Att köpa sig en ställföreträdare

Skrivet av Griniga gubben 25 november 2012 kl 16.58

För länge sedan läste Griniga gubben i en roman om en intressant yrkeskategori, ställföreträdande turister. Dessa anlitas av rika människor som inte själva har tid eller lust att resa men önskar sig allt det som blir behållningen av färden. Om en sådan yrkeskår faktiskt finns eller är påhittad vet han inte. Resrutt, resmål och färdmedel – i romanen ett passagerarfartyg – fastställs av uppdragsgivaren varefter beställningen effektueras av proffsturister som upplever exotiska miljöer och dråpliga episoder, erfar känslor och stämningar, kanske blir magsjuka eller förälskade och noggrant dokumenterar alltsammans. Vi hemkomsten överlämnas en nedskriven redogörelse för intryck och minnesbilder, jämte fotografier och souvenirer.

I gårdagens morgontidningar fick grinige gubben veta att ställföreträdande våldtäktsmän är en existerande yrkeskategori. Enligt TT förbereds åtal mot en man i Hässleholm anklagad för att vid minst arton tillfällen ha uppdragit åt män att borta i Filippinerna våldföra sig på flickebarn i sjuårsåldern medan han själv hemmavid följde förloppet i realtid via chattuppkoppling och webkamera. Högre betalning om barnet tillfogas smärta.

Egendomligt hur man för pengar kan köpa de mest personliga och intima upplevelser, i det sist nämnda fallet till och med de mest förbjudna. För att citera en bekant skrift tillkommen 1847: “Det är den allmänna korruptionens tid, den universella besticklighetens tid då allt är till salu, eller för att använda den ekonomiska vokabulären: den tid då varje föremål, det må vara fysiskt eller moraliskt, forslas till marknaden som en handelsvara för att där taxeras till sitt rätta värde.”

Griniga gubben kan inte låta bli att associera till den aktuella debatten om huruvida inköp av läxhjälp bör gynnas medelst RUT-avdrag. I senmodern tid och hos kulturellt någorlunda bemedlade familjer har uppgiften att hjälpa barnen med läxorna betraktats som en intim situation, som en gärd av föräldrakärlek för att tala högtidligt, eller med samhällsvetenskapens vokabulär: att föräldrarna ger av sin tid ingår i familjens gåvoekonomi som lyder en helt annan logik än varuutbytets ekonomi. Det är inte tillåtet för givaren, föräldern, att köpa in arbetskraft som träder i givarens ställe. Förvisso är läxhjälp mot betalning inget nytt, men har under lång tid närmast varit en rest från ett äldre borgerligt familjeliv som inkluderade huslärare, informatorer eller guvernanter.

Och i familjer där föräldrarnas förmågor inte räckte skulle staten bistå med, som det hette, kompensatoriska åtgärder. Så tänkte man under välfärdsstatens era, och då inte enbart av rättviseskäl. Meritokratiska motiv var minst lika viktiga. Oaktat klassursprung skulle de mest lämpade rekryteras till de mest kvalificerade utbildningarna och till samhällslivets ledande positioner. Det får inte vara tjockleken på pappas plånbok som avgör, löd ett av arbetarrörelsens krav.

Det förefaller Griniga gubben som om meritokratin som ideal är på väg att ersättas av plutokratin. Den pågående samhällsomvandlingen innebär i så fall ett uppbrott från det klassamhälle där ekonomiskt kapital bara är ett slags tillgång bland andra som krävs för att nå uppsatta positioner – och i många sammanhang inte den viktigaste tillgången. Han påminner sig de meningar som föregår det profetiska citatet ovan, skrivet för hundrasextiofem år sedan:

“Till sist kom den tid då man började utbyta, schackra med och bjuda ut allt det som människorna fram till dess betraktat som omöjligt att avyttra. Det är den tid då till och med de ting som man förut delat med sig av men aldrig idkat byteshandel med, som man skänkt men aldrig sålt, förvärvat men aldrig köpt – dygd, kärlek, övertygelse, vetande, samvete etcetera -, då kort sagt allt blivit saker som det handlas med.”

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *