiebolag, handelsbolag eller ekonomisk föreningar, några var personalkooperativ. Den sammanhållande ambitionen på utbildningens marknad var att erbjuda alternativ. Under första halvåret 2005 kom 366 ansökningar till Skolverket om att få starta friskolor vilket var en kraftig ökning. Hårdlanseringen av utbildningsprofiler och särart betydde att den gemensamma tanken om en likvärdig start i livet framträdde med många förbehåll, moduleringar och reservationer.

Bortsett från det faktum att bilden av uppväxt och socialisering kommer till uttryck i kulturen på många sätt kan man ställa frågor om vad som förenar unga människor. Med vilken kunskap om ”samhället-ännu-inte” växer de upp? En amerikansk kulturforskare, Peter McLaren (1992: 142), insåg att det finns en till övervägande delen död kunskap som lämpas över på barnen och som gör dem mindre förberedda på framtiden. Jonas Frykman (1998) tyckte sig se ett liknande mönster i en studie av den svenska skolan. Sådana synpunkter grundar sig på en omfattande förändring av levnadsvillkoren, vad som såg ut att vara självklarheter ifråga om en framtida välfärd har i ökande utsträckning blivit föremål för osäkerhet. De vuxnas osäkerhet planteras i barnen och skuldkänslorna projiceras på dem som växer upp. Förutsättningen är att barnen skall känna ett större engagemang för utrotningshotade djur, hållbar utveckling och globala orättvisor än vuxna. 

 

Hur skillnader skapas

Hur uppstår kulturella skillnader och varför blir de så tydliga och avgörande i vissa sammanhang? Det är en återkommande fråga i denna bok. En iakttagelse är att den svenska skolan skapar bestående skillnader mellan svenskar och invandrare (Runfors 2003) Till de många finstämda mekanismerna som åstadkommer skillnad är de berättelser och erfarenheter som lärare använder som en kunskapsbas och pedagogisk teknik (Peterson 1994).

De olika bidragen visar att människor inte växer upp på samma sätt och att deras förutsättningar att inlemmas i samhället varierar. Det ser ut som om vissa tar sig fram snabbare i utbildningssystemen och mera effektivt än andra. Några artiklar påminner oss om de professionella expertsystem som konstruerats kring föreställningen om normal utveckling med hälsovård, förskolor och skolor.

Familjen som fortfarande var den samlande enheten för barn under femtiotalet träder numera tillbaka men samtidigt är det vissa hemmiljöer som träder fram och konkurrerar med skolan på ett allt tydligare sätt. Föräldrarnas engagemang i barnens utbildning kommer till uttryck som en viktig sorterande faktor (Heymann & Earle 2000). Ibland skildras barnen som om de vore fullständigt utlämnade till de vuxna och endast föremål för deras förväntningar.

Båda uppfattningarna är riktiga, familjen spelar inte samma roll längre, särskilt inte som lärandemiljö, men i vissa sociala sammanhang har den vuxit och blivit mycket mer betydelsefull än i andra. Klassgränserna framträder tydligare när skolor utsätts för konkurrens på utbildningsmarknaden och accentueras ytterligare av nya sociala rörelser. Enbart det faktum att vissa unga människor med engagerade föräldrar har fått privilegiet att ta sig fram mera effektivt och målinriktat i utbildningssystemen än andra ser ut att vara ett fullgott skäl att studera gränser. Flera undersökningar visar hur engagemanget från föräldrar har blivit en nödvändighet för välfungerande skolor. Samhället förlitar sig i ökande utsträckning på starka föräldrar som har kunskaper och förmåga att ge stöd.

 

Litteratur

Arvastson, Gösta, 2004. Slutet på banan. Kulturmöten i bilarnas århundrade. Stockholm: Symposion.

Berg, Magnus, & Sunnemark, Fredrik, 2006. Politikens riktning och livets gång. Erfarenheter och förståelser av systemskiftet i svensk politik. Stockholm:  Carlssons.

Frykman, Jonas, 1998. Ljusnande framtid! Skola, social mobilitet och kulturell identitet. Lund: Historiska media

Frykman, Jonas och Löfgren, Orvar, 1985. Modärna tider. Vision och vardag i folkhemmet. Malmö : Liber Förlag

Heymann, Jody, S. & Earle, Alison, 2000. Low-Income parents: How do working conditions  affect their opportunity to help school-gae children at risk? American Educational Research Journal, Vol. 37, No.4: 833-848.

Husserl E., 1992. Cartesianska meditationer. En inledning till fenomenologin. (Övers. och förord: Daniel Birnbaum och Sven Olov Wallenstein). Göteborg: Bokförlaget Daidalos.

Leiter, Jeffrey & Johnsen, Matthew, C., 1997. Child maltreatment and school performance declines: An event-history analysis. American Educational Research Journal. Vol. 34, No. 3: 563-589.

Mc Laren, Peter, 1992. Collisions with Otherness: Multiculturalism, the politics of difference, and the ethnographer as nomad. Semiotics, Vol. 9, No. 2-3: 17-31. 

Norquay, Naoimi, 1999. Social difference and the problem of the ”unique individual”: An uneasy legacy of child-centred pedagogy. Canadian Journal of Education 24, 2: 183-196.

Peterson, Carole, 1994. Narrative Skills and social class. Canadian Journal of Education. 19, 3: 27-41.

Runfors, Ann, 2003. Mångfald, motsägelser och marginaliseringar: en studie av hur invandrarskap formas i skolan Stockholm. (Diss.) Stockholm.

---

URL of this page is http://www.skeptron.uu.se/broady/sec/p-arvastson-gosta-06-en-bra-skola.htm
This HTML version created by Donald Broady
Last updated 2006
Back to SEC home page