Född: 1801 08 17 i Åbo, död 1865 12 31 på godset Årsta, 3 mil utanför Sth i lunginflammation.
Författare, den första organiserade filantropen i kvinnorörelsen m.m. 1826-28 var hon och systrarna Agatha och Hedda utan föräldrar kvar på Årsta om vintrarna vilket gjorde FB gott; här påbörjade hon, vad jag kallar, sitt filantropiska arbete - hon hjälpte traktens sjuka och nödlidande och delade sin lilla matranson med andra. Hon får en frist från sin stränge fader, som tidvis var depressiv, och sin pedantiska moder när hon får stanna kvar på Årsta i Västerhaninge, där de bodde om somrarna, för att bistå sin sjuka syster som satt i rullstol. Den övriga familjen var i staden. Hon börjar göra hembesök hos människor i Årsta, hjälpte dem med mat och läkeörter - det var svåra tider och ont om mat. Hon skaffade sig en insyn i människors hemförhållanden och kom nära fattiga och utsatta människor; hon skaffade sig, kan man säga, en egen praktik. Hon utvecklade såromläggningar etc. och här väcktes hennes önskan om att bli sjuksköterska. Detta var givetvis fullständigt uteslutet för en kvinna i hennes position - f.ö. fanns ingen utbildning. Sjukhusen var fulla med svårt sjuka människor, få blev friska, snarast ställen där man avled. Här börjar också den litterära produktionen med novellerna i Teckningar utur hvardagslifvet 1828; 1830 kom det andra häftet som mötte "häpen förtjusning. Svenska akademien tilldelade 'det obekanta fruntimret' sin mindre guldmedalj." Häfte 3 Famillen H*** visade en ovanlig detaljrealism och det syntes som om det var "den okonstlat intima tonen och det själfulla skimret - stämningen eller 'koloriten' - som betog hjärtan." Faderns död 1830 och det positiva mottagandet medförde att hon kunde röra sig friare. Efter det andra häftet och det avslöjats att det var FB som var författarinnan, kom många beundrare - Franzén var stolt över sin lärjunge, akademiledamoten Brinkman och EG Geijer hyllade henne. Hon gladdes men stod fast vid att det var sjuksköterska hon skulle bli. Våren 1831 blev hon bekant med en ung vacker dam från England, Frances Lewin, via sin kusin Fabian Wrede. FB anförtrodde henne sina planer och Lewin framhöll Benthams utilitetsprincip som lämplig för FB - ju mer kunskap hon kunde skaffa sig dess bättre kunde hon verka för andras nytta och dessutom själv bli tillfreds. Idén passade den kunskaps- och bildningstörstande FB mycket väl och var resten av sitt liv tacksam mot Frances Lewin just för detta råd.
Ytterligare om verksamheten under rubriken Deltagande i kvinnliga nätverk
Flyttande som treåring, 1804, till Stockholm, somrarna tillbringades på Årsta slott (i Österhaninge socken) från 1600-talet. Söker familjens adress. AK för Sth finns inte så tidigt.
Fader: Carl Fredrik B. (1770-1830), studerade i Göttingen och i Hamburg men uppges vara deprimerad, "hufvud-svag" och ibland "rasar" han. Våren 1795 var han på konvalescentresa i Tyskland, Frankrike och England med F M Fransén från Klara församling som ledsagare. Farfader Jacob B. (1711-85) arbetade sig upp från ingenting och var på sin tid Finlands störste skeppsredare och rikaste köpman. Han betalade mest skatt av alla i Åbo. På eget skeppsvarv hade han byggt en liten handelsflotta som gick över hela världen. Farmor var Ulrika Fredrika Salonius (1746-98) övertog makens handelsrörelse vid hans död och skapade en egen förmögenhet. Båda var kända som välgörare, bland annat donerade änkan en stor summa till Åbo universitet.
Moder: Birgitta Charlotta Hollström (1777-1855).Föräldrarna gifte sig 1799. Morfar: expeditionssekreterare Hans Hinrik Hollström, titulerades även "direktör i Civilstatens änke- och pupillkassa". Mormor: Hedvig Magdalena Brander (död 1805). Vid sin död bodde hon hos dottern och hennes familj.
Föräldrarna levde på sin förmögenhet men fadern var spendersam och ville likna adeln. Han ägde egendomar i Finland vilket oroade honom under kriget 1808-09, sålde några och smugglade köpeskillingen till Sverige undan ryssens klor.
Stockholm, Adolf Fredriks församling ?? samt Årsta slott Bangatan 8, en liten våning vid Hötorget som hon disponerar sedan 1855. Det nybildade Lärarinneseminariet ligger mitt emot hennes hus.
Finsk barnsköterska Lena Wahlberg. Hushållsmamsellen Louise Synnerberg lärde flickorna läsa och 1806 kom guvernant Sara Eleonora Frumerie (f. 1773) för att ge "högre kunskaper". Det gällde framför allt talanger - sjunga, spela, brodera, teckna, dansa, tala franska, tyska, engelska och italienska, historia, geografi och litteratur - men bara lite av allt! Enligt Charlotte Bremers biografi över systern Fredrika 1868 skriver hon, enligt Burman s. 17, att modern hade tre principer för barnens uppfostran: "okunnighet om allt ondt i världen, de skulle lära (inhemta kunskaper) så mycket som möjligt, och de skulle - äta så litet som möjligt." Vid 7 års ålder fick FB och systern Charlotte ritmästare och spelmästare och Fredrikas teckningskonst är väl dokumenterad. Dans tränades 2 ggr/v av en dansös från Kungl. Teatern. Engelska och franska lästes för Sara Frumerie, italienska för signor Cartoni. Systrarnas geografiska kunskaper imponerad på F M Franzén som av fadern anlitats som deras examinator. Konfirmationsundervisning i Adolf Fredriks församling för kyrkoherde Erland Colliander skedde hemma. Olämpligt att umgås med jämnåriga ungdomar. Hennes iver att förstå kristendomen stötte på patrull, då Colliander på hennes ivriga frågor svarade med stränghet: "så får lärjungen icke fråga läraren; vi böra tro, det vi ej förstå." Hon skriver i ett brev: "jag teg från denna stund; men blef outsägligt olycklig; ej för det att jag ej fullt förstod; men för den lära jag hörde var emot mitt förstånd, emot det förnuft, emot den känsla för godhet och rättvisa som ju dock voro Guds verk i mig och som man sade voro lif av hans lif." Charlotte och Fredrika översatte tillsammans erfurtdiakonen C F Lossius' Gumal und Lina - en religiös barnbok - del 2 och 3 under 2 års tid. Julaftonen 1818 överlämnades arbetet till fadern som rörd bekostade utgivning av dem. Debuten i sällskapslivet lyckades väl för Charlotte; FB hade stor näsa, var klen och hade dålig kondition och var inte roade av dans. Däremot var teater henne ett stort nöje; allt annat var "platt och ytligt". 1831-33 vistades hon hos sin gifta syster i Kristianstad och påbörjade ett privat studentliv med hjälp av prästen P. J. Böklin där hon trängde in i filosofi, religion m.m. Han var hennes närmaste förtrogna i tankelivet genom många år. Efter cirka ett års studier, dispyter, frågande och funderingar känner hon en blixt - hon har kommit på att livet är ett försoningsverk, hon är inte längre upprorisk, hon förstår att hon kan vara Guds medhjälpare. En tid var de förlovade men FB ville aldrig gifta sig. Böklin blev, enligt Inger Hammar, en ny fadersgestalt för henne och uttrycker det som att FB var "trolovad med sin penna och verken är hennes barn".
Farfar och far var vana utlandsresenärer - det ingick sannolikt i släktens beteende att resa. Stor utlandsresa sommaren 1821 i fyrspända täckvagnar genom Tyskland, till Genèvesjön, Paris under cirka ett halvt år. Enligt NF var Fredrikas minne av resan framför allt "tvång och förkvävning". 1835- 40 med korta avbrott vistades hon i Norge hos väninnan, grevinnan Stina Sommerhjelm. Här skrevs Grannarna 1837, översatt till engelska 1842 som gav henne världsrykte), Hemmet 1839. 1848 vistades FB ett halvår i Köpenhamn (skiss av dansk kultur i Lif i Norden 1849). Hösten 1849 reste hon till New York och genomkorsade USA under 2 år samt Kuba - "Hemmen i den nya verlden" 1853-54. På hemvägen stannade hon i England och skrev där en rad artiklar som publicerades i Aftonbladet och översattes till flera språk. Våren 1856 inleddes hennes längsta resa, 5 år, till Schweiz, Belgien, Paris, Italien, Palestina, Konstantinopel och var i Grekland nära två år. "Lifvet i den gamla verlden" publicerades 1860-62.
Strikt uppfostran, tvång, isolering, mager kost och litet umgänge med föräldrarna gjorde att flickorna tuktades hårt. Bremerforskningen har belagt den hårda uppfostran. Systern Charlotte, som sammanställt en efterlämnade papper från systern 1868, citerar Fredrika på s.94: "Jag var ganska [=mycket] olycklig under min första ungdom, och häftig, såsom jag var i allt, uppgjorde jag många planer att bringa mig om lifvet, att sticka ut mina ögon o.s.v. blott mamma skulle blifva ångerfull sin stränghet"
FB:s destruktiva beteende är omvittnat; kläder, gardiner, stolar skar hon sönder, leksaker, näsdukar etc. brände hon upp. Vintrarna hölls de inom lägenhetens väggar; en berättelse finns om när de i tonåren gick ut i stan för att få frisk luft, erhöll de bannor och fick rådet att hoppa upp och ner medan de höll sig i en stolsrygg. I Österhaninge var något friheten större; de rörde sig utomhus i slottsträdgården. Hon var förtjust i "krigsdåd och hjältedater" skriver själv att "kriget mot Napoleon satte alla mina lifsandar i rörelse" Hon läste romaner med stora hjältar, kärlek, liksom Rousseau, Madame de Staeäl och massor av annat. När hon blev cirka 15 år började flickorna få äta sig mätta tre gånger om dagen; då var de smala och smärta nog för moderns smak.
DELTAGANDE I INFORMELLA KVINNLIGA NÄTVERK
(OBS! Det är svårt att skilja mellan informella och formella sammanslutningar eftersom FB var tidig och kom på idéer att starta något varpå verksamheten stabiliserades med tiden i någon form av förening.) 1853 startade hon "Stockholms fruntimmersförening för barnavård" för att omhänderta barn som blivit föräldralösa pga. kolerans härjningar - föreningen hade lokalavdelningar i Stockholms åtta församlingar. Här samverkade hon framför allt med Fredrika Svedbom (senare g. Limnell) och hennes make rektor Svedbom. Stockholms fruar och mamseller är ivriga givare, kungligheter ger sitt beskydd. På årsmötet i de la Croix' salong nyårsaftonen 1853 redogör ordföranden FB och vice ordf. FS/L för föreningens planer. Tanken var att locka bättre lottade kvinnor ut ur hemmen för att i samhällets tjänst öva sina kvinnliga dygder. Även sedan kolerans verkningar var övervunna, fortsatte arbetet med att hjälpa nödställda. Det hade bildats föreningar över hela landet och man höll kontakt med Stockholmsföreningen. FB var inte sen att skissa en plan över ett kvinnornas världsförbund och hon tog upp saken vid en välgörenhetskongress i Bryssel 1856. Hon var ensam kvinna på kongressen, höll sitt tal på franska och erhöll herrarnas applåder. 1854, måndagen den 28 augusti, upprop i The Times Invitation to a Peace Alliance där hon uppmanade alla världens kvinnor att samverka för fred. I sitt brev till redaktören skriver hon att artikeln skulle publiceras samtidigt - slutet av augusti - i tidningar i Sverige, Aftonbladet, Ryssland, Frankrike, Tyskland och USA. Hennes organiserande av stockholmsdamer kan sägas vara början på en organiserad kvinnorörelse och en organiserad filantropisk rörelse för kvinnor. I USA hade hon mött kvinnor som krävde politisk rösträtt men hon förstod att det inte skulle gå i Sverige med sin ståndsrepresentation. Däremot borde ett organiserat filantropiskt arbete kunna väcka och samla svenska kvinnor. Fr Br skrev En dagbok som utkom 1843 i emancipationsfrågan där hon visade att kvinnor har störst möjlighet att leva både ekonomiskt och personligt självständigt om de var ogifta. Hon, och flera med henne, påvisade de ojämlika villkor kvinnor och män levde under. Kvinnor bidrog även starkt till debatten efter Fredrika Bremers Hertha eller "En själs historia" som utgavs 1856. Där kritiserades framför allt myndighetsfrågan eftersom kvinnans omyndighet förhindrade henne från att leva sitt liv som hon själv fann bäst. En våldsam debatt vidtog om emancipation, äktenskap och moral; de flesta inlägg stödde Bremers syn i myndighetsfrågan. Bland dem som stödde henne var bl.a. Viktor Rydberg och Rosalie Roos. Den senare skrev ett anonymt inlägg i Aftonbladet "En ropandes röst i öknen" där hon höll med Bremer i princip men tog lite avstånd från hennes visionära drag - i boken skissar FB på en kvinnlig akademi i antik kristlig stil + välgörenhetsarbete - medan Roos var mer konservativ - kvinnans plats är ffa i hemmet som maka och mor. Roos hävdade i artikeln att uppfostran och vård var lämpliga kvinnliga områden, medan intellektuella yrken tonades ned. FB var redan stadd på sin långa resa då debatten rasade som värst. Brev från Fredrika Limnell rapporterar fortlöpande om olika inlägg. Svärmodern till Fredrika Limnell, dvs. Carl Limnells mor, Ulla Löwenstedt, brevväxlade med Franzén och reste med Fr.B i Dalarna och Norrland på 1840-talet. FB brevväxlade med E G Geijer, som ibland kallas hennes mentor, Frans Mikael Franzén, Esaias Tegnér, Selma Lagerlöf, Fredrika Limnell och framför allt med Per Johan Böklin, som under lång tid bildar henne i litteratur, filosofi, religionsfrågor. Fredrika Bremer hade varit på besök i Kaiserswerth 1846 och om detta skrivit "Ett par blad från Rhenstranden, eller Marienberg och Kaiserswerth". Under 1850-talet samverkar med Marie Cederskiöld på Ersta, som även hon utbildats i Kaiserswerth 1850-1. Diakonissarbetarföreningen höll möten på Brunkebergs hotell för att stödja verksamheten. Där deltog ofta FB. Hon gjorde även sjuk- och fattigbesök hos människor. I båda dessa verksamheter träffades de båda kvinnorna. FB ville redan 1830-talet utbilda sig till sjuksköterska, ngt fullständigt otänkbart då. Marie Cederskiöld översatte dikter från tyska till svenska, en översättning som FB granskade och fann dem "skön, innerlig, verserna fulla av grace." Fängelsebesök stötte på patrull av företrädare för prästerskapet; landshövdingen gav dock tillstånd men fångpredikanten vrenskades. De upphörde efter en tid trots att FB hade talat med drottningen som i sin tur talade med kungen. Oskar I hade redan som kronprins utgivit en skrift om humanare behandling av straffångar. Efter uppvaktning hos kungen fick slutligen Fruntimmerssällskapet för fångars förbättring, bildat av Fredrika Bremer, Mathilda Foy, Marie Cederschiöld och Betty Ehrenborg (senare känd som Catharina Elisabeth (Betty) Posse, författarinna) 1854 tillstånd att regelbundet hålla möten för kvinnliga fångar för undervisning och uppbyggnad. Även sångundervisning förekom.
1851-62 (65) är intensiva stockholmsår med full aktivitet i många sammanhang.
Se ovan. Stöd av kungahuset i den första föreningen 1853, samtal med drottningen om fängelsebesök bl.a. Umgås med LJ Hierta och Wendela Hebbe och äter ibland middag med Jenny Lind, ärkebiskopen Wallin och många politiker hos Hiertas på Lilla Nygatan 13. "Gourmandice och rabulism" kännetecknar dessa.
Trots förmögen släkt hade hon små medel att röra sig med. Brodern Claes Bremer hade spekulerat bort sin arvedel och mer därtill så när hon kom hem efter amerikaresan var familjens ekonomi mycket försämrad, jämfört med tidigare. Bouppteckning finns inte i Stockholm.
Fredrika Limnell bekostade mycket av hennes resa till Italien, Palestina, Grekland och Konstantinopel åren 1856-61. I Lyran finns brev fredrikorna emellan som visar att FL givit FB klänningar till jul t.ex. I sitt sista brev, fyra dagar för sin död, skriver FB till FL och tackar för den klänning hon fått: "Nyårsdagen tänker jag lysa i den dräkten. Nu duger jag ej för den. Jag har skaffat mig en flussfeber med håll och stygn på halsen, är bättre nu men mycket matt. Jag orkar ej skrifva blott omfamna dig. / / Jag skrifver snart på nyåret när jag blir bättre. Så hjärtligen din gamla tillgifna vän. Fr. Bremer."
Paret Limnell och son deltog i begravningen några dagar senare. De hade hyrt vagnar för att ge möjlighet för de unga lärarinnorna vid seminariet tillfälle att följa sin beskyddarinna på hennes sista färd.
Massor. Hennes fulla produktion finns på annat håll bland annat hos Carina Burman 2001 där förteckningen upptar cirka 3 sidor. L J Hierta var F. Bremers förläggare under 14 år fram till 1848. Sedan han refuserat hennes Rhenresa upphörde samarbetet. Brevväxling finns mellan dem, se vidare Burman.
Genom sin litterära produktion bl.a. Hertha 1856 påverkade hon många politiskt men inte partipolitiskt. Stormade mot kvinnors underordning, deras svårigheter att utbilda sig formellt. Genom sin filantropiska gärning gjorde hon vad hon kunde på sin tid att väcka kvinnor till ett socialt utåtriktat arbete.
FB intog en ljum ställning till förslaget om skyddssyskonförbund. Carl af Forsell hade föreslagit i Aftonbladet att varje lyckligt lottat barn vid sin konfirmation skulle utse en egen fattig skyddsling att värna om, undervisa, ge kläder och leksaker till etc. FB vände sig emot att ett barn ur en syskonskara skulle väljas ut för gåvor och uppmärksamhet medan andra bortsågs ifrån. Hon ville att hjälpen skulle finnas för alla barn.
FB var självklart varmt kristen. 1842 utlämnade hon sin föga ortodoxa tro i Morgon-väckter men i fredsappellen från 1854 skriver hon "Vi önskade därföre föreslå, att de föreningar af kristna qvinnor, som bildat sig på åtskilliga håll och orter af jorden till utförande af Christi kärleksbud, skola härefter träda i samband med hvarandra" . Artikeln/uppropet slutar "Hvar för sig äro vi svaga och förmå blott litet, men om vi räcka hvarandra händerna rundt om hela jorden i Christi kärleks kraft, skola vi taga jorden i våra armar såsom ett barn, och en gång i tidens fullbordan bära det, af honom pånyttfödt och helgadt, i vår himmelske Faders famn, 'med barnen som han oss gifvit hafver.'" Hennes intellektuella hållning till religionen har lett till att nu (2001, vid hennes 200-årsjubileum) pågår flera avhandlingar om FB som trosförkunnare. Hon hade ingen naiv barnatro men trodde självklart på Gud.
Även vad gäller pedagogiskt arbete samarbetade FB och FL. Under FB:s sista år i Stockholm samlades lärarinnor och lärjungar från Högre lärarinneseminariet (HLS) och även från seminariet för utbildande av folkskolans lärarinnor hemma hos FB alternativ FL, för att diskutera pedagogiska frågor. Sedan FB flyttat till Årsta blev FL ensam om att ansvara för "lilla kursen" under flera år hemma hos sig. Där fanns Jenny Rossander, Ebba Gregersson, Maria De Wylder som kallades "Fredrika Bremers döttrar". Den andra Fredrika fungerade som mor efter den förstas frånfälle. Hennes litteratur verkade pedagogiskt, inte minst Hertha 1856; den satte många sinnen i brand, skrämde männen och gav mod åt åtskilliga kvinnor som ville loss från manliga bojor framför allt i form av förmyndarskapet.
Kvinnans ställning var mycket svag, underordnad fars, brors eller makes förmyndarskap. Efter en lång process lyckades FB och hennes syster Agathe bli myndigförklarade av Kungl M:t 1840. Vid den tiden var hon en internationellt känd författarinna på 40 år! I efterskott framstår FB som galjonsfiguren till den svenska kvinnorörelsen och hon ville starta ett världsomfattande kvinnoförbund. Av detta blev intet - då - men 1884 etablerades Fredrika-Bremerförbundet till hennes ära.