Underrättelser från språkpolisen (1)

På ledarsidan i dagens SvD konstaterar Theodor Kallifatides att det barkar utför med förmågan att tala och skriva svenska och att detta är en klassfråga. “Om allt färre vet vad som är rätt och fel kommer samhällets kvalificerade poster per automatik skötas av den lilla gruppen som behärskar sitt språk. Då bli centrala ämbeten inte längre öppna för alla.” Griniga gubben är inte riktigt övertygad utan vill påminna om att det finns jobb där inget levande, rikt och varierat språk krävs. Exempelvis jobbet som högre utbildnings- och forskningsminister, vars innehavare skrev följande i en debattartikel i samma tidning (31/7).

knutsson-helene-hellmark-170731-debattinlagg-minister-sex-forekomster-av-utmaningar-svd-besk-mig

Att reta gallfeber på kultureliten

Griniga gubben har en hypotes om motivet bakom den nya regeringens vid första påseende svårförklarliga utspel på kulturens och utbildningens område. Regeringens motiv var att snabbt och effektivt reta gallfeber på kultureliten och den akademiska eliten för att vinna sympatier hos medborgare som misstror sagda eliter och missunnar dem deras privilegier.

Detta är den enda rimliga förklaringen till budgetpropositionens förslag att skära ned det statliga stödet till medelhavsinstituten, till svenska studenthemmet i Cité universitaire i Paris, till skandinavistik- och svensklektorer i utlandet och till Terminologicentrum. Och tillika en förklaring till att kultur- och demokratiministern skickas fram att tala mer om att distribuera kultur än om villkoren för produktionen av kultur värd att spridas. Nedskärningarna uppgick till struntsummor, sammantaget några tiotal miljoner – och förslagen har redan börjat dras tillbaka. Så det var uppenbarligen fråga om symbolhandlingar. Hoten var kanske aldrig avsedda att realiseras. Hur som helst blev effekten den förmodligen åsyftade: protester och namnlistor från akademiker och kulturfolk som värdesätter att svenska staten har sådana verksamheter och hus i utlandet (och i många fall själva vistats där för studier eller arbetssejourer). Medan somliga andra medborgare nog tycker att det finns angelägnare behov.

Därför duger inte de förklaringar som cirkulerar i debatten: dumhet, nybörjarmisstag, tidsbrist när budgetpropositionen skulle fram, okunskap om kulturen, den högre utbildningen och forskningen, eller finansens önskemål om få väck onyttiga småposter ur budgeten. I dagens DN (3 nov 2014) skriver Maria Schottenius att vare sig den nya ministern för högre utbildning och forskning eller resten av regeringen tänkt sig att få “hela universitetsvärlden emot sig innan hon börjat jobba”. Jo, just precis detta måste ha varit tanken, eftersom den indignation som mötte förslagen var alltigenom förutsebar.

Foton: Svenska konsulatet i Istanbul och det bredvidliggande forskningsinstitutet. Plåtade av av D. Broady.

i-0605-istanbul-70

i-0605-istanbul-79

Förhoppningsvis ett nytt mode bland idrottare

Bland idrotterna är det endast två som Griniga gubben uppskattar, schack och MMA, vilka har en hel del gemensamt. Två kombattanter möts i ett envig enligt enkla regler. Den som gör ett drag måste förutse antagonistens motdrag. Detta är inga materialsporter – när det är dags för match finns inga hjälpmedel utöver den egna kroppen (huvudet inräknat, i båda fallen) att tillgå. Båda idrotterna kan vara vansinnigt spännande. I går när Griniga gubben på teven såg en UFC-match som nyss gick i Sacramento fick han en ny idol, lättviktaren Mac Danzig. Inte på grund av dennes sportsliga prestationer utan för ekiperingen. Danzig bar helvita shorts med sober svart text på baken ”Not for sale”. Respekt! Alla andra tävlande var iförda spräckliga brallor översållade med varumärken.
Griniga Gubben hoppas att Mac Danzig etablerat ett nytt mode.
i-danzig-mac-mma

i-danzig-mac-1312-mma-not-for-sale

Att köpa sig en ställföreträdare

Skrivet av Griniga gubben 25 november 2012 kl 16.58

För länge sedan läste Griniga gubben i en roman om en intressant yrkeskategori, ställföreträdande turister. Dessa anlitas av rika människor som inte själva har tid eller lust att resa men önskar sig allt det som blir behållningen av färden. Om en sådan yrkeskår faktiskt finns eller är påhittad vet han inte. Resrutt, resmål och färdmedel – i romanen ett passagerarfartyg – fastställs av uppdragsgivaren varefter beställningen effektueras av proffsturister som upplever exotiska miljöer och dråpliga episoder, erfar känslor och stämningar, kanske blir magsjuka eller förälskade och noggrant dokumenterar alltsammans. Vi hemkomsten överlämnas en nedskriven redogörelse för intryck och minnesbilder, jämte fotografier och souvenirer.

I gårdagens morgontidningar fick grinige gubben veta att ställföreträdande våldtäktsmän är en existerande yrkeskategori. Enligt TT förbereds åtal mot en man i Hässleholm anklagad för att vid minst arton tillfällen ha uppdragit åt män att borta i Filippinerna våldföra sig på flickebarn i sjuårsåldern medan han själv hemmavid följde förloppet i realtid via chattuppkoppling och webkamera. Högre betalning om barnet tillfogas smärta.

Egendomligt hur man för pengar kan köpa de mest personliga och intima upplevelser, i det sist nämnda fallet till och med de mest förbjudna. För att citera en bekant skrift tillkommen 1847: “Det är den allmänna korruptionens tid, den universella besticklighetens tid då allt är till salu, eller för att använda den ekonomiska vokabulären: den tid då varje föremål, det må vara fysiskt eller moraliskt, forslas till marknaden som en handelsvara för att där taxeras till sitt rätta värde.”

Griniga gubben kan inte låta bli att associera till den aktuella debatten om huruvida inköp av läxhjälp bör gynnas medelst RUT-avdrag. I senmodern tid och hos kulturellt någorlunda bemedlade familjer har uppgiften att hjälpa barnen med läxorna betraktats som en intim situation, som en gärd av föräldrakärlek för att tala högtidligt, eller med samhällsvetenskapens vokabulär: att föräldrarna ger av sin tid ingår i familjens gåvoekonomi som lyder en helt annan logik än varuutbytets ekonomi. Det är inte tillåtet för givaren, föräldern, att köpa in arbetskraft som träder i givarens ställe. Förvisso är läxhjälp mot betalning inget nytt, men har under lång tid närmast varit en rest från ett äldre borgerligt familjeliv som inkluderade huslärare, informatorer eller guvernanter.

Och i familjer där föräldrarnas förmågor inte räckte skulle staten bistå med, som det hette, kompensatoriska åtgärder. Så tänkte man under välfärdsstatens era, och då inte enbart av rättviseskäl. Meritokratiska motiv var minst lika viktiga. Oaktat klassursprung skulle de mest lämpade rekryteras till de mest kvalificerade utbildningarna och till samhällslivets ledande positioner. Det får inte vara tjockleken på pappas plånbok som avgör, löd ett av arbetarrörelsens krav.

Det förefaller Griniga gubben som om meritokratin som ideal är på väg att ersättas av plutokratin. Den pågående samhällsomvandlingen innebär i så fall ett uppbrott från det klassamhälle där ekonomiskt kapital bara är ett slags tillgång bland andra som krävs för att nå uppsatta positioner – och i många sammanhang inte den viktigaste tillgången. Han påminner sig de meningar som föregår det profetiska citatet ovan, skrivet för hundrasextiofem år sedan:

“Till sist kom den tid då man började utbyta, schackra med och bjuda ut allt det som människorna fram till dess betraktat som omöjligt att avyttra. Det är den tid då till och med de ting som man förut delat med sig av men aldrig idkat byteshandel med, som man skänkt men aldrig sålt, förvärvat men aldrig köpt – dygd, kärlek, övertygelse, vetande, samvete etcetera -, då kort sagt allt blivit saker som det handlas med.”

En centralort i konstvärlden

Skrivet av Griniga gubben 25 oktober 2012 kl 10.36

I dagens DN finns bland utrikesnyheterna (inte i kulturbilagan) en artikel om Zhang Bingjian, en konstnär i Peking som ställt ut mängder av porträttmålningar av kinesiska tjänstemän dömda för korruptionsbrott. Att konstverken verkar rätt fula är tydligen meningen, i förbigående nämns att det är beställningsjobb utförda av målare i Dafen i södra Kina. Denna uppgift fångar Griniga gubbens uppmärksamhet. Intresserad som han är av förhållandet mellan bruksvärden och bytesvärden är han fascinerad av den industri som under de senaste tjugo åren vuxit fram i Dafen, tidigare en fiskeby med trehundra innevånare, nära Shenzhen i provinsen Guangdong. På kartan över den konstvärld som fungerar som ett kulturellt fält syns förstås inte Dafen men om man räknar antal nytillverkade oljemålningar är Dafen i dag konstvärldens centralort. Sextio procent av världsproduktionen enligt en vanlig uppskattning. Över sjuttio procent enligt en annan. Tiotusen konstnärer framställer bland annat oräkneliga kopior av europeiska mästare. Det går också fint att rekvirera en målning i olja med ett foto av din hund som förlaga. Här finns veritabla sweatshops och tillverkningen pågår i hemmen, på gatorna, överallt (att döma av bilderna på nätet, Griniga gubben har inte varit där och tittat). Export över hela världen, billigt såklart, varsågod att göra en beställning på till exempel http://www.dafenvillageonline.com/, http://www.dafenart.com/, http://www.paintingspal.com/.

Bilden nedan hämtad från
http://gotasdelluviaacida.blogspot.se/2012_05_01_archive.html
Ingen fotograf angiven.

dafen

Det kastas sten i DNs glashus

Posted by Griniga gubben 2012-09-27 11:34

I dagens DN meddelas som den stora förstasidesnyheten att “Ditt surfande kartläggs i det dolda” och “Webbsidor avslöjar ditt besök för Google”.

Inte värst mycket till avslöjande, tycker Griniga gubben. Det är ingen hemlighet att webben omvandlats till en marknadsplats där kartläggningar av potentiella kunders beteenden blivit hårdvaluta. Dock inte mindre gräsligt för det. Själv lägger han ned en viss möda på att i sin webbläsare blockera s.k. “trackers” och andra “3pes” (third party page elements) som samlar in och ibland säljer vidare information om vad medborgarna har för sig på webben. Vissa webbsajter har tio eller femton sådana trackers och 3pes installerade, i många fall med syftet att bland besökarna identifiera presumtiva kunder som kan utsättas för skräddarsydd reklam eller andra säljbudskap. Griniga gubben vägrar att göras delaktig i dylikt geschäft och blockerar efter förmåga nästan allt i den vägen. Med vissa undantag, faktisk bland annat just Google Analytics, det besökarövervakningsprogram som reportaget i DN skjuter in sig på. Åtminstone än så länge har Griniga gubben avstått från att blockera Google Analytics eftersom det är vanligt förekommande även på så att säga allmännyttiga sajter där det används för andra syften än direkt kommersiella. Tills vidare väljer han att tro att denna nytta uppväger det oönskade bruk av informationen som Google eventuellt har i sikte.

Griniga gubben är nyfiken på vad marknadsfolket på Dagens Nyheter tycker om avslöjandet. En snabb titt inuti gratissajten dn.se och betalsajten dagensnyheter.se visar nämligen att Google Analytics finns installerat på båda ställena. I reportaget nämns inte att företaget DN är inkluderat när det konstateras: “Ett stort antal svenska företag och myndigheter lämnar i tysthet ut uppgifter om alla besök på sina hemsidor till sökmotorn Google. Det visar en granskning som DN har gjort.”

DN har också på båda sina sajter installerat SiteCensus från företaget Nielsen som beskriver sin produkt så här: “SiteCensus is a browser-based audience measurement tool that provides in-depth tracking and analysis of your Web site users, site performance and other critical measurement data. Examine your site performance, usage trends, content and product placement, visitor loyalty, search engine performance and visitor behavior. Analysis is delivered via concisely constructed reporting modules so that each important process can be researched independently and benchmarked internally.” (http://www.nielsen-online.com/products.jsp)

dagensnyheter.se hittar Griniga gubben inga ytterligare besökarövervakningsprogram. Däremot finns både Rich och cXense installerade på den stora publika sajten dn.se. Det förstnämnda programmet marknadsförs till publiceringsföretag på följande vis: “Make ads a native part of every user experience, and offer brands to reach their target audience with guaranteed impact” (http://burtcorp.com/). Griniga gubben ryser och blockerar förstås. Likadant med cXense vars affärsidé illustreras av bilden nedan (hämtad från http://www.cxense.com/solutions.html) som åskådliggör hur programmet tänkes användas av företag som Dagens Nyheter. I kretsloppet finns ingen plats för bruksvärdet för läsarna. Det primära syftet med att införskaffa information om vilka besökarna är och hur de letar sig fram på sidorna, var de klickar etc, är att lotsa dem fram till reklamen, att räkna ut den effektivaste placeringen och utformningen av denna reklam och inte minst att få fram övertygande statistik att visa upp för annonsörerna.

i-cXsense

Oktoberfest i Stockholm

Posted by Griniga gubben 2012-09-23 08:54

Angående industriellt utnyttjande av mänskliga behov. Något företag erbjöd redan i augusti stockholmarna att få vara med om en genuin Oktoberfest, precis som i München. Griniga gubben som uppskattar öl var på plats i tältet med 2 400 sittplatser som för ändamålet rests invid Stockholmsmässan i Älvsjö. Det visade sig att besökarna undfägnas med vattnig pilsner, pulverpotatismos och ointressant korv samt uschlig musik med många sångtexter framförda på engelska. Med sig därifrån bar han dels en misstanke om att företaget hade mer intresse av besökarnas pengar än av att låta dem uppleva en autentisk Oktoberfest, dels en inplastad pepparkaka vars bruksvärde är ett mysterium. Hållbarheten är lång, bästföredatum 20 juli 2014, och listan över ”mögliche Farbstoffe” imponerande: E101, E120, E131, E132, E141, E153, E160a, E160e, E162, E163, men den smakar sockrad träfiberplatta och är nog inte gjord för att ätas. Möjligen för att hängas i julgranen, men i så fall hemma hos tåliga medborgare som inte störs av språkblandningen i den industrirobotspritsade glasyren: ”Oktoberfest I love it”.

i-120811-oktoberfest-pepparkaka-300-dpi-besk

 

Gåtan löst! Nu vet vi var den nordamerikanska prydheten sitter

Posted by Griniga gubben 2012-09-17 10:51

På grund av begränsad levnadserfarenhet är Griniga gubben okunnig om huruvida nordamerikaner i gemen vägrar att visa sig nakna, ens för sig själva. Så är det ju på film. Kärleksliv med kläderna på, och även ensam i badrummet eller i sovrummet virar man sorgfälligt in sig i badhandduken och drar upp överlakanet precis tillräckligt långt.

Denna prydhet har som bekant väckt förundran bland medborgarna i mer upplysta nationer. Varför förutsätts biograf- och tevepubliken i USA tåla både avancerat våld och obegränsade kvantiteter ytlighet, trams och flams men inte anblicken av nakna kroppar? Ingen tillfredsställande förklaring har presenterats förrän nu då Griniga gubben funnit gåtans lösning. Han har inte något botemedel att föreslå men för ett nobelpris i medicin kan upptäckten av var sjukdomen sitter räcka. I detta fall sitter den i hjärnstammen.

Tills vidare är detta en hypotes snarare än en förklaring eftersom det empiriska material som Griniga gubben förfogar över är en smula begränsat, de första säsongerna av teveserien The Walking Dead från AMC. En av de bättre amerikanska produktionerna, måste han medge, åtminstone om man skyndar förbi alla transportsträckor som dryper av amerikansk relationspsykologi, familjemoral och ledarskapsideologi. Han snabbspolar till nästa sekvens där zombierna dyker upp.

Dessa zombier är döda som kvicknat till men med alla egentliga förståndsgåvor utslocknade. Kvar är blott de mest rudimentära funktionerna lokaliserade till hjärnstammen, det vill säga området ovanpå ryggraden, från och med förlängda märgen och liten bit uppåt. Härifrån regleras icke-viljestyrda livsnödvändiga mekanismer såsom andning och liknande. Åtminstone nordamerikaners hjärnstam är så beskaffad att zombierna även förmår stappla omkring dag och natt (de kallas “walkers” i denna serie). De kan också se, höra och lukta en smula, tillräckligt för att jaga rätt på och äta upp de fåtaliga ännu levande människorna. Annat kosthåll, exempelvis vegetabilier, förutsätter tydligen högre hjärnfunktioner som saknas hos zombierna, därmed tvingade till en ensidig diet.

Griniga gubbens observation, på vilken han bygger sin hypotes, är att dessa zombier lyckas sköta klädvården trots obefintlig fattningsförmåga och synnerligen begränsat rörelseschema (döingen på bilden nedan har inte fällt hjorten, han kan bara hasa fram, grymta och äta). Synd att vi aldrig får se några sekvenser som avslöjar hur de bär sig åt för att förnya garderoben, laga pinsamma glipor och sy i knappar – bestyr som måste kosta dem heroiska ansträngningar och ta i anspråk nästan all den tid då de är ur bild. Efter veckor och månader som ruttnande lik har näsor och läppar börjat ramla av och även klädseln borde för länge sedan ha fallit i trasor, något som mer lättsinniga zombies säkerligen skulle ha accepterat. Men inte teveseriens dito. Varenda en av dem har arrangerat paltorna för att skyla kroppsdelarna som i USA kallas private parts. Många bär till och med heltäckande mundering, långbrallor och långärmade skjortor knäppta ända upp i halsen, sådana som i andra filmer bärs av rednecks och hillbillies.

Det finns bara en tänkbar förklaring, fastslår Griniga gubben. Hos nordamerikaner är prydheten förankrad djupast inne i hjärnstammen. Det är en drift undandragen viljemässig kontroll.

zombie-the-walking-dead

Vill inte vara konsument

Posted by Donald Broady 2012-08-28 12:44
Den världsomspännande komplotten för att transformera medborgare till konsumenter fortgår på alla plan, bland annat i omvandlingen av internet. För tjugo år sedan, innan webben alltså, var internet ett Shangri-La för “producenter”, människor som var mer upptagna av att skapa, arbeta med och utbyta information än av att konsumera den. En oas i den kommersiella öken som bredde ut sig i samhället i övrigt. Enligt den då gällande etiken var säljbudskap strängeligen förbjudna på nätet. Det känns länge sedan. Nästa kapital i denna förfallshistoria är tydligen att vänta när Microsoft snart släpper Windows 8 som ju annonserats som ett stort steg på vägen mot gemensamt användargränssnitt för pc och plattor. Jfr en intervju på idg.se med Raluca Budiu, gränssnittexpert med ett förflutet på Xerox Parc. Visserligen skjuter Raluca Budiu in sig på ett ganska trivialt praktiskt problem, att det kan bli krångligt för användarna att hålla reda på flera system, men det hon faktiskt säger är mer oroväckande: “Windows 8 är optimerat för konsumtion av information snarare än att producera information. Konsumtion passar bäst på surfplattor, medan produktion passar bäst på en pc.”

http://www.idg.se/2.1085/1.461166/darfor-kan-kan-anvandarna-fa-problem-med-windows-8

Kännare på låtsas 2

Posted by Donald Broady 2012-08-27 09:26

Här fortsatta funderingar om tänkbara förklaringar till att ett magasin, som delas ut till de drygt 40 000 rikaste människorna i Sverige och inga andra, är utformat så att det torde stöta bort den del av läsekretsen som är konnässörer i fråga om vin, juveler, bilar, exklusiva ur eller annat som magasinet handlar om. Mysteriet tätnar ju mer man tänker på saken. Är det något särskilt med dagens överklass? På de flesta områden vore affärsidén otänkbar. Ingen skulle komma på idén att fabricera en gratispublikation om historia distribuerad till samtliga professorer i historieämnet och inga andra och innehållande glassiga bilder interfolierade av glesa texter författade av Herman Lindqvist.

I kommentarfältet till mitt förra blogginlägg om saken häromdagen fanns så tänkvärda reaktioner att det är omöjligt att skriva korta svar. Därför följande harang.

Pi Mogensens kommentar ger mig anledning att undervisa litegrann. Ta inte illa upp, Pi. Ingen begär att en matematiker ska vara var hemtam med den sociologiska glosan kulturellt kapital. Bland alternativa definitioner tycker jag att den följande är den enklaste. Människor med mycket pengar har goda förutsättningar för att placera sig högt i den sociala hierarkin. Det är uppenbart. Mindre självklart är vilka andra slags tillgångar som ger tillträde till uppsatta positioner. Det är dessa “andra”, det vill säga icke-ekonomiska tillgångar som kallas kulturellt kapital. När Bourdieu myntade termen under senare hälften av 1960-talet hade han funnit att det kulturella kapitalet utgjordes av sådant som kultiverat språkbruk, elitskoleutbildning och förtrogenhet med den s.k. finkulturen. Men det var där och då, i Frankrike för ett halvsekel sedan. Det är en uppgift för den empiriska sociologin att ta reda på vad det kulturella kapitalet är i Sverige i dag.

Min ursprungliga hypotes, att den primära målgruppen för magasinet Connoisseur är människor försedda med mer pengar än kulturellt kapital, leder till hypotes nummer två: kanske är överklassen i dagens Sverige inte (längre) lika tydligt kluven i å ena sidan en övervägande ekonomiskt bemedlad och å andra sidan en övervägade kulturellt bemedlad fraktion som står mot varandra? Och i så fall hypotes nummer tre: kanske en minskad spänning mellan överklassens två poler beror på att den förstnämnda fraktionen, den ekonomiska, är i färd med att ta makten helt och hållet? Det vore i så fall ett tänkbart svar på frågan varför Connoisseur vågar ta risken att väcka löje hos de senare, det vill säga de kulturellt besuttna för vilka det framstår som pöbelfasoner att estimera dyra grejer för att de är dyra.

Tag som exempel ett stort uppslaget bildreportage (kanske reklam, omöjligt att avgöra) om nyproducerade armbandsklockor med i stort sett en enda sak gemensam, prislappen på ett par hundra tusen kronor (nr 2 2012 s 74-83). Bytesvärdet, priset, blir det allt överskuggande. Precis som i annonserna från Lidl, Grosshandlarn eller Galne Gunnar fast tvärtom. Somliga bland dem som får magasinet hemskickat vet säkerligen ett och annat om finare ur och kanske ärvt några sådana från tidigare släktled. Dessa konnässörer torde vara föga smickrade av att tillskrivas samma smak och kunskapsnivå som nyrika entreprenörer, förortsgangsters och fotbollsproffs.

Ett annat exempel är alla reportage/reklaminslag om heminredning och möblemang – dyrt alltsammans och det mesta skinande nytt – som ideligen påminner mig om en replik som fälldes av en åldrig dam i hennes stora Östermalmsvåning när samtalet kom in på en annan familj med mer blygsamma anor: “Dom köper sina möbler!”

Dylika hållningar är inte (längre) något hot mot ett bolag som Connoisseur om den tredje hypotesen stämmer, det vill säga om det är så att det kulturella kapitalet trängs ut av det ekonomiska. Kultiverade överklassfamiljer får tycka vad de vill, ingen bryr sig. Eventuellt ogillande från det hållet torpederar inte bolagets affärsidé. Vilket nog hade inträffat ännu för ett par decennier sedan. I sin kommentar påminde Carl Erik Eriksson om en förgången tid då en tidskrift med samma namn åtnjöt förtroende bland konnässörer av konst och antikviteter.

En fjärde hypotes är förstås att det fortfarande existerar ett spänningsförhållande inom överklassen mellan det ekonomiska kapitalet och andra tillgångar som vi vant oss vid att kalla kulturellt kapital, men att den sistnämnda sortens tillgångar ändrat karaktär så till den grad att vi ännu inte kommit underfund med dem. Sociologer inom Bourdieutraditionen är sedan länge vana vid att leta efter socialt ursprung, elitskolebakgrund, språkbehärskning och så vidare. Nu pågår dessutom åtskilligt arbete med att mäta sådant som kosmopolitiskt kapital. Därutöver finns säkerligen mycket mer som vi ännu inte fått ögonen på men som bör räknas in i det kulturella kapitalet av i dag (om vi håller fast vid den enkla principen att låta termen kulturellt kapital beteckna de tillgångar inom maktfältet som står i motsättning till ekonomiskt kapital).

Åter till frågan om varför magasinet Connoisseur fabriceras och distribueras som det gör. Kanske ska det viktigaste svaret inte sökas i eventuella maktförskjutningar inom överklassen. Det kan vara oväsentligt hur tidskriften tilltalar den läsekrets den påstår sig ha. Carl Erik snuddar vid en mycket intressant hypotes som också Magnus Fredriksson lyfter fram i sin kommentar. Målgruppen är inte de som får magasinet i sin brevlåda. Målgruppen är annonsörerna. Om det är sant kan sociologiska undersökningar av läsekretsen och hur den använder magasinet aldrig förklara värst mycket. Här krävs avancerad fenomenologi. (För att fortsätta undervisa: fenomenologi handlar inte om hurdan världen är utan om hur den framträder för människor.) Magasinets utformning förklaras av den bild som bolaget och redaktionen gör sig av den bild som annonsörerna, marknadsförarna och annonsbyråerna gör sig av den bild som överklassen gör sig av vad som är åtråvärt i livet.

i-connoisseur-nr-2-2012-malgrupp