Kännare på låtsas

Posted by Donald Broady 2012-08-21 22:02

bläddrar i de senaste numren av magasinet Connoisseur som jag inte blir klok på.

Affärsidén är lätt att fatta. Annonsörerna kan förväntas betala rejält för att nå rika människor och inga andra: “Connoisseur distribueras till de ca 37 000 personer i landet som har en deklarerad inkomst över 1,2 miljoner samt 4 500 individer som får magasinet på grund av en personlig förmögenhet överstigande 5 miljoner. Totalt 41 500 ex.”

Svårare är att förstå hur magasinet används. Fastän varje nummer är runt 150 sidor tjockt går det kvickt att läsa. Bilder mest, till stor del reklam för dyra armbandsur, dyra bilar, dyra köksattiraljer, vin, parfym, smycken och liknande. Artiklar finns också, med få undantag gles text över en eller ett par sidor. Föga substantiellt innehåll.

Tilltalet är intressant. Det förpliktande namnet Connoisseur till trots riktar sig magasinet uppenbarligen inte till kännarna som vet något om bilar eller gastronomi. Tvärtom, den fundamentala idén bakom tilltalet verkar vara att inte kräva några förkunskaper av läsarna.Och de talrika korta intervjuerna med framgångsrika företagsledare eller politiker innehåller förbluffande lite om vad de gör. Däremot framgår att de är just framgångsrika och de tillåts uttala ord som mer sofistikerade talare och skribenter skyr: arbetet är “tufft” och “en utmaning” men de “brinner” för saken, vill “göra skillnad”och “bygga varumärke”. Lågstatusmarkeringar, kan tyckas. Liksom det som skrivs om parfymsorter, vindistrikt i Italien eller resmål i olika världsdelar – alltsammans påfallande ytligt, som vände man sig till läsare i avsaknad av egna erfarenheter och kunskaper om saken.

Gåtfullt! Tilltalet hade varit begripligt ifall läsekretsen varit medborgare som inte själva konsumerar hummer och champagne men är beredda att betala för fantasier om en exklusiv värld utom räckhåll för dem själva. Det vill säga det primära kundunderlaget för magasinen om Hollywoodcelebriteter, kungligheter, lyxmat eller herrgårdar. Men Connoisseur förekommer inte i pressbyrån och det går inte att prenumerera.

Inte heller kan tilltalet förklaras av slapp redigering. Tvärtom, magasinet är påkostat och framställt med uppenbar omsorg. Det vore kul att veta hur redaktionen arbetar. Ett lämpligt ämne för en masteruppsats i kultursociologi. En fråga att starta med är varför redaktionen anstränger sig så hårt för att inte vända sig till läsare som är kännare. Mycken redaktionell möda måste krävas för att stöpa om intervjuer med experten på olivoljetillverkning eller intressanta figurer ur näringslivet eller politiken som säkert har mycket på hjärtat så att slutresultatet mest blir trivia och wikipediaallmängods, jämte anslående bilder förstås.

En hypotes är att den ovan citerade beskrivningen av målgruppen är vilseledande. Låt vara att magasinet postas till alla svenskar med gott om pengar men, vilket är min hypotes, den faktiska målgruppen är bara en delmängd därav, nämligen människor som utöver sina ekonomiska tillgångar utmärks av att de besitter förhållandevis obetydligt kulturellt kapital.

Om hypotesen stämmer inkluderar målgruppen inte miljonärerna som tillika är kulturellt bemedlade. Vilket nog inte hindrar dessa från att bläddra i magasinet och finna en morbid förnöjelse i att göda sitt förakt för rövarbaronernas och parvenyernas avsaknad av urskiljningsförmåga och tilltro till att de dyraste grejerna är de mest åtråvärda. Men målgruppens kärna består förmodligen av människor som inte skulle ha något emot att äga en flaska parfym för 50 000 kronor (nr 4 2011 s. 92) eller åka runt i en nyproducerad Bugatti Veyron Grand Sport Vitesse för 23 miljoner kronor (nr 2 2012 s. 68).

Bruksvärdeslöften

Posted by Griniga gubben 2012-08-08 13:20

försöker begränsa den okontrollerade tillväxten av cellulosaformationerna i arbetsrummen härhemma. Frågan om vad som egentligen är bruksvärden ställs på sin spets. Tvingas inse att rätt mycket av samlingarna kan undvaras. Förbereder några vändor till Myrorna med bilen fullproppad av papperskassar med skrifter utan bruksvärde för mig själv och alla jag känner. Åtskilligt har faktisk aldrig haft något egentligt bruksvärde. Inte ens skrytvärde, få är de besökare som haft ärende längst in i de dammiga katakomberna i källaren.

För att förklara dessa böcker förekomst i samlingarna måste man skilja mellan bruksvärden å ena sidan och bruksvärdeslöften å den andra. Böcker som jag knappast öppnat har varit bärare av bruksvärdeslöften, förhoppningar om allt det underbara som väntade den dag när jag på allvar skulle fördjupa mig i någon länge sedan bortglömd tysk filosof, folkliga traditioner på Aranöarna, PHP-programmering eller det kabyliska språkets ordskatt. Att den dagen ännu inte kommit och sannolikt aldrig kommer är svårt att acceptera. Det som smärtar är att göra sig av med bruksvärdeslöftena, inte kasta böcker.

Känner mig befryndad med Leslie Bairstow, den brittiska paleontologen och storsamlaren av bläckfiskfossil som utanför kretsen av belemnitexperter är berömd för en enda sak, att ha efterlämnat en låda med etiketten “Snören för korta att användas”.

i-1208-sturev-kallaren-1 i-1208-sturev-kallaren-2

Spritflickor

<em>Posted by Donald Broady 2012-08-03 13:05</em>

Tidskriften Filter bjuder på läsvärda reportage och låter skribenterna breda ut sig över ett flertal sidor. Det ena har säkerligen samband med det andra.

Nu senast berättar Malin Ekman i nr 27 (aug-sept 2012) under rubriken “Spritflickorna” om en besynnerlig yrkeskategori i New York. Deras jobb var att vara trevliga och att se vackra, unga och svenska ut medan de drog runt på trendiga hak i syfte att locka gäster att förtära och tänka väl om Absolut vodka. Arbetsgivaren var Pernod Ricard, den koncern till vilken svenska staten 2008 sålde Vin & Sprit inklusive varumärket Absolut Vodka. Redan 2009 anställde Pernod Ricard de första Absolut Vodka Brand Ambassadors vilka som mest tycks ha varit sexton till antalet innan verksamheten upphörde 2011. En ambassadör avverkade något tjog klubbar och barer per dygn och fick skäll om hon inte förbrukade sin månatliga budget på 20 000 dollar i huvudsak avsedd för spritinköp. Ett helrör Absolut kunde skickas till borden där någon celebrity satt med sitt entourage. Den coolaste killen i baren kunde identifieras och approcheras, ett samtal om vodkasorter inledas, och så vidare.

Bland dem som intervjuas i artikeln är Peter Ekerlund från gänget som satte igång marknadsföringssuccén Absolut för sådär trettio år sedan. Han ryser vid tanken på Sveriges tillstånd på den tiden: “Grått och risigt och dammigt. Du kan säga att det var ett land där att hålla på med något så konstigt som och fuffens som varumärken ansågs på gränsen till ohederligt.”

Framgången för varumärket Absolut ger anledning till besvärliga frågor om förhållandet mellan bruksvärde och bytesvärde. En utanförstående observatör utan inblick i tillverkningsprocessen drabbas av misstanken att en viss obalans råder mellan ena sidan de omsorger som ägnas åt smak, lukt, utseende, konsistens och berusningseffekt, det vill säga bruksvärde i snävaste mening, å andra sidan ansträngningarna för att öka bytesvärdet, ytterst försäljningsvolymen och vinsten. Men en sådan syn på bruksvärde vore alltför snäv. Bruksvärden är relaterade till människors behov, och fallet Absolut visar att det uppenbarligen existerar människor i behov av ett attribut som signalerar delaktighet i en alldeles särskild livsstil (dyr och mondän, och samtidigt okontroversiell och tryggt mainstream, med en smula inslag av det nordiska, kyliga, rena och oförfalskade – det är väl ungefär den kombinationen som marknadsföringsstrategerna lyckats åstadkomma).

Knepigt för bruksvärdets tillskyndare, bland vilka det finns gott om griniga gubbar som tror sig sitta inne med sanningen om vad som är riktiga, genuina, autentiska bruksvärden – en naiv föreställning förstås, alldeles ohållbar om man analyserar saken närmare. Den hundrafemtio år gamla diskussionen om relationen mellan bruksvärde och varuform måste fortsätta.

i-filter-1207-omslag

Bruksvärdets fiender 3: politiker

Posted by Griniga gubben 2012-08-02 11:16

Till bruksvärdets fiender hör partipolitiker som låter den egentliga politiken – bruksvärdet om man så vill – komma i andra hand och främst månar om politikens bytesvärde, det vill säga mängden väljarsympatier och röster i val. Med resultat att det senare får styra det förra. Synnerligen vanligt förekommande.

Somliga partiföreträdare blygs inte alls för att berätta att de tänker så. I dagens SvD (2 aug 2012) ger Martin Kinnunen, pressansvarig för SD, följande svar på frågan varför hans parti avstår från att delta i Pride-paraden i Stockholm i övermorgon: ”Vi har aldrig sett det behovet. Man måste ha ett marknadstänk: är det vår målgrupp av väljare?”

Idrott och hälsa

Posted by Griniga gubben 2012-08-01 11:55

inser att OS ingår i underhållningsindustrin och att idrott och hälsa nuförtiden sällan har något med varandra att göra. Ändå är valet av sponsorer bland födoämnesproducenterna lustigt: Coca Cola, Cadbury, McDonalds

Bilden hämtad från https://www.facebook.com/TRAPTheRealArtofProtest

i-sponsors-london-os-2012

 

Bruksvärdets fiender 2

Posted by Griniga gubben 2012-07-30 12:40

Bruksvärdets fiender utsätter medmänniskorna för säljbudskap som dessa aldrig bett att få ta del av. Ett anstötligt beteende, tycker Griniga gubben. Han sörjer särskilt över att inte bara säljare ägnar sig åt detta oskick utan även medborgare i allmänhet. De går omkring på stan iförda tröjor eller fotbeklädnader med varumärken på. Och de skickar meddelanden undertecknade “Skickat från min iPhone” eller “Skickat från min Xperia”. När han får budskap av den sistnämnda sorten undrar han varför i övrigt förnuftigt folk behåller sin telefons fabriksinställning. Det tar inte många sekunder att en gång för alla radera reklambudskapet eller ersätta det med ”Skickat från Nisse”. En källa till tröst är August Strindbergs brev, utgivna i tjugotvå band, som bjuder på en rikedom av hälsnings- och avslutningsfraser avpassade till ärende och mottagare (Kerstin Dahlbäck kunde på 1990-talet skriva en hel bok därom fylld med frekvenstabeller). Oavsett hur breven slutar – “Eder tillgifne Agust Strindberg” eller “Hastl. Vänl. Aug Sg”, bara “August” eller “Sg.” eller påhittigare formuleringar – framgår ändå alltid vilken människa som är avsändaren. Inget enda brev avslutas med tillkännagivanden i stil med Avsänt från mina papper av fabrikatet Lessebo och min penna av fabrikatet Waterman inköpt i Frans Svanströms bod på Myntgatan.

i-120730-strinbergs-brev-croppad

Inte ens pissa

Posted by Griniga gubben 2012-07-25 21:49
Inte ens pissa ska man få göra ifred
http://www.dn.se/webbtv/ekonomi/har-ar-pissoaren-som-gor-reklam/

Varumärkenas fält

Posted by Griniga gubben 2012-07-25 15:29

Socialantropologen Raoul Galli vid Stockholms universitet tillhör dem som verkligen lyckas åstadkomma förklaringar till det som sker inom reklamens, marknadsföringens och varumärkenas fält. Fredagen 14 september 2012 ska han försvara sin doktorsavhandling Varumärkenas fält. Produktion av erkännande i Stockholms reklamvärld.

Lyssna till den senaste intervjun http://reklamradio.se/

och se även
http://www.socant.su.se/forskning/vara-forskare/raoul-galli/

Klagovisa 25 juli 2012 om lax

Posted by Griniga gubben 2012-07-25 12:35

Vid frukosten tar Griniga gubben som vanligt med njutningsblandad avsky del av morgontidningarnas senaste bulletiner om hur bytesvärdet ges företräde på bruksvärdets bekostnad. De senaste dagarna har det handlat om laxindustrin.

Hittills har han naivt antagit att paketen med fyra små inplastade djupfrysta laxbitar som han ofta bär hem från matbutiken tillhör kategorin oförstörda råvaror. Han har varit glad att det trots allt är möjligt att hitta sådant i utbudet av mestadels förstörda råvaror. Tills han häromdagen läste följande.

http://www.svd.se/mat-och-vin/frysta-laxfileer-badar-i-vatten_7361360.svd

Somliga fabrikörer injicerar således koksaltlösning i sina laxbitar. Vilket inte ens behöver anges i innehållsförteckningen så länge mängden understiger 5 procent. Framöver blir det till att inhandla färsk lax vid fiskdisken. Trodde han fortfarande i går men i en av dagens tidningar står att läsa:

http://www.svd.se/mat-och-vin/dagens-lax-mindre-nyttig_7369276.svd

Alltså, halten omega-3 i norsk odlad lax (som utgör 95 procent av all lax som ätes i Sverige) har halverats under de senaste tio åren. Laxens rika innehåll av denna fleromättade fettsyra har varit det främsta argumentet för att den skulle vara hälsobringande. Orsaken till minskningen är fodret, bland annat allt mer majsmjöl.

Att det är något skumt med majsmjöl lärde han sig av Robert Kenners utmärkta dokumentärfilm Food, Inc. från 2008 där det framgick att ofantliga kvantiteter majsmjöl används i produktionen av nästan all industriellt framställd mat och dryck i USA. Inte bara i djuruppfödning utan även som tillsats i de mest oväntade och som det förefaller omotiverade sammanhang. Som sötningsmedel inte minst. Ty majsmjöl är visserligen inte särskilt näringsrikt men extremt billigt (mycket billigare än socker), vilket i USA förstärks av kraftiga statliga subventioner till majsproducenterna och även till sojaproducenterna. Över 90 procent av alla ätliga och drickbara produkter i supermarkets i USA innehållet majs eller soja, hävdade Kenner.

(Han är medveten om att det var illa förr när rovfiskeindustrin fick leverera fodret till laxodlingarna. Men även om majsmjöl i ett ekologiskt perspektiv eventuellt inte är värre än fiskmjöl, tycker han att problemet verkar vara att den norska laxodlingsbranschen ökat sin försäljning mycket snabbare än tillgången på vettigt käk till fiskarna. Från 360 000 ton lax år 2002 till 840 000 ton i dag. Och 2 500 000 ton år 2025 tänker sig branschen. Allt enligt dagens SvD.)

Griniga gubben gillar SvDs (i detta avseende klart överlägsen sin föregivet liberalare konkurrent) kritiska granskningar av skurkarnas förehavanden i den rådande politiska ekonomin. Men han retar sig på att SvD i presentationen av de egna produkterna, det vill säga nyheterna och kommentarerna, ibland ger bytesvärdet företräde framför bruksvärdet. Detta företräde manifesteras bokstavligen då han på SvDs webb klickar på en länk som utlovar en videointervju med en fiskhandlare som ska förklara hur man skiljer bra infryst lax från dålig dito:

http://www.svd.se/mat-och-vin/molinder-om-lax_7351960.svd

Men ingen intervju startar utan i stället ett inledande infantilt reklaminslag som inte har det ringaste med lax att göra. Det verkar handla om golf eller fläktsystem, Griniga gubben vill inte veta vilket. Han är angelägen om att aldrig någonsin i sitt medvetande ta in namnen på de produkter som oönskad reklam försöker lura honom att ödsla sin uppmärksamhet på. Han hinner stänga fönstret innan något varumärke dyker upp. Tyvärr får han inte lära sig att skilja bra lax från dålig.

Böcker man kan vara utan

Posted by Griniga gubben 2012-07-22 20:17

Somlig skönlitteratur ges ut inte för att författaren har något att säga utan för att förlaget eller författaren räknat ut vad som bör stå i boken för att den tilltänkta läsekretsen ska bli tillfredsställd. I en sådan bok behöver man inte läsa länge för att stöta på avsnitt där det skiner genom att författaren försökt kalkylera effekten på läsaren. Nu ska läsaren bli lite gripen, nu en smula äcklad, nu erbjuds läsaren möjlighet att identifiera sig med någon av personagerna eller ett tillfälle att känna sig smart eller lärd. I svenska så kallade deckardrottningars produkter förekommer med jämna mellanrum två och en halv sida relationsproblem inkluderande separationer eller graviditetsproblem som inte har med intrigen att göra, förmodligen för att hålla kvar det kvinnliga läsarsegmentet i åldrarna mellan 30 och 40.[[[Tänker på Läckberg vars första roman Isprinsessan jag gillade (byggde nog på hennes egen släkthistoria etc, hon hade något att berätta, kolla) men sen i senare böcker var det för mycket av just sådan kalkyl]]]

Griniga gubben slår igen en sådan bok när han kommer till den första kalkylerande passagen och droppar den i papperskassen som ska till Myrorna. Han är känslig och tar illa vid sig av att bytesvärdet tillåts regera över bruksvärdet. Faktiskt har det på sistone allt oftare inträffat att han av just detta skäl måste ge upp läsningen av nya svenska böcker redan efter ett fåtal sidor, kanske beroende på hans tilltagande stingslighet men det kan också vara så att det kalkylerande skrivsättet blivit vanligare på senare tid. I så fall vilar förmodligen en stor del av skulden på creative writing-kurserna.