Författare och skribent. Har gett ut böcker för barn och för vuxna samt medverkat med artiklar i olika tidskrifter, t.ex. Tidskrift för Hemmet och Idun. Från 1889 till 1892 var Kerfstedt redaktör för Fredrika Bremerförbundets tidskrift Dagny. Hon skrev där även recensioner av barnböcker.
Albertina Elisabet Amanda Dybeck Modern var syster till den välkände fornforskaren och nationalsångsförfattaren Rikard Dybeck.
Sänds vid åtta års ålder till Stockholm för att sättas i flickpension hos en faster, bosatt på Söder. Kerfstedts intellektuella brådmogenhet gör att hon placeras bland 17- och 18-åringarna på skolan. (Se Amanda Kerfstedt. "Några minnen från min barndom", Barndomslandet, Barnbiblioteket Saga:35, 1910). 13 år gammal återvänder hon till hemmet i Eskilstuna, där modern har insjuknat. Ansvaret för skötseln av hemmet läggs nu på dottern. (Se Johan Nordling. "Amanda Kerfstedt. En 75-årig författarinna", Idun 1910:25)
Gjorde en kurresa till Tyskland i början av 1900-talet tillsammans med sin svårt sjuke son Hellen Lindgren. (Se Anna Grettve. Att ge och hjälpa. Om Amanda Kerfstedt och narrativa mönster i författarens barnberättelser, D-uppsats, Litteraturvetenskapliga inst., Uppsala universitet, 2002)
Amanda hade ansvar för föräldrahemmet till dess att hon fyllt 16 år, då man anställde en husmamsell. Det stora antalet gäster i borgmästarhemmet gjorde att hushållssysslorna blev mycket omfattande. (Se Nordling, Idun 1910:25).
Gifter sig, 1855, 20 år gammal, med den 40 år äldre prosten i Hedemora Bengt Gustaf Lindgren. Maken avlider 1858. År 1872 gifter Amanda om sig med Petrus Kerfstedt, rektor vid Uppsala privata elementära läroverk. Enligt Rosa Fitinghoff förde hennes andre man ett hårt regemente och fick henne ofta att se ut som "en fyllig gråterska". (Citerat efter Lisbet Scheutz. Berömda och glömda Stockholmskvinnor, 2001, s. 257).
Sonen Hellen Lindgren, född 1857, i det första äktenskapet. Hellen Lindgren som avled 1904 blev från och med 1870-talet litteratur- och teaterkritiker i Stockholm. Han skrev bl.a. i Ny Illustrerad Tidning och i Aftonbladet. Han har också gett ut essäsamlingarna Vittra stormän 1894 och Skalder och tänkare (1900). I äktenskapet med rektor Kerfstedt föddes dottern Signe.
Som 23-årig änka och mor till ett litet barn flyttade Amanda till Uppsala för att ta hand om sina två bröder som studerade där. I Uppsala umgicks hon i borgerliga och akademiska kretsar, t.ex. med professorsfamiljerna Böttiger och Josephson, författarinnan Thekla Knös och familjen Hildebrand. Hos den senare mötte hon Carl David af Wirsén, senare Svenska Akademins ständige sekreterare, och Oscar Montelius, sedermera professor, vilka båda var inackorderade hos familjen Hildebrand. (Se Johan Nordling. "I ett författarhem på Tomteboda", Idun 1901:22). År 1879 får Petrus Kerfstedt befattningen som rektor vid det nystartade blindinstitutet på Nybrogatan 37 i Stockholm. Familjen flyttar då till Stockholm. År 1888 invigdes blindinstitutets nybyggda lokaler vid Tomteboda och familjen Kerfstedt flyttar dit. År 1903 avskedas Petrus Kerfstedt från rektorstjänsten vid Tomteboda på grund av "bristande omsorg om institutet och dess tillgångar". Petrus Kerfstedt avlider 1906. Amanda Kerfstedt bosätter i en lägenhet på Observatoriegatan 5 i Stockholm.(Se Gustaf Ek. Den svenska blindvårdens uppkomst och utveckling, 1938). Efter flyttningen till Stockholm kom familjen in i det radikala 1880-talets stockholmska sällskapsliv. Amanda Kerfstedt kom att "tillhöra den inre kretsen av 1880-talets Stockholmskonstnärer". ( Ebba Witt-Brattström. "Kerfstedt, Hilda Augusta Amanda", nordisk kvinnolitteraturhistoria, band V, Liv och verk, 2000, s. 155). En viktig person för Amanda Kerfstedt blev Sophie Adlersparre, som på 1870-talet tog kontakt med henne efter det att hon vunnit en uppsatstävling i tidskriften Eos. En rik brevväxling mellan Adlersparre och Kerfstedt finns bevarad på Kungliga Biblioteket i Stockholm. Adlersparre hade stort inflytande på Kerfstedt och fungerade som ett slags litterär rådgivare för henne. ( Se Sonja Svensson. Läsning för folkets barn. Folkskolans Barntidning och des förlag 1892 - 1914, 1983, s. 118) Kerfstedt deltog i umgänget i Calla Curmans berömda salong på Floragatan och i det litterära kotteriet "Svältringen", där hon träffade Afhild Agrell och Anne-Charlotte Leffler. Claës Lundin skriver i Nya Stockholm (1969, f.utg. 1890, s. 466) att Amanda Kerfstedt var en författare som "fördragsamt umgås med de olika litteraturriktningarnas representanter". Hon besökte vidare Ellen Keys söndagsmottagningar på Valhallavägen, Fredrika Limnells salong och var med i den på 1880-talet bildade föreningen Heimdall. ( Se Gurli Linder. Sällskapslivet i Stockholm under 1880- och 1890-talen, 1918).
Var medlem i Föreningen för gift kvinnas äganderätt, grundad 1873, i Fredrika Bremerförbundet, grundat 1884 samt i Sällskapet Nya Idun, grundat 1885. (se www.skeptron.ilu.uu.se/broady/sec/p-bokholm-011004.htm) Var mycket engagerad i sedlighetsfrågan. Vid sidan av Anne Charlotte Edgren och Alfhild Agrell var hon den kvinnliga författare som gjorde de mest uppmärksammade inläggen i 1880-talets skönlitterära sedlighetsdebatt. ( Se Ulf Boëthius. Strindberg och kvinnofrågan 1969). I tendensnovellen "Synd" 1881 krävde hon t.ex. samma sexuella avhållsamhet för mannen som för kvinnan.
I linje med vad Eva Heggestad skriver i Fången och fri (1991), s. 55. var det också för Amanda Kerfstedt svårt att leva av sin penna. Detta framgår av Kerfstedts korrespondens, där hon i ett odaterat brev till Ellen Key konstaterar: "Att skrifva för bröd går icke." I ett annat brev till samma adressat skrev hon vid ett tillfälle: "Jag är i grund ruinerad." (Grettve, 2002, s. 16)
Var på sin tid mycket läst och uppskattad som underhållningsförfattare och barnboksförfattare. Till de mest ansedda av de "skrivande damerna" som på 1880-talet började skriva bland annat för barn, anser Eva von Zweigbergk att Amanda Kerfstedt hör. (Zweigbergk, 1965, s. 236).
Amanda Kerfstedt hade debuterat anonymt redan i slutet av 1860-talet. Mellan 1880 och 1916 gav hon ut en mängd underhållningsromaner och noveller som ansågs präglade av "varm religiositet". Den första barnboken kom 1882. Som redaktör för Dagny anses det vara Kerfstedt som tog initiativet till Fredrika Bremerförbundets bokkommitté som bedrev sin verksamhet till 1904. Regelbundna barnboksöversikter infördes varje jul i Dagny. Möjligen skrev Kerfstedt också själv recensioner. (Zweigbergk, 1965, s. 239). Kerfstedt medverkade i Folkskolans barntidning från och med 1892. Hon medverkade också flitigt i dåtidens många julpublikationer för barn liksom i Idun. Även i utländska tidningar, i Danmark och Finland, skrev hon.
Kerfstedt hade en förhållandevis konservativ inställning. Hon engagerade sig i sociala frågor, vilket framgår av hennes korrespondens. Engagemanget är knutet till enskilda personer. I hennes litterära verk kan man se att hennes största sympatier i regel ligger hos de fattiga. (Se Grettve, 2002, s. 21)
Kerfstedts starka religiositet framkommer i privata brev liksom i hennes skönlitterära verk. Ett traditionellt kristet ideal lyfts fram i många av hennes verk. (Zweigbergk, 1965, Grettve, 2002)
Kerfstedt hade inflytande framförallt som skribent och recensent på barnboksområdet.
På Svenska barnboksinstitutet förvarar dess chef, Sonja Svensson, en otryckt bibliografi över Amanda Kerfstedts tidskriftsberättelser för barn.