Category Archives: Förklaringar och hypoteser

Att reta gallfeber på kultureliten

Griniga gubben har en hypotes om motivet bakom den nya regeringens vid första påseende svårförklarliga utspel på kulturens och utbildningens område. Regeringens motiv var att snabbt och effektivt reta gallfeber på kultureliten och den akademiska eliten för att vinna sympatier hos medborgare som misstror sagda eliter och missunnar dem deras privilegier.

Detta är den enda rimliga förklaringen till budgetpropositionens förslag att skära ned det statliga stödet till medelhavsinstituten, till svenska studenthemmet i Cité universitaire i Paris, till skandinavistik- och svensklektorer i utlandet och till Terminologicentrum. Och tillika en förklaring till att kultur- och demokratiministern skickas fram att tala mer om att distribuera kultur än om villkoren för produktionen av kultur värd att spridas. Nedskärningarna uppgick till struntsummor, sammantaget några tiotal miljoner – och förslagen har redan börjat dras tillbaka. Så det var uppenbarligen fråga om symbolhandlingar. Hoten var kanske aldrig avsedda att realiseras. Hur som helst blev effekten den förmodligen åsyftade: protester och namnlistor från akademiker och kulturfolk som värdesätter att svenska staten har sådana verksamheter och hus i utlandet (och i många fall själva vistats där för studier eller arbetssejourer). Medan somliga andra medborgare nog tycker att det finns angelägnare behov.

Därför duger inte de förklaringar som cirkulerar i debatten: dumhet, nybörjarmisstag, tidsbrist när budgetpropositionen skulle fram, okunskap om kulturen, den högre utbildningen och forskningen, eller finansens önskemål om få väck onyttiga småposter ur budgeten. I dagens DN (3 nov 2014) skriver Maria Schottenius att vare sig den nya ministern för högre utbildning och forskning eller resten av regeringen tänkt sig att få “hela universitetsvärlden emot sig innan hon börjat jobba”. Jo, just precis detta måste ha varit tanken, eftersom den indignation som mötte förslagen var alltigenom förutsebar.

Foton: Svenska konsulatet i Istanbul och det bredvidliggande forskningsinstitutet. Plåtade av av D. Broady.

i-0605-istanbul-70

i-0605-istanbul-79

Att köpa sig en ställföreträdare

Skrivet av Griniga gubben 25 november 2012 kl 16.58

För länge sedan läste Griniga gubben i en roman om en intressant yrkeskategori, ställföreträdande turister. Dessa anlitas av rika människor som inte själva har tid eller lust att resa men önskar sig allt det som blir behållningen av färden. Om en sådan yrkeskår faktiskt finns eller är påhittad vet han inte. Resrutt, resmål och färdmedel – i romanen ett passagerarfartyg – fastställs av uppdragsgivaren varefter beställningen effektueras av proffsturister som upplever exotiska miljöer och dråpliga episoder, erfar känslor och stämningar, kanske blir magsjuka eller förälskade och noggrant dokumenterar alltsammans. Vi hemkomsten överlämnas en nedskriven redogörelse för intryck och minnesbilder, jämte fotografier och souvenirer.

I gårdagens morgontidningar fick grinige gubben veta att ställföreträdande våldtäktsmän är en existerande yrkeskategori. Enligt TT förbereds åtal mot en man i Hässleholm anklagad för att vid minst arton tillfällen ha uppdragit åt män att borta i Filippinerna våldföra sig på flickebarn i sjuårsåldern medan han själv hemmavid följde förloppet i realtid via chattuppkoppling och webkamera. Högre betalning om barnet tillfogas smärta.

Egendomligt hur man för pengar kan köpa de mest personliga och intima upplevelser, i det sist nämnda fallet till och med de mest förbjudna. För att citera en bekant skrift tillkommen 1847: “Det är den allmänna korruptionens tid, den universella besticklighetens tid då allt är till salu, eller för att använda den ekonomiska vokabulären: den tid då varje föremål, det må vara fysiskt eller moraliskt, forslas till marknaden som en handelsvara för att där taxeras till sitt rätta värde.”

Griniga gubben kan inte låta bli att associera till den aktuella debatten om huruvida inköp av läxhjälp bör gynnas medelst RUT-avdrag. I senmodern tid och hos kulturellt någorlunda bemedlade familjer har uppgiften att hjälpa barnen med läxorna betraktats som en intim situation, som en gärd av föräldrakärlek för att tala högtidligt, eller med samhällsvetenskapens vokabulär: att föräldrarna ger av sin tid ingår i familjens gåvoekonomi som lyder en helt annan logik än varuutbytets ekonomi. Det är inte tillåtet för givaren, föräldern, att köpa in arbetskraft som träder i givarens ställe. Förvisso är läxhjälp mot betalning inget nytt, men har under lång tid närmast varit en rest från ett äldre borgerligt familjeliv som inkluderade huslärare, informatorer eller guvernanter.

Och i familjer där föräldrarnas förmågor inte räckte skulle staten bistå med, som det hette, kompensatoriska åtgärder. Så tänkte man under välfärdsstatens era, och då inte enbart av rättviseskäl. Meritokratiska motiv var minst lika viktiga. Oaktat klassursprung skulle de mest lämpade rekryteras till de mest kvalificerade utbildningarna och till samhällslivets ledande positioner. Det får inte vara tjockleken på pappas plånbok som avgör, löd ett av arbetarrörelsens krav.

Det förefaller Griniga gubben som om meritokratin som ideal är på väg att ersättas av plutokratin. Den pågående samhällsomvandlingen innebär i så fall ett uppbrott från det klassamhälle där ekonomiskt kapital bara är ett slags tillgång bland andra som krävs för att nå uppsatta positioner – och i många sammanhang inte den viktigaste tillgången. Han påminner sig de meningar som föregår det profetiska citatet ovan, skrivet för hundrasextiofem år sedan:

“Till sist kom den tid då man började utbyta, schackra med och bjuda ut allt det som människorna fram till dess betraktat som omöjligt att avyttra. Det är den tid då till och med de ting som man förut delat med sig av men aldrig idkat byteshandel med, som man skänkt men aldrig sålt, förvärvat men aldrig köpt – dygd, kärlek, övertygelse, vetande, samvete etcetera -, då kort sagt allt blivit saker som det handlas med.”

Gåtan löst! Nu vet vi var den nordamerikanska prydheten sitter

Posted by Griniga gubben 2012-09-17 10:51

På grund av begränsad levnadserfarenhet är Griniga gubben okunnig om huruvida nordamerikaner i gemen vägrar att visa sig nakna, ens för sig själva. Så är det ju på film. Kärleksliv med kläderna på, och även ensam i badrummet eller i sovrummet virar man sorgfälligt in sig i badhandduken och drar upp överlakanet precis tillräckligt långt.

Denna prydhet har som bekant väckt förundran bland medborgarna i mer upplysta nationer. Varför förutsätts biograf- och tevepubliken i USA tåla både avancerat våld och obegränsade kvantiteter ytlighet, trams och flams men inte anblicken av nakna kroppar? Ingen tillfredsställande förklaring har presenterats förrän nu då Griniga gubben funnit gåtans lösning. Han har inte något botemedel att föreslå men för ett nobelpris i medicin kan upptäckten av var sjukdomen sitter räcka. I detta fall sitter den i hjärnstammen.

Tills vidare är detta en hypotes snarare än en förklaring eftersom det empiriska material som Griniga gubben förfogar över är en smula begränsat, de första säsongerna av teveserien The Walking Dead från AMC. En av de bättre amerikanska produktionerna, måste han medge, åtminstone om man skyndar förbi alla transportsträckor som dryper av amerikansk relationspsykologi, familjemoral och ledarskapsideologi. Han snabbspolar till nästa sekvens där zombierna dyker upp.

Dessa zombier är döda som kvicknat till men med alla egentliga förståndsgåvor utslocknade. Kvar är blott de mest rudimentära funktionerna lokaliserade till hjärnstammen, det vill säga området ovanpå ryggraden, från och med förlängda märgen och liten bit uppåt. Härifrån regleras icke-viljestyrda livsnödvändiga mekanismer såsom andning och liknande. Åtminstone nordamerikaners hjärnstam är så beskaffad att zombierna även förmår stappla omkring dag och natt (de kallas “walkers” i denna serie). De kan också se, höra och lukta en smula, tillräckligt för att jaga rätt på och äta upp de fåtaliga ännu levande människorna. Annat kosthåll, exempelvis vegetabilier, förutsätter tydligen högre hjärnfunktioner som saknas hos zombierna, därmed tvingade till en ensidig diet.

Griniga gubbens observation, på vilken han bygger sin hypotes, är att dessa zombier lyckas sköta klädvården trots obefintlig fattningsförmåga och synnerligen begränsat rörelseschema (döingen på bilden nedan har inte fällt hjorten, han kan bara hasa fram, grymta och äta). Synd att vi aldrig får se några sekvenser som avslöjar hur de bär sig åt för att förnya garderoben, laga pinsamma glipor och sy i knappar – bestyr som måste kosta dem heroiska ansträngningar och ta i anspråk nästan all den tid då de är ur bild. Efter veckor och månader som ruttnande lik har näsor och läppar börjat ramla av och även klädseln borde för länge sedan ha fallit i trasor, något som mer lättsinniga zombies säkerligen skulle ha accepterat. Men inte teveseriens dito. Varenda en av dem har arrangerat paltorna för att skyla kroppsdelarna som i USA kallas private parts. Många bär till och med heltäckande mundering, långbrallor och långärmade skjortor knäppta ända upp i halsen, sådana som i andra filmer bärs av rednecks och hillbillies.

Det finns bara en tänkbar förklaring, fastslår Griniga gubben. Hos nordamerikaner är prydheten förankrad djupast inne i hjärnstammen. Det är en drift undandragen viljemässig kontroll.

zombie-the-walking-dead

Kännare på låtsas 2

Posted by Donald Broady 2012-08-27 09:26

Här fortsatta funderingar om tänkbara förklaringar till att ett magasin, som delas ut till de drygt 40 000 rikaste människorna i Sverige och inga andra, är utformat så att det torde stöta bort den del av läsekretsen som är konnässörer i fråga om vin, juveler, bilar, exklusiva ur eller annat som magasinet handlar om. Mysteriet tätnar ju mer man tänker på saken. Är det något särskilt med dagens överklass? På de flesta områden vore affärsidén otänkbar. Ingen skulle komma på idén att fabricera en gratispublikation om historia distribuerad till samtliga professorer i historieämnet och inga andra och innehållande glassiga bilder interfolierade av glesa texter författade av Herman Lindqvist.

I kommentarfältet till mitt förra blogginlägg om saken häromdagen fanns så tänkvärda reaktioner att det är omöjligt att skriva korta svar. Därför följande harang.

Pi Mogensens kommentar ger mig anledning att undervisa litegrann. Ta inte illa upp, Pi. Ingen begär att en matematiker ska vara var hemtam med den sociologiska glosan kulturellt kapital. Bland alternativa definitioner tycker jag att den följande är den enklaste. Människor med mycket pengar har goda förutsättningar för att placera sig högt i den sociala hierarkin. Det är uppenbart. Mindre självklart är vilka andra slags tillgångar som ger tillträde till uppsatta positioner. Det är dessa “andra”, det vill säga icke-ekonomiska tillgångar som kallas kulturellt kapital. När Bourdieu myntade termen under senare hälften av 1960-talet hade han funnit att det kulturella kapitalet utgjordes av sådant som kultiverat språkbruk, elitskoleutbildning och förtrogenhet med den s.k. finkulturen. Men det var där och då, i Frankrike för ett halvsekel sedan. Det är en uppgift för den empiriska sociologin att ta reda på vad det kulturella kapitalet är i Sverige i dag.

Min ursprungliga hypotes, att den primära målgruppen för magasinet Connoisseur är människor försedda med mer pengar än kulturellt kapital, leder till hypotes nummer två: kanske är överklassen i dagens Sverige inte (längre) lika tydligt kluven i å ena sidan en övervägande ekonomiskt bemedlad och å andra sidan en övervägade kulturellt bemedlad fraktion som står mot varandra? Och i så fall hypotes nummer tre: kanske en minskad spänning mellan överklassens två poler beror på att den förstnämnda fraktionen, den ekonomiska, är i färd med att ta makten helt och hållet? Det vore i så fall ett tänkbart svar på frågan varför Connoisseur vågar ta risken att väcka löje hos de senare, det vill säga de kulturellt besuttna för vilka det framstår som pöbelfasoner att estimera dyra grejer för att de är dyra.

Tag som exempel ett stort uppslaget bildreportage (kanske reklam, omöjligt att avgöra) om nyproducerade armbandsklockor med i stort sett en enda sak gemensam, prislappen på ett par hundra tusen kronor (nr 2 2012 s 74-83). Bytesvärdet, priset, blir det allt överskuggande. Precis som i annonserna från Lidl, Grosshandlarn eller Galne Gunnar fast tvärtom. Somliga bland dem som får magasinet hemskickat vet säkerligen ett och annat om finare ur och kanske ärvt några sådana från tidigare släktled. Dessa konnässörer torde vara föga smickrade av att tillskrivas samma smak och kunskapsnivå som nyrika entreprenörer, förortsgangsters och fotbollsproffs.

Ett annat exempel är alla reportage/reklaminslag om heminredning och möblemang – dyrt alltsammans och det mesta skinande nytt – som ideligen påminner mig om en replik som fälldes av en åldrig dam i hennes stora Östermalmsvåning när samtalet kom in på en annan familj med mer blygsamma anor: “Dom köper sina möbler!”

Dylika hållningar är inte (längre) något hot mot ett bolag som Connoisseur om den tredje hypotesen stämmer, det vill säga om det är så att det kulturella kapitalet trängs ut av det ekonomiska. Kultiverade överklassfamiljer får tycka vad de vill, ingen bryr sig. Eventuellt ogillande från det hållet torpederar inte bolagets affärsidé. Vilket nog hade inträffat ännu för ett par decennier sedan. I sin kommentar påminde Carl Erik Eriksson om en förgången tid då en tidskrift med samma namn åtnjöt förtroende bland konnässörer av konst och antikviteter.

En fjärde hypotes är förstås att det fortfarande existerar ett spänningsförhållande inom överklassen mellan det ekonomiska kapitalet och andra tillgångar som vi vant oss vid att kalla kulturellt kapital, men att den sistnämnda sortens tillgångar ändrat karaktär så till den grad att vi ännu inte kommit underfund med dem. Sociologer inom Bourdieutraditionen är sedan länge vana vid att leta efter socialt ursprung, elitskolebakgrund, språkbehärskning och så vidare. Nu pågår dessutom åtskilligt arbete med att mäta sådant som kosmopolitiskt kapital. Därutöver finns säkerligen mycket mer som vi ännu inte fått ögonen på men som bör räknas in i det kulturella kapitalet av i dag (om vi håller fast vid den enkla principen att låta termen kulturellt kapital beteckna de tillgångar inom maktfältet som står i motsättning till ekonomiskt kapital).

Åter till frågan om varför magasinet Connoisseur fabriceras och distribueras som det gör. Kanske ska det viktigaste svaret inte sökas i eventuella maktförskjutningar inom överklassen. Det kan vara oväsentligt hur tidskriften tilltalar den läsekrets den påstår sig ha. Carl Erik snuddar vid en mycket intressant hypotes som också Magnus Fredriksson lyfter fram i sin kommentar. Målgruppen är inte de som får magasinet i sin brevlåda. Målgruppen är annonsörerna. Om det är sant kan sociologiska undersökningar av läsekretsen och hur den använder magasinet aldrig förklara värst mycket. Här krävs avancerad fenomenologi. (För att fortsätta undervisa: fenomenologi handlar inte om hurdan världen är utan om hur den framträder för människor.) Magasinets utformning förklaras av den bild som bolaget och redaktionen gör sig av den bild som annonsörerna, marknadsförarna och annonsbyråerna gör sig av den bild som överklassen gör sig av vad som är åtråvärt i livet.

i-connoisseur-nr-2-2012-malgrupp

Kännare på låtsas

Posted by Donald Broady 2012-08-21 22:02

bläddrar i de senaste numren av magasinet Connoisseur som jag inte blir klok på.

Affärsidén är lätt att fatta. Annonsörerna kan förväntas betala rejält för att nå rika människor och inga andra: “Connoisseur distribueras till de ca 37 000 personer i landet som har en deklarerad inkomst över 1,2 miljoner samt 4 500 individer som får magasinet på grund av en personlig förmögenhet överstigande 5 miljoner. Totalt 41 500 ex.”

Svårare är att förstå hur magasinet används. Fastän varje nummer är runt 150 sidor tjockt går det kvickt att läsa. Bilder mest, till stor del reklam för dyra armbandsur, dyra bilar, dyra köksattiraljer, vin, parfym, smycken och liknande. Artiklar finns också, med få undantag gles text över en eller ett par sidor. Föga substantiellt innehåll.

Tilltalet är intressant. Det förpliktande namnet Connoisseur till trots riktar sig magasinet uppenbarligen inte till kännarna som vet något om bilar eller gastronomi. Tvärtom, den fundamentala idén bakom tilltalet verkar vara att inte kräva några förkunskaper av läsarna.Och de talrika korta intervjuerna med framgångsrika företagsledare eller politiker innehåller förbluffande lite om vad de gör. Däremot framgår att de är just framgångsrika och de tillåts uttala ord som mer sofistikerade talare och skribenter skyr: arbetet är “tufft” och “en utmaning” men de “brinner” för saken, vill “göra skillnad”och “bygga varumärke”. Lågstatusmarkeringar, kan tyckas. Liksom det som skrivs om parfymsorter, vindistrikt i Italien eller resmål i olika världsdelar – alltsammans påfallande ytligt, som vände man sig till läsare i avsaknad av egna erfarenheter och kunskaper om saken.

Gåtfullt! Tilltalet hade varit begripligt ifall läsekretsen varit medborgare som inte själva konsumerar hummer och champagne men är beredda att betala för fantasier om en exklusiv värld utom räckhåll för dem själva. Det vill säga det primära kundunderlaget för magasinen om Hollywoodcelebriteter, kungligheter, lyxmat eller herrgårdar. Men Connoisseur förekommer inte i pressbyrån och det går inte att prenumerera.

Inte heller kan tilltalet förklaras av slapp redigering. Tvärtom, magasinet är påkostat och framställt med uppenbar omsorg. Det vore kul att veta hur redaktionen arbetar. Ett lämpligt ämne för en masteruppsats i kultursociologi. En fråga att starta med är varför redaktionen anstränger sig så hårt för att inte vända sig till läsare som är kännare. Mycken redaktionell möda måste krävas för att stöpa om intervjuer med experten på olivoljetillverkning eller intressanta figurer ur näringslivet eller politiken som säkert har mycket på hjärtat så att slutresultatet mest blir trivia och wikipediaallmängods, jämte anslående bilder förstås.

En hypotes är att den ovan citerade beskrivningen av målgruppen är vilseledande. Låt vara att magasinet postas till alla svenskar med gott om pengar men, vilket är min hypotes, den faktiska målgruppen är bara en delmängd därav, nämligen människor som utöver sina ekonomiska tillgångar utmärks av att de besitter förhållandevis obetydligt kulturellt kapital.

Om hypotesen stämmer inkluderar målgruppen inte miljonärerna som tillika är kulturellt bemedlade. Vilket nog inte hindrar dessa från att bläddra i magasinet och finna en morbid förnöjelse i att göda sitt förakt för rövarbaronernas och parvenyernas avsaknad av urskiljningsförmåga och tilltro till att de dyraste grejerna är de mest åtråvärda. Men målgruppens kärna består förmodligen av människor som inte skulle ha något emot att äga en flaska parfym för 50 000 kronor (nr 4 2011 s. 92) eller åka runt i en nyproducerad Bugatti Veyron Grand Sport Vitesse för 23 miljoner kronor (nr 2 2012 s. 68).

Bruksvärdeslöften

Posted by Griniga gubben 2012-08-08 13:20

försöker begränsa den okontrollerade tillväxten av cellulosaformationerna i arbetsrummen härhemma. Frågan om vad som egentligen är bruksvärden ställs på sin spets. Tvingas inse att rätt mycket av samlingarna kan undvaras. Förbereder några vändor till Myrorna med bilen fullproppad av papperskassar med skrifter utan bruksvärde för mig själv och alla jag känner. Åtskilligt har faktisk aldrig haft något egentligt bruksvärde. Inte ens skrytvärde, få är de besökare som haft ärende längst in i de dammiga katakomberna i källaren.

För att förklara dessa böcker förekomst i samlingarna måste man skilja mellan bruksvärden å ena sidan och bruksvärdeslöften å den andra. Böcker som jag knappast öppnat har varit bärare av bruksvärdeslöften, förhoppningar om allt det underbara som väntade den dag när jag på allvar skulle fördjupa mig i någon länge sedan bortglömd tysk filosof, folkliga traditioner på Aranöarna, PHP-programmering eller det kabyliska språkets ordskatt. Att den dagen ännu inte kommit och sannolikt aldrig kommer är svårt att acceptera. Det som smärtar är att göra sig av med bruksvärdeslöftena, inte kasta böcker.

Känner mig befryndad med Leslie Bairstow, den brittiska paleontologen och storsamlaren av bläckfiskfossil som utanför kretsen av belemnitexperter är berömd för en enda sak, att ha efterlämnat en låda med etiketten “Snören för korta att användas”.

i-1208-sturev-kallaren-1 i-1208-sturev-kallaren-2

Spritflickor

<em>Posted by Donald Broady 2012-08-03 13:05</em>

Tidskriften Filter bjuder på läsvärda reportage och låter skribenterna breda ut sig över ett flertal sidor. Det ena har säkerligen samband med det andra.

Nu senast berättar Malin Ekman i nr 27 (aug-sept 2012) under rubriken “Spritflickorna” om en besynnerlig yrkeskategori i New York. Deras jobb var att vara trevliga och att se vackra, unga och svenska ut medan de drog runt på trendiga hak i syfte att locka gäster att förtära och tänka väl om Absolut vodka. Arbetsgivaren var Pernod Ricard, den koncern till vilken svenska staten 2008 sålde Vin & Sprit inklusive varumärket Absolut Vodka. Redan 2009 anställde Pernod Ricard de första Absolut Vodka Brand Ambassadors vilka som mest tycks ha varit sexton till antalet innan verksamheten upphörde 2011. En ambassadör avverkade något tjog klubbar och barer per dygn och fick skäll om hon inte förbrukade sin månatliga budget på 20 000 dollar i huvudsak avsedd för spritinköp. Ett helrör Absolut kunde skickas till borden där någon celebrity satt med sitt entourage. Den coolaste killen i baren kunde identifieras och approcheras, ett samtal om vodkasorter inledas, och så vidare.

Bland dem som intervjuas i artikeln är Peter Ekerlund från gänget som satte igång marknadsföringssuccén Absolut för sådär trettio år sedan. Han ryser vid tanken på Sveriges tillstånd på den tiden: “Grått och risigt och dammigt. Du kan säga att det var ett land där att hålla på med något så konstigt som och fuffens som varumärken ansågs på gränsen till ohederligt.”

Framgången för varumärket Absolut ger anledning till besvärliga frågor om förhållandet mellan bruksvärde och bytesvärde. En utanförstående observatör utan inblick i tillverkningsprocessen drabbas av misstanken att en viss obalans råder mellan ena sidan de omsorger som ägnas åt smak, lukt, utseende, konsistens och berusningseffekt, det vill säga bruksvärde i snävaste mening, å andra sidan ansträngningarna för att öka bytesvärdet, ytterst försäljningsvolymen och vinsten. Men en sådan syn på bruksvärde vore alltför snäv. Bruksvärden är relaterade till människors behov, och fallet Absolut visar att det uppenbarligen existerar människor i behov av ett attribut som signalerar delaktighet i en alldeles särskild livsstil (dyr och mondän, och samtidigt okontroversiell och tryggt mainstream, med en smula inslag av det nordiska, kyliga, rena och oförfalskade – det är väl ungefär den kombinationen som marknadsföringsstrategerna lyckats åstadkomma).

Knepigt för bruksvärdets tillskyndare, bland vilka det finns gott om griniga gubbar som tror sig sitta inne med sanningen om vad som är riktiga, genuina, autentiska bruksvärden – en naiv föreställning förstås, alldeles ohållbar om man analyserar saken närmare. Den hundrafemtio år gamla diskussionen om relationen mellan bruksvärde och varuform måste fortsätta.

i-filter-1207-omslag

Varumärkenas fält

Posted by Griniga gubben 2012-07-25 15:29

Socialantropologen Raoul Galli vid Stockholms universitet tillhör dem som verkligen lyckas åstadkomma förklaringar till det som sker inom reklamens, marknadsföringens och varumärkenas fält. Fredagen 14 september 2012 ska han försvara sin doktorsavhandling Varumärkenas fält. Produktion av erkännande i Stockholms reklamvärld.

Lyssna till den senaste intervjun http://reklamradio.se/

och se även
http://www.socant.su.se/forskning/vara-forskare/raoul-galli/

Böcker man kan vara utan

Posted by Griniga gubben 2012-07-22 20:17

Somlig skönlitteratur ges ut inte för att författaren har något att säga utan för att förlaget eller författaren räknat ut vad som bör stå i boken för att den tilltänkta läsekretsen ska bli tillfredsställd. I en sådan bok behöver man inte läsa länge för att stöta på avsnitt där det skiner genom att författaren försökt kalkylera effekten på läsaren. Nu ska läsaren bli lite gripen, nu en smula äcklad, nu erbjuds läsaren möjlighet att identifiera sig med någon av personagerna eller ett tillfälle att känna sig smart eller lärd. I svenska så kallade deckardrottningars produkter förekommer med jämna mellanrum två och en halv sida relationsproblem inkluderande separationer eller graviditetsproblem som inte har med intrigen att göra, förmodligen för att hålla kvar det kvinnliga läsarsegmentet i åldrarna mellan 30 och 40.[[[Tänker på Läckberg vars första roman Isprinsessan jag gillade (byggde nog på hennes egen släkthistoria etc, hon hade något att berätta, kolla) men sen i senare böcker var det för mycket av just sådan kalkyl]]]

Griniga gubben slår igen en sådan bok när han kommer till den första kalkylerande passagen och droppar den i papperskassen som ska till Myrorna. Han är känslig och tar illa vid sig av att bytesvärdet tillåts regera över bruksvärdet. Faktiskt har det på sistone allt oftare inträffat att han av just detta skäl måste ge upp läsningen av nya svenska böcker redan efter ett fåtal sidor, kanske beroende på hans tilltagande stingslighet men det kan också vara så att det kalkylerande skrivsättet blivit vanligare på senare tid. I så fall vilar förmodligen en stor del av skulden på creative writing-kurserna.

Självrannsakan

Posted by Griniga gubben 2012-07-22 14:56

Griniga gubben ägnar en stund åt självrannsakan. Varför känner han sig kallad att träda till bruksvärdets försvar och varför blir han så störd när han hamnar i situationer där bytesvärdet sätts främst? Hittills har han kommit på två förklaringar.

Den ena är av systemkaraktär. Själv är han ingen forskare. Han klagar gärna på saker men överlåter åt andra att undersöka dem. Men han fascineras av vad kultursociologer och utbildningssociologer i vänkretsen berättat om den pågående titaniska kraftmätningen i samhället mellan det kulturella kapitalet och det ekonomiska kapitalet. Tecken tyder på att det ekonomiska kapitalet fortlöpande stärker sitt herravälde, i Sverige liksom annorstädes i världen. Det kulturella kapitalet har trängts tillbaka på många områden. Självklart då att sociala grupper som bygger sin ställning främst på innehav av kulturellt kapital – det vill säga utbildning, förtrogenhet med konst, litteratur och vetenskap etc – känner sig manade till motståndskamp. Till detta läger hör Griniga gubben som alltid tyckt att bildning smäller högre än pengar. I ett sådant systemperspektiv blir han tilldelad sina preferenser, han väljer dem inte.

En mer personlig och föga vetenskaplig förklaring är att Griniga gubben plågas av att vistas i sammanhang styrda av bytesvärdets logik. Han önskar en smula frirum i sin vardag och är på jakt efter praktiska lösningar. I synnerhet är han i behov av skyddsanordningar. Han vill kunna avvärja oönskade säljbudskap (och mer allmänt sagt skydda sig mot stöldligorna som, även om de inte lyckas pracka på honom sina varor eller tvinga honom att välja apotek eller pensionsfond, framhärdar i att försöka stjäla hans uppmärksamhet). Han vill undvika dålig mat, dåliga kläder, dåliga filmer, dålig forskning, dålig journalistik, dåliga politiska budskap, dåliga levnadsråd och allt annat dåligt som produceras inte i första hand för sitt bruksvärdes skull utan primärt för att någon kalkylerat med att det finns en efterfrågan, en avsättningsmarknad där det kan försäljas eller spridas på annat sätt. Denna avsättningsmarknad tänker jag inte vara delaktig i, lovar Griniga gubben sig själv.