Kännare på låtsas 2

Posted by Donald Broady 2012-08-27 09:26

Här fortsatta funderingar om tänkbara förklaringar till att ett magasin, som delas ut till de drygt 40 000 rikaste människorna i Sverige och inga andra, är utformat så att det torde stöta bort den del av läsekretsen som är konnässörer i fråga om vin, juveler, bilar, exklusiva ur eller annat som magasinet handlar om. Mysteriet tätnar ju mer man tänker på saken. Är det något särskilt med dagens överklass? På de flesta områden vore affärsidén otänkbar. Ingen skulle komma på idén att fabricera en gratispublikation om historia distribuerad till samtliga professorer i historieämnet och inga andra och innehållande glassiga bilder interfolierade av glesa texter författade av Herman Lindqvist.

I kommentarfältet till mitt förra blogginlägg om saken häromdagen fanns så tänkvärda reaktioner att det är omöjligt att skriva korta svar. Därför följande harang.

Pi Mogensens kommentar ger mig anledning att undervisa litegrann. Ta inte illa upp, Pi. Ingen begär att en matematiker ska vara var hemtam med den sociologiska glosan kulturellt kapital. Bland alternativa definitioner tycker jag att den följande är den enklaste. Människor med mycket pengar har goda förutsättningar för att placera sig högt i den sociala hierarkin. Det är uppenbart. Mindre självklart är vilka andra slags tillgångar som ger tillträde till uppsatta positioner. Det är dessa “andra”, det vill säga icke-ekonomiska tillgångar som kallas kulturellt kapital. När Bourdieu myntade termen under senare hälften av 1960-talet hade han funnit att det kulturella kapitalet utgjordes av sådant som kultiverat språkbruk, elitskoleutbildning och förtrogenhet med den s.k. finkulturen. Men det var där och då, i Frankrike för ett halvsekel sedan. Det är en uppgift för den empiriska sociologin att ta reda på vad det kulturella kapitalet är i Sverige i dag.

Min ursprungliga hypotes, att den primära målgruppen för magasinet Connoisseur är människor försedda med mer pengar än kulturellt kapital, leder till hypotes nummer två: kanske är överklassen i dagens Sverige inte (längre) lika tydligt kluven i å ena sidan en övervägande ekonomiskt bemedlad och å andra sidan en övervägade kulturellt bemedlad fraktion som står mot varandra? Och i så fall hypotes nummer tre: kanske en minskad spänning mellan överklassens två poler beror på att den förstnämnda fraktionen, den ekonomiska, är i färd med att ta makten helt och hållet? Det vore i så fall ett tänkbart svar på frågan varför Connoisseur vågar ta risken att väcka löje hos de senare, det vill säga de kulturellt besuttna för vilka det framstår som pöbelfasoner att estimera dyra grejer för att de är dyra.

Tag som exempel ett stort uppslaget bildreportage (kanske reklam, omöjligt att avgöra) om nyproducerade armbandsklockor med i stort sett en enda sak gemensam, prislappen på ett par hundra tusen kronor (nr 2 2012 s 74-83). Bytesvärdet, priset, blir det allt överskuggande. Precis som i annonserna från Lidl, Grosshandlarn eller Galne Gunnar fast tvärtom. Somliga bland dem som får magasinet hemskickat vet säkerligen ett och annat om finare ur och kanske ärvt några sådana från tidigare släktled. Dessa konnässörer torde vara föga smickrade av att tillskrivas samma smak och kunskapsnivå som nyrika entreprenörer, förortsgangsters och fotbollsproffs.

Ett annat exempel är alla reportage/reklaminslag om heminredning och möblemang – dyrt alltsammans och det mesta skinande nytt – som ideligen påminner mig om en replik som fälldes av en åldrig dam i hennes stora Östermalmsvåning när samtalet kom in på en annan familj med mer blygsamma anor: “Dom köper sina möbler!”

Dylika hållningar är inte (längre) något hot mot ett bolag som Connoisseur om den tredje hypotesen stämmer, det vill säga om det är så att det kulturella kapitalet trängs ut av det ekonomiska. Kultiverade överklassfamiljer får tycka vad de vill, ingen bryr sig. Eventuellt ogillande från det hållet torpederar inte bolagets affärsidé. Vilket nog hade inträffat ännu för ett par decennier sedan. I sin kommentar påminde Carl Erik Eriksson om en förgången tid då en tidskrift med samma namn åtnjöt förtroende bland konnässörer av konst och antikviteter.

En fjärde hypotes är förstås att det fortfarande existerar ett spänningsförhållande inom överklassen mellan det ekonomiska kapitalet och andra tillgångar som vi vant oss vid att kalla kulturellt kapital, men att den sistnämnda sortens tillgångar ändrat karaktär så till den grad att vi ännu inte kommit underfund med dem. Sociologer inom Bourdieutraditionen är sedan länge vana vid att leta efter socialt ursprung, elitskolebakgrund, språkbehärskning och så vidare. Nu pågår dessutom åtskilligt arbete med att mäta sådant som kosmopolitiskt kapital. Därutöver finns säkerligen mycket mer som vi ännu inte fått ögonen på men som bör räknas in i det kulturella kapitalet av i dag (om vi håller fast vid den enkla principen att låta termen kulturellt kapital beteckna de tillgångar inom maktfältet som står i motsättning till ekonomiskt kapital).

Åter till frågan om varför magasinet Connoisseur fabriceras och distribueras som det gör. Kanske ska det viktigaste svaret inte sökas i eventuella maktförskjutningar inom överklassen. Det kan vara oväsentligt hur tidskriften tilltalar den läsekrets den påstår sig ha. Carl Erik snuddar vid en mycket intressant hypotes som också Magnus Fredriksson lyfter fram i sin kommentar. Målgruppen är inte de som får magasinet i sin brevlåda. Målgruppen är annonsörerna. Om det är sant kan sociologiska undersökningar av läsekretsen och hur den använder magasinet aldrig förklara värst mycket. Här krävs avancerad fenomenologi. (För att fortsätta undervisa: fenomenologi handlar inte om hurdan världen är utan om hur den framträder för människor.) Magasinets utformning förklaras av den bild som bolaget och redaktionen gör sig av den bild som annonsörerna, marknadsförarna och annonsbyråerna gör sig av den bild som överklassen gör sig av vad som är åtråvärt i livet.

i-connoisseur-nr-2-2012-malgrupp

8 thoughts on “Kännare på låtsas 2

  1. Pi Mogensen

    Posted by Pi Mogensen 2012-08-27 11:23

    Nej Donald, det vore väl skrutt att ta illa upp för att du besvarar den fråga jag ställer, dessutom på ett sätt som jag tror mig begripa.

    “Det är en uppgift för den empiriska sociologin att ta reda på vad det kulturella kapitalet är i Sverige i dag”. Vad som utgör kulturellt kapital förändras över tid. För femtio år sedan var sorteringsmekanismen enkel; i skolan fick man lära sig att det heter “var är du”, så den som frågade “vart är du” kunde kasseras som obildad och tvingades förlita sig på eventuellt ekonomiskt kapital för att nå de högsta tinnarna i samhällshierarkin.

    Idag har detta ändrats, det spelar föga roll om befintlighet anges med “var” eller “vart”. Dagens loser är i stället den perukstock som hävdar att det ena vore rätt och det andra fel; att haka upp sig på sådant är stigmatiserande i det sociala livet.

    Ekonomiskt kapital ger access till social status, det är naturligt. Bruksbloggen driver tesen att det kulturella kapitalet är statt på tillbakagång. Men skall man gå efter definitionen, så är det kulturella kapitalet inte kopplat till att behärska latinska citat utan till social status som ernåtts utan hjälp av penninginnehav. En populär och grovt vulgär men fattig kändis besutte enligt definitionen ett kulturellt kapital oavsett om vederbörande kunde säga när och var slaget vid Lützen ägde rum.

    För mig känns en definition som automatiskt tilldelar t ex deltagare i Robinson och Bonde Söker Fru ett stort kulturellt kapital som problematisk, alldeles oavsett hur mycket pengar de har.

    Reply
  2. Pi Mogensen

    Posted by Pi Mogensen 2012-08-27 11:36

    Sorry, jag läste Donalds inlägg på min mobil (säger inte vilket märke) så jag missade en viktig passus:

    “En fjärde hypotes är förstås att det fortfarande existerar ett spänningsförhållande inom överklassen mellan det ekonomiska kapitalet och andra tillgångar som vi vant oss vid att kalla kulturellt kapital, men att den sistnämnda sortens tillgångar ändrat karaktär så till den grad att vi ännu inte kommit underfund med dem.”

    Det var det jag ville komma åt med mitt inlägg nyss.

    Reply
  3. Ulla V.

    Posted by Ulla V. 2012-08-27 13:22

    Häromdagen var jag och handlade på H&M i Fältöverstens galleria. Framför mig till kassan stod en ung, mycket vacker kvinna med barnvagn. Hon hade på sig ett par tunna bomullsbyxor, en sandfärgad kasmirkofta och hennes axelremsväska var av märket Louis Vuitton. Barnvagnen var en lyxmodell, och denna kvinna handlade barnkläder för 400 kr. Jag hade på mig ett par jeans från Lindex och en regnjacka av märket Everest från Stadium, och jag köpte en polotröja för 79 kr. Expediten behandlade oss två på helt olika sätt, vilket sårade mig en aning.

    Jag har för mig att Bourdieu skrev i Distinktionen att det är smaken som utgör skiljelinjen mellan de olika samhällsklasserna. Kan man tänka sig att magasinet Connoisseur är också ett bildningsprojekt, man vill på ett bekvämt sätt visa den kapitalstarka kundkretsen vad som är god smak?

    Reply
    1. Donald Broady

      Posted by Donald Broady 2012-08-27 17:05
      @Ulla, du ställer en bra fråga. Man kan verkligen undra i vilken mån magasinet Connoisseur är ett uppfostransprojekt. Huvudsyftet är väl i så fall att devalvera värdet av att vara kännare i betydelsen kunnig. Eller mer generellt: att intala läsekretsen att det är onödigt besvär att lära sig göra distinktioner. Man kan få tillträde till överklassen ändå, helt enkelt genom att köpa saker som kostar mycket pengar Av tradition menas med konnässör en person med god kännedom om ett område – cigarrer eller kläder eller vad som helst – som tack vara sin uppövade och raffinerade smak besitter förmågan att uppskatta det yppersta som där bjuds. Däremot har det inte nödvändigtvis ingått i definitionen att en konnässör måste äga de ekonomiska möjligheterna att införskaffa vad som helst. För en konnässär är det inget fel att köpa billiga grejer, däremot en dödssynd att köpa dyrt och dåligt när bättre och billigare alternativ finns. En konnässör berömmer sig av att genomskåda alla säljknep och ser ned på medmänniskorna utan urskiljningsförmåga som låter sig luras att välja inte de bästa cigarrerna eller kläderna utan de dyraste som marknadsförs aggressivast. I Stockholms stadsplanering verkar senare års omdaning av området mellan Norrmalmstorg och Humlegården vara led i samma slags uppfostringskampanj. Här saluförs framför allt kläder men finare skrädderier eller specialbutiker för klädsnobbar saknas. De dyraste butikerna längs dessa gator (som kommer att bli fler, en expansion norröver förbereds) verkar vända sig till en ekonomiskt välbeställd kundkrets (och kulturellt förhållandevis mindre bemedlad, om min hypotes stämmer) som inte besväras av alltför välutvecklad egen smak utan låta inköpsställe och varumärkena garantera att persedlarna är riskfria. Men det är inte köparna vi ska fästa oss vid om vi vill förstå denna typ av butiker, som egentligen inte är försäljningsställen utan reklamplatser. Intäkterna behöver inte alls väga upp hyreskostnaden. I Saint-Germain-kvarteren i Paris inträffade samma omdaning långt tidigare då Louis Vuitton och haute couture-husen öppnande små butiker genom vilkas oproportionerligt stora skyltfönster (självfallet inga skyltskåp som i forna tider, och heller ingen insynsbegränsande skyltning) förbipasserande kan beskåda de sparsmakat exponerade varorna, den exklusiva kundkretsen och den eleganta personalen. Däremot syntes inga kassaapparater och kreditkortläsare – alla påminnelser om verksamhetens krassare aspekter gömdes under disken. Detta är bara ett par exempel på den konsument- och smakfostran som av allt att döma varit effektiv. Flertalet medborgare tycks ta sakernas tillstånd för självklart. Bara bruksvärdets vänner lider.

      Reply
      1. Donald Broady

        Posted by Donald Broady 2012-08-27 13:22
        @Pi, du har alldeles säkert rätt i att det kulturella kapitalet ändrat karaktär. Kursutvecklingen på latinska citat glädjer ingen som investerat i att memorera sådana. Men även om jag vill vara kolossalt fördomsfri (vilket en god sociolog bör vara) och inte på förhand avvisa någon idé om vad det kulturella kapitalet kan tänkas bestå av i Sverige i dag, tycker jag ändå att begreppet blir meningslöst om man släpper den ursprungliga innebörden att det kulturella kapitalet (till skillnad från det mer generella begreppet symboliskt kapital) är tillgångar som vinner allmänt erkännande inom överklassen (den härskande klassen, eliterna, maktfältet). På de flesta håll i den världen ogillar man med eftertryck den relativistiska kunskapssyn som lanserats av vissa över- och framför allt medelklasskikt med täta band till utbildningsväsendet. Likaså torde så gott som hela överklassen vara enig om att deltagande i Robinson eller Bonde söker fru tillhör det mest demeriterande som tänkas kan. (Enda undantaget är väl de smala intellektuella skikt som aldrig får nog av folkliga yttringar att suga in i sina projekt. Pål Hollender var ju Robinsondeltagare en gång i världen.)

        Reply
  4. Pi Mogensen

    Posted by Pi Mogensen 2012-08-29 13:22

    Visst, jag förstår att begreppet kulturellt kapital riskerar att bli meningslöst om man inte kopplar det till vad som sanktioneras av den härskande klassen, av eliterna, av maktfältet. Men för mig kvarstår en osäkerhet kring hur den gruppen definieras. Förortsgangstern är en slags härskare, Zlatan tillhör eliten, och den nyrike entreprenören är en del av maktfältet. Zlatan skulle dessutom tillhöra eliten även om han vore utan pengar vilket kanske inte gäller de övriga två.

    Att vara med i Bonde söker fru är demeriterande i den kulturella överklassens ögon, ok, men här lurar ett cirkelresonemang; den överklassare som hyllar programmet får strax gult kort och riskerar att förpassas ut ur sagda överklass.

    Att vinna Melodifestivalen är inget som med automatik ger fribiljett till den kulturella eliten, hur är det med konferensieren?? Ulla V åberopar Bourdieu och den goda smaken, men går det att åstadkomma en fördomsfri vattendelare som skiljer god smak från dålig? Har finkulturen några attribut som skiljer den från fulkulturen?

    Reply
  5. Sverker Lundin

    Posted by Sverker Lundin 2012-09-02 09:54

    Jag tror att svaret har att göra med ett djupt liggande problem i Bourdieus idéer om det kulturella kapitalet, nämligen frågan om hur människor förhåller sig till sitt eget kapital. Tittade just igenom The Logic of Practice och det är slående hur han genomgående frånkänner människor förmågan till distans och reflektion. Detta hänger ju sedan tätt ihop med att precis dessa förmågor spelar en så viktig roll för att särskilja forskarens egen, hans egen position.

    Jag tycker det är märkligt att han å ena sidan kan ägna sådan enorm och skarpsinnig energi åt att avslöja alla de effekter och misstag som tenderar att orsakas av själva den reflekterande positionen och praktiken, och att det ändå inte slår honom att själva begränsningen av detta sätt att relatera, i syfte att göra “de andra rättvisa” kan vara ytterligare precis ett sådant misstag. Och detta är ju precis invändningen från tex Rancière och Boltanski. Poängen är väl ungefär att folk i allmänhet även de är skolastiska i sitt sätt att tänka om världen och sig själva. (Och sedan, på motsvarande sätt, att forskare även de är invävda i sina praktiker…)

    Ditt offentliga gillande av Conan the Barbarian på FaceBook är ett bra exempel. Passar det verkligen med ditt kulturella kapital? Och om matchningen är lite tveksam – varför skylta med det? Skulle inte detta kunna påverka relationen till dina professorslikar negativt?

    Jag tänker att Bourdieus ramverk, där kapitalet är en sorts substans som människor bär på, inte som vatten, men på samma sätt som pengar, pekar mot en sådan, uppenbart felaktig tolkning.

    Jag tänker att man kan förstå det hela bättre om man tar in distans och genomskådande i beräkningen. Hur kan man utvinna njutning ur sitt kapital? Av att man vet att man “har det”, men samtidigt inte är (tänker man sig) fångad av det. Och, finns det inte sätt att både genomskåda det låga och billiga, och samtidigt hänge sig åt det? Att göra det, utan att göra det på allvar, så att man för sig själv “liksom” inte gör det.

    Kan man inte förstå Connoiseur på det sättet? Att det är själv motsägelsen mellan innehållet och positionen hos mottagarna som genererar tidningens attraktionskraft; att den tillåter dem att få två saker i ett, både erkännandet som hänger ihop med deras faktiska sociala och ekonomiska position, och ett tillfälle att genomskåda och ställa sig vid sidan om denna position, ett tillfälle att “se ner” på den vulgära smaken, eller, som du ju gör, att “analysera” den med hjälp av någon teori man tycker om.

    Reply
  6. Donald Broady

    Submitted on 2012/08/31 at 00:08

    Posted by Donald Broady 2012-08-31 00:08

    @Pi, jag tänker så att man först på olika vis får försöka klura ut vilka sociala grupper som är härskande (eller om man så vill vilka tillgångar som dominerar: ekonomiskt, juridiskt, politiskt, akademiskt, byråkratiskt kapital etc). Sedan får man pröva definitionen att kulturellt kapital är de tillgångar som i många av dessa kretsar (dvs inte enbart bland t.ex. politiker eller bland företagsledare), och därmed även längre ned i samhällspyramiden, tillerkänns högt värde. En gangsterkung släpps inte in så länge han är känd enbart i sin egenskap av gangsterkung. Han måste konvertera sitt kapital så att han gör om sig till något annat slags företagare först. Men du har alldeles rätt i att det inte är självklart var gränserna ska dras. Bara empiriska undersökningar kan ge svaret. För att återvända till magasinet Connoisseur: en i tanken enkel (i praktiken inte så lättgenomförbar) studie vore att göra hembesök hos olika kategorier av människor som erhåller denna publikation och kolla var den placeras, i bokhyllan, på soffbordet, på dass eller oöppnad direkt i tidningsinsamlingskorgen. Ifall den hos somliga ligger väl synlig fungerar den tydligen för dem som tecken på något slags erkänd tillgång. Annars inte.

    Reply

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *