Start archive   |   Archive description   |   Open access digital items   |   All digital items, login required
Physical archive and library   |   Historical notes   |   Search   |   Go to SEC main site   Clickable SEC logo

Donald Broadys arkiv  


Printout from broady.se
 URL of this page is https://broady.se/arkiv/soe/soc-epist-hela-bokent.htm

Donald Broady, Sociologi och epistemologi.
Om Pierre Bourdieus författarskap och den historiska epistemologin

HTML-version av 2 uppl. 1991, utgiven av HLS Förlag, Stockholm. Denna HTML-version sedan aug. 2005 fritt tillgänglig på webben, med tillstånd från förlaget som bytt namn till Stockholm University Press.


Innehållsförteckning

Abstract. Sociologi och epistemologi
Mina tacksamhetsbetygelser
Inledning.
Inledning
Kapitel I. BAKGRUNDEN
Filosofins fält
Krön och kröning
"Skolan"
Hinsides agrégationen
Existentialismen, fenomenologin, marxismen
Den historiska epistemologins tradition
"Den epistemologiska fraktionen"
En utmanarposition
Utträdet ur filosofin
Sociologins fält
Inledning
Durkheimianerna och sociologins etablering som universitetsdisciplin
Mellankrigstiden: durkheimianismen i skottgluggen
Efterkrigstiden
Konklusion
Kapitel II. FÖRFATTARSKAPET OCH RECEPTIONEN
Biografisk notis
Författarskapet
Avgränsning av corpus
Ett förslag till periodisering
Om receptionsvillkor
Översättningar
Importrestriktioner
Bourdieu i USA
Bourdieu som "teoretiker"
Konklusion
Kapitel III. NYCKELBRGEPPEN
Kapital
Kapitalbegreppet som redskap
Begreppets framväxt, traditionerna
Habitus
Habitusbegreppet som redskap
Begreppets framväxt, traditionerna
Fält
Fältbegreppet som redskap
Begreppets framväxt, traditionerna
Konklusion
Kapitel IV. DEN HISTORISKA EPISTEMOLOGIN
Den tillämpade rationalismen
Bachelards dialektik
Grip det vetenskapliga tänkandet på bar gärning!
Låt vetenskaperna stå på egna ben
Undvik prefabricerade filosofiska positioner
Bildstormandet
Nejets filosofi
Brytningen med vardagstänkandet
De epistemologiska hindren och felen
Att säga nej
Det pluralistiska tänkandet
Relationernas primat
Uppgörelsen med substantialismen
Relationismen
Vetenskapande som konstruktion
Det historiskt placerade forskningssubjektet
Konklusion
Kapitel V. EN EPISTEMOLOGI fÖR SAMHÄLLSVETENSKAPEN
Ett inledande exempel
Om komparationens risker
Bourdieus "tillämpade rationalism"
"Statistiken är för sociologen vad experimentet är för fysikern"
Om detaljernas rikedom
Ett projekt i durkheimianernas efterföljd
Om Bourdieus epistemologiska program
En sociologi på egna ben
Det dubbla förhållandet till filosofin
Rationalism versus empirism
Rationalism inom sociologin
Samhällsvetenskapens falska dikotomier
Konsten att lyfta sig i håret
Bourdieus nej
Nej till det spontana tänkandet
Epistemologiska hinder
Om förhållandet mellan samhälls- och naturvetenskap
En ekumenisk ambition
Bourdieus stil
Den epistemologiska vaksamheten
Relationismen
Struktur vs. historia, externalism vs. internalism, kulturalism vs. sociologism
Sociologi och statistik
Sociologins konstruerade objekt
Objektivitet som resultat av objektiveringsarbetet
Durkheimianernas "preliminära definitioner"
Vetenskaperna har egna objekt
Konstruktionism men inte deduktionism
Samhällsvetarens självreflexion
Socioanalysen
Sociologins subjekt
Sociologin om sociologin, om utbildningssystemet, om de intellektuella
Sociologi och politik
Konklusion
SUMMARY
PIERRE BOURDIEUS SKRIFTER
Bibliografi
LITTERATUR

Abstract

Sociologi och epistemologi. Om Pierre Bourdieus författarskap och den historiska epistemologin (Sociology and Epistemology. On Pierre Bourdieu's work and the historical epistemology).

The sociology of Pierre Bourdieu is analyzed from two angles.

On the one hand, the development of Bourdieu's methods and key concepts (symbolic capital, cultural capital, habitus, field) is traced back to the problems which he and his collaborators have encountered in their research practice.

On the other hand, the relations between Bourdieu's sociology and some pertinent traditions in social science and philosophy are explored. Of special significance are the affinities with the Durkheimians; in contemporary French sociology the Bourdieu school has, in several respects, come to fill the space that was left vacant after the decline of durkheimianism. Bourdieu's sociology is also indebted to the historical epistemology (Gaston Bachelard, Jean Cavaillès, Georges Canguilhem, et al).

One main conclusion of the study is that the theory to be found in Bourdieu's sociology is not primarily a general theory of society. It is rather a theory of knowledge, and first and foremost a sociological theory of the formation of sociological knowledge. Within the social sciences Bourdieu's work could be regarded as a counterpart to the historical epistemology within the philosophy of the natural sciences and mathematics.

The volume includes a bibliography of Bourdieu's writings.

Donald Broady

The author's address (1991 edition): Department of Educational Research Stockholm Institute of Education Box 34103, S-100 26 Stockholm, Sweden

The author's present address: ILU, Uppsala University Postal address: Box 2136, SE-750 02 Uppsala, Sweden


Mina tacksamhetsbetygelser

riktas först till Mikael Palme. Mikael och jag har nu i tio års tid haft gemensamma kontakter med Pierre Bourdieu och dennes medarbetare vid Centre de sociologie européenne och tillsammans prövat deras redskap i empiriska undersökningar av svenska förhållanden.

Vår hemmahamn har varit Forskningsgruppen för läroplansteori och kulturreproduktion vid Högskolan för lärarutbildning i Stockholm. Gruppen, numer omdöpt till Avdelningen för studier av utbildningspolitik och kulturreproduktion, skapades av Ulf P. Lundgren, och det har främst varit hans förtjänst att den genom åren fungerat som en osedvanligt god arbets- och diskussionsmiljö; övriga vänner och medarbetare är för många att här räknas upp. Mitt eget arbete med utbildnings- och kultursociologi har framför allt finansierats av HSFR (projektet "Socialisation och kvalifikation" och en doktorandtjänst med inriktning på kontinentala forskningstraditioner) samt av UHÄ i samband med projekten "Bourdieu-studier i Sverige" och "Högskolefältet i Sverige". Det sist nämnda projektet, i vilket förutom Mikael palme och undertecknad bland andra Inger Alm, Barbro Berg, Solveig Berggren, Ingrid Carlgren och Stig Elofsson medverkade, gav oss tillfälle att samla in och analysera ett omfattande svenskt material som kunde jämföras med resultaten av motsvarande franska undersökningar.

Den studie som här presenteras är en biprodukt av det nämnda arbetet, samt av vistelser vid Centre de sociologie européenne, där jag varje år sedan 1980 haft förmånen att tillbringa kortare och längre perioder. Tack vare Pierre Bourdieus och hans medarbetares generositet har dessa vistelser varit mäkta lärorika. Även av andra franska forskare har jag lärt mycket, och vill särskilt nämna, och tacka, dem som till och med gjort sig besväret att gästa oss i Stockholm: Pierre Bourdieu, Monique de Saint Martin, Victor Karady och Françine Muel-Dreyfus från Centre de sociologie européenne, Monique pinçon-Charlot och Michel pinçon från Centre de sociologie urbaine, Jean-Louis Fabiani från École normale supérieure, Marie-Ange Schiltz från Centre d'analyse et de mathématique sociales, samt Henri Rouanet och Brigitte Le Roux från Université René Descartes.

När jag gav mig i kast med uppgiften att spåra Bourdieus samtliga publicerade skrifter hade jag hjälp av den bibliografi som Yvette Delsaut samtidigt var i färd med att sammanställa. Jag har tillbringat åtskillig tid i några bibliotek (Bibliothèque National, biblioteken vid Maison des sciences de l'homme och École normale supérieure, rue d'Ulm), där personalen oftast varit beredd att bistå. Ett anslag från Svenska institutet finansierade en termins uppehälle i paris 1985. Ett anslag från Skolöverstyrelsen våren 1988 möjliggjorde ett halvårs arbete med utbildningssociologins särskilda problem. Under några perioder, då jag varit inbjuden directeur d'études associé vid Centre de sociologie européenne, har École des hautes études en sciences sociales stått för uppehället. Ett varmt tack till M. Clemens Heller vid Maison des sciences de l'homme och Bo Öhngren, HSFR, för deras bistånd härvidlag, liksom för deras beredvillighet att bidra till finansieringen när vi inbjudit franska forskare till Stockholm.

Bland nordbor med särskilt intresse för Bourdieus sociologi har jag haft återkommande meningsutbyten med bland andra Barbro Berg i Stockholm, Staf Callewaert i Köpenhamn, per Otnes och Dag Osterberg i Oslo och J.p. Roos i Helsingfors, samt med de i Frankrike bosatta exilsvenskarna Jesper Svenbro, Johan Öberg och Theresa Martinet och finländaren Niilo Kauppi. Även med Johan Heilbron i Amsterdam har jag med jämna mellanrum utbytt tankar. De tolkningar som presenteras i denna studie har jag haft tillfälle att pröva under föreläsningar och seminarier i Stockholm, Uppsala, Lund, Göteborg, Linköping, Umeå, Luleå, Gävle, Oslo, Bergen, Trondheim, Stavanger, Köpenhamn, Aarhus, Aalborg och Helsingfors. Delar av manuskriptet har lästs och kommenterats av Ulf p. Lundgren, Ingrid Carlgren, Bo Lindensjö, Kerstin Mattsson, per Nilsson och J.p. Roos. Ett samlat tack till alla som med växlande framgång försökt få mig på bättre tankar.

Stockholm, 1990

D. Broady

I andra upplagan har jag inte gjort några innehållsliga förändringar, men rättat åtskilliga smärre skrivfel och liknande och lagt till en engelskspråkig samman. Av tekniska skäl är sidbrytningen ändrad.

Stockholm, 1991


Dedikation

Till Charlotta


Inledning

Att skriva den här boken har varit som att koka saft. Den fulla doften och smaken hos Bourdieus sociologi har gått förlorad. Mycket har silats bort, och det som blivit kvar är inte avsett att användas som substitut för Bourdieus eget författarskap. Jag har avhållit mig från rena referat och parafraser, som ändå aldrig kan ersätta vad läsaren på egen hand kan finna i Bourdieus och hans medarbetares rika produktion. I stället har jag genom att närma mig författarskapet från två håll försökt dra ut egenarten hos Bourdieus sociologi. För det första har jag undersökt relationerna till samhällsvetenskapliga och filosofiska traditioner. För det andra har jag spårat hur metoderna och nyckelbegreppen vuxit fram ur de problem som Bourdieu och hans medarbetare mött i sitt empiriska arbete.

Bourdieus sociologi är inte en enda mans verk. Han har lånat många redskap ur de europeiska filosofiska och samhällsvetenskapliga traditionernas stora verktygslåda. I synnerhet har han, låt vara på sitt eget sätt, anknutit till arvet från durkheimianerna, Max Weber och Marx, från fenomenologin, från naturvetenskapernas och matematikens filosofi, från strukturalismen.

Bourdieus förhållande till den sistnämnda traditionen är problematiskt och bör kanske inte rubriceras som ett arv. Egentligen är det bara skrifterna från en kort period under sextiotalet som bär otvetydiga strukturalistiska drag. Bourdieu brukar ofta etiketteras som strukturalist, men jag skall försöka visa att hans projekt snarare bör betraktas som en parallell till än som en utlöpare av den strömning som i Frankrike inaugurerades av Lévi-Strauss. Likheterna kan i långa stycken förklaras av att Bourdieu redan i tidigare traditioner, hos durkheimianerna, hos Ernst Cassirer, hos den franska historiska epistemologin, funnit motsvarigheter till vissa teoretiska positioner som blev centrala för strukturalisterna.

Boken mynnar ut i följande slutsats. Den teori vi finner i Bourdieus sociologi är inte i första hand en teori om samhället. Den är snarare en kunskapsteori, och framför allt en teori om den sociologiska kunskapens betingelser, möjligheter och gränser, ett samhällsvetenskapligt motstycke till den tradition inom naturvetenskaps- och matematikfilosofin som brukar kallas den historiska epistemologin (Gaston Bachelard, Jean Cavaillès, Georges Canguilhem m.fl.). Några teman som återfinns hos både Bourdieu och den historiska epistemologins representanter är: att vetenskapen icke får underordnas på förhand givna filosofiska positioner ;att vetenskapligt arbete innebär en brytning med det spontana tänkandets föreställningar och en permanent kamp med de "epistemologiska hinder" som släpar med även i det vetenskapliga tänkandet; att objekten för vetenskapliga undersökningar icke får tagas för givna utan måste konstrueras; att studiet av relationer mellan element är primärt i förhållande till studiet av elementen själva; att forskningsmetoderna bör främja skapande av hypoteser snarare än testande av desamma; att vetenskapens utveckling bör förstås som ett historiskt förlopp, icke som ett närmande till en i verkligheten inneboende sanning; att forskarens relation till objektet bör analyseras som en dimension av kunskapen om samma objekt.

Förankringen i den historiska epistemologin är en viktig förklaring till hur Bourdieu förhållit sig till samhällsvetenskapens traditioner. Framför allt har hans projekt många beröringspunkter med durkheimianernas. Det gäller de teoretiska och empiriska ambitionerna, men även positionen inom det samhällsvetenskapliga fältet och relationen till filosofins fält. Dock innebär Bourdieus epistemologiska ankarfäste att hans bruk av arvet från durkheimianerna varit selektivt. Han har grovt sagt aktualiserat de sidor av deras projekt som låter sig förenas med den historiska epistemologins program. Samma epistemologiska ambition förklarar åtskilligt av den bourdieuska sociologins förhållande till andra samhällsvetenskapliga traditioner, liksom förhållandet till fenomenologin, till bruket av statistiska och andra forskningstekniker och så vidare.

Även i ett annat avseende bör vi uppmärksamma att Bourdieus sociologi inte är en enda mans verk. Den är ett efter franska förhållanden ovanligt kollektivt projekt: ett omfattande empiriskt forskningsprogram och en vittförgrenad forskningsmiljö i anslutning till Centre de sociologie européenne - sammantaget ett stort antal medarbetare och lärjungar, representerande skilda samhällsvetenskapliga och humanistiska discipliner och numer spridda i åtskilliga länder. Därför skall vi, jämsides med funderingar över den bourdieuska sociologins förhållande till traditionerna, granska dess framväxt ur det empiriska arbetet.

Den utveckling av Bourdieus sociologi som vi skall följa i kapitel III är ett vackert exempel på den empiriska forskningens och teoriutvecklingens ömsesidiga beroende. Symboliskt kapital kan betraktas som det mest grundläggande bland hans begrepp. Det är grundläggande i två bemärkelser. Dels växte begreppet fram ur Bourdieus allra tidigaste undersökningar, det vill säga de etnologiska studierna från sent femtiotal och tidigt sextiotal. Dels fångar andra bland Bourdieus centrala begrepp olika aspekter av det symboliska kapitalet. I takt med att han och hans medarbetare mötte problem i sina empiriska undersökningar specificerades begreppet symboliskt kapital genom införandet av begrepp som kulturellt kapital, habitus och fält.

Den bourdieuska sociologins empiriska karaktär förtjänar att betonas, särskilt med tanke på den bild av honom som länge - i synnerhet åren efter det att La reproduction utkommit på engelska 1977 - dominerade inom den anglosaxiska inflytandesfären (dit Sverige får räknas): bilden av en teoribyggare med förkärlek för abstrakta begrepp som formulerar allmänna teser om skolan som sorteringsverk och alltings opåverkbarhet. Efter publiceringen 1984 av den engelska översättningen av La distinction har Bourdieu inte sällan uppfattats på rakt motsatt sätt, som vore han en empiristisk sociolog som serverar råa observationer av människors liv och leverne. Jag tror att varje läsning enligt mönster från arbetsdelningen mellan "empiriker" och "teoretiker" är vilseledande. Bourdieu och hans medarbetare har i sitt arbete överskridit en hel rad motsättningar som på våra breddgrader präglat arbetsdelningen och debatten inom efterkrigstidens samhällsvetenskap: mellan empiri och teori, etnologi och sociologi, mikro och makro, kvalitativa och kvantitativa metoder, subjektiva och objektiva perspektiv, aktör och struktur, intentionalitet och determinering.

Några läsanvisningar kanske behövs.

Alla citat har överförts till svenska (översättningen är genomgående min egen). Hänvisningar till Bourdieus texter är utformade med tanke på att läsaren lätt skall kunna finna de fullständiga titlarna i bibliografin i slutet av boken. I andra kapitlet (avsnitt 2.1) presenteras principerna för upprättandet av denna bibliografi. Därmed anges samtidigt principerna för avgränsningen av den corpus av texter som legat till grund för arbetet med Bourdieus författarskap.

Studiens främsta ärende är att bidra till diskussionen om samhällsvetenskapens epistemologiska förutsättningar. Inom efterkrigstidens samhällsvetenskap har epistemologiska frågor ofta förvisats till separata metodologiska betraktelser eller till specialdiscipliner som vetenskapsteori, vetenskapshistoria eller kunskapssociologi. Så icke i Bourdieus sociologi, vars kärna är den permanenta reflexionen över den samhällsvetenskapliga kunskapens villkor. Vilken status har samhällsvetenskapens objekt? Vilka epistemologiska hinder har samhällsvetenskapen att övervinna? Hur förhåller sig den samhällsvetenskapliga kunskapen till vardagskunskapen? Vilken är relationen mellan samhällsvetaren och de människor han gör till föremål för sina undersökningar? Vilka är konsekvenserna av att den som utforskar den sociala världen själv är inlemmad i samma värld? Bourdieus sätt att handskas med sådana frågan borde intressera alla samhällsvetare, även dem som inte accepterar hans svar.

Ytterligare ett skäl till att boken ser ut som den gör, är att jag tror att somliga av Bourdieus begrepp och metoder är värda att prövas i empiriska studier på svensk botten. Jag skall inte här agitera för den åsikten, och inte heller - annat än i form av strödda kommentarer (se särskilt kapitel II, avsnitt 3.2 samt ett varningsord på de sista sidorna av konklusionen till kapitel III) - gå närmare in på de svårigheter och möjligheter som är förenade med en "import" av Bourdieus sociologi. I andra sammanhang har Mikael Palme och jag redovisat erfarenheter från utbildningssociologiska undersökningar där vi prövat Bourdieus redskap. Min ambition med föreliggande studie är helt enkelt att så långt som möjligt göra Bourdieus sociologi rättvisa på dess egna villkor och att låta läsaren veta hur jag kommit fram till mina tolkningar - till priset av en viss långrandighet och gnetighet i framställningen, är jag rädd.

Trots att jag för egen del är särskilt intresserad av verktyg som kan vara till nytta inom utbildningssociologin, har jag valt att förhålla mig till Bourdieus samlade sociologiska projekt. Flera skäl talar för att det vore missvisande och ofruktbart att begränsa diskussionen till de frågor som brukar behandlas inom utbildningssociologin eller till vissa bland Bourdieus texter som omedelbart låter sig etiketteras som utbildningssociologiska. Även om utbildningens betingelser, funktioner och mening alltsedan det tidiga sextiotalet utgjort ett centralt forskningsområde för Bourdieu och hans medarbetare, har det ändå hela tiden varit fråga om ett delområde inom ramen för deras samlade undersökningar av sociala och kulturella fenomen. Ur Bourdieus perspektiv är människors förhållande till utbildningen en aspekt av deras förhållande till kulturen, och utbildningskapitalet en speciell form av det kulturella kapitalet. Inte heller en genetisk tolkning av Bourdieus utbildningssociologi, dvs. en tolkning som tar fasta på dess framväxt och inspirationskällor, kan utgå från utbildningssociologin. Som framgår av den fortsatta framställningen, var Bourdieus tidiga etnologiska studier av avgörande betydelse för hans senare utforskande av utbildningssystemet och andra fenomen i det moderna franska samhället - och de förstnämnda undersökningarna genomfördes i bondesamhällen där formell utbildning var av marginell betydelse. När Bourdieu hämtat inspiration från samhällsvetenskapliga traditioner har han inte - inte ens när utbildningsfenomen varit föremål för hans egna undersökningar - i första hand lutat sig mot föregångarnas studier av utbildning. Durkheimianernas och Max Webers religionssociologi har varit av ojämförligt mycket större betydelse för Bourdieus samlade sociologi, utbildningssociologin inräknad.

Därför kan en diskussion av Bourdieus bidrag till utbildningssociologin inte utgå från resonemang om utbildningsfenomen tagna för sig. (För övrigt tror jag att all fruktbärande utbildningssociologi måste förhålla sig till ett brett register av samhällsvetenskapliga traditioner. Även om utbildningsforskningen är inriktad mot bestämda hörn av den sociala världen, vore det lika tokigt att göra en egen avskild specialitet därav som att gå till järnhandeln och fråga efter hammare och såg avsedda för verandabygge.) Därmed inte sagt att utbildningssociologin skulle utgöra ett perifert inslag i Bourdieus projekt, tvärtom. Jag har redan antytt kunskapssociologins centrala betydelse för Bourdieu, och för att vara tillämplig på förhållanden i ett samhälle som det franska (eller det svenska) måste en kunskapssociologi ta hänsyn till utbildningssystemets centrala ställning när det gäller att dana och värdera människors kunskapsförmåga. För det andra har Bourdieu i sina studier av samhälleliga maktförhållanden naturligt nog ägnat stor uppmärksamhet åt hur utbildningssystemet bidrar till att utvälja och forma eliterna - och till att eliminera dem som saknar de rätta dispositionerna.

Framställningen är ordnad på följande sätt.

I första kapitlet tecknas kartan över de filosofiska och samhällsvetenskapliga fält där Bourdieus projekt tog form.

Därmed är också sagt, att Bourdieu inte är kapitlets huvudperson. De flesta av resonemangen i kapitlets första del, som behandlar filosofins fält under femtio- och sextiotalen, är giltiga för andra ungefär jämnåriga filosofer som anträdde sin forskarbana med likartade förutsättningar. Den något äldre Michel Foucault är ett exempel. Jag försöker bland annat visa varför de hade anledning att söka sig till den historiska epistemologin.

Kapitlets senare del behandlar fransk sociologi under nittonhundratalet. Min ambition är även här att rekonstruera det fält av möjligheter som bredde ut sig framför en ung man som för trettio år sedan trädde in i den franska vetenskapliga världen.

Jag är således i detta första kapitel inte på jakt efter påverkningar som kan tänkas ha influerat Bourdieu. Syftet är i stället att rekonstruera det "tomrum" som Bourdieus sociologi kom att fylla. För det ändamålet är det särskilt väsentligt att följa durkheimianismens växlande öden.

I andra kapitlet ger vi oss i kast med Bourdieus eget författarskap.

Efter några korta noteringar om hans biografi och de institutionella betingelserna för hans projekt (avsnitt 1) avgränsas den corpus av texter som utgör studiens underlag, i stort sett Bourdieus på franska publicerade texter fram till dags dato (2.1). I den följande framställningen avser hänvisningarna till "Bourdieus sociologi" det på så sätt avgränsade författarskapet. Studien är med andra ord ingen "life and letters"-redogörelse för mannens väg till verket, hans person, tänkande eller intentioner i största allmänhet.

Vidare finns i andra kapitlet (avsnitt 2.2) ett försök till periodisering av författarskapet. Det enda läsaren fortsättningsvis behöver hålla i minnet är att de "tidiga" texterna är de som publicerades mellan 1958 och 1966, att den följande perioden präglas av "teoretiska" och syntetiska texter och att den tredje perioden, det "mogna" författarskapet, dateras från och med 1975.

Efter några upplysningar om översättningar (avsnitt 3.1) och funderingar om villkoren för import av franskt tänkande (3.2) diskuteras avslutningsvis Bourdieu-receptionen inom anglosaxisk samhällsvetenskap (3.3). Det sistnämnda ämnet är av intresse också i vårt land. Den svenska samhällsvetenskapens speciella historia under efterkrigstiden har inneburit att tolkningsmallar av nordamerikansk proveniens gör sig gällande även i umgänget med europeiska forskningstraditioner.

Tredje kapitlet ägnas åt Bourdieus nyckelbegrepp kapital, habitus och fält. Den läsare som inte är bekant med Bourdieus arbeten kanske vill börja läsningen med att ögna i detta kapitel.

Avsnitt 1 handlar om kapitalbegreppet, med viss tonvikt vid begreppet symboliskt kapital och dess förankring i Bourdieus tidigaste etnologiska studier. Symboliskt kapital är, kort sagt, allt som av sociala grupper igenkännes som värdefullt och tillerkännes värde - således ett mycket generellt begrepp. Samma avsnitt behandlar även det besläktade begrepp kulturellt kapital som introducerades under nästa fas i Bourdieus verksamhet, grundandet av forskningsmiljön vid Centre de sociologie européenne under förra hälften av sextiotalet. En enkel definition är förslagsvis: kulturellt kapital är den form av symboliskt kapital som dominerar i samhällen där skrivkonsten och utbildningssystemen vunnit utbredning. I ett samhälle som det franska utgör examina från ansedda lärosäten den främsta indikatorn på innehav av kulturellt kapital.

Avsnitt 2 behandlar habitusbegreppet. Med habitus avser Bourdieu system av dispositioner som tillåter människor att handla, tänka och orientera sig i den sociala världen. Habitus kan betraktas som förkroppsligat symboliskt kapital.

I avsnitt 3 behandlas begreppet socialt fält (alternativa termer är "konkurrensfält" eller "kampfält"), som från och med senare hälften av sjuttiotalet blivit allt mer centralt för Bourdieu och hans medarbetare och elever. En minidefinition är: med socialt fält avses ett system av relationer mellan positioner vilka besättes av specialiserade agenter och institutioner som käm par om något för dem gemensamt.

Så kan de allmännaste definitionerna av symboliskt och kulturellt kapital, habitus och socialt fält formuleras, men Bourdieus begrepp lämpar sig dåligt för lexikaliska definitioner. De får sin fulla mening när de sätts i rörelse i empiriska undersökningar och när de relateras till filosofiska och samhällsvetenskapliga traditioner. Därför försöker jag ringa in vart och ett av begreppen genom att diskutera dels de empiriska problem som Bourdieu och hans medarbetare mött, dels förhållanden till traditionerna.

I fjärde kapitlet lämnar vi Bourdieus författarskap för att behandla den historiska epistemologins tradition (Gaston Bachelard, Jean Cavaillès, Georges Canguilhem).

En sådan utflykt behövs om vi vill förstå egenarten hos Bourdieus sociologi. Vi kommer en bit på väg genom att, som i tredje kapitlet, resonera om förhållandet mellan Bourdieus arbeten och de traditioner som utgör den europeiska samhällsvetenskapens allmänning. Durkheimianism, weberianism, marxism, psykoanalys, fenomenologi och strukturalism är traditioner som förvaltas av samhällsvetare runt om i Europa. Med den historiska epistemologin förhåller det sig annorlunda. Utanför Frankrikes gränser har få samhällsvetare funnit anledning att förhålla sig till denna tradition. Därför kan det här vara motiverat att ägna den ett eget kapitel.

Om vi tvingas välja en enda formel för att beteckna den historiska epistemologins program, är förmodligen "den tillämpade rationalismen" det bästa valet. Huvudordet är "rationalism": det vetenskapliga arbetet är framför allt tänkande, men detta tänkande måste "tillämpas" (avsnitt 1). Detta program innebär enligt upphovsmännens uppfattning att den vetenskapliga kunskapen måste avgränsas både från traditionella filosofier och från vardagskunskapen (avsnitt 2); sådana brytningar med invanda tänkesätt är nödvändiga för att vetenskaperna skall kunna övervinna "epistemologiska hinder" (avsnitt 3). I synnerhet har man inom den historiska epistemologins tradition framhävt betydelsen av att studera system av relationer (avsnitt 4), och man har betonat att vetenskaperna konstruerar sina egna objekt (avsnitt 5). Som redan benämningen antyder har man dessutom lagt vikt vid att göra rättvisa åt sakförhållandet att forskningssubjektet är historiskt, dvs. att det vetenskapliga tänkandet är placerat i tid och rum (avsnitt 6).

I det femte och sista kapitlet försöker jag underbygga tesen att Bourdieu överfört den historiska epistemologins landvinningar från naturvetenskapernas och matematikens filosofi till samhällsvetenskapen, och diskutera hur detta epistemologiska program präglat hans förhållande till samhällsvetenskapliga traditioner. För att underlätta jämförelsen mellan teman i den historiska epistemologin och i Bourdieus sociologi är kapitlet disponerat på samma sätt som det närmast föregående. Sålunda handlar avsnitt 1 om den "tillämpade rationalismen" i Bourdieus tappning, avsnitt 2 om den sociologiska kunskapens egenart och dess avgränsning från traditionella filosofiska positioner och från vardagskunskapen, avsnitt 3 om sociologins specifika epistemologiska hinder, avsnitt 4 om Bourdieus relationism, avsnitt 5 om hans konstruktionism och avsnitt 6 om forskningssubjektet.

Att en hel del utrymme i det fjärde avsnittet ägnas åt den av Jean-Paul Benzécri grundlagda statistiska traditionen, beror inte på att denna skulle ha haft någon avgörande betydelse för Bourdieus egen teoretiska utveckling. Så har inte varit fallet. Däremot har Benzécri-inspirerade statistiska metoder och tekniker, i synnerhet korrespondensanalysen, sedan mitten av sjuttiotalet varit viktiga redskap i Bourdieus och hans medarbetares och lärjungars empiriska undersökningar, varför det finns anledning att här uppmärksamma denna speciella form för kvantitativ bearbetning av kvalitativ information.

Det finns självbiografiska skäl till att jag valt att avsluta boken med att resonera om forskningssubjektets plats i Bourdieus sociologi. För tio år sedan var det Bourdieus speciella sätt att utforska forskarens egen kunskapsförmåga som väckte mitt intresse för hans arbeten. Fortfarande i dag tycker jag att det ständigt närvarande inslaget av självreflexion tillhör det mest uppfordrande i hans sociologi.

De konkluderande avsnitt som avslutar varje kapitel ger sammantagna en översikt över bokens innehåll.


Kapitel I. BAKGRUNDEN

 

Jag har aldrig mött så många intelligenta människor samlade på så få kvadratmeter.

 
  --(R. Aron, Mémoires , 1983, p. 31. Uttalandet gäller Arons studieår vid École normale supérieure, rue d'Ulm.)

Den intellektuella eller vetenskapliga världen kan vid en given tidpunkt analyseras som ett objektivt fält av positioner. Ur den enskildes synvinkel framträder samma värld som ett subjektivt fält av möjligheter.

Tag en framgångsrik filosofistudent i femtiotalets Paris, Bourdieu eller någon av hans generationskamrater. Denne hade att orientera sig i ett objektivt fält, där en dominerande position representerades av existentialisterna, med Sartre som centralfigur och Les temps modernes som publicistisk tribun. Andra positioner representerades av den traditionella spiritualistiska skol- och universitetsfilosofin, åter andra av epistemologerna, vartill kom positioner utanför filosofins fält: historievetenskapens, antropologins, sociologins etc, samt positioner inom den utom-akademiska intellektuella världen. Ett sådant system av positioner framträder för den unge man som där söker vinna inträde som ett fält av möjligheter: vissa positioner uppfattas som möjliga och värda att eftersträva, andra är uteslutna, omöjliga, ovärdiga eller helt enkelt osynliga. Pretendentens hållning till de tillgängliga positionerna styrs av hans bakgrund och hans egen aktuella position, i Bourdieus fall uppväxten i folklig, lantlig miljö, och lyckosam karriär genom parisiskt elitgymnasium och khâgne, fram till humaniorasektionen vid École normale supérieure, rue d'Ulm.

Låt oss således teckna kartan över de positioner till vilka Bourdieu hade att förhålla sig i början av sin bana, under femtio- och sextiotalen. Vi får därmed samtidigt veta något om ett antal ungefär jämnåriga unga filosofer vilkas banor hade en likartad utgångspunkt och som några decennier senare skulle besätta framträdande positioner inom det franska intellektuella livet.

En mer komplett undersökning av de sociala uppkomstvillkoren för Bourdieus sociologi vore ett arbete av helt annan omfattning. Om vi tillämpade den bourdieuska sociologins egna principer, skulle vi å ena sidan behöva studera vad Bourdieu och hans medarbetare haft i bagaget (deras habitus, sådan denna formats av uppväxtmiljön och banorna genom utbildningssystemet, etc), å andra sidan kartlägga det samhällsvetenskapliga fältet, dess struktur (dvs. systemet av relationer mellan olika positioner), dess historia samt dess förbindelser med andra sociala fält (andra vetenskapliga och intellektuella fält, politikens och den statliga administrationens fält etc) och med klasstrukturen.

Filosofins fält

[1]

Krön och kröning

Bourdieu underkastades den mest kvalificerade filosofiska dressyr som Frankrike kunde erbjuda: filosofiklassen vid landets förnämsta humanistiska gymnasium, la khâgne vid samma skola, och under åren 1951-54 humaniorasektionen vid École normale supérieure, rue d'Ulm.

Vid denna tid, slutet av fyrtiotalet och början av femtiotalet, framstod det fortfarande som självklart att de mest begåvade gymnasisterna skulle välja filosofiklassen och därefter gå vidare till la khâgne och École normale supérieure. Lika självklart var att filosofistudenterna förväntades vara de mest begåvade;en cirkulär föreställning om sambandet mellan filosofistudier och intellektuell överlägsenhet som utövade ett starkt tryck på Bourdieus generation. [2]För att citera François Châtelets stridsskrift mot den rutiniserade skolfilosofin: "I England, Tyskland, USA bestämmer sig eleven för att bli filosof; i Frankrike blir den elev som inträder i gymnasiemaskinen med nödvändighet filosof, mer eller mindre." [3]

Innan vi går vidare bör kanske några sakupplysningar infogas. Sista årskursen av gymnasiet (lycée;vid den tid vi här behandlar var collège -organisationen inte införd) var indelad i olika varianter < sections >. En av dessa var la classe de philosophie. Efter studentexamen kunde de mest framgångsrika eleverna - dvs. de som hade de bästa studentbetygen samt de bästa samlade resultaten från hela gymnasietiden - gå vidare till en tvåårig påbyggnadsutbildning, les classes préparatoires , som utgör en förberedelse för inträdesproven till de elitskolor som kallas les grandes écoles. Den preparandutbildning som förbereder för inträdesprovet till den humanistiska <lettres > studieinriktningen vid École normale supérieure kallas la khâgne (ibland kallas första årskursen hypo-khâgne och den andra khâgne ). Det finns flera Écoles normales supérieures, egentligen gymnasielärarhögskolor. Den vid rue d'Ulm i Paris åtnjuter högst prestige och det är om den vi skall tala i det följande. Undervisningen är fyraårig och leder för de mest framgångsrika fram till agrégation, den examen som ger tillträde till gymnasie- och universitetslärarkarriärer.

Därmed åter till de franska gymnasiernas filosofiklasser, som har varit utomordentligt viktiga för att hos generation efter generation befästa viljan att bli intellektuell i allmänhet och filosof i synnerhet. Filosofistudierna uppfattades som krönet på gymnasieutbildningen.[4]Gymnasielärarna i filosofi utgjorde en kärna i den publik som följde debatterna i de intellektuella tidskrifterna, fyllde sina privata bibliotek med filosofisk litteratur och kanske umgicks med planer på att en dag lägga fram en avhandling. En avgörande betingelse för den franska filosofins receptionsvillkor är denna klyvning av det filosofiska fältet, den avgrund som skilde de "verkliga" filosoferna, vilka förväntades tänka nya tankar och skriva böcker, från filosofilärarna vilka utgjorde en publik för de förra och hade att förmedla deras tankar.[5]

Att gymnasiet var så viktigt i sammanhanget, måste förstås mot bakgrund av att lärarna vid det franska universitetets humanistiska fakultet länge hade som främsta och snart sagt enda funktion att fungera som jury i samband med studentexamen; innan 1877 existerade knappast några universitetsstudenter alls[6]. Universitetets expansion är av sent datum i Frankrike. Gymnasiets filosofiklass förblev länge normerande för all filosofisk aktivitet[7].

Fransk filosofiundervisning är inte minst en träning i att behärska ett specifikt språkbruk. En framgångsrik elev var den som gjorde väl ifrån sig i de uppvisningar i språkligt mästerskap som kallas dissertations [8](den närmaste svenska motsvarigheten var gymnasiets stora uppsatsskrivningar). Filosofiundervisningen fostrade också studenterna i ett specifikt sätt att läsa filosofiska texter och förhålla sig till filosofihistorien, materialiserad som en kanon av klassiska texter. Den etablerade franska skol- och universitetsfilosofin har sedan första världskriget i hög grad haft karaktär av just filosofihistoria[9].

Skolfilosofins och universitetsfilosofins dominerande strömningar kan karaktäriseras som "subjektsfilosofi", "medvetandefilosofi" eller "spiritualism". Platon, Descartes och Kant utgjorde den "kanoniska treenigheten".[10]Filosofins uppgift ansågs vara att reflektera över subjektet, medvetandet eller jaget (ofta identifierat med filosofens subjekt, medvetande eller jag) och dess tillägnelse av världen. Som vi skall se kom Bourdieus generation att revoltera mot denna syn på filosofins ärende.

Mycket av vad som ovan sagts om filosofiklasserna gäller än mer uttalat för la khâgne [11], det vill säga de klasser med humanistisk inriktning dit de mest framgångsrika eleverna efter avlagd studentexamen söker sig för att preparera sig inför inträdesprövningarna till humaniorasektionen vid École normale supérieure.

De mest prestigeladdade khâgne -klasserna (vars elever hade bäst chans att vinna tillträde till École normale supérieure, rue d'Ulm) fanns vid Louis-le-Grand och Henri-IV i Paris samt lycée du Parc i Lyon, i nämnd ordning.

La khâgne vid dessa skolor har varit en genomgångsstation för (och i inte ringa grad format) dagens ledande franska intellektuella.[12]Bourdieu gick på Louis-le-Grand, och bland de ungefär jämnåriga eller något äldre som varit khâgneux vid samma skola kan nämnas Jacques Le Goff, Jean-François Lyotard, Jules Vuillemin, Alain Touraine. Henri-IV kan bland sina khâgneux räkna Gilles Deleuze, Michel Foucault, René Girard, Emmanuel Le Roy Ladurie. Bland eleverna vid lycée du Parc i Lyon fanns i slutet av trettiotalet Louis Althusser. Och så vidare.

Den undervisning som gavs vid la khâgne bestämdes givetvis, till form och innehåll, av villkoren för inträdesprövningen till École normale supérieure. Bourdieu har i flera sammanhang karaktäriserat khâgne -lärarna som tränare [13], med uppgift att förbereda sina adepter för denna ödesmatch. Lärarnas renommé var avhängigt av hur många elever de lyckades slussa vidare till École normale supérieure.

De elever som passerade genom filosofiklassen och la khâgne uppfattades och uppfattade sig som en intellektuell elit.[14]De lärde sig studieflit[15], de lärde sig att erkänna filosofins överhöghet och mötte de stora klassiska tänkarna och de förebildliga samtida intellektuella [16]. Framför allt lärde sig les khâgneux en total vördnad inför språket[17], och ett mycket speciellt och särskiljande sätt att handskas med språket och att utnyttja det rätta citatet[18].

Vetenskaperna i allmänhet och samhällsvetenskaperna i synnerhet stod lågt i kurs i dessa miljöer. Bourdieu har talat om sin generation som "uppfödd på ett av filosofin vidmakthållet förakt för allt som berör samhällsvetenskaperna"[19].

"Skolan"

Filosofiämnet intog således platsen på prestigehierarkins krön. Här följer några noteringar om den skola som åtnjutit högst anseende när det gäller att skola filosofer.

Varje ung man med siktet inställt på att bli intellektuell i allmänhet och filosof i synnerhet drömde om att bli antagen vid humaniorasektionen av École normale supérieure vid rue d'Ulm, de intellektuellas drivhus framför andra, ofta rätt och slätt kallad Skolan, l'École. Här utvecklades en mycket speciell livsstil.[20]Skolan var ett internat, vid denna tid med enbart pojkar som elever. Den som väl blivit antagen var därefter under de fyra studieåren befriad från materiella bekymmer såtillvida att han försågs med mat och logi och månadslön. Denna slutna, självtillräckliga värld, där man var viss om att tillhöra den yppersta intellektuella eliten och inte hade mycket till övers för det som skedde på annat håll (lärarna och studenterna vid Sorbonne betraktades som nollor[21]), leder tankarna till Durkheims beskrivning av de första kristna skolorna, där all påverkan koncentrerades mot ett och samma mål, att skapa en kristen habitus [22]. Vid Skolan samverkade allt till att skapa en intellektuell habitus. Här övade man sig i att anlägga en mycket speciell intellektuell stil, en speciell hållning i tänkande, åtbörder och sätt att tala och skriva. I denna enkönade värld samtalade man ständigt om sina läsefrukter, visste mycket om varandra och knöt livslånga band.

Här är en liten utvikning på sin plats. Åtskilliga skeenden inom den franska intellektuella världen blir begripliga först mot bakgrund av de nära relationerna, vänskapsbanden och rivaliteterna mellan f.d. normaliens. Ett exempel: De ledande franska sociologernas problematiska förhållande till filosofin, liksom filosofernas antagonism gentemot sociologin, måste sättas in i det här antydda sammanhanget. Alla var de från början filosofistuderande, och de mest framgångsrika, det vill säga den lilla hårt selekterade skara som tog sig in på de parisiska elitgymnasierna och École normale supérieure, kände varandra. Alain Touraine (som skulle bli Bourdieus argaste konkurrent om positionen som sin generations ledande sociolog) uppger i sina memoarer[23]att hans närmaste vän under slutet av khâgne -tiden vid Louis-le-Grand var Jean-François Lyotard. En av Bourdieus närmaste vänner under tiden vid École normale supérieure var Jacques Derrida. De franska konfrontationerna mellan filosofi och sociologi är betingade av dessa nära personliga relationer. Från filosofens horisont framstår sociologen som en desertör, medan sociologen kan anse sig fullfölja en kritisk intention som filosofen givit upp genom att stanna kvar inom filosofin - en motsättning som exempelvis tagit sig uttryck i den ständiga men ofta outtalade polemik mellan Bourdieu och Derrida som blev offentlig i och med den förres postskriptum i La distinction [24].

Medlemmar ur denna intellektuella elitkår har givit varandra draghjälp i karriärerna eller bekrigat varandra. Jämnåriga normaliens har ofta definierat sina intellektuella projekt i förhållande till varandra.[25] Normaliens ur olika generationer har på mångskiftande sätt varit förbundna med varandra. Denna väv av relationer, vänskaper och fiendskaper diskuteras sällan offentligt[26](vilket ibland gör det svårt för en utlänning att dechiffrera utspelen inom det franska intellektuella fältet), men dess betydelse för det franska intellektuella livet blir uppenbar så snart man går till memoarer och den biografiska litteraturen. Följande upplysningar om Michel Foucaults levnadsbana (sidangivelserna nedan hänvisar till Didier Eribons biografi från 1989) illustrerar hur relationerna till andra normaliens fungerar som ett "socialt kapital" i Bourdieus mening, som kan mobiliseras i samband med den akademiska karriärens brytpunkter.

När Foucault nitton år gammal, efter ett första misslyckat försök att vinna tillträde till École normale supérieure, lämnat hemstaden Poitiers hösten 1945 för att preparera sig ytterligare vid lycée Henri-IV i Paris, fick han Jean Hyppolite som filosofilärare (pp. 34-36). Hyppolite, normalien av årgång 1925 (här och i det följande avser årtalet antagningsdatum till École normale supérieure, rue d'Ulm), utlade den tolkning av Hegels Phänomenologie des Geistes som under kommande år - Hyppolites avhandling publicerades 1947 - skulle få avsevärd betydelse för fransk filosofi. När Foucault åter 1946, och den här gången med framgång, underkastades inträdesprövningen till École normale supérieure, fungerade som censor den i sådana sammanhang fruktade vetenskapsfilosofen Georges Canguilhem, normalien ur 1924 års kull (pp. 41f). Vid ENS knöt Foucault nära vänskapsband med framför andra filosofen Louis Althusser, som från och med 1948 fungerade som caïman, det vill säga som ansvarig för att drilla ENS-eleverna inför agrégation -examen i filosofi (p. 50 et passim). Foucault tillhörde också de trognaste åhörarna till filosofen och psykologen Merleau-Pontys (ENS 1926) föreläsningar;under den tid, 1947-48, då Merleau-Ponty föreläste vid ENS var detta det enda ställe i Paris där man kunde höra honom (pp. 49f). Foucault studerade dessutom psykologi vid Sorbonne, med psykologen Daniel Lagache (ENS 1924) som lärare och handledare (pp. 61f). Efter att ha kuggats i första försöket att avlägga agrégation -examen i filosofi klarade han sig genom nålsögat år 1951; i juryn satt sociologen Georges Davy (den gamle durkheimianen, ENS 1905), Hyppolite samt Canguilhem (p. 56). Nästa steg i karriären skulle normalt ha varit en tjänst som gymnasielärare, ett öde som Foucault önskade bli förskonad från, varför han sökte upp Canguilhem som ordnade en doktorandtjänst vid Fondation Thiers (p. 57). Året därpå, 1952, fick han efter ett ingripande från Althussers vän filosofen Jules Vuillemin (ENS 1939) en tjänst som assistent vid universitetet i Lille (pp. 82f, 153-155). Samtidigt undervisade Foucault - på Althussers uppdrag - i psykologi vid ENS, där han blev ledargestalt för en krets av unga kommunistiska normaliens (bland dem Jean-Claude Passeron) (pp. 70ff). Det var också Althusser som till Foucault förmedlade uppdraget från förlaget P.U.F. att skriva den bok om sinnessjukdom och personlighet som skulle bli den senares första publicerade verk (p. 90). En äldre normalien , den välrenommerade mytforskaren Georges Dumézil, installerad vid Collège de France sedan 1949, som genom hörsägen fått veta att Foucault var en begåvad ung normalien, ordnade så att denne under senare hälften av femtiotalet fick tjänsten som fransk lektor först i Uppsala, därefter i Warszawa (pp. 95, 111). Under dessa år färdigställde Foucault sin avhandling om Folie et déraison, och Dumézil följde noga manuskriptets framväxt (p. 108). Även Althusser var en av de första att läsa manuskriptet och han lånade ut det till Vuillemin (p. 153). Canguilhem accepterade att fungera som directeur för huvudavhandlingen, och Hyppolite åtog sig att vara directeur för den kompletterande avhandlingen (en kommenterad översättning av Kants Anthropologie ) (pp. 125f). Vid disputationen 1961 satt Canguilhem och Lagache tillsammans med en tredje gammal normalien, Henri Gouhier, i betygsnämnden för huvudavhandlingen (p. 133). Därefter var Foucault formellt behörig till en tjänst som ordinarie professor. Han rekryterades av Vuillemin, som (uppbackad av Merleau-Ponty;senare skulle Vuillemin överta Merleau-Pontys stol vid Collège de France) tilldelats en stol vid fakulteten i Clermont-Ferrand och där samlade unga briljanta filosofer kring sig (pp. 151ff). Foucault övervägde 1965 att söka en tjänst vid Sorbonne, därtill uppmanad av Georges Gurvitch, som dock hade en svag ställning inom Sorbonne-kollegiet (Gurvitch var inte normalien, vi återkommer till den saken nedan i behandlingen av sociologins fält), och Canguilhem avrådde Foucault från att kandidera (p. 168). Ett par år senare bad Canguilhem sin vän Raymond Aron (ENS 1924) att försöka ordna en stol vid Sorbonne åt Foucault; därav blev dock intet, och Aron tog reda på att en annan tänkbar möjlighet, en stol vid sjätte sektionen av École pratique, vore mindre lycklig eftersom en sådan placering skulle kunna bli ett hinder för Foucaults väg till Collège de France, där den femte, religionsvetenskapliga sektionen hade starka vänner (pp. 209f). 1969 rekryterades Foucault (på Canguilhems förslag) till det nystartade Vincennes-universitetet, där han - ungefär som Vuillemin i Clermont-Ferrand tio år tidigare - samlade unga medarbetare kring sig, bland dem flera av Althussers och Lacans elever från ENS (pp. 213ff). Den allra mest prestigefyllda akademiska positionen var en professur vid Collège de France. Foucaults vänner Hyppolite och Vuillemin, som sedan början av sextiotalet hade stolar där, hade länge, med stöd av Dumézil, verkat för att Foucault skulle väljas in vid Collège de France (p. 157), vilket lyckades i november 1969, då professorskollegiet (Vuillemin höll anförandet till förmån för Foucaults kandidatur) röstade för att han skulle överta stolen efter Hyppolite, sin gamle filosofilärare från Henri-IV (pp. 226-232). I sin tur verkade Foucault för att Bourdieu (ENS 1950) skulle väljas in vid Collège de France.

Dessa noteringar om etapper i Foucaults institutionella karriär skall inte läsas som anklagelser för vänskapskorruption- vänskapsbanden var invävda i intellektuella och vetenskapliga projekt som de inblandade sannolikt ärligen trodde på. Jag har blott velat illustrera hur väl placerad den lilla hårt selekterade skaran av normaliens varit i den franska intellektuella och akademiska världen. De har haft enastående goda möjligheter att kontrollera inte bara spelet inom de intellektuella och akademiska fälten utan även reproduktionen av den intellektuella eliten.

Några ord bör sägas om rekryteringen till École normale supérieure. Det var ingen utpräglad överklasskola. Visserligen fanns bland eleverna få barn till arbetare och bönder, men i synnerhet andelen söner till lärare var anmärkningsvärt stor. Under tredje republiken hade i genomsnitt var tredje elev varit lärarbarn. Var femte elev var under samma period son till folkskollärare; folkskollärarbarnen utgjorde vid denna tid den mest månghövdade och homogena gruppen bland ENS-eleverna, och över huvud taget var barnen till statstjänstemän i blygsam ställning väl representerade. Skolan var med andra ord en väg för social uppstigning, vilket är viktigt med tanke på att alternativa vägar - särskilt till högre offentliga ämbeten - synes ha varit mindre öppna för medelklasserna.[27]

Sådana var förhållandena alltjämt under den period, första hälften av femtiotalet, när Bourdieu var elev vid skolan. Inom parentes kan tilläggas, att den därefter i flera avseenden förlorat sin privilegierade ställning. I takt med att andelen studerande från högre sociala skikt ökade förlorade skolan delvis sin karaktär av uppstigningsväg för medelklassernas studiebegåvningar (därmed urholkades givetvis även den traditionella funktionen hos la khâgne ). Vidare har den förlorat sin ställning på toppen av elitskolornas prestigehierarki. Det har främst att göra med att en annan av les grandes écoles, nämligen ENA (École nationale d'administration), seglat upp till en obestridd tätposition. Ett indicium på att ENA erövrat en dominerande position är att åtskilliga elever från École normale supérieure, rue d'Ulm i dag efter avslutade studier påbörjar ännu en utbildning, vid ENA, varigenom de skaffar sig en inträdesbiljett till de mest uppsatta positionerna inom ämbetsmannavärlden, de politiska fälten etc.[28]

Det finns fler faktorer som förklarar att École normale supérieure, rue d'Ulm, tappat i betydelse. De akademiska karriärvägarna har blivit mindre framkomliga och lockande (den växande andelen yngre akademiker innebär minskade utsikter till professur), samtidigt som de expanderande marknaderna för massmediaintellektuella, möjligheterna att arbeta för olika slags utredningsinstitut etc, medfört att tunga akademiska investeringar inte längre är lika obligatoriska.

Till sist har den humanistiska sektionen vid École normale supérieure förlorat en del av sin ställning på grund av att filosofin inte längre intar en obestridd position på disciplinhierarkins krön. I hela det franska utbildningsväsendet har de klassiska studieinriktningarna minskat både i omfattning och betydelse. Matematiken har numer ersatt latinet som det franska gymnasiets främsta selektionsinstrument [29].

Hinsides agrégationen

Vi börjar nu närma oss slutet av beskrivningen av den utbildningsbana - gymnasiets filosofiklass, la khâgne, École normale supérieure vid rue d'Ulm - som varit typisk för toppskiktet bland franska universitetsintellektuella inom det humanistiska fältet. Nästa etapp var agrégation i filosofi.

Det var inte många som passerade detta nålsöga. Några tiotal kandidater (antalet varierade från år till år) godkändes vid de årliga concours d'agrégation i filosofi. Eleverna från École normale supérieure har lyckats väl i denna nationella tävlan, antingen man räknar det totala antalet normaliens som klarat sin agrégation eller ser till deras placering på rankinglistan. Vi kan som extremt exempel välja året 1950 - det år då Bourdieu antogs som elev - som var ett ovanligt gott år för les normaliens : i 1950 års agrégation des lettres erövrade de 16 av de totalt 27 platserna, och besatte samtliga de 12 främsta platserna.[30]

En avlagd agrégation -examen var förutsättningen för en karriär inom den franska universitetsvärlden. Primus hade genast chans till universitetslärartjänst i Paris. De som placerade sig därnäst på rankingskalan kunde räkna med en tjänst vid något provinsuniversitet (och efter ett antal år i förvisning söka en tjänst vid parisuniversitetet). Övriga, det stora flertalet, blev gymnasielärare; gymnasierna och universiteten ingick i samma organisation, och det var vanligt att universitetslärare började sin yrkesbana som gymnasielärare.

Eftersom vi här intresserar oss för de sociala förutsättningarna för Bourdieus projekt, bör tilläggas, att agrégation i filosofi under större delen av nittonhundratalet - från durkheimianernas framträdande och fram till sextiotalet - var den modala utbildningsbakgrunden för i stort sett alla ledande franska universitetssociologer. Detta är givetvis en viktig betingelse för det i Frankrike ständigt lika problematiska förhållandet mellan filosofi och sociologi. Mer därom nedan.

Trots en viss nedgång var fortfarande efter andra världskriget normaliens väl representerade inom den franska högre utbildningen. De utgjorde år 1946 alltjämt 44 % av universitetsprofessorerna i humaniora vid Sorbonne. Vid provinsuniversiteten besatte de 34 % av professurerna.[31]

Existentialismen, fenomenologin, marxismen

Vilket var nu det fält av möjligheter som bredde ut sig för den generation av unga män som för fyra decennier sedan var elever vid École normale supérieure, rue d'Ulm?

Vi kan lämna den dominerande universitetsfilosofin - främst spiritualistiska riktningar och nykantianism - åsido. Gräddan bland de unga blivande filosofer som formades vid École normale supérieure var preparerade för att skapa sina egna projekt och hade inte mycket till övers för det slag av filosofi som lärdes ut vid Sorbonne och i skolornas filosofiundervisning. Det var helt andra positioner som framstod som alternativ för det yngsta filosofiska avantgardet. Som vi sett exempel på erbjöd också normaliens -miljön unika möjligheter att komma i kontakt med de nyaste strömningarna.

Först och främst måste existentialismen nämnas. Existentialismen och den existentialistiska receptionen av fenomenologin representerade under femtiotalet den dominerande polen inom det intellektuella fältet.

Inte minst i khâgne -miljöerna utgjorde Jean-Paul Sartre den ständiga referensen och framstod som modellen för den fulländade intellektuelle. Vid École normale supérieure, rue d'Ulm var situationen visserligen en annan, såtillvida att man, har Bourdieu och andra berättat, gärna gav uttryck för åsikten att Sartre var en nolla men att Heidegger var väl värd att läsas[32]. Modellen Sartre dominerade inte desto mindre hos den bredare intellektuella publiken, inklusive les khâgneux, och utövade en avsevärd dominans även över dem som inte accepterade hans filosofi. [33]

Existentialisterna var långtifrån numerärt dominerande inom filosofkåren, men framstod lika fullt för Bourdieus generationskamrater som socialt dominerande. Sartre representerade inom det intellektuella fältet den exemplariska personligheten, gentemot vilken man måste definiera sig. Var och en som kände sig kallad att bli filosof eller intellektuell tvangs förhålla sig till modellen Sartre, om så för att ta avstånd.

För dem som tog avstånd från existentialismen öppnade sig olika möjligheter. En möjlighet var att gå till källorna bakom Sartre: man kunde - vilket som nämnts var vanligt vid École normale supérieure - hylla Heidegger[34]. Man kunde också hämta stöd hos Husserl och dennes plädering för den sorgfälliga beskrivningen och avståndstagande från de metafysiska utflykterna. Att ge sig in i fenomenologin kunde således vara ett sätt att mot Sartre spela ut dennes läromästare, en ad fontes -strategi som alltid brukar tilltala unga ambitiösa heterodoxa intellektuella.

Marxismen - eller snarare kommunismen - spelade stor roll vid ENS under de år vi här behandlar.[35]Det franska kommunistpartiets exempellösa framgångar omedelbart efter andra världskriget (över 25 procent av rösterna) präglade inte bara det politiska utan även det intellektuella livet i Frankrike. Emmanuel Le Roy Ladurie (Foucaults skolkamrat från Henri-IV) blev tämligen omgående efter det att han antagits till ENS 1949 sekreterare för skolans kommunistiska cell, och utövade enligt samstämmiga vittnesbörder en inkvisitorisk makt över skolkamraterna. Allra viktigast blev dock Althussers inflytande. Denne hade antagits som elev redan 1939 men inkallades och tillbringade kriget i tyskt fångläger, och när han återvände till skolan och klarat av sin agrégation 1948 blev han utnämnd till caïman (det vill säga anförtrodd uppgiften att träna eleverna inför agrégation -examen), en funktion som han skulle hålla fast vid trots erbjudanden om universitetslärartjänster[36]. Samma år blev han medlem av kommunistpartiet (som ung hade han varit glödande katolik[37]) och förblev under många år en nyckelfigur inom PCF-miljön vid ENS[38].

Somliga normaliens höll en viss distans till partiet. Bourdieu, som aldrig var partimedlem, bildade tillsammans med Derrida ett slags tredjeståndpunkt-förening (det vill säga ett utrymme för dem som varken ville vara kommunister eller gaullister). Foucault umgicks redan under sitt första år vid skolan med tankar på att ansluta sig till partiet, men hans säregna anti-kollektivistiska hållning - han kunde tänka sig att gå med i partiet men vägrade bli medlem av studentfackföreningen - förhindrade detta fram till år 1950. Under första hälften av femtiotalet, då Foucault undervisade i psykologi vid ENS, samlade han kring sig ett liten krets av kommunistiska lärjungar med en mjukare framtoning än den officiella PCF-linjen (i denna så kallade "folklore-grupp" ingick bland andra Paul Veyne och Jean-Claude Passeron). Foucault lämnade partiet 1953, och när han lämnade Frankrike för att flytta till Uppsala 1955 hade han övergivit marxismen (vilket inte hindrade att han förblev nära vän till Althusser).[39]

Det bör poängteras, att det var kommunismen och de politiska ställningstagandena, snarare än marxismen som vetenskapligt program som präglade studerandemiljön vid École normale supérieure fortfarande under de år då Bourdieu var elev.[40]Det dedicerade teoretiska projekt som skulle ta form kring Althusser utvecklades senare (och blev bekant för en bredare publik först 1965 i och med publiceringen av Pour Marx och Lire le Capital).

Det förefaller, sammanfattningsvis, som om den generation som läste vid École normale supérieure under slutet av fyrtio- eller början av femtiotalet, det vill säga Foucaults och Bourdieus generation, hade att inrätta sig inom ett "epistemologiskt rum"[41]strukturerat av två axlar, marxismen och fenomenologin. Låt oss förena marxism och fenomenologi, löd ett vanligt fältrop bland tongivande avantgarde-filosofer under femtiotalet och det tidiga sextiotalet[42]. Den yngre generation vi här talar om kan inte ha varit opåverkade av detta tidens stora projekt, och de skulle, på olika sätt, ägna sina livsverk åt att spränga marxismens och fenomenologins ramar.

Allra viktigast för Bourdieu och en krets av likasinnade som redan under studieåren var disponerade att söka sig bort från både den spiritualistiska universitetsfilosofin och existentialismen, och som så småningom även kom att misstro försöken att förena marxism och fenomenologi, blev den franska historiska epistemologins tradition.

Den historiska epistemologins tradition

En av dessa likasinnade var den några år äldre Michel Foucault, som formulerat tesen att fransk filosofi präglas av en huvudmotsättning mellan subjektsfilosofi och begreppsfilosofi. Låt oss citera en passage ur Revue de métaphysique et de morale 1985 (temanumret om Georges Canguilhem). Foucault skriver:

"Utan att bortse från de motsättningar som på senare år och alltsedan krigsslutet ställt marxister mot icke-marxister, freudianer mot icke-freudianer, disciplinspecialister mot filosofer, dem som är verksamma inom universitetet mot dem som är verksamma utanför universitetet, teoretiker mot politiker, tycks det mig ändå som kunde man finna en annan skiljelinje som skär tvärs över alla dessa motsättningar. Det är den som åtskiljer en erfarenhetsfilosofi, meningsfilosofi, subjektsfilosofi från en vetandefilosofi, rationalitetsfilosofi, begreppsfilosofi; å ena sidan härstamningen från Sartre och Merleau-Ponty, å andra sidan härstamningen från Cavaillès, Bachelard, Koyré och Canguilhem. Denna klyvning går utan tvivel längre tillbaka och dess spår kan återfinnas under hela 1800-talet: Bergson och Poincaré, Lachelier och Couturat, Main de Biran och Comte. Men klyvningen konstituerades under 1900-talet såtillvida att det var via den som den franska receptionen av fenomenologin ägde rum." [43]

Foucaults uppdelning av fransk filosofi i "subjektsfilosofi" och "begreppsfilosofi" var givetvis en partsinlaga. Han räknade sig till det senare lägret, som han ville skänka en genealogi, och det är inte troligt att alla hans motståndare blev förtjusta över att buntas samman under rubriken "philosophie du sujet".

Ändå tror jag att motställningen säger något om den faktiska utvecklingen inom fransk filosofi, åtminstone sådan denna avtecknade sig för Foucault, Bourdieu och andra som intog en likartad position i början av sina vetenskapliga banor. För dem tedde sig såväl den officiella spiritualistiska universitetsfilosofin (både de bergsonska och de nykantianska varianterna) som Sartres existentialism som oacceptabel "subjektsfilosofi", det vill säga som arvtagare till en cartesiansk tradition där den mänskliga subjektiviteten placeras i högsätet. I stället sökte de sig till en annan rationalistisk tradition som snarare utgått från cartesianernas vedersakare Leibniz och Spinoza. Jag avser den tradition inom naturvetenskapernas och matematikens filosofi som i Frankrike brukar benämnas den "historiska epistemologin", med namn som Bachelard, Canguilhem, Cavaillès. Innan vi går vidare bör några bibliografiska upplysningar infogas.

Gaston Bachelards (1884-1962) författarskap ägnades framför allt fysikens, i någon mån kemins, biologins och matematikens filosofi. De grundläggande teserna formulerades redan i avhandlingen Essai sur la connaissance approchée (1928). Sedan följde bl.a. Le nouvel esprit scientifique (1934), La formation de l'esprit scientifique (1938), La philosophie du non (1940), Le rationalisme appliqué (1940), L'activité rationaliste de la physique contemporaine (1951), Le matérialisme rationnel (1953). Han skrev dessutom en rad inflytelserika verk om poetiska bilder. Några av Bachelards epistemologiska teser kan sammanfattas så här: vetenskapsfilosofin måste underordnas (natur)vetenskapernas egen utveckling; naturvetenskaperna utvecklas i kamp mot fel <erreurs > och hinder <obstacles >, främst det vardagliga tänkandets realistiska och substantialistiska föreställningar; det vetenskapliga objektet är inte givet utan konstruerat, som ett system av relationer.

Samma tänkande återfinner vi hos Georges Canguilhem (1904 -), som räknar sig som Bachelards lärjunge[44]och främst arbetat med biologins och medicinens historia och filosofi. Efter studietiden vid École normale supérieure - samma årskull, antagna 1924, som Sartre, Aron och Nizan[45]- var Canguilhem verksam som lärare vid fakulteten i Strasbourg, där han 1943 lade fram sin avhandling i medicin, en historisk studie av den medicinska filosofins sätt att handskas med begreppen normalitet och patologi[46]. Från och med 1955 var han verksam i Paris. Ganguilhems författarskap omfattar ytterligare några medicin- och fysiologihistoriska arbeten[47], två filosofihistoriska verk, även de till största delen behandlande biologins och medicinens historia [48], samt ett stort antal artiklar.

Jean Cavaillès (1903-1944), som arbetade med matematikens och logikens historia och filosofi, har haft ett inflytande som vida överstiger den blygsamma omfattningen av hans publicerade skrifter. Cavaillès läste vid École normale supérieure i mitten av tjugotalet, var väl förtrogen med tysk matematik och filosofi, medverkade vid utgivandet av brevväxlingen mellan Cantor och Dedekind[49], och försvarade 1937 en nyskapande avhandling om mängdlärans problem och frågan om matematikens grund[50]. Därutöver publicerade han ett tiotal artiklar, innan slutet framför en tysk exekutionspluton i andra världskrigets slutfas[51], efter legendariska bedrifter i motståndsrörelsen. Två postuma arbeten publicerades 1947.[52]Utöver dessa skrifter i logiska och matematiska ämnen finns fyra artiklar från trettiotalets första hälft om samtida politiska och religiösa rörelser i Tyskland. Det är hela författarskapet.

Fler namn kunde räknas till den historiska epistemologin. På våra breddgrader torde Alexandre Koyré [53](1892-1964) vara mest bekant för From the Closed World to the Infinite Universe (1957, fransk utgåva 1962), för att ha myntat uttryck som "den vetenskapliga revolutionen" och för att ha inspirerat Thomas Kuhns författarskap. Koyré betraktade sig inte som filosof utan som religions- och (natur)vetenskapshistoriker. Hans författarskap och undervisning hade som en genomgående ambition att påvisa att varje epoks vetenskap (fysik, astronomi, matematik) är oupplösligt sammanvävd med samtida filosofiska, metafysiska och religiösa doktriner. Han har också betytt mycket för att befästa uppfattningen - som han delade med Bachelard - att vetenskapernas utveckling skall förstås som ett historiskt förlopp, präglat av misstag och diskontinuiteter[54].

Bland Koyrés föregångare kan nämnas Pierre Duhem (1861-1916), vars främsta verksamhetsfält var naturvetenskapernas och filosofins historia under medeltiden, särskilt fysikens och kosmologiernas utveckling. Hans magnum opus var tiobandsverket Le système du monde om naturvetenskapernas historia från antiken till renässansen. Duhem var en utpräglad anti-empirist, en företrädare för den åsikt som går igen hos de redan nämnda filosoferna, att "fakta aldrig är nog".

Ytterligare namn kunde räknas in bland den moderna franska historiska epistemologins fäder eller farfäder. Om vi ville teckna stamträdet borde vi beakta Henri Poincarés och Léon Brunschwicgs vetenskapsfilosofi, filosofi- och matematikhistorikern Louis Couturat, med flera företrädare för en anti-cartesiansk rationalism. Men då avlägsnar vi oss från vissa centrala teman hos Bachelard, Cavaillès och Canguilhem (så närde exempelvis Poincaré en tro på kunskapens kontinuitet mot vilken hans efterföljare gjorde uppror).

Om inte annat sägs är det trojkan Bachelard, Cavaillès och Canguilhem som i det följande avses med hänvisningarna till "den historiska epistemologin". Jag skall längre fram i denna bok karaktärisera deras insatser (kapitel IV) och försöka visa att Bourdieus sociologi är impregnerad med ett besläktat tänkande (kapitel V).

"Den epistemologiska fraktionen"

Låt oss nu åter färdas fram i tiden till den period under femtio- och sextiotalen då Bourdieus projekt konstituerades.

Åtminstone en utomstående betraktare har lätt att identifiera en gemensam tankestil hos en grupp tänkare, för vilka Georges Canguilhem efter hand kom att framstå som en samlande gestalt. Låt oss kalla dem den epistemologiska fraktionen inom den franska filosofins fält. Utöver Bourdieu avser jag Jules Vuillemin, Michel Foucault, Michel Serres, Jean-Claude Pariente, m.fl. Även Louis Althusser och hans lierade kan räknas hit.

Samtliga dessa hade en bakgrund som normaliens under senare hälften av fyrtiotalet eller första hälften av femtiotalet, samtliga var agrégés de philosophie, samtliga drogs (åtminstone i början av sin bana, Serres och Foucault gick sedan som bekant sina egna vägar) till den franska historiska vetenskapsfilosofiska tradition för vilken Canguilhem vid denna tid framstod som den mest etablerade företrädaren.

Canguilhems betydelse som centralgestalt förefaller ha varit avsevärd. För att återigen citera Foucault: "Om ni inte tar hänsyn till Canguilhem förstår ni inte mycket av hela raden av diskussioner bland franska marxister; ni förstår inte heller det som utmärker sociologer som Bourdieu, Castel, Passeron, och hur dessa präglat det sociologiska fältet; ni saknar en hel aspekt av det teoretiska arbete som utfördes av psykoanalytikerna och i synnerhet lacanianerna. Dessutom är det i hela den diskussion som föregick och följde efter 68-rörelsen lätt att återfinna dem som mer eller mindre på avstånd formats av Canguilhem."[55]

Om Canguilhems sociala betydelse vittnar att han var Inspecteur Général [56]. De yngre männen inom den epistemologiska fraktionen representerade heterodoxa, marginella positioner, och Canguilhem kunde vid behov föra deras talan från en synnerligen central position inom det universitetsfilosofiska etablissemanget.

Dessutom tycks Canguilhem ha tjänat som modell för yngre filosofer som tog avstånd från existentialismen och över huvud taget från det lösliga sysslandet med de stora frågorna, och i stället sökte sig till en sträng filosofi, ägnad avgränsade och väldefinierade problem.[57]Canguilhems bidrag till medicinens filosofi torde ha framstått som exemplariska.

Och inte minst viktigt: Canguilhem var normalien. Var och en som inte var normalien var, oavsett hur mycket erkännande och respekt han tillvann sig, dömd till en på sätt och vis marginell position inom det franska filosofiska fältet. [58]Andra framträdande representanter för den franska historiska epistemologins tradition, som Gaston Bachelard eller Alexandre Koyré, kunde redan av detta skäl knappast fylla funktionen som ledare för en skara av unga normaliens. Jean Cavaillès, som däremot i högsta grad var normalien, hade kanske kunnat göra det om han överlevt ockupationen.

Det som nu sagts om Canguilhems sociala position och hans betydelse som modell, skall inte förleda oss till att övervärdera hans roll som lärare i mer egentlig mening. Han fick sin tjänst vid Sorbonne och började föreläsa vid l'Institut d'Histoire des Sciences vid rue du Four; först 1955[59], samma år som Foucault for till Sverige och Bourdieu till Algeriet (innan dess hade Canguilhem haft sin tjänst vid fakulteten i Strasbourg). Canguilhems direkta inflytande över Foucaults tidiga arbeten har sannolikt vanligen övervärderats (inte minst på grund av att den senare gärna utpekat den förre som sin lärare): i själva verket tycks Foucault när han började sitt avhandlingsarbete knappast ha läst Canguilhems skrifter[60]. Canguilhem fungerade som patron när Foucault 1961 lade fram avhandlingen om Folie et déraison, men läste manuskriptet först när det var färdigt och Foucault lär ha struntat i hans ändringsförslag.[61]Det var heller inte, som ofta antagits, Canguilhem som till sin serie "Galien" på förlaget P.U.F "beställde" Foucaults Naissance de la clinique, publicerad 1963; det var författaren själv som när manuskriptet var färdigställt föreslog Canguilhem detta arrangemang[62]. Bourdieu odlade visserligen under studietiden intressen (biologi och psykosomatisk medicin) som anslöt till Canguilhems och den unge Foucaults specialiteter och Canguilhem var den tilltänkte patronen för Bourdieus avhandlingsplaner, men den senare hävdar att han aldrig följde Canguilhems föreläsningar och det är onekligen svårt att skönja några direkta inflytanden från Canguilhem i hans tidiga skrifter.

Snarare var det så att Canguilhem med början ungefär 1955, då han installerade sig i Paris, och sedan under hela sextiotalet alltmer kom att framstå som ett i institutionellt och vetenskapligt avseende "tungt" namn. Inom det filosofiska fältet fungerade hans namn kort sagt som en motvikt och motpol[63]till Sartre. En hel generation av yngre filosofer och forskare [64]- av vilka de flesta börjat sin bana utan att vara särskilt påverkade av just Canguilhem och åtskilliga senare skulle komma att utvecklas i helt annan riktning - som under denna period delade ambitionen att bryta sig ur medvetandefilosofins herravälde kunde på olika sätt åberopa Canguilhems position och auktoritet [65].

Det var givetvis inte enbart fråga om ett socialt spel. Canguilhems stringenta vetenskapsfilosofi framstod säkerligen för många som mönstergill, utan att för den skull ha varit i egentlig mening mönsterbildande: redan innan Canguilhem erövrat sin ledarposition hade den generation vi här behandlar börjat leta sig fram i liknande riktning. Deras startpunkt var förmodligen sällan den historiska epistemologin, låt vara att denna tradition säkerligen var närvarande: minnet av Cavaillès lär ha vårdats ömt vid skolan, Althusser uppmärksammade gärna sina elever på Canguilhems betydelse och Koyrés föreläsningar vid École pratique attraherade somliga normaliens. Ändå vore det förhastat att tro att de inslag i Foucaults eller Bourdieus projekt som ansluter till den historiska epistemologin skulle ha funnits färdigutbildade under studietiden. [66]Åtminstone vad gäller Foucault och Bourdieu förefaller det rimligt att anta att de (i likhet med så många av sina kurskamrater) under åren vid École normale supérieure rört sig inom det ovan nämnda kraftfältet mellan marxism och fenomenologi, och att den historiska epistemologin fick avgörande betydelse för dem först under loppet av sextiotalet.[67]

En utmanarposition

"Den epistemologiska fraktionen" hade också annat gemensamt: vänskapsband, arbetsgemenskaper.[68]Här skall jag bara, avslutningsvis, påtala det sociologiskt intressanta förhållandet att de, så långt jag kunnat kontrollera, hade jämförelsevis blygsamt socialt ursprung - "jämförelsevis" i förhållande till de födda akademikerna. Det är förmodligen i den riktningen vi har att söka en sociologisk förklaring till att de attraherades av den epistemologiska polen inom filosofins fält, med dess knytning till naturvetenskaperna och de specialiserade avgränsade problemen, långt från skol- och universitetsfilosofins stora eviga frågor.

Den historiska epistemologins tradition var länge marginell, eller snarare en utmanarposition, inom det franska filosofiska fältet. Alexandre Koyrés bana, liksom den behandling som två av hans läromästare, Pierre Duhem och Paul Tannery, utsattes för, är illustrativa exempel.

Trots ett växande internationellt anseende förblev Koyré en outsider i det franska akademiska livet. Han var av rysk härkomst och erhöll sin filosofiska utbildning i Tyskland, bl.a. av Husserl, samt i Paris vid den femte (den religionsvetenskapliga) sektionen av École pratique des hautes études. Han var under resten av sitt liv verksam vid den sistnämnda institutionen, där han sedan 1931 innehade en tjänst som directeur d'étude s vid femte sektionen. Efter andra världskriget knöts Koyré till den nybildade sjätte sektionen (ekonomiska och sociala vetenskaper), som samlade många tänkare med heterodoxa projekt ;Annales-kretsens insatser hade gjort att historievetenskapen framträdde som en utmanare till filosofin, och Koyré hade nära band till Annales-historikerna, i synnerhet till Lucien Febvre[69]. Koyré tillhörde även grundarna av tidskriften Critique , ett viktigt forum för diskussionen bland oppositionella yngre filosofer och en kanal för inflödet av tyskt tänkande. Han kandiderade vid två tillfällen utan framgång till Collège de France: 1931 till en stol i medeltidsfilosofi [70], och 1951 till en stol i "Histoire de la pensée scientifique". Under de sista tio åren av sitt liv delade han sin tid mellan Frankrike och USA.

Pierre Duhem föddes visserligen i välbeställd borgerlig miljö i Paris, men utan att egentligen vara förankrad i den: fadern, en affärsman med intressen i textilbranschen, var inflyttad och dog tidig. Som elev vid École normale supérieure, rue d'Ulm, i mitten av 1880-talet utmärkte sig Duhem genom monarkistiska och högerkatolska sympatier som svor mot den radikala republikanska anda som besjälade de flesta normaliens . Denna hållning kanske förklarar att han aldrig accepterades av det intellektuella Paris.[71]Den oortodoxa avhandling i matematisk fysik som den mycket unge Duhem försökte lägga fram 1884 underkändes.[72]Han förblev, också geografiskt, en marginaliserad figur, förvisad till provinsen (Bordeaux) och aldrig begåvad med den stol i Paris som han så hett åtrådde. En jesuitskoleprodukt som Duhem - med åren allt mer halsstarrigt reaktionär, anti-dreyfusard och motståndare till det sekulariserade republikanska utbildningssystemet - måste ha framstått som en omöjlig figur ur det nya republikanska Sorbonne-etablissemangets synvinkel. Det stora intresset för Duhems insatser är av sent datum. Hans efterlämnade papper blev liggande till slutet av femtiotalet innan någon på allvar intresserade sig för dem[73];sedan dess har intresset tilltagit (inte minst bland amerikanska vetenskapsteoretiker).[74];

En annan av Koyrés inspiratörer, vetenskapshistorikern Paul Tannery, förvägrades 1903 en professur vid Collège de France. Stolen gavs i stället till en positivist. Historien upprepade sig femtio år senare, 1951, när Koyré blev utkonkurrerad av Martial Guéroult. Även om den senare i andra avseenden stod nära den historiska epistemologins tradition, var han en militant motståndare till Koyrés sätt att historisera den filosofiska sanningen. I sin installationsföreläsning vid Collège de France formulerade Guéroult sin ståndpunkt: "vetenskapen som en uppsättning etablerade sanningar befinner sig utanför historien, eftersom sanningen (det matematiska teoremets, den fysikaliska teorins sanning) i sig är icke tidslig och icke historisk". Dessa två fall, behandlingen av Tannerys och Koyrés kandidaturer, har av historiskt orienterade vetenskapsfilosofer ofta anförts som skandalösa exempel på hur vetenskapshistorien trängts ut ur fransk filosofi. [75]

Från och med 60-talet öppnades portarna till Collège de France för några tänkare som vi här räknar till "den epistemologiska fraktionen": Vuillemin (1962), Foucault (1970) och Bourdieu (1982). Men vi skall hålla i minnet att den intellektuella glans som kringstrålar Collège de France inte motsvaras av samma mått av makt inom det akademiska konkurrensfältet. Om vi med akademisk makt avser förmåga att påverka den högre utbildningens och forskningens kursinnehåll, forskningsanslag, tjänstetillsättningar etc, så är en tjänst vid Collège de France inte automatiskt förenad med akademisk makt. Fram till slutet av sitt liv hade till och med en bland de intellektuella så uppburen tänkare som Foucault tämligen begränsad akademisk makt.

Den historiska epistemologins tradition var således länge i viktiga avseenden marginell i förhållande till de akademiska fälten, och i synnerhet i förhållande till filosofin, trots det intellektuella anseende som vissa bland dess representanter periodvis och inom trånga kretsar åtnjutit. Fortfarande under femtiotalet var den historiska epistemologin alls ingen framträdande strömning inom fransk filosofi.[76]Låt vara att den historiska epistemologin attraherade unga män som med tiden skulle vinna stort inflytande - såtillvida är Foucaults ovan citerade karaktäristik rimlig - men vid den tid vi här intresserar oss för utgjorde de ett avantgarde, inte en dominerande skola.

Dessa unga filosofer var som regel inte barn av den parisiska storbourgeoisin eller de parisiska ämbetsmanna- eller professorsdynastierna. De stammade från provinsen och /eller från medelklasserna eller de folkliga klasserna, och kände sig uppenbarligen främmande för de filosofiska strömningar som dominerade bland dem som fötts in i den parisiska intellektuella världen.[77]Detsamma gällde för de tre filosofer av äldre årgång som är av störst intresse när vi diskuterar de epistemologiska inslagen i Bourdieus sociologi.

Georges Canguilhem stammade från provinsen, från Castelnaudary i sydöstra Frankrike. Fortfarande i dag, i framskriden ålder, bevarar han ett dialektalt uttal: han uttalar sitt eget efternamn utan hörbart l, medan parisarna uttalar l'et.

Även Gaston Bachelard[78]lär hela sitt liv ha behållit sin nordfranska dialekt. Han växte upp i Champagne, föräldrarna hade en liten tidnings- och tobaksbutik i Bar-sur-Aube (det cirkulerar även en uppgift om att fadern var skomakare[79]). Såväl detta blygsamma sociala och geografiska ursprung som hans sena start i den akademiska världen gjorde honom till en extraordinär figur bland ledande franska universitetsmän; : han arbetade tio år som posttjänsteman, blev först när han närmade sig fyrtioårsåldern agrégé i filosofi (1922), och var, som han i efterhand uttryckt saken[80], fysik- och kemilärare i ett gudsförgätet gymnasium i provinsen när han fem år senare lade han fram sin avhandling. Den prisbelönades av franska Akademien och det berättas[81]att Bachelard i parisiska studentkretsar framstod som modellen för en folkets son som lyckats göra sig gällande. Vid 46 års ålder, 1930, påbörjade han sin egentliga akademiska karriär med en filosofilärartjänst i Dijon. Ytterligare tio år senare tillträdde han professuren i Histoire et philosophie des sciences vid Sorbonne och blev ledare för l'Institut d'histoire des sciences. Först under femtiotalet blev han en i den bredare offentligheten erkänd tänkare, 1955 invald i L'Académie des Sciences morales et politiques och 1961 tilldelad le Grand Prix National des Lettres. I dag är han inlemmad bland det officiella Frankrikes andliga heroer (i tunnelbanestationen Cluny-La Sorbonne i Paris finns hans namnteckning i takets mosaikinläggning).

Också Jean Cavaillès[82]stammade från provinsen. Under uppväxten flyttade familjen runt till olika orter i sydfrankrike, fadern var geografilärare vid militärhögskolor.

Fortfarande i dag representerar den historiska epistemologins tradition - trots sitt intellektuella renommé och trots att i synnerhet Bachelards La formation de l'esprit scientifique är en mycket använd grundbok i filosofiundervisningen - ingen dominerande position inom den franska universitetsfilosofin. I skolans filosofiundervisning tycks dess ställning ha försvagats under de senaste decennierna. [83]

Utträdet ur filosofin

Det här antydda mönstret i fråga om social och geografisk härkomst och sociala banor vore värd en egen undersökning, och jag vill inte dra för stora växlar på ett magert material[84]. Vi nöjer oss med att fastslå att Bourdieus situation inte var unik, låt vara att hans bana, från en bondby i Béarn till Collège de France och positionen som sitt lands dominerande sociolog, beskrivit en extrem lutning. Fler unga filosofer med högt ställda ambitioner men utan särskilt mycket kulturellt kapital i arv eller på annat sätt av udda karaktär[85]torde ha känt sig främmande för de dominerande strömningarna inom den parisiska filosofiska världen, såväl den intellektuellt dominerande polen, dvs. existentialismen, som den institutionellt dominerande, den spiritualistiska filosofi som lärdes ut vid Sorbonne och i gymnasierna. De erfor motvilja mot filosofier med totalitetsanspråk och filosofer med anspråk på att ha svar på allt och ansvar för allt, och drevs i stället åt andra håll. Bourdieu har vittnat om betydelsen av de alternativ som erbjöds, såsom tidskriften Critique - ett andningshål för heterodoxa filosofiska strömningar och ett fönster mot den tyska filosofin - eller Eric Weils och Alexandre Koyrés föreläsningar vid École pratique des hautes études, där ett annat, mer hantverksmässigt sätt att handskas med filosofiska texter demonstrerades.[86]I stället för de stora frågorna om människans existens och väsen drogs de till studiet av det avgränsade, partikulära och till forskningsobjekt som dittills varit nedvärderade inom det franska filosofiska fältet. Foucaults många uttalanden i intervjuer och på annat håll om vikten av att syssla med det avgränsade och partikulära[87]bör nog förstås mot bakgrund av uppgörelsen med existentialisternas och andras förkärlek för de stora eviga frågorna. I kampen mot existentialisternas variant av engagemangsmoral kunde hjälten från motståndsrörelsen, Jean Cavaillès, fungera som ett föredöme: denne strängt specialiserade forskare som förstod sig själv som spinozist[88]- han ville fördriva varje cogito ur den matematiska teorin - visade under ockupationsåren i praktisk handling prov på moraliskt engagemang av sällsynt halt[89]. "Det går inte att tala om honom utan att känna en viss skam, ty om man överlevt honom beror det på att man gjorde mindre än han"[90], som Canguilhem uttryckt saken i ett minnestal.

Den epistemologiska fraktionen drevs med andra ord mot en omvändning av det filosofiska fältets värdehierarkier. Allmänna och ahistoriska filosofiska problemställningar, ämnen som betraktas som värdiga en grande thèse, skulle få stryka på foten för ämnen - historiska undersökningar, naturvetenskapsfilosofi, samhällsvetenskap, arkivgenomgångar - vilka brukade förknippas med det mer anspråkslösa hantverksmässiga kunnande som vanligen redovisades i den kompletterande avhandlingen, la petite thèse. Foucaults disputation var, som Bourdieu påpekat[91], ett paradigmatiskt exempel på denna revolution: ämnet för huvudavhandlingen Folie et déraison [92]skulle normalt ha betraktats som hörande till en specialdisciplin, långt från de stora frågor som förutsattes tillhöra filosofernas hjärteangelägenheter. Men när Foucault 1961 försvarade sina avhandlingar bestod betygsnämnden för huvudavhandlingen utöver ordföranden filosofihistorikern Gouhier av två specialister, biologi- och medicinhistorikern Canguilhem och psykologen Lagache, medan den akademiske centralfiguren Hyppolite (patron för en rad betydande avhandlingar, på tur att tilldelas en stol vid Collège de France) satt i betygsnämnden för den kompletterande avhandlingen (en hittills opublicerad kommenterad översättning av Kants Anthropologie).[93]

Liknande reaktioner mot filosofins dominans förekom bland fler författare än de här nämnda. År 1965 utkom stridsskrift en Sagesse et illusions de la philosophie. Författaren, Jean Piaget, brukar som bekant i vårt land läsas genom den amerikanska utvecklingspsykologins brillor, men han var lierad med och lämnade betydande bidrag till den samtida epistemologin (även om han inte delade det historiska perpektivet hos den trängre krets jag här valt att ge namnet "den historiska epistemologin"). Piagets ärende framgick redan av bokens titel: att karaktärisera filosofins "visdom" och kritisera dess "illusioner". Filosofin utgör en "visdom" <sagesse >, som är oundgänglig för mänsklig verksamhet men som icke leder fram till vetande och kunskap <savoir, connaissance > i egentlig mening.[94]De flesta filosofer odlar illusionen att filosofi är allt som behövs. Visserligen är "den filosofiska reflexionen oundgänglig för varje komplett människa", dess uppgift är att vidga problemfältet och att påminna om den epistemologiska dimension som är nödvändig för varje vetenskap, men filosofisk reflexion är inte tillräcklig för att skaffa kunskap. Filosofin saknar redskap för verifiering. Att så många nöjer sig med att filosofera beror på att det är mer ansträngande att skaffa sig erfarenhetskunskap än att läsa texter och ägna sig åt personliga spekulationer; dessutom är filosofiska system bekvämare än vetenskaplig teori eftersom de förra inte kan vederläggas. Piagets bok var avsedd som ett "varningsrop", och författaren konstaterade i en nyutgåva från början av sjuttiotalet att "problemen i dag är exakt desamma som när jag skrev boken".[95]

Exemplen kunde mångfaldigas. Den historiska epistemologins representanter och dem närstående tänkare ville, stick i stäv med samtidens dominerande franska filosofier, tilldela vetenskapen överhöghet i förhållande till filosofin.[96]Alexandre Koyré inledde sina föreläsningar i Kairo 1937 om Descartes Discours de la méthode med att påminna om att denna text, när den publicerades för 300 år sedan, av läsekretsen uppfattades som ett jämförelsevis obetydligt företal till författarens egentliga demonstrationer, nämligen de essäer om optiken, de celesta fenomenen och geometrin som presenterades i samma volym; det var enligt Koyré tack vare de tre vetenskapliga essäerna som boken vann inflytande, och det är här, inte i det tämligen banala filosofiska företal som eftervärlden tillmätt så stor vikt, som den verkliga cartesiska revolutionen bör sökas.[97]Ambitionen med Jules Vuillemins stora arbete från 1955, Physique et métaphysique kantiennes, antyds redan av titeln: att visa att Kants fysikteori ligger till grund för dennes metafysik.[98]Samma ordningsföljd mellan (natur)vetenskap och filosofi finner vi för övrigt två decennier tidigare i titeln till Martial Guéroults Leibnizmonografi[99].

Jag har här bara kunnat ge några fragment till en förståelse av varför unga filosofer under femtio- och sextiotalen repellerades av det filosofiska fältets subjektsfilosofiska poler och attraherades av dittills marginella eller lågt värderade områden som naturvetenskapernas filosofi, historiska undersökningar, och i Bourdieus fall så småningom etnologin och sociologin.

Samtidigt var de beroende av sin förankring i filosofin. De hade förmodligen aldrig kunnat gå i land med sina projekt om de inte gjort sina första tunga investeringar på filosofins område. Man kan uttrycka saken så att de ackumulerade ett aktningsvärt filosofiskt kapital som de kunde konvertera till andra arter av akademiskt eller intellektuellt kapital.

Om den tolkning som ovan skisserats är riktig, gav Bourdieu inte upp det epistemologiska programmet när han lämnade filosofins fält. Han ställde sig - eller ställdes inför - frågan: är det möjligt att realisera det epistemologiska programmet och samtidigt stanna kvar inom filosofin?

Flera av hans likasinnade jämnåriga eller något äldre filosofkolleger har genom sina verk visat att de svarat ja på frågan. Michel Foucault fortsatte för en tid i den inslagna riktningen, men bröt sedan sin egen bana; trots att han gav sig in på områden som kunde rubriceras historisk kultursociologi, förblev Foucault livet ut filosof eller idéhistoriker. Även om Michel Serres i dag förflyttat sig långt från den lärda kommentargenren i sitt tidiga monumentala Leibniz-arbete, har han förblivit inom det filosofiska fältet[100].

Bourdieus verk däremot innebär ett eftertryckligt nekande svar på frågan. En radikal kritik av kunskapens möjligheter och betingelser förutsätter att man studerar kunskapens sociala betingelser; det genomförda epistemologiska programmet leder över till sociologin.[101]

Om vi så vill, kan vi betrakta Bourdieus insats som ett led i en fortskridande utvidgning av den historiska epistemologins domäner. Duhem, Bachelard och Koyré behandlade i huvudsak de "hårda" naturvetenskapernas epistemologi, och Cavaillès uteslutande matematikens och logikens epistemologi. Canguilhems arbeten, liksom François Dagognets och andras, innebar att den historiska epistemologins problematik överfördes till biologins och medicinens epistemologi; Canguilhem kom sedan i många av sina sena arbeten att uppmärksamma de samhälleliga villkoren för vetenskapens utveckling[102]. Även Foucault ägnade sin avhandling åt medicinhistoria, dock i motsats till sin patron Canguilhem icke från den fysiologiska änden, och övergick sedan till att utforska andra institutioner och diskurser än de medicinska. Louis Althusser, Dominique Lecourt m.fl. införde sin version av den historiska epistemologins program i den marxistiska teorin. [103]Jean-Claude Pariente, Gilles-Gaston Gragner och andra har med hjälp av samma program berikat lingvistiken. Vi kan även nämna den generation av litteraturvetare, tio år äldre än Bourdieu, som utvecklade den s.k. tematiska kritiken (Jean-Pierre Richard m.fl.), men här var det Bachelards estetiska skrifter till skillnad från de epistemologiska som hade betydelse; medan Maurice Blanchot tycks ha byggt in Bachelards "nejets filosofi" som grundläggande princip i sin estetik.

Jag nämner inte dessa namn för att teckna stamträd. Det tror jag vore vilseledande. Femtio- och sextiotalens många försök att bryta med den i Frankrike alltjämt dominerande subjektsfilosofin var inflätade i varandra. Här har jag bara velat betona att det vid sidan av de i vårt land mer bekanta strukturalistiska och semiologiska strömningarna fanns en tradition från den historiska epistemologin, och att Bourdieus inträde i sociologin kan uppfattas som ett led i denna traditions utbredning till allt fler discipliner.

Sociologins fält

Inledning

Vi skall nu närma oss frågan hur sociologins fält[104]tedde sig under den epok då Bourdieu konstituerade sitt projekt, femtiotalet och sextiotalet. En historisk tillbakablick är nödvändig. Ett vetenskapligt fält definieras i hög grad av sin egen förhistoria. Dess struktur bestäms av utgången av tidigare strider om vad som skall räknas som legitim vetenskap. Fransk sociologi har under hela nittonhundratalet levt i skuggan av durkheimianerna, antingen dessa fungerat som modeller eller som avskräckande exempel. I detta kapitel tecknas med stöd av den nyare sociologihistoriska forskningen [105]kartan över den franska sociologins fält. Inledningsvis skall vi försöka fånga de sociala villkoren för den durkheimska sociologins etablering genom att granska dess förhållande till några andra discipliner. Därefter skall vi diskutera den durkheimska skolans uppsplittring och nedgång under mellankrigstiden, och slutligen den sociologiska disciplinens expansion och inflödet av nya strömningar under efterkrigstiden.

Lika litet som i det förra kapitlet är syftet här att redogöra för Bourdieus biografi. En sådan ambition vore svår att förverkliga av både praktiska och etiska skäl: det tillgängliga materialet är för magert, och undersökningens föremål intar en så dominerande position inom de franska intellektuella och samhällsvetenskapliga fälten att varje detaljerat försök att skriva hans sociala biografi skulle fungera som en insats i de aktuella striderna inom samma fält. Den uppgiften anförtros framtida sociologihistoriker. Ett ännu viktigare skäl är metodiskt. För att vi skall ha någon chans att förstå de sociala villkoren för en individs inträde på ett vetenskapligt fält och den bana han sedan beskriver, måste vi först skaffa oss en åtminstone provisorisk karta över fältet, det vill säga en uppfattning om det system av relationer mellan positioner till vilket individen har att förhålla sig. Detta kapitel är ägnat en sådan förberedande kartering.

I de följande kapitlen har vi ofta anledning beröra sambanden mellan durkheimianernas projekt och Bourdieus. Därmed kommer vi att kunna underbygga en tes som skisseras i slutet av detta kapitel: att Bourdieus insats i förhållande till såväl mellankrigstidens antidurkheimianska strömningar som efterkrigstidens inflöde av empiristisk amerikansk sociologi i åtskilliga avseenden framstår som ett slags "motreformation", nämligen ett återknytande till durkheiminanernas ursprungliga projekt.

Durkheimianerna och sociologins etablering som universitetsdisciplin

Den första generationen durkheimianer

Först en ordförklaring. Med "durkheimianerna" avses i det följande Durkheim, Mauss, H. Hubert, Hertz, Simiand, Halbwachs, H. Bourgin, Bouglé, Lapie, Parodi, Fauconnet, Davy, Granet och (med vissa förbehåll) Lévy-Bruhl.

Med undantag för de två sistnämnda, som skulle liera sig med Durkheim-skolan vid en senare tidpunkt, var dessa centrala medarbetare i den första serien (volymerna I-XII, publicerade 1898-1913) av L'Année sociologique. Näst efter Durkheim själv var de flitigaste skribenterna i L'Année sociologique Marcel Mauss och Henri Hubert, grundläggare av den franska etnologin som legitim vetenskaplig disciplin. David Hertz var en yngre medarbetare till Mauss och Hubert. François Simiand, Maurice Halbwachs och Hubert Bourgin konstituerade en grupp för sig, med inriktning på ekonomisk sociologi, social morfologi och statistisk metodologi. Célestin Bouglé, Paul Lapie och Dominique Parodi utgjorde en annan grupp med mer moralfilosofisk orientering. Paul Fauconnet och Georges Davy, två av Durkheims mest närstående lärjungar, inriktade sig på rättssociologi.

Så långt de centrala medarbetarna i den första serien av L'Année sociologique.[106]Vi bör utöka listan med något eller några namn som inte medverkade i den första serien av L'Année sociologique men efter hand kom att framstå som ledande företrädare för den durkheimska skolan. I första hand gäller det sinologen Marcel Granet, som tillsammans med Mauss och Hubert kom att upprätta ett durkheimianskt fäste vid femte sektionen av École pratique des hautes études. Filosofen Lucien Lévy-Bruhl är ett gränsfall. Han var jämgammal med Durkheim och kan till skillnad från de hittills nämnda inte räknas som dennes lärjunge. Eftersom han kom att stå durkheimianerna nära och i sitt senare författarskap huvudsakligen ägnade sig åt etnologins problem räknar jag honom till deras krets.

Därmed är de män nämnda som i det följande kommer att benämnas "durkheimianerna".

Filosofins dominans

Fransk universitetssociologi har alltifrån begynnelsen och åtminstone fram till tiden för ämnets stora expansion åren kring 1960 i hög grad dominerats av filosofin. Långt in i nittonhundratalet betraktades sociologin ofta som en specialitet inom moralfilosofin. Durkheims livslånga kamp för att avgränsa den nya vetenskapen och dess objekt från filosofin är välkänd. Han tog vid åtskilliga tillfällen öppen strid med filosoferna, som han anklagade för att förhindra den positiva vetenskapens utveckling och för att inte begripa sig på de sociala fenomenens egenart. Samtidigt förutsatte Durkheims projekt den legitimitet som filosofin representerade, han behövde allianser med filosofer och försökte på många sätt påverka filosofiundervisningens innehåll och organisering.[107];

Flertalet av de medarbetare som Durkheim samlade kring sig var i likhet med honom själv normaliens och agrégés i filosofi. Bland de 46 medarbetarna i första serien av L'Année sociologique fanns 24 normaliens och 21 agrégés i filosofi.[108]I synnerhet perioden efter det att Durkheim flyttat till Paris (motsvarande volymerna 7-12 av L'Année sociologique) karaktäriseras av att de nya rekryterna var normaliens : av 22 nya medarbetare var så många som 16 normaliens [109]. I uppräkningen ovan av de mest centrala inom denna den första generationen durkheimianer var samtliga utom Mauss, Fauconnet och Lapie normaliens, och samtliga utom H. Hubert och H. Bourgin agrégés i filosofi (de två sistnämnda var agrégés historia respektive lettres). Till durkheimianerna har vi även räknat Lévi-Bruhl och Granet; den förstnämnde var normalien och agrégé i filosofi[110].

Att ämnet sociologi långt i 1900-talet räknades som en specialitet inom filosofin har samband med ämnets institutionella historia. Flertalet studenter aspirerade på en examen i filosofi, och eftersom stolar i sociologi saknades vid flertalet universitet sköttes undervisningen som regel av filosofer. Den första egentliga stolen i sociologi var Durkheims i Bordeaux. Under mellankrigstiden och fram till femtiotalet fanns fortfarande blott fyra universitetsstolar som var kända som "sociologiska"[111]: Durkheims stol i Bordeaux[112], Halbwachs' i Strasbourg[113], samt de två stolarna vid Sorbonne[114]. I samtliga fall var de första innehavarna och med få undantag också efterträdarna durkheimianer, och de var skolade som filosofer.

Därtill kommer positioner utanför universitet, såsom de stolar vid Collège de France som under trettiotalet skapades åt Mauss och Simiand[115]. Av större betydelse för realiserandet av det durkheimianska projektet var Mauss', H. Huberts och Granets undervisning vid femte sektionen av École pratique des hautes études[116], Simiands undervisning vid fjärde sektionen, samt de två förstnämndas engagemang i det år 1920 grundade Institut d'ethnologie de l'Université de Paris (se nedan).

Först från och med reformen 1920 bereddes sociologin plats i licence -examen, men då inte som en självständig del utan ingående i det certificat som rubricerades "sociologie et morale". "Morale" var den filosofiska disciplin som under större delen av 1800-talet härbärgerade frågor av sociologisk natur. [117]Sociologins knytning till filosofin bestod med andra ord även i institutionellt avseende ända fram till slutet av femtiotalet. Den som ville bli sociolog var tvungen att i första hand utbilda sig till filosof.

Vi har kunnat konstatera att sociologin under konstitueringsskedet i många avseenden förblev knuten till filosofin. För att belysa den franska sociologins institutionella ställning, och i synnerhet durkheimianernas position, skall vi beakta förhållandet till några granndiscipliner.

Pedagogiken

Som vi sett, uppfattades i Frankrike långt in i vårt sekel sociologin som nära förbunden med moralfilosofin. Vi måste här även uppmärksamma banden till pedagogiken. Med några exempel från perioden kring sekelskiftet skall vi illustrera att sociologins etablering som universitetsdisciplin var tätt knuten till de nya krav som i och med de republikanska utbildningsreformerna ställdes på pedagogiken. Ur durkheimianernas perspektiv var förhållandet mellan pedagogik och sociologi motsättningsfyllt: den senare disciplinens succé inom universitetsvärlden var beroende av anknytningen till den förra, samtidigt som bindningen dem emellan utgjorde ett hinder för sociologins etablering som självständig disciplin. Avslutningsvis skall vi göra en notering om pedagogikdisciplinens fortsatta öden under nittonhundratalet.

Kort sagt var det under pedagogikens täckmantel som durkheimianerna smugglade in sociologin till universitetet. År 1884 hade, på initiativ av F. Buisson och A. Dumont, ansvariga för den franska primärskolan respektive sekundärskolan, en föreläsningsverksamhet under rubriken "science de l'éducation" startat vid humanististiska fakulteten i Bordeaux. Uppdraget hade anförtrotts åt Alfred Espinas, som skulle ge dels offentliga föreläsningar, dels mer renodlat pedagogiska föreläsningar inför folkskollärare och lärarkandidater. Det var denna tjänst, inriktad mot lärarutbildningens och lärarfortbildningens behov, som Durkheim övertog när han 1887 utnämndes till "chargé d'un cours de science sociale et de pédagogie". Utbildningsministeriet skapade under denna period en mängd liknande tjänster, vilka för övrigt undantagslöst besattes med lärare som var agrégé i filosofi; undervisningen bestod i hög grad av moralfilosofi, utläggningar om de filosofiska klassikerna etc. Dessa tjänster betecknades vanligen "science de l'éducation". Durkheims var den första där "pédagogie" ingick i rubriken, ett ord som annars vanligen användes i samband med primärskollärarutbildning.[118]

Durkheim ägnade, i enlighet med tjänstens rubricering, åtskilligt - enligt Halbwachs' bedömning en tredjedel[119]- av sin undervisning i Bordeaux åt pedagogiken [120]. Han synes ha lagt sig vinn om att strikt skilja mellan de två i tjänstens titel angivna åliggandena, de sociologiska och de pedagogiska. Som Jacqueline Gautherin visat, samlade Durkheims pedagogiska föreläsningar ett tämligen begränsat antal åhörare. Först under det sista läsåret, 1901-02, översteg det samlade antalet kursdeltagare tjugo, vilket skall jämföras med de stora åhörarskaror som fylkades kring vissa uppburna föreläsare i samma ämne vid andra universitet; utbildningsfrågor var centrala i den samtida debatten, och ämnet kunde ha en närmast mondän prägel. Gautherin tror att Durkheim medvetet strävade efter att hålla sina pedagogiska föreläsningar i en sluten krets.[121]Det var inte som pedagog han ville gå till historien.

Detta innebar minst av allt att Durkheim ställde sig vid sidan av de samtida utbildningsreformatoriska strömningar som gjort hans eget projekt möjligt. Hans deklarerade ståndpunkt var att intentionerna med de stora utbildningsreformer som inletts under 1880-talet låter sig realiseras enbart om lärarna lär sig att förstå det samhälle där de har att verka. Sociologin var den enda disciplin som kunde erbjuda denna förståelse. Ungefär så formulerade han saken vid sekelskiftet i sina pedagogiska och utbildningshistoriska föreläsningar[122]och på annat håll[123]. Under perioden kring sekelskiftet förekom dispyter om bästa sättet att sörja för att de nya sekulariserade, republikanska idealen verkligen skulle genomsyra befolkningen. Durkheims uppfattning var klar: universitetet skulle vara den härd från vilken de nya idéerna kunde spridas till blivande gymnasielärare och folkskoleseminariernas lärarutbildare och från dessa vidare ut i folkdjupet. [124]

Durkheims akademiska bana var oupplösligt förenad med de republikanska utbildningsreformerna. Ferdinand Buisson[125], en av Jules Ferrys närmsta medarbetare i samband med primärskolereformen, hade som Inspecteur för primärundervisningen verkat för att skapa den lärartjänst i pedagogik för Espinas i Bordeaux som Durkheim övertog 1878, och när Durkheim 1902 flyttade till Sorbonne var det för att vikariera på nämnde Buissons professur i "science de l'éducation". Samma år genomfördes den sekundärskolereform som bland annat berövade de klassiska språken deras privilegierade ställning, och de republikanska administratörerna och politikerna försökte på allt sätt främja en mer tidsenlig pedagogik. Ett medel var stadgandet att alla parisiska kandidater till agrégation i humanistiska ämnen skulle genomgå en obligatorisk kurs i vad vi i dag kanske skulle kalla läroplanshistoria;. Därmed fick Durkheim tillfälle att varje år från och med läsåret 1905-1906 och fram till världskrigets utbrott för den mest selekterade eliten av unga blivande gymnasielärare och universitetslärare hålla sin sedermera så berömda utbildningshistoriska föreläsningsserie vid École normale supérieure, postumt publicerad under titeln L'évolution pédagogique en France.[126]

Kort sagt, Durkheims bana var infogad i den allmänna utveckling som ledde fram till konstitueringen av den nya republikanska universitetselit vilken kom att benämnas "det nya Sorbonne" - ja, med tiden kom hans gestalt att framstå som inkarnationen av hela denna miljö, med dess antiklerikala ideologi och strävan att inrätta en ny tidsenlig samhällelig moral, dess tilltro till statliga reformer, en ny sekulariserad medborgarfostrande skola och ett tidsenligt universitet som efter tyskt föredöme skulle gynna de moderna positiva vetenskaperna på de klassiska disciplinernas bekostnad. Detta Durkheims rykte fick, som vi skall se, avsevärd betydelse för den franska sociologins vidare utveckling.

Durkheims akademiska bana illustrerar sociologins problematiska relation till pedagogiken decennierna vid sekelskiftet. Den förra disciplinen kunde konstitueras som universitetsdisciplin tack vare sin koppling till utbildningsreformerna och till adminstrationens ansträngningar att driva fram universitetsbaserade kurser i pedagogik. Samtidigt förutsatte utvecklingen av en sociologi i Durkheims mening en strikt demarkationslinje gentemot pedagogiken. Vi kan finna många uttryck för Durkheims strävan att avgränsa det vetenskapliga studiet av undervisning och uppfostran från pedagogik som "praktisk teori"[127]och för hans vägran att för egen del bli identifierad som pedagog[128]. Denna hållning var minst av allt självklar för de samtida republikanska administratörerna och politikerna, vilka menade att sociologi och pedagogik kunde dras över en kam såtillvida att båda disciplinerna kunde göra likartad tjänst som inslag i medborgarfostran.

Vi har här uppehållit oss vid perioden kring sekelskiftet. Att det nyss nämnda problematiska förhållandet mellan sociologin och pedagogiken bestod ännu efter första världskriget framgår av historien om inrättandet av Halbwachs' stol 1919. Sociologin var fortfarande inte etablerad som självständig universitetsdisciplin; vid samma tid indrogs för en tid den enda existerande franska professuren med ordet "sociologie" i titeln, nämligen den i "science de l'éducation et sociologie" vid Sorbonne som Durkheim innehaft. Halbwachs blev 1919 den förste att utnämnas till professor i "Sociologie" kort och gott. Ett motiv bakom inrättandet av en sådan professur vid det nygrundade universitetet i Strasbourg, som efter första världskriget åter blivit franskt, synes ha varit ambitionen att överglänsa de tyska universiteten i allmänhet och i synnerhet det som nyss funnits i Stra\burg; vid denna tid existerade inte vid något enda tyskt universitet en stol med "Soziologie" i titeln (den celebre Simmel, född samma år som Durkheim och död i Stra\burg året innan Halbwachs erhöll sin professur, hade innehaft en stol i filosofi). Ett par månader efter Halbwachs' utnämning ändrades dock titeln till "sociologie et pédagogie", vilket utlöste protester från innehavarens sida. Universitetsstyrelsen accepterade att ändra rubriken till "sociologie", en förändring som trädde i kraft 1922. Därmed fick Frankrike definitivt sin första stol med enbart "sociologie" i titeln. Det var dock blott benämningen som ändrades, Halbwachs var alltjämt ålagd att undervisa i pedagogik, närmare bestämt att föreläsa för de kandidater till agrégation som saknade undervisningserfarenhet. Själv hade han önskat att tjänsten skulle klyvas i två, en i sociologi för honom själv och en i pedagogik för någon annan.[129]

I Frankrike har den pedagogiska disciplinen fortsatt att vara nära knuten till den statliga planeringen och de olika reformprogrammen. Ämnet har i hög grad uppfattats som en praktisk disciplin och försvann under trettiotalet i stort sett från universitetens läroplaner.[130]I stället tillkom så småningom ett särskilt mer akademiskt examensämne, "sciences de l'éducation"[131], som närmast utgör ett konglomerat av andra discipliner (psykologi, sociologi, pedagogik, historia - tyngdpunkten i ämnets profil skiftar avsevärt mellan olika universitet).

Etnologin

För den franska universitetsetnologin var vägen till legitimitet ännu längre än för sociologin. Av naturliga skäl - kolonierna, missionsverksamheten - förekom under förra seklet ett utbrett intresse för studier av exotiska folk. Det var en brokig verksamhet som hade föga gemensamt med våra dagars etnologi. Ännu kring sekelskiftet var terminologin vacklande: rubriker som anthropologie, ethnologie, ethnographie, sociologie, science sociale, folklore eller géographie humaine kunde täcka samma område.[132]Insamlingsverksamheterna liksom de blygsamma undervisningsinsatserna skedde ännu under nittonhundratalets första decennier i huvudsak i anslutning till museer och sällskap utanför de högre utbildningsanstalterna. På universitetet hade etnologin ingen plats.

Däremot skapades en intellektuellt vägande miljö vid den femte, religionsvetenskapliga sektionen av École pratique. Här hade Mauss redan i början av seklet övertagit undervisningen i "de ociviliserade folkens religionshistoria" <histoire des religions des peuples sans civilisation > och hans mycket nära medarbetare Henri Hubert hade anförtrotts den nyinrättade undervisningen i "Europas primitiva religioner" <religions primitives de l'Europe >. Vi kan notera att titlarna inte innehöll ord som "etnologi" eller "antropologi"; att Mauss och Hubert erhöll dessa tjänster vid femte sektionen uppfattades av samtiden snarare som en offentlig sanktionering av Durkheims religionssociologi än som ett erkännande av etnologin som egen empirisk disciplin[133]. Universitetskurserna i ämnet var få. Vändpunkten när det gällde etnologins introduktion på universitetet synes ha inträffat i och med skapandet av l'Institut d'etnologie de l'Université de Paris;, vars tre grundare representerade var sin inflytelserik miljö: Mauss från École pratique, Lévy-Bruhl från filosofidisciplinen och Sorbonne, samt Paul Rivet från den utom-universitära l'École antrophologique. År 1926 tillerkändes detta institut examinationsrätt i ämnet etnologi, närmare bestämt rätten att utdela ett certificat d'ethnologie som kunde fungera som ett alternativ för bl.a. den som aspirerade på en licence i filosofi; något liknande förekom dock inte vid andra universitet[134]. Till skillnad från den exklusiva undervisningen vid École pratique samlade det etnologiska institutet stora studentskaror, varav somliga bedrev fältarbete i framför allt Afrika och Amerika[135]. Den första franska universitetsprofessuren i etnologi inrättades i Paris 1943. Inte förrän 1968 skapades en fullständig grundutbildning som ledde fram till en licence d'ethnologie .

Dessa sakförhållanden[136]har sin betydelse för förståelsen av fransk etnologi. Medan det vid universitetet, liksom vid École Pratique och Collège de France, sedan förra seklet fanns åtskilliga stolar ägnade åt högkulturernas språk och kultur, var studiet av skriftlösa folk ända fram till mellankrigstiden i allt väsentligt en angelägenhet för amatörer, missionärer, kolonialtjänstemän och vissa museer och sällskap. Den vetenskapliga etnologin hade det trögt i portgången. Samtidigt innebar denna svaga institutionella ställning att durkheimianerna, främst Mauss och Hubert, tack vare sin position vid École pratique i stort sett kunde monopolisera den etnologiska disciplinen under den fas då den växte fram som vetenskaplig disciplin.

I dag har fransk etnologi internationellt renommé som en väletablerad disciplin. Som vi sett är detta en tämligen nyvunnen position. Långt fram i mellankrigstiden syntes fransk etnologi befinna sig i bakvattnet efter den engelska och tyska. I synnerhet var fransk etnologi efterbliven vad gällde fältundersökningar. Medan det fanns skrivbordstänkare som åtnjöt ett visst mått av anseende, var fältarbetarna föga respekterade.[137]Victor Karady vill förklara etnologins svaga institutionella ställning med hänvisning till tidens dominansförhållanden: enligt den vittra tradition som dominerat de humanistiska fakulteterna i Frankrike framstod enbart nobla objekt värda lärda studier, studier som i sin tur konsekrerade objekten.[138]Ur detta perspektiv framstod en disciplin som dels studerade "vildar", dels använde direkt observation, som en omöjlighet[139]. För att etablera etnologin som akademisk disciplin krävdes därför en anslutning till denna akademiska tradition, såtillvida att den lärda diskursen om den västerländska civilisationen överfördes till motsvarande fenomen i andra traditioner[140], och vi har redan noterat att Mauss' och H. Huberts undervisning länge inriktades mot en särdeles "nobel" aspekt av de primitiva folkens liv, nämligen religionen. Bland de ledande durkheimianerna var det blott den tidigt döde Hertz som ägnade sig åt empiriska etnologiska undersökningar.

För durkheimianernas projekt kom etnologin först så småningom att bli av central betydelse. Under perioden före L'Année sociologique ägnade Durkheim inget av sina arbeten åt arkaiska samhällen. Han var uppenbarligen skeptisk till etnologiska undersökningars värde, vilket Karady förmodar sammanhänger med tre ovan berörda förhållanden: den franska etnologin var inte erkänd på universitetet, hade karaktär av perspektivlöst faktasamlande och befann sig på efterkälken i förhållande till den engelska eller tyska. Därför föredrog Durkheim historiska källor framför etnografernas otillförlitliga "reseberättelser". [141]

Durkheim skulle ändra uppfattning om förhållandet mellan historiska och etnologiska data. Han upphöjde i början av seklet etnologin till sociologins främsta arbetsredskap[142], en uppfattning som speglades i L'Année sociologique : hela 45 % av anmälningarna i första serien ägnas arbeten om etnologiska och "exotiska" ämnen[143]. I Durkheims egna senare arbeten finner vi rikliga referenser till den etnologiska litteraturen, i synnerhet till anglosaxiska arbeten[144]. Durkheims omvändning av hierarkin mellan historia och etnologi kan sättas i samband med hans tidstypiska evolutionism: eftersom komplexa typer och samhällen utvecklats ur enkla, måste vi studera de mest "primitiva" (i den dubbla betydelsen av enkla och tidiga) typerna och samhällena för att kunna förstå vår egen tid. Dessutom gav, som Victor Karady påpekat, etnologiska studier av "primitiva" religioner Durkheim möjlighet att underkasta religionen en objektiv vetenskaplig kritik[145];Durkheims hela verksamhet genomsyras som bekant av övertygelsen att kyrkans föråldrade moral måste ersättas av en ny kollektivmoral, och med etnologins hjälp kunde han på indirekt väg visa att religionen är människors - närmare bestämt samhällets - skapelse och därmed ett legitimt objekt för en positiv vetenskap.

För den första generationen durkheimianer var etnologin närmast en underavdelning till sociologin. I L'Année sociologique användes beteckningen "ethnologie" aldrig i klassificeringarna av sociologins underavdelningar, och att Mauss' stol vid Collège de France kom att rubriceras "Sociologie" vill Karady tolka inte bara som en markering av kontinuiteten med Durkheim, utan även som ett uttryck för att sociologin alltjämt betraktades som mer utvecklad än och överordnad etnologin[146].

Även om den franska etnologins emancipation fortskridit sedan dess, är ändå den nära knytningen mellan etnologi och sociologi ett arv som sentida samhällsvetare, som i dag Bourdieu, kunnat anknyta till.

Psykologin

Durkheims kamp mot psykologiska förklaringsmodeller är välbekant. Mindre känt var - innan Paul Lapies korrespondens med Célestin Bouglé offentliggjordes i slutet av 1970-talet - att frågan om sociologins förhållande till psykologin var så omstridd och syntes så oavgjord även inom den trånga krets av rekryter som Durkheim samlade kring sig inför sjösättningen av L'Année sociologique -projektet. Lapie och Bouglé förespråkade en starkare länkning av sociologin till psykologin. I Lapies brev till Bouglé från denna period förekommer tidstypiska formuleringar som snarare leder tankarna till Gabriel Tardes än till Durkheims sociologi: "ett socialt faktum är ett psykologiskt faktum" (30 januari 1895), "sociala fakta har psykologiska orsaker" (18 februari 1895).[147]Durkheim tycks i denna diskussion ha anslagit ett försonligt tonfall. Han gav, om vi får tro Lapies avskrift (originalbrevet har gått förlorat[148]), följande skriftliga svar på Lapies betänkligheter: "jag ser i sociologin intet annat än en psykologi, men en psykologi sui generis "[149](Durkheim citerad av Lapie i den senares brev till Bouglé, 24 mars 1897).

Vad menar Durkheim här med tillägget sui generis (i sin art)? Svaret på den frågan finner vi på många håll i Durkheims författarskap, och även i Durkheims brev till Bouglé den 14 december 1895: "sociologin [… ] är en psykologi, men skild från den individuella psykologin. Jag har aldrig tänkt annorlunda. Jag har definierat handlingarnas och representationernas sociala fakta, men sui generis;jag har sagt att den sociala varelsen är en psykisk individ men av nytt slag [… ]. När detta är fastlagt, drar jag slutsatsen att man inte har rätt att behandla den kollektiva psykologin som en förlängning, en utvidgning, en ny illustration till den individuella psykologin."[150]Följande år, 1898, publicerar Durkheim i Revue de métaphysique et de morale programartikeln "Représentations individuelles et représentations collectives", där uttrycket sui generis förekommer inte mindre än åtta gånger. Här klargör Durkheim att han med "psykologi" kort och gott avser individuell psykologi[151], att det är felaktigt att tro att sociologin enbart är tillämpad psykologi i denna mening[152], och att en sådan felaktig individualistisk sociologi begår misstaget att förklara det komplexa genom det enkla, det högre genom det lägre, det hela med delen[153]. Sociologin är relativt oberoende av psykologin [154], ty de kollektiva representationerna är av annan ordning än de individuella. Samma ståndpunkt fick Durkheim ofta anledning att redovisa offentligt, inte minst i polemik med Gabriel Tardes psykologiserande sociologi[155].

Man finner lätt liknande uttalanden om de sociala fenomenens radikalt egna karaktär, deras sui generis -karaktär, på många håll i Durkheims författarskap. Redan i installationsföreläsningen när han 1887 tillträdde tjänsten i Bordeaux klargjorde han att samhälleliga fenomen "förvisso ytterst är rotade i individens medvetande. Men för den skull är det kollektiva livet ingen uppförstorad bild av det individuella livet. Det kollektiva livet uppvisar egenskaper sui generis, som icke kan förutses enbart med hjälp av psykologins induktioner."[156]Durkheims tanke varieras av hans disciplar: "Mellan en isolerad individs idéer och handlingar å ena sidan och de kollektiva manifestationerna å den andra existerar en sådan avgrund att de senare måste tillskrivas en ny natur , med krafter sui generis;i annat fall förblir de oförståeliga "[157], skrev Fauconnet och Mauss i ordboksartikeln "Sociologie" från 1901.

Durkheim tvingades ägna mycken möda åt att avgränsa sociologin från psykologin i egentlig mening, i förordet till andra upplagan av Les règles definierad som "vetenskapen om den mentale individen"[158]och i installationsföreläsningen 1902 definierad som "den vetenskap som har till föremål att beskriva och förklara den individuella människan" [159]. I dag är det svårt att föreställa sig den bittra kamp som måste ha krävts för att genomdriva den tidiga durkheimska definitionen av de sociologiska forskningsobjektens egenart. Den ovan berörda kontroversen mellan Durkheim å ena sidan och Bouglé och Lapie å den andra illustrerar att frigörelsen från de psykologiska modellerna mötte svårigheter även inom den trängsta kretsen av Durkheims rekryter. För övrigt innebar den durkheimska avgränsningen av sociologins objekt en kamp inte bara med psykologin utan även med de varianter av sociologi eller samhällsfilosofi som byggde på biologins modeller (Spencers inflytande var vid denna tid alltjämt avsevärt). Redan denna grundsats, förbudet mot att reducera kollektiva fenomen till individuella, det sociala till det psykologiska eller det fysiologiska, var en erövring och Durkheims seger var inte definitiv;fortfarande i dag fortsätter inom fransk sociologi striderna mellan durkheimianernas arvtagare och förkämpar för en metodologisk individualism (motsättningen mellan Bourdieu och Raymond Boudon kan tolkas i sådana termer).

Durkheims antireduktionistiska postulat låter sig givetvis infogas i den positivistiska traditionen. Under den period vi här uppmärksammar, tiden för konstituerandet av L'Année sociologique -projektet, identifierades sociologin alltjämt i hög grad med traditionen från Comte, och tesen att det sociala utgör en särskild och särdeles komplex ordning som inte låter sig reduceras till andra - om man så vill "lägre" - ordningar (hos Comte: biologiska, kemiska, fysikaliska) kan knappast ha framstått som uppseendeväckande.[160]Problemet var psykologin. Redan i den första föreläsningen i Cours de philosophie positive hade Comte slagit fast att psykologin saknar hemortsrätt bland de positiva vetenskaperna: "Under de tvåtusen år som metafysikerna sålunda odlat psykologin, har de inte förmått bli överens om en enda begriplig och fast etablerad sats. Fortfarande i dag är de delade i en mängd skolor som oupphörligt disputerar om sina doktriners första element."[161]Detta beklämmande förhållande beror enligt Comte på att psykologerna försvurit sig åt en introspektiv metod. "De sanna lärde, de män som vigt sig åt positiva undersökningar, ber alltjämt förgäves psykologerna att nämna en enda verklig upptäckt, stor eller liten, som denna omskrutna metod [introspektionen ] skulle ha frambragt."[162]Comte har knappast ord för sitt förakt för den introspektiva metoden <observation intérieure >. Den är, framhåller han i den femtiosjunde föreläsningen, en "gagnlös parodi"[163]på den verkliga observationen. Comte var enbart bekant med den introspektiva psykologin och hans nedlåtande hållning till psykologisk vetenskap vore givetvis otänkbar ett halvsekel senare; Durkheim hade att räkna med experimentalpsykologins genombrott, som inneburit att psykologin åtnjöt betydligt bättre anseende som positiv vetenskap än de samtida brokiga verksamheter som kunde sammanföras under rubriken sociologi. I sina programmatiska skrifter använder Durkheim ofta analogier med experimentalpsykologin för att legitimera sociologins vetenskapliga anspråk.[164]Ett återkommade argument är: lika litet som den vetenskapliga psykologin kan återföras till fysiologin[165], kan sociologin reduceras till psykologi eller biologi.

Durkheims förhållande till psykologin måste ses mot bakgrund av att denna disciplin erövrade sin vetenskapliga legitimitet tidigare än sociologin. Som nämnts tilldelades psykologin i samband med 1920 års reform av licence -examen ett eget självständigt certificat, medan sociologin fick samsas med moralfilosofin.[166]Redan under Durkheims livstid låg psykologin steget före, ja möjligen tjänade Alfred Binets L'Année psychologique, som börjat utkomma ett par år tidigare (1895), som den främsta modellen för den utgivning av årsböcker som kom att konstituera durkheimianerna som sammanhållen skola.[167]Det vore fel att av vissa polemiska slängar dra slutsatsen att durkheimianerna i likhet med Comte skulle ha förnekat psykologin som vetenskap. Durkheimianerna erkände att psykologin behövdes, nämligen för att förklara förmedlingen mellan den biologiska och den sociala ordningen. Durkheims och hans efterföljares kamp gick inte ut på att avliva psykologin som sådan. Deras syfte var att demonstrera att åtskilligt i den verksamhet, Gabriel Tardes och andras, som av samtiden uppfattades som sociologisk inte förtjänade denna benämning så länge den reducerade den sociala ordningen till en psykologisk ordning.

Historievetenskapen

Redan i den programförklaring som inledde den första volymen av L'Année sociologique ägnade Durkheim särskild uppmärksamhet åt den vetenskap som under det följande seklet skulle visa sig bli sociologins farligaste konkurrent inom den franska universitetsvärlden: historievetenskapen.

"Fortfarande i dag finns få historiker som intresserar sig för sociologernas forskning och känner att denna berör dem själva. Våra teoriers alltför generella karaktär och otillräckliga belägg gör att man anser sig kunna ignorera dem; man tillmäter dem knappast annat än filosofiskt intresse. Historieskrivningen kan emellertid vara en vetenskap blott i den utsträckning som den förklarar, och man kan inte förklara om man inte jämför. Inte ens den enkla beskrivningen är möjlig på annat sätt, ty om man enbart förfogar över några sällsynta exemplar av ett sakförhållande kan man knappast åstadkomma en god beskrivning av detsamma, eftersom man inte ser det tydligt ."[168]

Detta var en krigsförklaring mot den samtida, utpräglat idiografiska och berättande historieskrivningen med dess inriktning på partikulära händelser och personer. Egentligen ställde Durkheim historikerna inför två alternativ: antingen kunde de fylla den anspråkslösa rollen att leverera material för sociologerna att tolka [169], eller också, för den händelse att de önskade bli moderna vetenskapsmän, fick de bekväma sig att bli sociologer[170]. Sådant var Durkheims budskap, ehuru en smula inlindat. Han uttryckte sig i termer av komplementaritet och förutspådde att sociologin och historievetenskapen en dag skulle "förenas i en gemensam disciplin"[171], men inget tvivel rådde om att denna framtida enhetsvetenskap skulle ha mer gemensamt med den förra disciplinen än med den senare. Som så många andra hade historikerna all anledning att uppfatta Durkheims anspråk som imperialistiska.

Fler bland durkheimianerna framförde i olika sammanhang under åren kring sekelskiftet samma argument. Den stora första stora offentliga striden bröt ut när François Simiand i början av år 1903 stack huvudet i getingboet genom att besöka Société d'histoire moderne et contemporaine för att läxa upp historikerna (föreläsningen publicerades samma år i Henri Berrs nystartade heterodoxa tidskrift Revue de synthèse historique). Med avsevärt metodologiskt raffinemang demonstrerade Simiand bristerna hos samtidens gängse historieskrivning, som han benämnde "histoire historisante". Attacken kulminerade i en uppgörelse med historieskrivningens tre "idoler". Den politiska idolen innebär att tillmäta överdriven betydelse åt "den politiska historien, politiska fakta, krig, etc". Den individuella idolen innebär att uppfatta historien som en individernas histora, vilket "vanligen leder till att man låter forskningen och arbetena kretsa kring en människa, och inte kring en institution, ett social fenomen, en relation som skall etableras ". Den kronologiska idolen innebär "vanan att förlora sig i studiet av ursprung, i undersökningar av partikulära särskildheter [--- ], att uppfatta historien som en mekanism som oavbrutet rullar vidare [… ], att betrakta alla fakta, alla ögonblick som lika värda att studeras och som tillgängliga för ett och samma slag av studium ". [172]

Den direkta måltavlan för Simiands attack var Sorbonnehistorikern Charles Seignobos; och i synnerhet dennes nyutgivna bok La méthode historique appliquée aux sciences sociales (1901), enligt vilken historievetenskapen borde läggas till grund för all samhällsvetenskap, och sociala och ekonomiska faktorer tillmätas ringa betydelse (eftersom sådana faktorer blott utgör "betingelser", inte "orsaker"). Fler historiker än Seignobos hade anledning att känna sig träffade av Simiands angrepp; den samtida historievetenskapen dominerades av ett ur durkheimianernas synvinkel perspektivlöst samlande av fakta om kronologier, händelser, personer och dokument, inte sällan (som hos den inflytelserike Ernest Lavisse;, professor i modern historia vid Sorbonne, regeringsrådgivare, från 1904 rektor för École normale supérieure, m.m.) i förening med ett föga vetenskapligt nationalistiskt, närmare bestämt tyskfientligt, patos. När durkheimianerna framträdde och gjorde anspråk på utrymme inom universitetsvärlden hade de att konkurrera med de talrika och välplacerade historikerna, som således dessutom oftast hade en radikalt annan uppfattning om vad vetenskapligt arbete vill säga.

Mellankrigstiden: durkheimianismen i skottgluggen

Ett "halvfiasko"

Durkheimianernas succé var anmärkningsvärd. Fortfarande i slutet av förra seklet betraktades sociologin som en specialitet, dominerad av etablerade discipliner som moralfilosofi, politisk ekonomi, religionshistoria eller pedagogik. Två decennier senare hade Durkheim och hans disciplar dels lyckats etablera sociologin som universitetsdisciplin med anspråk på att utgöra den överordnade samhällsvetenskapen, dels själva monopoliserat densamma. Durkheimianernas hegemoni över sociologin som universitetsämne var så total att sociologi och durkheimianism ända fram till slutet av mellankrigstiden ofta uppfattades som synonyma begrepp[173].

Som vi sett besattes samtliga sociologiska universitetsstolar av betydelse av durkheimianer. De samtida konkurrerande riktningarna fick inget fotfäste på universitetet. De mer ortodoxa positivisterna hade visserligen ett avsevärt inflytande i den offentliga debatten men obetydlig universitetsförankring. Den konservativa Le Play-skolan splittrades och försvagades fram till dess att riktningen närmast dog ut i mitten av tjugotalet. Även de mest betydande konkurrenterna, nämligen kretsen kring Revue Internationale de sociologie, med René Worms och så småningom den från durkheimianerna deserterade Gaston Richard i ledningen, konkurrerades ut med besked. Den katolska sociologin - vars företrädare åstadkom föga eget arbete men ägnade desto mer möda åt att vederlägga Durkheim - förblev utan inflytande inom universitetet.[174]

Denna succé hade sitt pris. Victor Karady - förmodligen den sociologihistoriker som besitter den mest detaljerade kunskapen om durkheimianerna och de sociala fält där de utkämpade sina strider - har karaktäriserat durkheimianismens seger som ett "relativt misslyckande"[175]och ett "halvfiasko"[176]. Samtidigt som de erövrade intellektuell prestige åt sociologin och i stort sett monopoliserade definitionen på vad som skulle räknas som legitim universitetssociologi, misslyckades de med att institutionalisera disciplinen och därmed säkra dess reproduktion. Som nämnts blev i samband med 1920 års universitetsreform sociologin inget självständigt examensämne. Ämnet förblev ett inslag i utbildningen av blivande lärare i filosofi. Blott en handfull lärostolar i sociologi fanns tillgängliga. Antalet sociologikurser, sociologistudenter och avhandlingar av sociologisk natur minskade kraftigt under trettiotalet.[177]Dessa förhållanden bestod ända in i efterkrigstiden. Efter 1945 fortsatte minskningen av antalet kurser i sociologi. Ingen annan disciplin, med undantag för pedagogiken, råkade ut för en motsvarande kräftgång. De som blev sociologer var tillspetsat uttryckt autodidakter. Fortfarande många av dagens ledande franska sociologer, utbildade under femtiotalet eller första hälften av sextiotalet, är från början filosofer.

En modern, mer professionell kår av sociologer började formas först från och med slutet av femtiotalet, med skapandet av en licence i ämnet och inflödet av amerikanska förebilder. Då tillkom lärartjänster, utredningsuppdrag, forskningscentra och andra arbetsmöjligheter, liksom nya tidskrifter och andra publiceringsmöjligheter (se vidare nedan). Vid det laget framstod den durkheimska traditionen som hopplöst föråldrad.

En splittrad tradition: "universitetsmännen" och "forskarna"

Den intellektuella generation, som fick sin utbildning under tjugotalet och som i början av trettiotalet började betraktas som det nya avantgardet, gjorde uppror mot den republikanska ideologi som kommit att förknippas med durkheimianerna. Till de tongivande bland dessa "1930 års män" hörde tre skolkamrater ur den kull som 1924 antogs till École normale supérieure: Raymond Aron, Jean-Paul Sartre och Paul Nizan.[178]

Durkheims sociologi uppfattades av Aron som totalitär [179], Sartre lät dödförklara den [180]och för Nizan framstod durkheimianernas doktrin som ett särdeles motbjudande verktyg för borgarstatens klassherravälde[181]. Under pionjärperioden kring sekelskiftet hade durkheimianerna tillhört avantgardet: dreyfusarder och förkämpar för ett sekulariserat utbildningssystem, ett modernt vetenskapligt universitet och en ny medborgerlig moral. Under mellankrigstiden framträdde nya intellektuella avantgardes, som från skilda positioner - såsom Arons Weberinspirerade och så småningom allt med konservativa ståndpunkt, Sartres existentialism, Nizans hårdföra marxism - betraktade universitetssociologin i durkheimianernas tappning som själva inbegreppet av en förkvävande statsideologi.[182]

För vår fortsatta argumentation är det väsentligt att notera, att de durkheimianer som tjugotalets studentgeneration mött och tagit avstånd från inte var vilka durkheimianer som helst. De hade mött män som erövrat ledande positioner inom universitet och utbildningsväsendet. I Les chiens de garde från 1932 öste således Nizan sitt förakt över Célestin Bouglé, Paul Fauconnet och Dominique Parodi.

Fauconnet och i synnerhet Bouglé uppfattades under tjugo- och större delen av trettiotalet som samtidens ledande sociologer. I institutionellt hänseende var Bouglé centralt placerad inom universitetsfältet, alltsedan 1909 innehavare av en lärartjänst vid Sorbonne, egen stol 1919, grundare av och förste ordförande för Société des amis de l'École normale supérieure (1920), ledare för Centre de documentation sociale vid École normale supérieure (1920), biträdande rektor (1927) och rektor (1935) för samma skola, betrodd med ett stort antal akademiska och officiella uppdrag i styrelser och nämnder.[183]Bouglé var utan tvivel den mest synlige förvaltaren av arvet från Durkheim. Han var en synnerligen offentlig person, en bekant föreläsare och debattör, som inte minst i egenskap av ledare för Centre de documentation sociale[184]samlade yngre sociologer och utländska besökare kring sig (man skulle kunna upprätta en lång lista över vetenskapliga arbeten i vilka Bouglé avtackas i förordet). Fauconnet undervisade sedan 1921 i sociologi vid Sorbonne och utnämndes i början av trettiotalet till ordinarie innehavare av stolen i "sociologie".[185]Parodi, en nära vän till Bouglé, intog redan från början en perifer position inom durkheimianernas krets och blev i första hand utbildningsadministratör[186], från 1911 rektor i Toulouse;han agerade också försvarsadvokat för den universitetsfilosofi som dominerat under nittonhundratalets första decennier[187]. För författaren till Les chiens de garde framstod Bouglé, Fauconnet och Parodi som samtidens reaktionära mörkmän som nyttjade universitetsfilosofin (i vilken Nizan inkluderade den durkheimska doktrinen) till att förhärliga det borgerliga klassherraväldet. Vi bör i sammanhanget kanske också nämna en fjärde durkheimian, Paul Lapie, som framför allt kom att ägna sig åt utbildningsfrågor, både i sin forskning om utbildningens betydelse för den sociala mobiliteten och senare i egenskap av administratör. Han var Directeur för de franska folkskolorna och beklädde under de sista åren av sitt liv (1925-1927) en uppsatt post inom universitetsadministrationen, Vice-Recteur för l'Académie de

Paris.[188]

Ytterligare några noteringar om universitetssociologins dominerande gestalt under denna period, Célestin Bouglé, kan bidra till att belysa durkheimianismens officiella framtoning. Som nämnts råkade Bouglé redan när L'Année sociologique -projektet skulle sjösättas i polemik med Durkheim om sociologins förhållande till psykologin. Av större betydelse för perioden efter första världskriget var Bouglés sätt att handskas med förhållandet mellan sociologi och filosofi. Han upprätthöll mycket nära band med tidens som regel nykantianskt präglade etablerade universitetsfilosofi. Sociologin framstod för Bouglé snarare som ett komplement än som en utmanare till filosofin. Durkheim själv hade som bekant vid upprepade tillfällen tagit strid med filosoferna. Så icke Bouglé, som i olika sammanhang hävdade att Durkheim underskattat förnuftets och intentionernas betydelse när människors handlande skall förklaras. Sociologin kunde inte undvara teleologiska förklaringar. Allt enligt Bouglé[189], som således önskade återinföra subjektsfilosofiska element av ett slag som Durkheim försökt fördriva ut ur sociologin[190]. Vidare betonade Bouglé starkare än många andra durkheimianer sociologins sociala uppgift i samband med medborgarnas moralfostran. Han var exempelvis behjälplig då Paul Lapie införde sociologin i folkskollärarseminariernas läroplaner, som ett obligatorisk ämne med en veckotimme under andra årskursen - ett initiativ som utlöste starka reaktioner från durkheimianernas fiender, i synnerhet från konservativa och katolska kretsar som motsatte sig en sekulariserad moralundervisning[191]. Från den motsatta änden av den politiska skalan fördömde Paul Nizan samma reform.[192]Bouglé var, sammanfattningsvis, beredd att acceptera sociologins nära förbindelser med psykologin, filosofin, pedagogiken och den statliga administrationen, och därmed jämförelsevis mindre engagerad i kampen för ämnets autonomi.

"1930 års män", det vill säga tjugotalets studentgeneration, hade således inte mött vilka durkheimianer som helst. De hade mött de durkheimianer som var synliga i offentligheten, som omvandlat sociologin till ett undervisningsämne, som undervisade vid Sorbonne, som sammanställde läroböcker, läroplaner eller utredningar och beklädde poster inom skol- och universitetsadministrationen. Dessa innehade ett avsevärt mått av utbildningskapital : samtliga de fyra ovan nämnda institutionellt dominerande durkheimianerna var agrégés i filosofi, Bouglé och Parodi var normaliens, samtliga utom Parodi var docteurs ès lettres.[193]De var nära lierade med såväl universitetsfilosofin som utbildningsadministrationen. Med undantag för Fauconnet gjorde de sig inte bemärkta för några forskningsinsatser som givit eftervärlden anledning att minnas dem: Bouglés sociologiska huvudarbeten (avhandlingen om jämlikhetsidéerna och framför allt monografin om det indiska kastsystemet[194]) skrevs redan åren kring sekelskiftet, och efter första världskriget skrev han i huvudsak introduktioner, läromedel, översikter och andra sammanställningar av andras arbeten[195]. Parodi och Lapie var framför allt utbildningsadministratörer.[196]Den durkheimska sociologin kom därmed att identifieras med universitetsetablissemanget, "det nya Sorbonne", vars republikanska och antiklerikala patos, nykantianska filosofi, samhällsingenjörsambitioner och statsvänlighet för mellankrigstidens intellektuella avantgarde framstod som en dammig kvarleva från sekelskiftet.

Det var de ovan nämnda "universitetsmännen" som efter första världskriget framträdde som de ledande durkheimianerna och som därmed kom att prägla bilden av durkheimianismen. I dag är de (med undantag för Fauconnet) tämligen bortglömda. Bland de övriga durkheimianerna fanns de - låt oss kalla dem "forskarna" - som inte alls var lika synliga i samtidens offentliga liv men vilkas arbeten överlevt. Hit kan vi räkna Marcel Mauss och Henri Hubert, Marcel Granet, Maurice Halbwachs och François Simiand.

"Universitetsmännen" hade sina främsta positioner vid Sorbonne. Mauss, Hubert, Granet och Simiand undervisade inte alls vid universitetet utan vid École pratique des hautes études, den institution som tillkommit för att efter tyskt föredöme utgöra ett mer forskningsinriktat alternativ till Sorbonne. Halbwachs var under större delen av sitt liv verksam i provinsen och kom till Sorbonne först 1935.

"Universitetsmännen" och "forskarna" skilde sig åt i många avseenden. Relationerna till universitetsfilosofin är betecknande. De förra var måna om allianser med universitetsfilosofin och universitetsfilosoferna. "Forskarna" däremot strävade snarare efter att befria samhällsvetenskapen från filosofins dominans. De var vetenskapsmän och hade investerat i olika slag av specialistkompetens: Mauss besatte avsevärda språkkunskaper;han lär, förutom utmärkt förtrogenhet med ett antal europeiska språk, inklusive ryska, ha behärskat grekiska, latin, sanskrit, keltiska och hebreiska[197]. Hubert var historiker, specialist på Europas fornhistoria, Granet sinolog och Halbwachs och Simiand vägröjare i fråga om tillämpning av statistiska metoder inom sociologin.

Tillfogas bör, att "universitetsmännens" position knappast tillät empirisk forskning. Vid denna tid saknade universitetet i stort sett forskningsresurser. Det var i första hand en utbildnings- och framför allt en examinationsanstalt.

Förhållandet till utbildningsadministrationen och utbildningspolitiken var ett annat särskiljande drag. "Universitetsmännen" hade starka positioner inom utbildningsadministrationen, skrev läroplaner och läroböcker och betonade sociologins omedelbara samhällsnytta som ett instrument för moralfostran. "Forskarna" var noga med att slå vakt om forskningens autonomi. Sålunda var Mauss, Granet, Halbwachs och Simiand motståndare till Bouglés och Lapies initiativ att införa sociologin som ett undervisningsämne vid folkskollärarseminarierna.[198]För övrigt skulle förmodligen även Durkheim själv ha opponerat sig mot en sådan reform. Han hävdade som nämnts att sociologiundervisningen bör förläggas till universitetet, varifrån upplysningen sedan skulle spridas i allt vidare cirklar.

"Universitetsmännen" var i många fall publika personligheter. Så icke "forskarna". Mauss är ett legendariskt exempel. Han publicerade sig inte i bokform[199], utan i uppsatser och hans viktigaste inflytande torde ha förmedlats via lärjungar och lärjungars lärjungar[200]. När han invaldes vid Collège de France lär han ha försäkrat sig om att hans föreläsningar skulle försiggå i en liten sal.[201]

Etnologins utveckling erbjuder ett tydligt exempel på durkheimianismens uppsplittring. Att avdelningen om religionssociologi (dvs. i praktiken etnologiska ämnen) var den i särklass mest omfattande i L'Année sociologique, att observationer och data från "primitiva" samhällen givits en framträdande plats i Durkheims senare kunskaps- och religionssociologi, att Mauss och Henri Hubert vid École pratique erövrade ett avsevärt renommé och lyckades etablera etnologin som en respekterad disciplin - allt detta bidrog till att de dittills inom universitetsvärlden ringaktade "primitiva" fenomenen blev legitima undersökningsobjekt. Samtidigt framstod dock etnologin som alltmer oberoende av den durkheimska sociologin, och de unga etnologer som i stora skaror drogs till Mauss' undervisning vid l'Institut d'ethnologie uppfattade sig som specialister inom ett eget fält[202]. Samtiden tycks inte längre ha uppfattat kopplingen mellan durkheimianismen och etnologin som självklar.

Jag skall inte uppehålla mig längre vid denna motsättning mellan "universitetsmän" och "forskare". [203]Vi behöver inte ta ställning till om den ena eller andra fraktionen utgjorde Durkheims sanna arvtagare. Mästaren själv utkämpade strider på många fronter; han pläderade onekligen för statlig moralfostran och annat som "universitetsmännen" efter hans död strävade efter att institutionalisera, men samtidigt tog han strid med filosoferna, med granndisciplinernas företrädare, med dem som ville låta statsnyttans omedelbara intressen styra samhällsvetenskapen - kort sagt, med allt och alla som stod i vägen för den autonomi som krävdes för att sociologin skulle mogna till en positiv vetenskap. För vår fortsatta argumentation räcker det med att konstatera att durkheimianerna under mellankrigstiden inte längre var en samlad skola, att huvudmotsättningen var den som skilde "universitetsmännen" från "forskarna" och att de förra kom att prägla den offentliga bilden av durkheimianismen.

Efterkrigstiden

Den första efterkrigstidens dominansförhållanden

Den franska sociologin levde länge, även i institutionellt avseende, under filosofins dominans. Först 1958 blev sociologin ett eget examensämne, i och med införandet av en licence de sociologie och ett doctorat de troisième cycle . Innan dess var den som ville anträda en akademisk bana som sociolog tvungen att förvara sin avhandling inför en betygsnämnd vilken som regel var sammansatt av filosofer och historiker.[204]Sociologin var en marginell disciplin, i början av efterkrigstiden fanns fortfarande blott de fyra redan nämnda stolarna (två i Paris, en i Bordeaux och en i Strasbourg). Dess intellektuella anseende var obetydligt. Nedgången av antalet kurser fortsatte under den första efterkrigstiden. Ingen professionell utbildning av sociologer förekom, lika litet som någon professionell organisering[205].

Georges Davy kan från och med fyrtiotalet sägas ha intagit en position som durkheimianernas ledande "universitetsman" [206], även om han knappast var en lika dominerande gestalt som Bouglé under tjugo- och början av trettiotalet. Medan Bouglé och Fauconnet rekryterades av Durkheim redan under Bordeaux-tiden, tillhörde Davy de något yngre studenter som enrollerades sedan Durkheim flyttat till Paris. Även han var normalien, agrégé de philosophie och docteur ès lettres, och under åren 1944-55 innehavare av Bouglés stol vid Sorbonne. Han mottog i likhet med Bouglé många akademiska och officiella utmärkelser och anförtroddes centrala universitetsfunktioner, bland annat som dekanus för humanistiska fakulteten i Dijon och därefter för humanistiska fakulteten i Paris. Under ett kvartssekel (1940-1966) var han ordförande för agrégationsjuryn i filosofi att en "trogen durkheimian"[207]tilläts bekläda denna för filosofkårens reproduktion centrala befattning väckte mycket ont blod bland filosoferna.

Davy och andra överlevande durkheimianer återupptog 1949 utgivningen av L'Année sociologique. Att tiden sprungit förbi projektet framgår av att redaktionens medelålder enligt Johan Heilbrons beräkning var 64 år[208], att jämföras med den första serien, 1898-1913, där medarbetarnas medelålder var 33,6 år[209].

Inom det trängre sociologfältet torde dock Georges Gurvitch under den första efterkrigstiden ha varit den dominerande sociologen.[210]Gurvitch, som 1935 övertagit Halbwachs' stol i sociologi i Strasbourg;, utnämndes 1948 till en av sociologistolarna vid Sorbonne. Han var redaktör för Cahiers internationaux de sociologie och hade tagit initiativet till Centre d'Études Sociologiques (1946; ett CNRS-center som ironiskt nog skulle bli det första starka fästet i Frankrike för den USA-inspirerade empiristiska sociologi som var Gurvitch så förhatlig). Gurvitch hänvisade visserligen gärna till bland annat den durkheimianska traditionen, men lika mycket till den marxistiska - han hade varit och förblev på sätt och vis en den ryska revolutionens kommissarie. Över huvud taget var Gurvitch' sociologi, inriktad mot uppställandet av invecklade typologier och klassifikationer, av utpräglat pluralistisk art, och han förefaller ha lutat sig mot alla tänkbara traditioner som kunde utgöra en motvikt till den amerikanska sociologi som började skölja in Frankrike; i det syftet grundade han 1958 den alltjämt existerande sammanslutningen AISLF (Association internationale des sociologues de langue française). Gurvitch hade få egentliga elever och lyckades aldrig bilda skola.[211]Hans udda bakgrund - han var rysk immigrant, utbildad i Tyskland, och lärde sig aldrig att på övligt vis bemästra det franska språket - bidrog otvivelaktigt till hans omvittnade isolering vid Sorbonne.

Gurvitch' plats som den centralt placerade sociologen intogs efter hand av Raymond Aron, som år 1955, efter en lång period som publicist, i synnerhet i Figaro och andra konservativa organ, och som lärare vid elitskolor utanför universitetet - nämligen vid l'Institut d'Études politiques och École Nationale d'Administration - utnämndes till stolen i sociologi vid Sorbonne[212]. Som vi sett var Aron en utpräglad anti-durkheimian. Sin egen ståndpunkt har han i många sammanhang definierat genom att hänvisa till Max Weber, och Arons inträde i det egentliga universitetsfältet bidrog stark till weberianismens senkomna genombrott i Frankrike.

Samtidigt med Aron utnämndes en annan militant anti-durkheimian, Jean Stoetzel, grundaren av den franska opinionsmätningssociologin, till en stol vid Sorbonne, närmare bestämt till en nyinrättad stol i socialpsykologi. Durkheimianernas era syntes vara förbi.

Därtill bidrog även andra förhållanden. Av särskild betydelse var omvälvningen inom en av granndisciplinerna. Vid sekelskiftet hade durkheimianerna som nämnts efterlyst en modern historievetenskap. De blev så att säga bönhörda i övermått. Från och med slutet av tjugotalet förkastades den alltjämt dominerande så kallade "händelsehistorien" à la Ernest Lavisse av en ny generation historiker, "Annales-skolan". Banerförarna Marc Blochs och Lucien Febvres projekt uppvisade många likheter med durkheimianernas: Blochs intresse för sociala, ekonomiska och demografiska faktorer till skillnad från politiska, Febvres syn på individen som representant för sin epok snarare än som historiens motor, etc. Med sin tvärvetenskaplighet (i betydelsen avskaffandet av skrankorna mellan historiska, sociologiska, geografiska, demografiska, religionsvetenskapliga, antropologiska studier) var Annales -projektet ett slags upprepning av durkheimianernas utspel trettio år tidigare. Febvre och Bloch gjorde aldrig någon hemlighet av att de tagit djupa intryck av durkheimianerna, men hade minst av allt för avsikt att acceptera sociologin som något slags paraplydisciplin. Tvärtom, Annales var och förblev historikernas företag, till vilket medarbetare från en rad discipliner rekryterades - såtillvida ett kanske inte mindre imperialistiskt företag än durkheimianernas.

Relationerna mellan den första generationen Annales-historiker och de överlevande durkheimianerna är komplicerade och kan inte redas ut här. Konkurrens förekom men även viktiga allianser mellan de nya historikerna och några bland de durkheimianer som ovan kallats "forskarna". Faktum kvarstår ändå att historikernas utomordentliga framgång[213]- i synnerhet från och med den andra generationen (Ferdinand Braudels institutionella imperium, regerat från sjätte sektionen av École pratique, senare EHESS) - krympte sociologernas utrymme.[214]

Disciplinens expansion

Sociologiämnets stora expansion tog fart åren kring 1960. År 1958 var en vändpunkt. Detta år inrättades två nya examina, licence de sociologie och doctorat de troisième cycle, och de humanistiska fakulteterna, facultés des lettres, döptes om till facultés des lettres et sciences humaines [215];det blev nu för första gången möjligt att utbilda sig till sociolog vid universitetet. Åren kring 1960 grundades en rad samhällsvetenskapliga tidskrifter[216], liksom under den följande perioden ett stort antal nya samhällsvetenskapliga forsknings- och utredningscentra, samtidigt som gamla centra stärktes. Åtskilliga av dessa centra erbjöd i jämförelse med universitetsfakulteterna betydligt bättre villkor för empirisk forskning: anslag från externa uppdragsgivare, bibliotek, dokumentationstjänster, tekniska hjälpmedel, assistenter[217]. En viktig materiell grund för denna anmärkningsvärda expansion var de pengar som amerikanska fonder pumpade in i fransk samhällsvetenskap. [218]

Med andra ord, sociologernas marknad expanderade. Att sociologin blivit ett examensämne innebar att fler universitetslärare i sociologi behövdes. Dessutom byggde expansionen i hög grad på utredningsuppdrag åt den statliga administrationen eller åt näringslivet, uppdrag av ett slag som var svårförenliga med den traditionella franska (dvs. durkheimianska) uppfattningen om seriös vetenskaplig sociologi. Här passade den från USA importerade empiristiska sociologin bättre, och fick stort genomslag. Samhällsvetenskapens frammarsch var givetvis dessutom kopplad till att de klassiska disciplinernas ställning börjat vackla.[219]Före sextiotalet var universitetslärarna i sociologi som regel agrégés i filosofi och demonsterade sällan nämnvärda ambitioner i fråga om egna empiriska insatser. Gurvitch, fram till mitten av femtiotalet den institutionellt dominerande sociologen, betraktade inflödet av amerikanska undersökningstekniker som en katastrof.[220]Den intellektuellt kanske mest dominerande sociologen, Raymond Aron, förespråkade en historiefilosofiskt orienterad sociologi och visade föga intresse för empirisk forskning.

Merparten av den yngre generationen av sociologer saknade filosofiskt kapital av den omfattning som deras förgångare förfogat över.[221]Många hade erhållit sin skolning genom handböcker och framför allt i det praktiska arbetet, i ständigt nya utredningar för staten eller näringslivet. De var piskade att på kort tid få fram tabeller och rapporter, för att sedan kastas in i nästa uppdrag. Vid universitetet expanderade antalet lärare i underordnad ställning, medan få nya professurer tillkom efter 1960, ett förhållande som kunde göra de yngre sociologerna mer benägna för investeringar utanför universitetet än för satsningar på en osäker universitetskarriär. I och med 1968 års universitetsreform blev det för övrigt även för universitetsanställda betydligt lättare att ägna sig åt konsultverksamhet, expertuppdrag och snabba utredningsuppdrag.[222]

I den offentliga franska debatten hade dock företrädarna för den empiristiskt och administrativt inriktade sociologin vissa svårigheter att vinna gehör efter 1968 års händelser. Deras verksamhet kom att framstå som motpolen till kritisk vetenskap.[223]som ett medel för att ifrågasätta sina överordnades verksamhet), varigenom de tenderar att närma sig de forskare som intar en homolog position inom universitetsfältet.

Den 31 december 1975 inträffade en omvälvning av dessa arbetsvillkor i och med att ett stort antal sociologer över en natt erhöll tjänster inom CNRS (Centre National de la Recherche Scientifique, den franska forskningsrådsorganisationen, vars fasta forskare är förordnade på livsstid och uppbär sin lön antingen de gör någon nytta eller ej). Men den tid då sociologer förutsattes ha gjort betydande filosofiska investeringar tycks vara förbi.

École des hautes études en sciences sociales

Utanför de filosofiskt dominerade universitetsfakulteterna och utanför det empiristiska utredningsväsendet fanns miljöer där en mer autonom samhällsvetenskap kunde odlas. Viktigast var sjätte sektionen[224]av École pratique des hautes études, det vill säga sektionen för ekonomi och samhällsvetenskap, grundad 1947 av Lucien Febvre och Ferdinand Braudel.

Sjätte sektionen var en institution med högt intellektuellt anseende som attraherade yngre ambitiösa heterodoxa studenter. Den var Annales-historikernas främsta fäste, och där undervisade även välrenommerade filosofer, som Alexandre Koyré och Eric Weil, liksom antropologen Claude Lévi-Strauss. Dessutom blev sjätte sektionen från femtiotalets mitt en av de viktigaste sociologiska forskningsmiljöerna;hit knöts Gernet, Gurvitch, Le Bras och andra och här ledde Georges Friedmann sitt industrisociologiska seminarium. Det var här som de unga män som skulle bli nästa generations ledande sociologer, Touraine, Bourdieu och Boudon, under sextiotalet skapade sina forskargrupper. Innan sociologin blev ett examensämne i slutet av femtiotalet hade studenterna i ämnet varit fåtaliga, men därefter hade undervisningsbehovet mångdubblats. Ambitiösa och heterodoxt sinnade studenter sökte sig gärna till den ansedda sjätte sektionen av École pratique, där undervisningen normalt skedde i seminarieform och möjligheter erbjöds att vistas i närheten av forskningsfronten.

Vid École pratique odlades forskningsriktningar som gavs föga utrymme inom universitetet. Den huvudsakliga verksamheten var forskning och forskarutbildning, varför lärarna slapp bördan av en tung grundutbildning. Genom sin seminariekaraktär skilde sig undervisningen från universitetets föreläsningstradition. De vetenskapliga ledarna (som bar titeln Directeur d'Études, den med universitets- och gymnasievärlden förknippade titeln professeur används ej) rekryterades enligt mindre formella kriterier i jämförelse med universitetet; vid École pratique kan man (Bourdieu är ett exempel) erhålla en stol utan att ha doktorerat, vilket är omöjligt vid fakulteterna. École pratique levde med andra ord upp till de ambitioner som låg bakom dess grundande på 1860-talet: att - då närmast efter tyskt mönster - utgöra ett mer modernt och forskningsinriktat alternativ eller komplement till det ålderdomligare lärdomsförmedlande universitetet (det ursprungliga förhållandet mellan École pratique och Sorbonne kan närmast liknas vid Stockholms och Göteborgs högskolors förhållande till universiteten i Uppsala och Lund).

Efter denna översikt av sociologins institutionella utveckling efter andra världskriget skall vi nu vända intresset mot några traditioner som under samma period kom att få betydelse för ämnet - och som därmed blev positioner som Bourdieu hade att förhålla sig till när han konstituerade sitt projekt.

Weberianismen

Verklig betydelse för fransk samhällsvetenskap fick Max Weber först från och med senare hälften av femtiotalet, då Raymond Aron installerat sig vid Sorbonne. Den första breda franska Weber-receptionen var i utomordentligt hög grad knuten till Arons projekt, ungefär som den nordamerikanska till Talcott Parsons' projekt; i båda fallen innebar dessa importbetingelser en synnerligen selektiv läsning av Webers arbeten.

Det dröjde länge, till åren kring 1960, innan några av Webers texter blev tillgängliga på franska.[225]Man läste Arons tolkningar i stället. Den skrift som framför andra introducerade Weber för en fransk publik var Arons La sociologie allemande contemporaine , 1935. Den lilla boken bestod av tre kapitel, det sista helt och hållet ägnat åt Max Weber, "utan varje tvivel den störste tyske sociologen"[226], dittills tämligen obekant i Frankrike[227]. Den första generationen durkheimianer hade, frånsett några insatser från Halbwachs' sida[228], negligerat Webers arbeten[229];under seklets första decennier översattes Sombart och Michels[230], och Simmel var en i Frankrike uppburen författare, men Webers genombrott lät vänta på sig.

Med Arons läsning blev Weber portalfiguren för en sociologi vars främsta uppgift är att "studera vår västerländska civilisations historiska egenart, dvs. rationaliseringen"[231]. Webers författarskap blev ett vapen i kampen mot de sociologer som fortfarande i början av trettiotalet dominerade Arons hemmaplan, durkheimianerna, i Arons ögon dogmatiska positivister som i Comtes efterföljd ville imitera naturvetenskaperna[232], uppställa generella lagar[233]och utplåna egenarten hos kulturforskningen i allmänhet och historieforskningen i synnerhet. Weber kan som bekant läsas på många sätt. Aron framställde honom som en Rickerts trogne lärjunge som tar fasta på det specifika, på engångskaraktären hos varje historisk situation - i Webers fall det särskilda hos vår moderna västerländska civilisation - och som söker förstå skeenden genom att sätta dem i förbindelse med kulturvärden. Aron framhöll en enda avgörande skillnad mellan Rickert och Weber: den förre ansåg att varje historiskt skede skulle förstås utifrån dess egna kulturella värden medan den senare ville förbinda historiska fakta med vår egen tids värden: "Weber talar mest om förhållandet till våra värden. Det förflutna förbinds med nuet, eller snarare: det är vi som ställer frågor till det förflutna, frågor utan vilka ingen historievetenskap skulle finnas."[234]

Med sin lansering av Weber 1935 blåste Aron med andra ord till strid mot durkheimianernas monopol över den legitima universitetssociologin. När han ett par år senare försvarade sin avhandling hamnade han i konflikt med den ortodoxe durkheimlärjungen Paul Fauconnet, som satt i betygsnämnden och gav uttryck för sin motvilja mot Arons weberskt färgade historiefilosofi.[235]Detta torde ha varit det första tillfälle[236]då weberianism och durkheimianism offentligen drabbade samman på fransk botten. Arons attack mot vad han uppfattade som positivism utlöste dock inte alls någon diskussion som kan jämföras med de tyska motsvarigheterna (Rickerts och andra nykantianers plädering för kulturvetenskapernas egenart, frankfurtianernas insatser under sextiotalets Positivismusstreit );.

Hela Arons fortsatta författarskap är genomsyrat av det program som utlades i boken från 1935, där inte bara Webers lära utan även dennes person framställdes som förebildlig: en man som tog ställning till vår tids politiska ödesfrågor, som i massamhällets epok försvarade friheten och individen mot socialistisk eller annan byråkrati[237]. Med Arons läsning fick Weber därmed representera motpolen till en Durkheim som, fortfarande enligt Aron, framför allt strävade efter att återskapa en kollektivmoral[238]. I enlighet med detta program blev Aron varken kammarlärd systembyggare eller närsynt empiriker. Han var visserligen väl förtrogen med sociologins idéhistoria men ville i motsats till Parsons inte infoga Weber i något eget teoribygge (allt systembyggande är Aron motbjudande), och omfattade den empiriska sociologiska forskningspraktiken med svalt intresse. Arons sociologiska verksamhet kom i stället att flyta samman med historiefilosofiska analyser, inlägg i tidens stora politiska frågor och journalistiska insatser i konservativa organ som Figaro och Contrepoint.

Först från och med senare hälften av femtiotalet tog Weberreceptionen fart bland franska sociologer. [239]Vid universitetet i Strasbourg, med dess traditionellt goda kontakter med det tyska språkområdet, hade Julien Freund, Freddy Raphaël och andra redan tidigare odlat ett intresse för Weber som nu leddes fram till arbete med översättningar, varav den första publicerades 1959. I början av sextiotalet cirkulerade dessutom i vissa universitetsmiljöer (bl.a. på Bourdieus och Passerons seminarier i Lille) inofficiella stencilerade översättningar av Webers texter.[240]Och framför allt hade Aron nu trätt in i centrum av den egentliga universitetssociologins fält. Att weberianismen i Frankrike i så hög grad kom att identifieras med Arons position[241]innebar att den investerades med ett alldeles bestämt polititiskt värde[242]: konflikten mellan tidens två dominerande sociologer, Gurvitch och Aron, framstod som en konflikt mellan en vänsterman och en högerman, och weberianismen kom att förknippas med politiska högersympatier.

Antropologin och Lévi-Strauss' strukturalism

Claude Lévi-Strauss demonstrerade för den forskargeneration som anträdde sina banor under femtio- eller sextiotalet att man inte behöver räkna sig som filosof för att åstadkomma ett intellektuellt framstående arbete. Även om Lévi-Strauss var utbildad till filosof gjorde han inte anspråk på att agera som en sådan.[243]Han var för övrigt inte heller normalien, vilket kan vara en delförklaring till hans fria ställning i förhållande till filosofin.

Eftersom vi här är intresserade av förhållandena då Bourdieu anträdde sin vetenskapliga bana, kan vi uttrycka saken så, att Lévi-Strauss gjorde det tänkbart för en filosof att ägna sig åt samhällsvetenskap. Lévi-Strauss har väckt de franska humanvetenskaperna ur deras empiristiska slummer, fastslog Bourdieu och Passeron 1966 i uppsatsen om sociologi och filosofi[244]. Senare har Bourdieu vittnat om det oerhörda intryck som Lévi-Strauss gjorde. I hans arbeten, skriver Bourdieu i den självbiografiska inledningen till Le sens pratique, mötte en hel generation ett nytt sätt att uppfatta intellektuell verksamhet, rakt motsatt det av Jean-Paul Sartre förkroppsligade idealet om den "totale" intellektuelle. Lévi-Strauss demonstrerade ett på en och samma gång mer ödmjukt och ansvarigt sätt att bedriva samhällsvetenskap. [245]

Detta Bourdieus omdöme om Lévi-Strauss liknar Foucaults ovan citerade omdömen om epistemologerna. Det finns, som vi skall se i följande kapitel, åtskilliga beröringspunkter mellan Lévi-Strauss' strukturalism och den äldre tradition som den historiska epistemologin utgjorde. I början av sin bana kallades tänkare som Bourdieu eller Foucault ofta "strukturalister", i enlighet med tidens språkbruk som under denna rubrik inrangerade snart sagt alla samtidens disparata försök att bryta med subjektsfilosofin å ena sidan och den empiristiska samhällsvetenskapen å den andra.[246]När vi i dag blickar tillbaka på Bourdieus inträde i sociologin, förefaller det dock rimligare att säga att han (både vad gällde företagets legitimitet och forskningens inriktning) snarare stödde sig på arvet efter durkheimianerna och, något senare, på den historiska epistemologin än på Lévi-Strauss.

Marxismen

För att förstå marxismens ställning i Frankrike under femtiotalet och sextiotalet bör vi hålla i minnet att Marx lästs med avsevärd fördröjning och synnerligen selektivt. Det vanliga bruket av Marx var ideologiskt och politiskt. Marxismen hade haft stor betydelse inom det intellektuella fältet alltsedan andra världskriget - och inte minst bland khâgneux och studenter som var motståndare till kolonialkriget i Algeriet - men var nära knuten till de kommunistiska rörelserna. Det har sagts att för kommunistpartiet fick marxismen ersätta sociologin, och att marxismen under den första efterkrigstiden utgjorde ett hinder för sociologin.[247]Före althusserianernas framträdande under sextiotalets första hälft betraktades marxismen knappast som en vetenskaplig tradition av betydenhet, och även althusserianernas marxism var under åtskilliga år tätt knuten till det striderna inom det politiska fältet[248]. Att Althusser dessutom införde Marx på pensumlistorna var förvisso en sensation[249], men det är värt att notera den tidiga althusserianismens karaktär av utspel inom det filosofiska fältet. I centrum av det sociologiska fältet hade Gurvitch under ett antal år representerat en, visserligen ganska vag, affinitet med den marxistiska traditionen, men det breda genombrottet för försöken att använda marxismens redskap i sociologiska analyser synes ha inträffat först i och med 1968 års händelser.

Fenomenologin

Det är ingen tillfällighet att vi redan behandlat fenomenologin i samband med diskussionen av det filosofiska fältet. Även om fenomenologin var en utomordentligt inflytelserik strömning för hela det intellektuella livet i Frankrike under den period vi här beaktar, så var det inom filosofin som den intellektuella fronten stod att finna. Förvisso förekom även sociologer som försökte ympa sin egen disciplin med fenomenologiska perspektiv - eller som till och med en gång i världen medverkat till importen av den tyska fenomenologin[250]- men filosofernas övertag bidrog sannolikt till att den franska sociologin inte uppvisar de mer profilerade fenomenologiska skolor som under denna period växte fram i vissa andra länder[251];i Frankrike innebar filosofins dominans över samhällsvetenskaperna att förtrogenhet med fenomenologin minst av allt var en tillgång med vars hjälp unga ambitiösa sociologer kunde utmärka sig. Dessutom talar vi här om en generation av intellektuella som strävade efter att finna vägar ut ur den art av fenomenologi som i Frankrike kommit att legeras med subjektsfilosofin.

Utredningssociologin och den amerikanska empirismen

Under efterkrigstiden klövs den franska sociologin i å ena sidan en universitetsbaserad sociologi, mer eller mindre rotad i filosofin, och en empiristisk sociologi[252]av amerikanskt märke å den andra. Empirismens uppsving innebar en utmaning mot den traditionella filosofiskt dominerade universitetssociologin. Både inflödet av nya resurser (nyinträttade lärar-, forskar- och utredartjänster, växande skaror av studenter, friska pengar till forskning och utredningar, nya centra och tidskrifter, etc.) och de empiriska forskningspraktikernas utveckling främjade sociologkårens professionalisering. Allianserna med fält utanför universitetet (administrationen, näringslivet) innebar en försvagning av autonomin såtillvida att andra än universitetskollegerna tilläts diktera forskningens villkor och bedöma dess kvalitet. Samtidigt vann den nya empiristiskt orienterade sociologin en viss autonomi i förhållande till universitetets - och i synnerhet det filosofiska fältets - bedömningskriterier. Att den franska sociologin slingrade sig ur filosofins grepp var förutsättningen för den professionalisering som bl.a. innebar att en utbildning i det sociologiska hantverket för första gången blev möjlig. Tidigare hade de ledande sociologerna på sätt och vis alla varit autodidakter. Systemet hade tvingat dem att skola sig till filosofer.

Den empiristiska sociologin fick sitt första stora genomslag [253]inom den första generationen av franska arbets- eller industrisociologer, dvs. kretsen kring Georges Friedmann. Deras hemvist var det Centre d'Études Sociologiques som på Gurvitch intiativ skapades vid CNRS i början av femtiotalet. Här samlade Georges Friedmann; kring sig unga proselyter som i stället för den filosofiskt och historiskt orienterade universitetsfilosofin ville skapa en tidsenlig, professionell empirisk forskning. Den traditionella teoretiska, abstrakta, fria och osäljbara verksamhet som bedrivs på kammaren av mossiga professorer skulle ersättas av en empirisk, konkret, nyttig, säljbar sociologi som bedrivs på fältet av moderna forskare.[254]En tidig programtext, publicerad år 1953 av Georges Friedmann och Jean-René Tréanton, manade till uppror mot "den spekulativa inriktning som Durkheim och de flesta av hans efterföljare givit åt universitetssociologin", i vars ställe borde sättas sociologiska undersökningar av nittonhundratalets ekonomiska och sociala problem, undersökningar som inriktades på "praktiskt handlande" och gjorde bruk av effektiva undersökningstekniker.[255]

Bland Friedmanns unga disciplar - Jean-René Tréanton, Alain Touraine, Michel Crozier, Jean-Daniel Reynaud och andra - fanns flera som skulle bli betydande företrädare för den nya amerikanskt inspirerade empiristiska sociologin eller för det slag av sociologi som strävar efter att vara till omedelbar nytta för bestämda intressegrupper, inte minst för arbetarrörelsens organisationer. Den militante empiristen Michel Crozier, med sin inriktning mot uppdragsforskning, sitt förakt för parisintelligentians filosofiska hårklyverier och sin annorlunda utbildningsbakgrund - han hade studerat juridik och var varken normalien eller filosof[256]- förkroppsligade den nya typ av sociolog som skulle bli allt vanligare.

Samhällsreformatoriska ambitioner spelade stor roll för den sociologi som utvecklades av Friedmanns krets. Friedmann, själv innan andra världskriget clartéist och medlem av redaktionen för La Revue Marxiste [257], utgav 1946 pionjärarbetet Les problèmes humains du machinisme industriel. De samtida universitetssociologerna hade föga intresse för det moderna arbetslivets problem, och Alain Touraine berättar i sina memoarer om vilken betydelse boken fick för honom själv. Han hade just då flytt från sina studier vid École normale supérieure för att uppsöka "verkligheten" (gruvarbete i norra Frankrike) då han kom över Friedmanns bok, hänfördes av läsningen och skrev ett brev till författaren, som uppmanade honom att återuppta sina studier och klara av sin agrégation. Det var också Friedmann som skickade Touraine till Renaultfabriken, där denne genomförde sin första stora empiriska studie, och som 1950 åstadkom den CNRS-tjänst som tillät honom att arbeta inom Centre d'Études Sociologiques.[258]I slutet av femtiotalet erhöll Touraine och flera andra av Friedmanns' disciplar tjänster hos Friedmann vid sjätte sektionen av École pratique, och Crozier, Reynaud, Tréanton och Touraine grundade tidskriften Sociologie du travail. De institutionella förutsättningarna för ett nytt slag av sociologi hade skapats.

En annan viktig stödjepunkt för efterkrigstidens nya empiristiska sociologi var den USA-inspirerade opinionsundersökningsverksamheten. Pionjären var Jean Stoetzel, en Lazarsfeld närstående socialpsykolog som redan 1945 grundat IFOP, det franska gallupinstitutet.

Till sist bör matematiseringen av sociologin nämnas. Lazarsfelds gästföreläsningar i början av sextiotalet hade stor betydelse, och i synnerhet Raymond Boudon lanserade Lazarsfelds metodologi i Frankrike. I början av sextiotalet började också kurserna i matematik för samhällsvetare att öka i antal, och i mitten av sextiotalet blev matematiska och statistiska kurser obligatoriska i sociologernas och psykologernas D.U.E.L.-examen.[259](Tilläggas bör, att epokens intresse för matematik inte alls bara hade med införseln av amerikansk empirism att göra. Inom den tidiga strukturalismen fanns åtskilligt intresse för matematiseringens möjligheter[260]och även de som tagit intryck av den historiska epistemologin hade anledning att fundera över hur de inom denna tradition högt skattade matematiska redskapen kunde användas. Sextiotalets massiva import av amerikanska statistiska tekniker skall heller inte förleda oss att tro att kvantitativa metoder var något nytt inom fransk samhällsvetenskap. Tvärtom, till de bestående insatser som kan tillskrivas de tidiga durkheimianerna[261]och Annales-historikerna hör att de introducerade nya sätt att bruka demografiska och liknande statistiska material - ett sakförhållande som alltför litet uppmärksammats utanför Frankrikes gränser, där man oftast lyft fram andra sidor hos durkheimianernas verk och ibland satt likhetstecken mellan Annalesskolan och mentalitetsforskning.)

Det är viktigt att notera att matematiseringen - eller bättre: formaliseringen - av sociologin inte bara berodde på en intern vetenskaplig utveckling. Den franska empiristiska sociologin, som således under femtiotalet haft arbetarnas arbets- och livsvillkor som sitt främsta studieobjekt, kom under sextiotalet att domineras av organisationssociologin, studier av förvaltningsproblem och beslutsprocesser. Även opinionsundersökningarna hade fortsatt betydelse. Det var således fråga om konvergerande och sammanflätade utvecklingslinjer:

Å ena sidan utvecklade sociologerna survey -tekniker och statistiska procedurer som var empiristiska såtillvida att "data" fick tala för sig själva, data som utgjorde sammanfattande kvantitativa mått på isolerade aspekter av den sociala världen. Därmed försvann de historiska sammanhangen ur sikte, liksom de komplicerade relationer som kan avtäckas med hjälp av etnografiska metoder. Empirismen avstod med andra ord från att studera det mesta av det som durkheimianerna räknat till "det sociala". (Det är så jag här och i fortsättningen använder ordet "empiristisk", icke att förväxla med "empirisk". Betraktad ur durkheimianernas synvinkel framstår empirismen som formalistisk snarare än empirisk, om vi med det senare attributet avser ett närgånget och jämförelsevis förutsättningslöst studium av den sociala världen.)

Å andra sidan hade administratörer, politiker och representanter för näringslivet och fackföreningarna behov av detta slag av forskning, som avkastade resultat som harmonierade med epokens förhärskande administrativa planeringsideologi. Sociologins bidrag ansågs ligga i dess förmåga att förutse och lösa social kriser. Den ekonomiska vetenskapen tjänade som modell. USA framstod som en föregångsnation inte bara vad gällde modern samhällsvetenskap, utan också i fråga om ekonomisk utveckling. Michaël Pollak, som analyserat denna epok, talar om den nästan magiska roll som hänvisningarna till den amerikanska modellen spelade under slutet av femtio- och början av sextiotalet, som en garanti för såväl vetenskaplig som ekonomisk framgång.[262]

Paul F. Lazarsfeld och dennes Bureau of Applied Social Research vid Columbia University framstod som en förebild. Det gällde kriterier för vetenskaplig kvalitet, men också hållningen till forskningens styrning, organisation och finansiering, samt uppfattningen om sociologens bidrag till samhällsutvecklingen. Lazarsfeld-inspirationen erbjöd näring för en sociologi där vetenskapligheten garanterades av en bestämd formaliserad metodologi och bestämda statistiska tekniker. Inom denna strömning kom sociologin att identifieras med insamling, statistisk bearbetning och formaliserad presentation av data om kraftigt aggregerade populationer. Opinionsundersökningar, väljarundersökningar, konsumtionsvaneundersökningar etc bildade modell. Den lazarsfeldska sociologin, som exporterades till Frankrike liksom till så många andra europeiska länder[263], var, för att låna Michaël Pollaks karaktäristik, "en multinationell koncern" och erhöll frikostigt exportstöd från Ford- och Rockerfellerstiftelserna[264]. Den exempellösa framgången för Bureau of Applied Social Research demonstrerade att empiristisk sociologisk forskning kunde vinna anseende och forskningsanslag genom att ingå allianser med den statliga administrationen och näringslivet, och att sociologen kunde bevisa sin samhällsnyttighet genom att predicera sociala problem och föreskriva botemedel. Från en sådan plattform kunde empirismen, som till att börja med var lågt placerad i universitetshierarkien, utmana de inom universitetsfältet mer ansedda varianterna av sociologi, såsom i USA den strukturfunktionalism av Parsons' märke vars nedgångsperiod kan dateras från slutet av femtiotalet, eller i Frankrike den traditionella filosofiskt och historiskt orienterade universitetssociologin.

En durkheimiansk motreformation

Det är rimligt att sätta punkt för denna skiss över det franska sociologifältets utveckling genom att återknyta till startpunkten, durkheimianismen. Mot slutet av den här behandlade perioden började nämligen arvet från durkheimianerna åter att stiga i kurs, efter nära ett halvsekel av nedvärdering.

Vi nöjer oss tills vidare med att notera förändringen, som kan dateras till det sena sextiotalet. En närmare diskussion skulle spränga ramen för denna inledande diskussion av förutsättningarna för konstitueringen av Bourdieus sociologi; som vi skall se har Bourdieu själv haft avgörande betydelse för durkheimianismens renässans i Frankrike.

Konklusion

Vi förfogar nu över tillräckligt många pusselbitar för att skönja de sociala villkoren för Bourdieus inträde på sociologins fält under första hälften av sextiotalet.

Bourdieu hade ingen formell utbildning som etnolog eller sociolog. Han var utbildad till filosof och i besittning av ett maximalt mått av utbildningskapital: la khâgne vid det främsta humanistiska elitgymnasiet Louis-le-Grand, studier vid den humanistiska sektionen av École normale supérieure vid rue d'Ulm, agrégation i filosofi. Han hade med andra ord ackumulerat de symboliska tillgångar som i Frankrike identifierades med akademisk briljans. Från och med durkheimianerna och fram till Bourdieus generation hade så gott som alla ledande franska sociologer varit filosofer och normaliens . Det gällde för Émile Durkheim och flertalet av hans mer framstående proselyter. Under så gott som hela nittonhundratalet har varje periods institutionellt ledande sociolog varit normalien. Successionen kan tecknas så här: Durkheim under nittonhundratalets två första decennier, Célestin Bouglé efterträdd av Georges Davy under mellankrigstiden, Georges Gurvitch under den första efterkrigstiden, Raymond Aron från och med mitten av femtiotalet, och i dag Pierre Bourdieu - med undantag för immigranten Gurvitch hade de alla varit elever vid École normale supérieure vid rue d'Ulm och avlagt agrégation -examen i filosofi. Som sociologer var de så att säga autodidakter. Ja, även Georges Friedmann och Jean Stoetzel, det vill säga femtiotalets pionjärer för den nya empiristiska sociologi som bröt med den traditionella franska universitetssociologin och dess filosofiska traditioner, var normaliens. Om vi räknar Bourdieu, Raymond Boudon och Alain Touraine som de senaste decenniernas dominerande franska sociologer, kan vi notera att alla tre är normaliens och de två första agrégés i filosofi (Touraine är agrégé i historia).

När Bourdieu gav sig in i samhällsvetenskapen var han således utrustad med just den utbildningsbakgrund som dittills avkrävts en dominerande sociolog. Det var inte bara en fråga om examenstitlar. Vid dessa skolor formades en mycket speciell förmåga att hitta rätt i filosofihistorien och att föra en diskurs som fyllde kraven på språklig och intellektuell briljans, och här förvärvade man den personkännedom och grundlade de vänskaper och fiendskaper som möjliggjorde en framtid inom den akademiska eliten.

Dessutom kunde Bourdieu, även sedan han lämnat det filosofiska fältet, hämta legitimitet och vetenskapsfilosofisk inspiration från en bestämd filosofisk tradition, nämligen den historiska epistemologin (Gaston Bachelard, Georges Canguilhem, Jean Cavaillès m.fl.). Det var han inte ensam om, åtskilliga jämgamla eller något äldre - Michel Foucault var ett exempel - filosofer spelade under sextiotalet ut den historiska epistemologin mot de alltjämt dominerande medvetandefilosofiska strömningarna, det vill säga den traditionella spiritualistiska skol- och universitetsfilosofin (i nykantianska eller bergsonska varianter) samt tidens intellektuellt dominerande skola, existentialismen. Den historiska epistemologin visade vägen bort från föreställningen om ett självtillräckligt sammanhållet subjekt som tillägnar sig världen, och mot ett annat sätt att tänka, närmare specialvetenskaperna, mer hantverksmässigt, mer inriktat på avgränsade studier av väl definierade - eller snarare väl konstruerade - objekt. Bourdieu har utan tvivel betytt mer än någon annan för att överföra den historiska epistemologins program till sociologin.

Som sociolog kunde Bourdieu återknyta till traditionen från durkheimianerna. Denna strategi innebar ett slags motreformation, en uppvärdering av durkheimianismen vid en tidpunkt då dess aktier sedan decennier stått lågt i kurs. Sedan seklets början har durkheimianerna satt sin prägel på fransk sociologi. Det var de som under perioden fram till första världskriget både skapade sociologin som institutionaliserad legitim universitetsdisciplin och monopoliserade densamma. De med Durkheim samtida konkurrerande inhemska riktningarna - de gamla positivisterna, den katolska sociologin, Le Play-skolan samt kretsen kring René Worms, Gaston Richard och Revue Internationale de sociologie - hade formligen krossats under trycket av durkheimianernas dominans. Durkheimianismens upplösning och nedgångsperiod under mellankrigstiden innebar en försvagning av hela disciplinen. De nya generationer av sociologer och samhällsfilosofer som framträdde från och med trettiotalet gjorde uppror mot det durkheimianska arvet, och efterkrigstidens empiristiska sociologi avgränsade sig i hög grad från den traditionella, dvs. durkheimianska universitetssociologin. I denna halvsekellånga process mot durkheimianerna blev åklagarna allt fler och försvararna allt färre. Först mot slutet av sextiotalet började durkheimianismen ånyo uppfattas som ett respektabelt arv, och Bourdieu tillhörde dem som mest aktivt bidrog till denna uppvärdering.

Bourdieu återknöt dock inte till den durkheimianska traditionen i största allmänhet. Under mellankrigstiden hade den durkheimska skolan spruckit, och den viktigaste motsättningen var den mellan "universitetsmän" som Célestin Bouglé, Paul Fauconnet, Georges Davy å ena sidan och "forskare" som Marcel Mauss, Henri Hubert, Maurice Halbwachs, François Simiand, Marcel Granet å den andra. Det var arvet efter den senare fraktionen som Bourdieu - utan att någonsin ha formulerat detta som ett explicit program - anknöt till. Det är lätt att finna paralleller mellan å ena sidan Bourdieus insatser och positioner och å andra sidan "forskarna" bland durkheimianerna ett knappt halvsekel tidigare. Även Bourdieu placerade sig utanför Sorbonne, vid École pratique, som varit "forskarnas" främsta bastion. Några av etapperna i Bourdieus akademiska bana - agrégé de philosophie, men ingen avhandling och därmed ingen universitetskarriär, i stället en position vid École pratique, samt en stol med benämningen sociologi vid Collège de France - är desamma som dem Marcel Mauss tillryggalade. Många inslag i Bourdieus forskningspraktik leder tankarna till "forskarna" bland durkheimianerna: attackerna på filosofins dominans, tonvikten vid den sorgfälliga konstruktionen av forskningsobjektet, uppvärderingen av den hantverksmässiga sidan av forskningspraktiken, strävan efter en rigorös vetenskaplig hållning och en därmed förenad skepsis mot andra hållningar såsom den intellektuelles traditionella profetiska roll eller samhällsingenjörens knäfall inför utifrån kommande krav.

Med denna återknytning till traditionen från durkheimianerna skapade Bourdieu samtidigt ett utrymme för sitt eget projekt. Durkheimianernas nedgång hade öppnat ett tomrum utan att något nytt akademiskt monopol etablerats. Över huvud taget var sociologins ställning svag vid tiden för Bourdieus inträde. Under de år då Bourdieu skaffade sig sin formella utbildning hade universitetssociologin dominerats av Georges Gurvitch och Raymond Aron. Gurvitch, som envist försökte hålla stånd mot den amerikanska empirismens anstormning, företrädde trots sin centrala institutionella placering ingen egentlig skola. Aron var en intellektuellt tyngre gestalt, en uppburen tänkare och skribent som tjänade som förmedlare mellan universitetssociologin och journalistikens och politikens fält, men just denna funktion gjorde att det inte heller kring honom växte upp någon sammanhållen sociologisk skola.

Fortfarande då Bourdieu gav sig in i det sociologiska fältet åtnjöt disciplinen föga intellektuellt renommé. Durkheimianismen framstod som hopplöst föråldrad. Webertraditionen fick först från och med senare hälften av femtiotalet nämnvärd betydelse för fransk sociologi, och identifierades allmänt med Arons historiefilosofiska tolkning och ofta med dennes politiska konservatism. Marxismen hade snarare betydelse för det bredare intellektuella fältet och för filosofin än för den empiriska sociologin. Detsamma gällde för fenomenologin;försök att förena sociologi och fenomenologi saknades inte, men de tongivande fenomenologiska strömningarna ledde bort från samhällsvetenskapen och in på filosofins marker. Universitetssociologin dominerades alltjämt av de mer ansedda filosofiska (och i någon mån de historiska) disciplinerna, vilket innebar att tomrummet efter durkheimianernas sorti knappast kunde fyllas av den amerikanska empirism som under dessa år i stor skala infördes till Frankrike. Under den första efterkrigstiden hade denna empiristiska sociologi, importerad av Michel Crozier, Raymond Boudon;, Alain Touraine, Jean-Daniel Reynaud, Jean-René Tréanton och andra som inspirerats av amerikanska modeller, förvisso utgjort en reell utmaning mot den traditionella universitetssociologin, men den empiristiska sociologins växande marknad var framför allt lokaliserad utanför den traditionella universitetssociologin och dess intellektuella anseende ringa.

En materiell förutsättning för framgången för Bourdieus projekt var att hans inträde på sociologins fält ägde rum under disciplinens remarkabla expansionsperiod i samband med empirismens definitiva genombrott. Under åren från och med slutet av femtiotalet hade sociologin blivit ett examensämne, studenterna strömmade till, lärar- och forskartjänsterna ökade i antal, de amerikanska fondpengarna började flöda, tidskrifter grundades och nya forskningscentra växte fram, däribland det Centre de sociologie européenne som Bourdieu tog över under första hälften av sextiotalet. Det snabbt växande antalet studenter och lärar- och assistenttjänster innebar i kombination med uppdragsforskningens genombrott nya resurser och framväxten av en mer kollektiv, eller snarare arbetsdelad, verksamhet som avlöste det traditionella individuella sättet att bedriva sociologi.

Dock användes de nya empiriska teknikerna oftast i sammanhang som åtnjöt föga intellektuellt anseende och de attraherade knappast de mest ambitiösa studenterna. Den undervisnings- och forskningsmiljö som Bourdieu från och med början av sextiotalet kunde erbjuda vid universitetet i Lille och vid sjätte sektionen av École pratique var ovanlig såtillvida att omfattande empiriska undersökningar förenades med en grundlig vetenskapsteoretisk reflexion.

Sammanfattningsvis: I klyftan mellan den traditionella filosofiskt förankrade universitetssociologin och den nya, från USA importerade empiristiska sociologin öppnades en position som väntade på att besättas. Det blev Bourdieu som kom att intaga den. I åtskilliga avseenden påminner denna position om den som en bestämd fraktion (som vi här kallat "forskarna") bland durkheimianerna intog under tjugo- och trettiotalen; att Bourdieu blåste nytt liv i arvet från durkheimianerna var en viktig betingelse för hans projekt, vad gällde såväl legitimiteten som inriktningen. Vidare var hans bakgrund som filosof en förutsättning för att företaget skulle lyckas. Att han medförde sitt filosofiska kapital i boet innebar dels att projektet inte kunde negligeras i den akademiska och intellektuella världen (han kunde inte utan vidare avfärdas som närsynt empiriker), dels att han var i stånd att förnya sociologin genom att flytta över den historiska epistemologins (natur)vetenskapsfilosofiska program till samhällsvetenskapens domän. Samtidigt förstod han - här var hans tidigaste etnologiska och sociologiska undersökningar i Algeriet åren kring 1960 av avgörande betydelse - och hans medarbetare att använda sig av empiriska forskningsmetoder som varit den traditionella franska universitetssociologin främmande.



[1] En tidigare version av detta avsnitt publicerades i Sosiologisk årbok 1989, 2 halvbind, Oslo 1989, pp. 161-187.

[2] Jag skriver i förfluten tid. I dag torde även i Frankrike matematiken och naturvetenskaperna ha övertagit den position överst i universitetsämnenas hierarki som tidigare tillkom filosofin.

[3] F. Châtelet, 1970, p. 10.

[4] Krön- och kröningsmetaforerna är av tradition vanligt förekommande i den officiella diskursen om filosofiundervisningens plats i skolans läroplan (för kritiska kommentarer se F. Châtelet, 1970, p. 9 et passim;J.-L. Fabiani, 1985, p. 378 och p. 402 not 9; J.-L. Fabiani, 1988, p. 10, 49).

[5] Filosofihistorikern Jean-Louis Fabiani har försökt ge en sociologisk förklaring till att denna klyvning uppstod under det sena 1800-talet (innan dess var det självklart att filosoferna framför allt var lärare), se Fabiani, 1988, pp. 9, 87-91.

[6] "Före 1877 existerade inte humaniora- eller naturvetenskapsstudenten […]", för att citera Antoine Prosts standardarbete om det franska utbildningssystemets historia (1968 , p. 230). Jfr äv. t.ex. V. Karady, 1986, pp. 310ff.

[7] J.-L. Fabiani, 1988, p. 9f. För en analys av filosofiklassens kursplaner, se Fabiani, 1983 (ny version i Fabiani, 1988, pp. 45-71).

[8] Om dissertationens betydelse, bl.a. som den franska skolfilosofins viktigaste redskap, se L. Pinto, 1983, pp. 21-36; ny version i L. Pinto, 1987 , pp. 15-38.

[9] J.-L. Fabiani, 1988, p. 84. Denna tonvikt vid filosofins historia består alltjämt. Enligt Louis Pintos beräkning uppgick andelen filosofihistoriska artiklar i de ledande universitetsfilosofiska tidskrifterna (Archives de philosophie , Études philosophiques, Revue de métaphysique et de morale, Revue philosophique) under perioden 1982-1985 till inte mindre än 58 procent (L. Pinto, 1987, pp. 41, 43).

[10] Louis Pinto antyder en sociologisk förklaring till att denna treenighet dominerat fransk filosofiundervisning. Platons, Descartes' och Kants succé sammanhängde med att de bygger under tron på filosofilärarkårens värde. De representerar såväl den krävande brytningen med vardagsförståndet (grottliknelsen, det metodiska tvivlet respektive transcendentalismen) som värdigheten hos det subjekt som utgör grunden för världens förståelighet (den förlösta själen, cogito, respektive jagets enhet, sedelagen etc). Se L. Pinto, 1987, pp. 22, 54.

[11] Mycken etymologisk möda har ägnats åt att spåra ursprunget till det egendomliga ordet khâgne. Den tidiga formen var helt enkelt cagneux, kobent, möjligen ett tillmäle som naturvetarstudenter riktade mot de förlästa och opraktiska studenter som aspirerade på att söka in vid den humanistiska sektionen av École normale supérieure. Dessa senare accepterade benämningen och gav så småningom ordet dess nuvarande kvasilärda stavning. (Etymologin har utretts av J.-F. Sirinelli, "La khâgne", 1986, pp. 590f; 1988, pp. 36-40.);

[12] Hur en elevs tillvaro i hypokhâgne -klassen vid Henri-IV kunde gestalta sig omedelbart efter andra världskriget är väl skildrat i Emmanuel Le Roy Laduries memoarbok, 1982, pp. 25-31.

[13] Se bl.a. avsnittet om "tränarkåren" <corps d'entraîneurs >, pp. 14-21 i P. Bourdieu, "Épreuve scolaire…", 1981. Denna Bourdieus liknelse har Sirinelli tagit fasta på i sina undersökningar av khâgne -lärarnas funktion, se J.-F. Sirinelli, 1985, pp. 119, 126; "La khâgne", 1986, p. 615; 1988, p. 494. Sirinelli belägger för övrigt att Bourdieu inte var först med att använda uttrycket entraîneurs om khâgne -lärarna (Sirinelli, "La khâgne", 1986, p. 624 not 58).

[14] I Pierre Noras tidskrift Le débat ger 1980 pseudonymen "XXX" - bakom vilken lär dölja sig Nora själv (enligt en uppgift i Sirinelli, "La khâgne", 1986, p. 623) - en bild av den filosofiundervisning som les khâgneux utsattes för vid den tid då Bourdieu läste vid Louis-le-Grand. Pierre Nora hade i likhet med bland andra Sartre varit elev vid bägge de parisiska elitgymnasierna Louis-le-Grand och Henri-IV och porträttar här några av sina mest framstående lärare.

[15] Alain Touraine, som stammade från en intellektuell parisfamilj, berättar i sina memoarer (1977, p. 27) att han inte hade något skollov mellan sitt femtonde och sitt tjugonde levnadsår.

[16] J.-F. Sirinelli (1986, p. 618) uppger att André Gide strax före andra världskriget var mästertänkaren för les khâgneux vid Henri-IV. Alain Touraine, som var khâgneux vid Louis-le-Grand under andra världskrigets sista år, anser sig ha tillhört "den sista generationen för vilken Gide var den stora modellen" (Touraine, 1977 p. 21). Under Bourdieus skoltid (han var fem år yngre än Touraine) torde Sartre och Camus ha övertagit den funktionen.

[17] J.-F. Sirinelli, "La khâgne", 1986, p. 620.

[18] "Citatet! Det var brödet för en khâgneux, den duktiges hemliga vapen och den svages krycka. Överallt fanns citat: intet ämne som inte skulle kunna vara en kommentar till ett citat. Citatet var uppsatsskrivningens alfa och omega [--- ] alla sparade svartsjukt på sin lilla samling, som dessutom hade fördelen att man kunde ha den i byxfickan, att konsulteras på toaletten under inträdesprövningsdagen. [--- ] Jakten på det välplacerade citatet liknar när en husfru inte ger sig innan hon funnit en Louis XV-pall för att möblera det där lilla hörnet. Hela den franska litteraturen reducerades slutligen till en omfattande arsenal av citat, där varje khâgneux kunde plocka åt sig det fulländade vapnet, som en dolk eller en revolver som skulle låta honom bli antagen [till École normale supérieure ]." (P. Nora, 1980, p. 98f)

[19] P. Bourdieu, "Repères" , 1987, p. 68. Det är lätt att finna liknande vittnesbörder om samhällsvetenskapernas låga prestige. En annan blivande sociolog, Alain Touraine, som gick på Louis-le-Grand några år tidigare, skriver i sina memoarer: "I denna miljö kunde samhällsvetenskaperna inte ha någon plats." Touraine berättar i detta sammanhang om sitt sista minne från khâgne -tiden. Han undergick filosofiförhöret inför antagningen till École normale supérieure, rue d'Ulm, och examinatorn, Georges Canguilhem, frågade vad "sciences morales et politiques" innebär. "Jag var en god khâgneux, så jag svarade: 'Något sådant existerar inte.'" (Touraine, 1977, p. 24). Pierre Nora minns hur en av de legendariska khâgne -lärarna i filosofi, Étienne Borne, verksam vid Louis-le-Grand, försäkrade sina elever att vetenskapen aldrig kan besvara filosofins problem: "Om filosofin icke vore annat än sökandet efter orsaker och betingelser, så skulle den reducera det högre till det lägre och reducera sig själv till en konstellation av förhållanden och lagar. Dessa falska nycklar öppnar icke Varat, öppnar icke för Varat, och den antika idén om Varat, såsom Vara, har icke upphört att förfölja alla våra filosofier. Vetenskapens man förväxlar orsaken med det utan vilket orsaken icke skulle vara orsak… " (Nora, 1980, p. 89)

[20] Trots det panegyriska syftet förmedlar den antologi som Alain Peyrefitte utgav 1950 intressanta vittnesbörder från forna elevgenerationer om livsstilen vid skolan, ritualerna samt den egenartade interna jargongen (se ordlistan pp. 295-305).

[21] Aron berättar i sina memoarer att les normaliens var så "genompyrda av överlägsenhet" att de ogärna bevistade föreläsningarna vid Sorbonne (Mémoires, 1983, p. 68). Se även kurskamraten Sartres vittnesbörd i de sena samtalen med Simone de Beauvoir, där han minns att han under åren vid École normale supérieure betraktade sig som ett geni. Simone de Beauvoir tillfogar: "Ni, Nizan, Maheu hade vid Sorbonne rykte om er att inta en extremt föraktfull attityd gentemot hela världen, och i synnerhet gentemot sorbonnarderna." Sartre bekräftar: "Det berodde på att sorbonnarderna representerade varelser som inte var hela människor <qui n'étaient pas tout à fait des hommes >." (de Beauvoir, 1981, pp. 313-315) För den som läser dessa rader får plötsligt de högstämda slutorden i Sartres självbiografi från mitten av sextiotalet en helt ny innebörd: "Det som jag älskar i mitt vanvett är att det från första stund har skyddat mig för 'elitens' frestelser: jag har aldrig trott mig vara den lycklige innehavaren av en 'talang': min enda strävan var att bli frälst - tomhänt och med tomma fickor - genom arbete och tro. Med den påföljd att mitt rena uppsåt inte höjde mig över en enda människa: utan verktyg och utan redskap gick jag med hull och hår till verket för att rädda mig själv med hull och hår. Om jag städar undan den omöjliga frälsningen på rekvisitavinden, vad återstår då ? En hel människa, formad av alla människor, som är allas jämlike och en jämlike för vem som helst <Tout un homme, fruit de tous les hommes et qui les vaut tous et qui vaut n'importe qui >." (Les mots, 1964, p. 213; här i Lorenz von Numers' svenska översättning) Var "en hel människa" för Sartre, som i ett annat sammanhang talat om sin tid vid skolan som "fyra år av lycka" (Sartre, 1987 [1960 ], p. 20), helt enkelt det slags människa som är formad för och av École normale supérieure?

[22] L'évolution pédagogique en France, 2 uppl. 1969, pp. 37-40;Durkheim använder för övrigt just i detta sammanhang termen habitus (p. 37).;

[23] A. Touraine, 1977, p. 25.

[24] P. Bourdieu, La distinction, 1979, pp. 565-585.

[25] Några bekanta exempel är brytningen mellan Foucault och Derrida (jfr D. Eribon, 1989, pp. 144-147), eller den nyss berörda konflikten mellan Bourdieu och Derrida. Ett annat exempel är att Canguilhem och Sartre - båda tillhörande den illustra kull som 1924 antogs vid École normale supérieure, rue d'Ulm - under sextiotalet kom att framstå som härförarna för två fientliga styrkor inom det filosofiska fältet.

[26] Någon gång kan dock aktörerna tala klarspåk om denna sida av verksamheten. Efter "de nya filosofernas" genombrott 1975-1977 noterade den publike anföraren Bernard-Henri Lévy i ett intervjuuttalande att det rörde sig om ungefär jämnåriga vänner, ofta med gemensam bakgrund: la khâgne vid Louis-le-Grand, École normale supérieure … (Le Monde de l'éducation, février 1977, p. 10, cit. efter J.-F. Sirinelli, "La khâgne", 1986, p. 623 not 46). Louis Pinto har (1987, pp. 150-154) noterat att "de nya filosoferna" ofta var före detta elever från École normale supérieure vid rue d'Ulm (Jean-Marie Benoist, Bernard-Henri Lévy) eller Saint-Cloud (André Glucksmann, Philippe Nemo) och agrégés i filosofi (Benoist, Glucksmann, Christian Jambet, Guy Lardreau, Lévy), men som (med undantag för Benoist) inte nått positioner som universitets- eller högskolelärare i filosofi. Denna kombination av skolmässig framgång och stäckta akademiska banor utgjorde, fortfarande enligt Pinto, en förutsättning för de "nya filosofernas" företag att upprätta en ny "mondän" journalistisk pol inom filosofins fält. För övrigt hade Maurice Clavel, som från sin position vid Le Nouvel Observateur mer än någon annan bidrog till att lansera "de nya filosoferna", samma bakgrund: normalien, agrégé i filosofi, men utan position som universitetslärare inom den högre utbildningen.

[27] J.-F. Sirinelli, "La khâgne", 1986, pp. 600f.

[28] Dessa och andra omvandlingar av relationerna mellan les grandes écoles finns väl belagda i en serie undersökningar vid Centre de sociologie européenne, från vilka de första syntetiska resultaten publicerades i Actes de la recherche en sciences sociales, n o 69, 1987 och n o 70, 1987, och på nytt i tredje delen (pp. 183-369) av P. Bourdieu, La noblesse d'État, 1989.

[29] M. Armatte et al, 1988, p. 3.

[30] J.-F. Sirinelli, "La khâgne", 1986, p. 608.

[31] V. Karady, "Recherches…", 1976. Siffrorna återges även i Sirinelli, "La khâgne", 1986, p. 609.;

[32] Redan åren kring 1930 lär Sein und Zeit ha varit den mest utlånade boken från biblioteket vid École normale supérieure (A. Boschetti, 1985, p. 91).

[33] Enligt filosofihistorikern Louis Pintos bedömning behöll Sartre den dominerande positionen inom det filosofiska fältet fram till början av sextiotalet (L. Pinto, 1987 , p. 77).

[34] Heidegger var av allt att döma mer hyllad än läst. Föga av hans författarskap hade överförts till franska; framför allt tycks vid denna tid en översättning av Brief über den Humanismus ha fungerat som en lathund som tillät Heideggers vara-filosofi att spelas ut mot Sartres subjektsfilosofi. Det skulle dröja till 1985 innan hela Sein und Zeit blev tillgänglig på franska (då i gengäld i två översättningar, först en icke auktoriserad på förlaget Authentica, några månader senare en auktoriserad på Gallimard).

[35] För en utförlig diskussion av vad kommunismen betydde för ENS-eleverna under den period vi intresserar oss för, förra hälften av femtiotalet, se Emmanuel Le Roy Ladurie, 1982, pp. 44-131. Författaren, partimedlem åren 1949-1956 och ledarfigur inom P.C.-cellen vid École normale supérieure, rue d'Ulm, är väl skickad att beskriva denna miljö - som han i efterhand karaktäriserar som "ett andligt Gulag" (p. 77) - och de mekanismer som förvandlade en yngling av konservativ katolsk familj till hårdför stalinist. Om kommunismen vid ENS vid denna tid, se vidare D. Eribon, 1989, pp. 50-54, samt J.-F. Sirinelli, "Les normaliens…", 1986. Den sistnämnda uppsatsen är i sin helhet ägnad frågan om kommunisternas antal och inflytande. För perioden i slutet av fyrtiotalet finner Sirinelli (op. cit., p. 574) att antalet partianslutna kommunister uppgick till ett trettiotal, det vill säga ungefär 15 procent av de totalt ca 200 eleverna. Därmed korrigerar Sirinelli en siffra som ofta anförts, 25 procent, men han tillade att denna lilla krets av kommunister var utomordentligt inflytelserik. Dels var kommunisterna alltifrån krigsslutet fram till början av femtiotalet den mest manstarka och homogena politiska grupperingen vid skolan (pp. 574, 583), dels var sympatisörerna talrika (pp. 576ff). Vid den tidpunkt när Bourdieu började vid skolan, 1950, var kommunisterna som mest sekteristiska; med Edgar Morins formulering talar Sirinelli om "den andra stalinistiska nedisningen" (pp. 582f).

[36] Jfr D. Eribon, 1989, pp. 50, 154.

[37] Jfr minnesbilderna och brevcitaten i den memoarbok som Althussers filosofilärare i Lyon åren 1937-39, Jean Guitton, utgivit (1988, om Althusser se pp. 150-160).

[38] Dock tycks det ha dröjt några år innan Althusser framträdde som den obestridde ledaren, jfr J.-F. Sirinelli (op. cit., 1986, p. 577) som utfrågat bland andra Foucault.

[39] Om Foucaults förhållande till PCF och marxismen, se D. Eribon, 1989, pp. 54, 70-78, 162f et passim.

[40] En normalien av äldre årgång, Jean-Toussant Desanti, kommunist och filosofiprofessor vid Sorbonne, vars föreläsningar vid ENS av allt att döma betydde en hel del för eleverna under den period vi här behandlar, har vittnat om att hans egen väg till marxismen från och med slutet av trettiotalet gått via "den militanta praktiken (och icke den intellektuella anslutningen till de av Marx utvecklade teoretiska tillvägagångssätten) [… ]" (Desanti, 1976, p. 13). Le Roy Ladurie, elev vid ENS under första hälften av femtiotalet, berättar att man egentligen inte läste Marx särskilt noga; möjligen kände man något till den unge Marx' skrifter (Le Roy Ladurie, 1982, pp. 107f). Så torde fallet ha varit för de flesta normaliens ända fram till dess att Marx - och då inte ungdomsskrifterna utan de mogna arbetena - blev påbjuden läsning i och med att Althussers projekt tog fast form i början av sextiotalet.

[41] Termen lånar jag från Foucault. Se Les mots et les choses, 1966, pp. 358ff, där Foucault hävdade att humanvetenskaperna är infogade i ett tredimensionellt "epistemologiskt rum" <espace épistémologique >, vars axlar utgörs av de matematiska och fysikaliska vetenskaperna, de lingvistiska, biologiska och ekonomiska vetenskaperna, samt den filosofiska reflexionen.

[42] Jean-Toussant Desanti är redan nämnd; hans bland les normaliens inflytelserika försök att förena marxism och fenomenologi kan studeras i Desanti, 1963, en närläsning av Husserls cartesiska meditationer i syfte att utveckla fenomenologin till en "praxisfilosofi".;Andra uppmärksammade samtida försök att förena marxism och fenomenologi var Tran-Duc-Thaos projekt (vars betydelse för Bourdieus näre vän Derrida under studieåren vid École normale supérieure framgår av den sistnämndes första stora Husserlkommentar, författad 1953-54 men publicerad först 1990), samt, givetvis, Sartres försök som kulminerade med Critique de la raison dialectique, 1960. Åtskilliga av dessa försök laborerade med ett begrepp om "praxis" som gick tillbaka på Marx' ungdomsskrifter och som vid mitten av sextiotalet dömdes ut av althusserianer och andra (jfr Desanti, 1976, p. 16, som i efterhand kallat sitt dåtida begrepp praxis en "deus ex machina"). För övrigt präglades även Foucaults allra tidigaste författarskap - de skrifter om psykologins problem som han senare inte ville kännas vid (jfr D. Eribon, 1989, p. 92) - av en strävan att förena fenomenologi (i synnerhet i form av heideggerianen Ludwig Binswangers s.k. existentiella analys) med marxism (bl.a. Pavlov). Vi skall återvända till ämnet i samband med diskussionen av Bourdieus habitusbegrepp. Det ligger nämligen nära till hands att betrakta Bourdieus habitusteori som ett försök att realisera denna ambition, som spelade så stor roll inom fransk heterodox filosofi under de år då han utbildade sig och anträdde sin vetenskapliga bana: att förena "fenomenologi" med "marxism", analysen av människors föreställningar med analysen av de objektiva sociala omständigheterna under vilka de lever.

[43] M. Foucault, 1985, p. 4. En engelsk version av samma text hade redan under Foucaults livstid publicerats som förord till översättningen 1978 av Canguilhems Le normal et le pathologie.

[44] Canguilhem efterträdde 1955 Bachelard på stolen i l'Histoire et philosophie des sciences vid Sorbonne och övertog även ledningen för l'Institut d'histoire des sciences (efter Canguilhem har Bachelards dotter Suzanne fungerat som ledare för institutet). Canguilhem var dock inte Bachelards elev i mer bokstavlig bemärkelse, han hävdar att han aldrig följde dennes föreläsningar (Canguilhem, 1981, p. 9).

[45] J.-F. Sirinelli, 1988, p. 652.

[46] Essai sur quelques problèmes concernant le normal et le pathologique (2 uppl. 1950, Les Belles Lettres, Paris; 3 utv. uppl. under titeln Le normal et le pathologique, Paris: P.U.F, 1966).

[47] La connaissance de la vie. Paris: Hachette 1952 (2 utv. uppl., Vrin, 1966); La formation du concept de réflexe au XVII e et XVIII e siècle. Paris: P.U.F. 1955 (2 uppl., Vrin, 1977), Du développement à l'évolution au XIX e siècle (tills m G. Lapassade, J. Piquemal och J. Ulmann). Paris: P.U.F. 1962 (2 uppl. 1985).

[48] Études d'histoire et de philosophie des sciences. Paris: Vrin, 1968 (5 utv. uppl. 1983); Idéologie et rationalité dans l'histoire des sciences de la vie. Paris: Vrin, 1977 (2 uppl. 1981).

[49] Nytryck i Cavaillès, 1962, pp. 177-251.

[50] Méthode axiomatique et formalisme. Essai sur le problème du fondement des mathématiques. Paris: Hermann, 1938 (nyutgåva 1981). Även Cavaillès' thèse complémentaire behandlade mängdläran (Remarques sur la formation de la théorie abstraite des ensembles. Paris: Hermann, 1938; omtryck i Cavaillès, 1962 pp. 23-176).

[51] När Cavaillès' kropp återfanns i en massgrav i Arras registrerades den som "Okänd n o 5". "Jag har ofta tänkt", sade vännen Canguilhem i ett hyllningstal, "att man, även om man försökt, inte hade kunnat finna på ett mer gripande epitafium åt en matematikfilosof [… ]" (Canguilhem: Vie et mort, 1984, p. 23; jfr Canguilhem och Charles Ehresmann, "Avertissement des éditeurs à la première édition", i Cavaillès, 1976, p. XII; Ferrières, 1982, p. 204).

[52] Transfini et continu. Paris: Hermann, 1947 (omtryck i Cavaillès, 1962, pp. 253 -274), samt Sur la logique et la théorie de la science. Paris: P.U.F, 1947 (2 uppl. 1960; 3 uppl. på Vrin, 1976).

[53] Den bästa introduktionen till Koyrés liv och verk är utan tvivel Pietro Redondis utgåva De la mystique à la science. Cours, conférences et documents 1922-1962. Paris: Éditions de l'École des hautes études en sciences sociales, 1986. Här varvas biografiska notiser med ett stort antal tidigare opublicerade dokument, vilka ger en fyllig bild av i synnerhet Koyrés inflytelserika undervisning vid École Pratique des hautes études.

[54] För att citera ur programförklaringen som Koyré infogade i sitt curriculum vitae inför kandidaturen till Collège de France 1951: "man måste ägna lika stor omsorg åt att studera felen och misslyckandena som åt att studera framgångarna. Descartes och Galileis fel, Boyles och Hookes misslyckanden är inte bara instruktiva, de uppenbarar de svårigheter man varit tvungen att besegra, de hinder man varit tvungen att övervinna." (Koyré, 1973, p. 14)

[55] Foucault, op. cit., 1985, pp. 3f.

[56] Uppdraget som Inspecteur Général de l'Instruction Publique innebar bl.a. att utarbeta riktlinjer för gymnasieundervisningen och att inspektera gymnasie lärarnas verksamhet. Canguilhem kunde på så sätt öva ett avsevärt inflytande på filosofkårens reproduktion. Det säger något om Canguilhems hållning att han accepterade ett så "institutionellt" - i motsats till intellektuellt - uppdrag och det säger något om hans position att han tilldelades det. Till Inspecteur Général utses en universitetsman med avsevärd akademisk prestige, känd för att ge briljanta föreläsningar och med erkänd kompetens inom sin specialitet (i Canguilhems fall medicinens filosofi).

[57] Jfr t.ex. P. Bourdieu,"

[58] Claude Lévi-Strauss' position måste förstås i ljuset av att han inte var normalien. Han utgav sig inte för att vara deltagare i spelet inom det filosofiska fältet, och stod därigenom friare i förhållande till den filosofiska dominansen. Se exempelvis hans försvar när Paul Ricoeur i början av sextiotalet menade sig kunna påvisa filosofiska motsägelser i La pensée sauvage : "Jag har inte haft för avsikt att skapa en filosofi. Jag har bara, eftersom jag haft personlig nytta därav, försökt göra mig klar över filosofiska implikationer av några aspekter av mitt arbete. [--- ] och jag är på den punkten beredd att låta mig läxas upp av filosoferna." (Lévi Strauss, 1963;, p. 633)

[59] För en förteckning över ämnena för Canguilhems föreläsningsserier vid Sorbonne och l'Institut d'Histoire des Sciences, se Revue de Métaphysique et de Morale, vol. XC, n o 1, janvier-mars 1985, pp. 104f.

[60] Uppgiften stammar från ett brev från Foucault till Canguilhem i juni 1965, citerat av D. Eribon, 1989, p. 127.

[61] D. Eribon, 1989, p. 126.

[62] Enligt vad Canguilhem uppgivit för Didier Eribon, se Eribon, 1989, p. 178.

[63] Efter den extraordinära publika framgången med Les mots et les choses, 1966, kom Foucault delvis att fylla samma funktion. Han attackerades mycket riktigt av Sartre-anhängarna, och Canguilhem ryckte ut till hans försvar med en uppsats i Critique 1967 som offentligen infogade Foucault i den historiska epistemologins tradition.

[64] Canguilhem hade uppenbarligen betydelse för de filosofer som anslöt sig till den althusserianska skolan, såsom Dominique Lecourt, Alain Badiou, Pierre Machery m.fl. Se t.ex. hyllningarna till Canguilhem i åtskilliga av Lecourts skrifter, eller i Balibars och Lecourts förord till nyutgåvan 1985 av Canguilhem et al, Du développement à l'évolution au XIX e siècle. Varje nummer av tidskriften Cahiers pour l'Analyse, utgiven av Althussers och Lacans lärjungar vid École normale supérieure, brukade inledas med ett motto hämtat ur Canguilhems skrifter.

[65] J.-L. Fabiani (1989, p. 119) använder uttrycket "totem" för att karaktärisera hänvisningarna till Canguilhems arbeten. Bourdieu nämnde 1988, i ett anförande där han blickade tillbaka på sin ungdoms filosofiska miljö, att Canguilhem fungerade som en "eponymisk stamfader" ("Aspirant philosophe", 1989, p. 20). Bilden är väl vald. Just så, som patronymikon, bör vi förmodligen förstå Georges Canguilhems funktion under senare hälften av femtiotalet och sextiotalet: en förfader som, utan att det behöver vara fråga om en faktisk intellektuell nedåtstigande släktlinje, med sitt goda namn förenar en liten stam av unga filosofer. I en annan tillbakablick, en intervju 1985, talade Bourdieu om Canguilhem som en "exemplarisk profet" i Webers mening ("

[66] Foucaults första publicerade arbeten strax före mitten av femtiotalet präglades av hans intresse för Ludwig Binswangers Heideggerinspirerade "existentialanalys", rysk psykologi samt marxism (jfr D. Eribon, 1989, pp. 64 ff). Hos Bourdieu, som började publicera sig fem år senare, finns som vi skall se redan tidigt vissa teman som kan leda tankarna till den historiska epistemologin (eller Cassirer) men som i många fall kanske lika väl kan uppfattas som ett försök att återuppliva traditionen från durkheimianerna.

[67] 1967 markerade Canguilhem offentligen, i en artikel i Critique, att Foucault med Les mots et les choses året innan skrivit in sig i den historiska epistemologins tradition. Som vi skall se i nästa kapitel dröjer det till senare hälften av sextiotalet innan denna tradition på allvar börjar prägla Bourdieus författarskap.

[68] När Vuillemin 1951 fått en stol i filosofi i Clermont-Ferrand (där Canguilhem tidigare varit verksam) skaffade han tjänster där åt Serres och Pariente och - när denne 1960 återvände till hemlandet efter fem år i Sverige, Polen och Tyskland - även Foucault. Vuillemin gjorde också ansträngningar för att rekrytera Althusser, som föredrog att stanna vid École normale supérieure. (Jfr D. Eribon, 1989, p. 154)

[69] Koyré, 1986, P. XXVI et passim.

[70] Se den i Koyré, 1986, pp. 18f, publicerade brevväxlingen.

[71] Detta förmodande, liksom de biografiska uppgifterna är hämtade från Paul Brouzengs monografi om Duhem, 1987.

[72] Brouzeng, 1987, pp. 31-33.

[73] Brouzeng, 1987, p. 8.

[74] Se t.ex. Stanley L. Jakis Duhem-biografi från 1984 och samma författares utgåva från 1987 av Duhems artiklar i Revue des questions scientifiques under 1890-talet. Jaki menar, att Duhem missförståtts i den anglosaxiska världen; La théorie physique utnämndes först av positivistiska fysikteoretiker till ett mästerverk, varefter en period följde då Duhems verk betraktades som en fransk omtagning av Machs tänkande (Jaki i Duhem, 1987, p. viii).

[75] Om fejden 1951 kring Koyrés kandidatur till Collège de France, se Pietro Redondis framställning i Koyré, 1986, pp. XXVI f, 4 och 118f, samt dokumentationen pp. 123-134 (Guéroult-citatet återfinns på sidorna XXVI f). Om Tannerys kandidatur 1903, se t.ex. pp. XII f.

[76] Det är betecknande att den historiska epistemologins tradition blott nämns i förbigående i den även i Norden välbekanta (boken föreligger sedan 1986 i dansk och sedan 1988 i svensk översättning) översikt över fransk filosofi efter 1933 som Vincent Descombes i slutet av sjuttiotalet författade med tanke på en engelskspråkig publik (Le même et l'autre, 1979). Enligt författaren (muntlig information, mars 1988) är denna lakun inte resultatet av ett förbiseende, utan en följd av syftet att presentera det filosofiska tänkande som faktiskt vunnit genomslag hos en bredare allmänhet. (Möjligen kan utelämnandet dessutom ha att göra med Descombes' skepsis gentemot den historiska epistemologin; jfr Descombes, 1989, pp. 156-163, där Canguilhem attackeras med den anglosaxiska språkfilosofins vapen.)

[77] I Bourdieus författarskap finner vi denna iakttagelse redan i ett tillägg till den engelska versionen av Bourdieus och Passerons uppsats från 1966 om fransk efterkrigssociologi och. I detta tillägg ställs frågan på vad sätt ett antal tänkare, Bachelard, Piaget, Guéroult, Canguilhem och Vuillemin, alla representerande motpoler till subjektsfilosofin, skiljer sig från de existentialistiska filosoferna. Universitetsbakgrunden är ju gemensam. " [… ] man finner ingen annan förklaringsgrund än skillnader i social och geografisk bakgrund. De förra har sitt ursprung i arbetarklass eller lägre medelklass och stammar i regel från provinsen. Finns det inte en förbindelse mellan en till denna sociala situation knuten etos och det slags intellektuell moral som, åtminstone indirekt, uttrycks i driften att återupprätta vetenskapen och det vetenskapliga arbetet?" (P. Bourdieu och J.-C. Passeron, "Sociology and Philosophy…", 1967, p. 211 not 54.)

[78] Det existerar fortfarande ingen egentlig levnadsteckning, men många författare har bidragit med biografiska upplysningar och minnesbilder (ofta av hagiografisk natur). Se bl.a. F. Dagognet, 1965, pp. 1-4; C. Ramnoux, 1984; P. Ginestier, 1981 pp. 3-16 .

[79] C. Ramnoux, 1984, p. 217.

[80] I ett föredrag från 1960, publicerat i Bachelard, L'engagement rationaliste, 1972. Citatet från p. 168.

[81] C. Ramnoux, 1984, p. 218.;

[82] Standardbiografin Jean Cavaillès, philosophe et combattant (1903-1944) skrevs av systern, Gabrielle Ferrières (1950, ny upplaga under ändrad titel 1982).;

[83] Ett indicium på den försvagade ställningen i skolans filosofiundervisning finner vi i Louis Pintos beräkningar av fördelningen av de i samband med studentexamen använda filosofiska texterna åren 1972-1980. De epistemologiska och naturvetenskapsfilosofiska texterna (Bachelard, Claude Bernard etc) har minskat sin andel från 10,6 procent till 1,1 procent (se tabellen i L. Pinto, 1983, p. 25, äv. återgiven i L. Pinto, 1987, p. 23).

[84] Jag har inte genomfört någon systematisk undersökning, utan bygger på samtal, spridda biografiska notiser i litteraturen samt källor av typen Répertoire national des chercheurs, olika upplagor av Who's who in France, etc.

[85] Mot den här skisserade ansatsen till sociologisk förklaring kunde invändas att Foucaults föräldrahem var socialt väletablerat (fadern uppburen kirurg, professor och lokal notabilitet i Poitiers, modern dotter till en kirurg) och ekonomiskt välbeställt (jfr D. Eribon, 1989, pp. 21ff). Det är sant att Foucault i unga dagar hade gott om pengar (fortfarande minns man i Uppsala hans krämfärgade Jaguar). Han stammade inte desto mindre från provinsen, betraktades av skolkamraterna som en lantis när han började vid Henri-IV i Paris (op. cit., p. 32) och framstod uppenbarligen till hela sin person - sitt kantiga och aggressiva uppträdande, sin sexuella läggning - som motsatsen till en Kulturens självskrivne arvtagare.

[86] P. Bourdieu, "

[87] I den uppsats i häfte nr 9 av althusserianernas tidskrift Cahiers pour l'Analyse där Foucault försvarade sin metod, sade han bl.a. att vart och ett av arbetena Historie de la folie, Naissance de la clinique och Les mots et les choses är "en synnerligen partiell undersökning av en begränsad region. De bör läsas som en serie av ännu nätt och jämt skisserade deskriptiva experiment " (Foucault, 1968, p. 20).

[88] G. Canguilhem, Vie et mort, 1984, pp. 28f, 31, 45, 48; G. Bachelard, "L'oeuvre de Jean Cavaillès" [1950 ], 1982, p. 210.

[89] G.-G. Granger, 1947, pp. 278f; G. Canguilhem, Vie et mort, 1984, p. 3 et passim ;G. Canguilhem, "Préface", 1972, p. 6.

[90] G. Canguilhem, Vie et mort, 1984, p. 38.

[91] P. Bourdieu, "Aspirant philosophe", 1989, p. 24 not 12.

[92] Upplagorna från och med 1972 bär den i dag mer bekanta titeln Histoire de la folie, Vansinnets historia.

[93] Om Foucaults disputation, jfr vidare D. Eribon, 1989, pp. 125-139.

[94] J. Piaget, 1972 [1965 ], p. 1 et passim.

[95] Op. cit., p. v.

[96] Denna ambition var central för den historiska epistemologin, och går igen i exempelvis Bourdieus verk. Andra har dock brutit upp från denna tro på vetenskapens överhöghet; Michel Serres har hävdat att Bachelard inordnade sig i en gammal suspekt tradition: "Varje gång en vetenskap upptäcker en ny referens där den kan förankra sin reflexion, tillkännager den att filosofin är död och att det den frambringat är en vetenskap: Descartes och mos geometricus, Leibniz och calculemus , Kant och den kopernikanska revolutionen (och metafysiken som blivit vetenskap), Marx och den dialektiska materialismen, Freud och drömmarnas vetenskap, Husserl och fenomenologin som sträng vetenskap - alla har de i tur och ordning annonserat denna vetenskap. Intet nytt under solen. Man måste översätta: det är inte den sålunda skapade filosofin som är vetenskap; vetenskapen är den nya ankarpunkten för filosofin, det som filosofin utpekar som referens." (M. Serres, 1970 , p. 19) Alla sådana försök bygger enligt Serres på den godtyckliga idén att det existerar en vetenskapernas drottning (op. cit., p. 20). (Drottningen skulle i så fall för Bachelard vara den matematiska fysiken, och sociologin för Durkheim eller Bourdieu.) Samma kritik av Bachelards vetenskapstro återfanns för övrigt hos fler tänkare - såsom althusserianerna - vilka inspirerats av den historiska epistemologin men föredragit att stanna inom filosofin, se t.ex. D. Lecourt, 1974 , p. 165 et passim.

[97] A. Koyré, 1944, pp. 19-22.

[98] J. Vuillemin, 1987 [1955 ]. För att styrka sin tes att Kants fysikaliska teori ligger till grund för hans kunskapsteori företog här Vuillemin en jämförande läsning, där Kritik der reinen Vernunft tolkas i ljuset av Metaphysische Anfangsgründe der Naturwissenschaft.

[99] M. Guéroult: Dynamique et métaphysique leibniziennes, 1934; 2 uppl. 1967 under titeln Leibniz, dynamique et métaphysique.

[100] Det av Michel Serres ledda arbetet med att hos förlaget Fayard utge en oerhörd mängd mer eller (oftast) mindre känd franskspråkig filosofi, Corpus des oeuvres de philosophie en langue française , lanserades som ett försök att demonstrera att fransk filosofi - trots beroendet av tysk och senare av anglosaxisk filosofi - har något eget att erbjuda.

[101] Detta ställningstagande, som genomsyrar hela Bourdieus produktion, är en viktig grund för den permanenta striden mellan honom och vissa filosofer. På senare år har Bourdieu varit föremål för åtskilliga attacker från en lång rad ofta yngre filosofer som slår vakt om filosofins anspråk. De betraktar uppenbarligen Bourdieu som en usurpator som gjort sig för bred på den franska intellektuella scenen, framför allt genom sina anspråk på att behandla frågor som hör filosofin till. Ett exempel var L'empire du sociologue, Paris: La Découverte, 1984, av författarkollektivet "Révoltes logiques" under ledning av den forne althusserianen Jacques Rancière ;det "sociologens imperium" som åsyftades i bokens rubrik var Bourdieus. Det är heller inte förvånande att attacker mot Bourdieu har utgått från de nya subjektsfilosofiska strömningarna bland yngre franska intellektuella;se exempelvis L. Ferry och A. Renaut, 1985, en kritik (från en närmast nykantiansk position) av Lacan, Foucault, Derrida och Bourdieu.

De redan nämnda konfrontationerna mellan Bourdieu och skolkamraten och vännen från École normale-tiden, Jacques Derrida, har tagit formen att den förre anklagar den senare för att stanna kvar inom det filosofiska fältet och där hantera frågor som egentligen hör samhällsvetenskapen till. Jfr Bourdieus kritik av Derridas Kantläsning (La distinction, 1979, pp. 578-585), samt den debatt dem emellan som utspelades i Libération med anledning av att de ungefär samtidigt utgivit var sin bok om Heidegger (i vilka de för övrigt, frånsett en not på sidan 67 i Bourdieus L'ontologie politique …, 1988, inte nämnde varandra vid namn; ändå torde det för alla initierade ha varit uppenbart att här fortsatte polemiken mellan två gamla studiekamrater). Ur Derridas perspektiv har Bourdieus verksamhet utgjort ett angrepp på filosofin. Samtidigt finns det band, och inte blott personliga sådana, mellan Bourdieu och Derrida, vilket den senare särskilt tydligt uttryckte i radioutsändningen "Le bon plaisir de Pierre Bourdieu", France Culture, 23 juni 1990. Här upprepade Derrida flera gånger att Bourdieus analyser, även av det filosofiska fältet, varit "absolut nödvändiga" och av vital betydelse. Derrida noterade att han och Bourdieu egentligen hade gemensamma intressen av att attackera den förstenade professorliga franska filosofin. Dessutom betonade Derrida i samma radioprogram att han och Bourdieu har likartad uppfattning om "det intellektuella ansvaret" beträffande det egna arbetet: "varje intellektuell borde känna sig förpliktad att analysera, förevisa och objektivera de praktiska, institutionella eller sociologiska betingelserna för det han gör medan han gör det. Han [Bourdieu ] kan t.ex. inte ge en föreläsning utan att, i själva föreläsningen, presentera åtminstone möjligheten till en sociologisk analys av det som sker: Jag ger en föreläsning, vad sker, vad driver mig att ge den, vilken är normen för diskursen, vilka är källorna till den sociala legitimiteten för det jag gör, vilka har inbjudit mig, vilka lyssnar till mig? [--- ] Själv försöker jag [Derrida ] varje gång jag skriver en text att ställa dessa frågor, och i denna mening bör varje ansvarig intellektuell handling innehålla ett slags sociologisk analytik." Det ligger otvivelaktigt något i Derridas karaktäristik. En jämförelse av de självreflekterande inslagen i de två författarskapen vore säkert mödan värd. Nyligen har för övrigt Bourdieu i sin tur ovanligt nog offentligen uttryckt sin respekt för Derridas arbete genom att i sin kulturbilaga Liber (n o 5, oktober 1990) tillsammans med en uppskattande redaktionell ingress publicera dennes uppsats "L'autre cap".

[102] Se t.ex. ett urval av Canguilhems uppsatser från sjuttiotalet, Idéologie et rationalité, 1977, 2 uppl. 1981. Enligt egen utsago (op. cit., 1981, p. 9) var det under inflytande av sina yngre efterföljare Foucault och Althusser som Canguilhem kom att intressera sig för vetenskapliga ideologier [i närmast marxistisk mening ].

[103] Dominique Lecourt torde vara den marxist som mest ihärdigt uppehållit sig vid Bachelards författarskap. Han skrev redan under studieåren en uppsats om Bachelards epistemologi som blev så väl mottagen att den år 1969 försedd med ett förord av Canguilhem utgavs av Frankrikes mest ansedda förlag för filosofisk litteratur, Vrin (ny upplaga 1972). De böcker som följde 1972 och 1974 var mer upproriska mot mästaren: Lecourts ambition var kort sagt att läsa Bachelard som en brukbar borgerlig filosof, ungefär som Marx läste Hegel.

[104] Ordet sociologi är mångtydigt. I denna bok förekommer det i två skilda bemärkelser. I samband med resonemang om institutionella förhållanden (lärostolar, universitetskurser och examina, tidskrifter, arbetsdelning mellan forskare med olika disciplintillhörighet etc) används en snävare institutionellt bestämd definition: sociologi är den disciplin som bedrivs av innehavare av lärostolar i ämnet. Oftast används dock ordet i durkheimianernas vidsträckta mening, inkluderande etnologin, den historiska sociologin etc. "Samhällsvetenskap" vore en tänkbar synonym, som jag dock undvikit med tanke på att föreliggande studie är ägnad åt ett försök, Pierre Bourdieus, att återuppliva durkheimianernas omfattande program för en sociologisk vetenskap. Dessutom är termen "samhällsvetenskap" idag belastad med kategoriseringar som ofta går på tvärs med durkheimianernas intentioner: vissa discipliner (ekonomi, statskunskap) som brukar klassificeras som samhällsvetenskaper inrymmer mycket som svårligen låter sig förenas med det durkheimska programmet, medan man inom åtskilliga humanistiska (historia) eller s.k. beteendevetenskapliga discipliner ägnar sig åt frågor som upptog durkheimianerna.

[105] Tack vare den livaktiga sociologihistoriska forskningen har vi idag i jämförelse med för något decennium sedan en betydligt bättre överblick över den franska sociologins utveckling och i synnerhet den durkheimska skolan. Ett grundläggande arbete har genomförts av forskare med mer eller mindre nära anknytning till Philippe Besnards "Groupe d'études durkheimiennes", bildad vid Maison des sciences de l'homme i slutet av 1975. Gruppen har närmast fyllt en redaktionell funktion: Besnard har låtit publicera en rad vägande bidrag till durkheimianismens historia, särskilt med avseende på den tidiga perioden, fram till första världskriget. De tyngst vägande insatserna torde här ha gjorts av Victor Karady. Bland andra värdefulla arbeten kan nämnas två omfattande avhandlingar (båda framlagda 1986, senare utgivna i bokform) i kollektivbiografi-genren av historikerna Christophe Charle och Jean-François Sirinelli, behandlande mellankrigstidens generation av normaliens respektive en något tidigare generation av kulturella och ekonomiska eliter; sociologerna Louis Pintos, Jean-Louis Fabianis och Anna Boschettis studier av filosofins och de intellektuellas moderna historia; Michaël Pollaks och Monique Hirschhorns undersökningar av Weberreceptionen i Frankrike; Michaël Pollaks, Johan Heilbrons och andras studier av sociologins utveckling under mellan- och efterkrigstiden. Jag har även haft nytta av samtal med flertalet av de nämnda forskarna.

[106] Jag har förutom ett antal mindre betydande namn utelämnat rättssociologen Gaston Richard. Denne var visserligen i yngre dagar en framträdande och välmeriterad gestalt i durkheimianernas läger (ansedd som minst lika lovande som Durkheim själv) och en produktiv medarbetare i L'Année sociologique som bidrog till den första seriens samtliga årgångar, men deserterade under loppet av samma period till durkheimianernas värsta motståndare, kretsen kring Revue Internationale de Sociologie, vars anförare han så småningom blev. Om detta förlopp, se W. Pickering, 1979.

[107] Durkheims förhållande till filosofin är ett återkommande tema i den sociologihistoriska litteraturen, se t.ex. standardmonografin S. Lukes, 1981 [1973 ], pp. 406-409, 500-506. Från en annan utgångspunkt, nämligen en kartläggning av det samtida filosofiska fältet, har J.-L. Fabiani berört Durkheims tidiga interventioner i debatten om filosofin och filosofiundervisningen, se Fabiani, 1988, pp. 130f, 154-156 et passim.

[108] Se sammanställningen i Ph. Besnard, "La formation…", 1979, pp. 28f. Observera att några uppgifter här är felaktiga. De korrigeras i Études durkheimiennes, n o 3, 1979, p. 3.

[109] Ph. Besnard, "La formation…", 1979, p. 15.

[110] Ch. Charle, 1986, p. 124.

[111] Jfr t.ex. J. Heilbron, 1985, p. 204.

[112] Den tjänst som "Chargé d'un cours de Science Sociale et de Pédagogie" som Durkheim 1887 erhöll i Bordeaux omvandlades 1896 till en stol i "science sociale". Om bakgrunden, se J. Gautherin, 1987. Vid franska universitet var detta den första stol som kan kallas renodlat sociologisk.

[113] Den stol i Strasbourg som skapades åt Halbwachs 1919 var den första i Frankrike med enbart ordet "Sociologie" i titeln. Stolens tillkomsthistoria har kartlagts av John E. Craig, se "France's…", 1979, samt "Maurice Halbwachs…", 1979, pp. 274ff. Halbwachs förblev dess innehavare intill dess att han 1935 utnämndes till Bouglés vikarie vid Sorbonne.

[114] Båda Sorbonnestolarna innehades av flera av de ledande durkheimianerna:

Durkheim utnämndes 1902 till chargé de cours i "science de l'éducation". Han fungerade då som vikarie för Ferdinand Buisson. År 1906 efterträdde han denne på stolen i samma ämne, och 1913 fick hans professur en vidare titel, "science de l'éducation et sociologie". Stolen drogs in efter Durkheims död men ersattes 1921 med en tjänst för Fauconnet som maître de conférences i samma ämne. Den sistnämnde blev 1926 professor utan stol och 1932 professor i sociologi. Fauconnets professur övertogs sedan för en kort tid av Halbwachs (1939-40) och under det första efterkrigsdecenniet av Davy.

Den andra stolen, betitlad "histoire de l'économie sociale", intogs 1919 av Bouglé, som allt sedan 1909 varit chargé de cours i samma ämne. Under ett par år, 1935-37, vikarierade Halbwachs för Bouglé, innan den sistnämnde 1937-39 återtog professuren - åtminstone formellt; Bouglé var samtidigt rektor för École normale supérieure vid rue d'Ulm. Halbwachs, som 1937-39 innehade en egen nyinrättad stol i "méthodologie et logique des sciences" och 1939-40 som nämnts Fauconnets stol i sociologi, återvände 1941 till stolen i "histoire de l'économie sociale".

I den sociologihistoriska litteraturen, även de mest auktoritativa verken, cirkulerar åtskilliga vilseledande eller direkt felaktiga uppgifter om dessa årtal och titlar. Jag har här i huvudsak stött mig på Christophe Charles nyligen publicerade biografiska arbeten, som tills vidare torde vara de mest tillförlitliga; om Durkheim, Bouglé, Fauconnet och Halbwachs, se Charle, 1985, p. 65; 1986, pp. 35-39, pp. 79f resp. pp. 99-101. Bakgrunden till tillkomsten av stolen i "histoire de l'économie sociale" har undersökts av George Weisz, 1979.

[115] Mauss, vars stol rubricerades "sociologie", invaldes 1930 och installerades 1931. Simiand innehade åren 1932-35 en stol i "histoire du travail". Även Halbwachs erhöll en stol vid Collège de France, i "psychologie collective" år 1944, men han dog i Buchenwald året därpå. Ytterligare några för den durkheimianska skolan mindre centrala medarbetare i första serien av L'Année sociologique upprätthöll stolar vid Collège de France: Charles Fossey ("philologie et archéologie assyriennes", 1906), Antoine Meillet ("grammaire comparée", 1906), Alexandre Moret ("égyptologie", 1923), Isidore Lévy ("histoire ancienne de l'Orient sémitique", 1933). Samtliga dessa uppgifter återfinns i Charle och Telkès, 1988.

Eftervärlden kan finna det anmärkningsvärt att Durkheim själv aldrig invaldes vid Collège de France. Han kandiderade utan framgång 1897 till en stol i "philosophie sociale"; när Durkheims konkurrent Tarde 1900 erhöll stolen i "philosophie moderne" hade Durkheim underlåtit att anmäla sin kandidatur, vilket han i efterhand tycks ha ångrat; och när Bergson skulle efterträda Tarde misslyckades Durkheim med att utverka att Bergsons tidigare stol i "philosophie grecque et latine" omvandlades till en stol i sociologi. Dessa tre tillfällen, då Durkheims väg till Collège de France syntes möjlig, har berörts av Philippe Besnard, "Durkheim…", 1979, pp. 4f. För övrigt kandiderade likaledes Mauss och Simiand tidigt utan framgång till Collège de France, den förre 1907 och 1909 till en stol i "histoire des religions", den senare 1912 till en stol i "étude des faits économiques et sociaux" (Besnard, op. cit., pp. 6f).

[116] Mauss erhöll redan år 1900 ett vikariat vid École pratique des hautes études, och utnämndes i slutet av nästa år till maître de conferences i "histoire des religions des peuples non civilisés" vid femte, religionsvetenskapliga sektionen. 1914 utsågs han till directeur d'études i samma ämne, och 1938 till president för femte sektionen (Charle och Telkès, 1988, p. 167). Henri Hubert, ursprungligen historiker, var specialiserad på europeisk folklivsforskning och europeiska primitiva folk. Robert Hertz var deras närmaste elev.

[117] Se t.ex. V. Karady, 1974, p. 50.

[118] J. Gautherin, 1987, pp. 11f. George Weisz har utrett den utbildningspolitiska kontext i vilken dessa pedagogiska lärostolar tillkom, se i synnerhet åttonde kapitlet, pp. 270ff, i Weisz, 1983. Om kursernas brokiga innehåll, se Weisz, op. cit., pp. 281f.

[119] M. Halbwachs, 1969 [1938 ], p. 1.

[120] Durkheims föreläsningar i Bordeaux förtecknades av Steven Lukes (1981 [1973 ], pp. 617-619), en redovisning som kompletterats av Jacqueline Gautherin (1987, p. 12).

[121] J. Gautherin, 1987, pp. 12f.

[122] Se t.ex. slutklämmen i Durkheims programförklaring när han 1887 inledde sin verksamhet som föreläsare i "science sociale et pédagogie" i Bordeaux 1887: kollektivandan har försvagats i det samtida Frankrike, människorna gör sig illusioner om att kunna klara sig helt på egen hand, och sociologin är bättre än någon annan vetenskap i stånd att lära individerna vad samhället vill säga och att vi är beroende av varandra (La science sociale et l'action , 1987 [1970 ], pp. 109f). I sin första föreläsning då han tillträtt vid Sorbonne 1902 fastslog Durkheim att "pedagogiken är mer beroende av sociologin än av någon annan vetenskap. [… ] denna idé kommer att dominera all min undervisning, liksom den redan dominerat den liknande undervisning jag nyligen givit vid ett annat universitet [Bordeaux ]" (Éducation et sociologie, 1926 [1922 ], p. 106). I den närmast följande föreläsningen, den egentliga inledningen till kursen om "éducation morale", hänvisade han till de nyss genomförda republikanska utbildningsreformerna för att motivera ämnets aktualitet (L'éducation morale, 1974 [1925 ], p. 3). I början av den utbildningshistoriska föreläsningsserie, som Durkheim gav vid Sorbonne 1904-1905 och följade år, ägnades båda de inledande föreläsningarna (återgivna i Éducation et sociologie, 1926 [1922 ], pp. 134-158, resp. L'évolution pédagogique en France , 1969 [1938 ], pp. 9-21) åt att inskärpa att den just då aktuella sekundärskolereformen förutsatte att lärarna görs förtrogna med pedagogikens historiska utveckling.

[123] Exempelvis i sjunde volymen av L'Année sociologique : "pedagogikens konst har minst lika stort behov av hjälp från sociologin som av hjälp från psykologin" (Durkheim, Textes, 1, 1975, p. 261). I ett brev till Bouglé i maj 1902 skrev Durkheim: "det bästa hos pedagogiken är sociologiskt" (Textes , 2, 1975, p. 435).

[124] Vid 1900 års Congrès international de l'éducation sociale företog Durkheim ett utbildningspolitiskt utspel med denna innebörd (omtryck som Durkheim, "Rôle…", 1976). De blivande gymnasielärare som Durkheim 1905 fick om hand vid École normale supérieure lät han inledningsvis meddela: " [… ] att drilla de blivande lärarna i deras yrkespraktik är inte nog; framför allt måste man hos dem driva fram en kraftfull ansträngning att reflektera, som de skall bära med sig under hela sin fortsatta karriär, men som måste börja här, på universitetet; ty blott här finner de blivande lärarna kunskaper utan vilka deras reflexioner om sakförhållandena inte blir annat än ideologiska konstruktioner och verkningslösa drömmar." (Éducation et sociologie, 1926 [1922 ], pp. 144f.)

[125] För biografiska data om Buisson, se Ch. Charle, 1985, pp. 38-40.

[126] Jfr V. Isambert-Jamati, 1971; G. Weisz, 1978, p. 458; G. Weisz, 1983, pp. 283f.

[127] Närmare bestämt upprättade Durkheim en boskillnad mellan 1. éducation, undervisning och uppfostran som praktik, 2. pédagogie , en "praktisk teori" som vägleder lärarens och uppfostrarens handlande, och 3. science de l'éducation, den egentliga vetenskapliga behandlingen av undervisning och uppfostran. Se t.ex. Durkheims bidrag till 1911 års upplaga av Ferdinand Buissons pedagogiska uppslagsbok, omtryckta som de två första uppsatserna i den av Paul Fauconnet ombesörjda utgåvan Éducation et sociologie, 1922. En komprimerad framställning av Durkheims distinktioner återfinns i inledningen till den föreläsning om moralfostran som 1903 publicerades i Revue de métaphysique et de morale och på nytt i L'éducation morale, 1925 (se pp. 1ff i 1974 års upplaga). Jfr också min egen artikel (1986) i ämnet.

[128] När i början av seklet chansen erbjöd sig att efterträda Buisson på stolen i "science de l'éducation" vid Sorbonne, var Durkheim, enligt vad han meddelar Bouglé i ett brev, föga trakterad av tanken. " [… ] situationen skulle", tillade han, "vara annorlunda om man, in petto eller ej, gav mig tillstånd att ägna mig åt sociologi under rubriken pedagogik." Durkheim ville gärna till Paris, men skulle, uppger han i samma brev, föredra att efterträda Espinas. (Tilläggas bör, att Alfred Espinas' professur var rubricerad "histoire de l'économie sociale". Det citerade brevet finns publicerat i Durkheim, Textes, 2, 1975, p. 434f. Utgivaren V. Karady anger inget säkert datum, men Ph. Besnard anser att det skrevs i maj 1902, se Besnard, "Datation…", 1979, p. 14.) Ett annat exempel är att Durkheim ett par år senare högst motvilligt åtog sig de nämnda läroplanshistoriska föreläsningarna vid École normale supérieure (S. Lukes, 1981, p. 379; upplysningen härrör från Georges Davy).

[129] John E. Craig har med hjälp av arkiven i Strasbourg utrett turerna i historien om Halbwachs stol, se Craigs två uppsatser från 1979;.

[130] V. Karady (1974, p. 49) anför som orsak att pedagogikdisciplinen "saknade solid intellektuell infrastruktur".

[131] Om detta ämnes förhistoria, se G. Mialaret, 1985, en partsinlaga från en av ämnesföreträdarna, verksam vid universitetet i Caen. Här nämns ett antal med Durkheim samtida föregångare som förespråkat en "science de l'éducation" (dock saknas Durkheim själv i uppräkningen, vilket vittnar om de vattentäta skotten mellan skolmän och universitetssociologer i Frankrike). Trots att Gaston Mialaret förespråkar en med svenska mått mätt tämligen traditionell skolforskning, gör han samtidigt anspråk på att det är fråga om science de l'éducation i Durkheims mening: "Undervisningsvetenskaperna är för undervisningen vad de fysikaliska, kemiska, biologiska vetenskaperna är för medicinen. Praktikerns kliniska sinne berikas av dessa teoretiska och vetenskapliga kunskaper. Detsamma gäller för undervisningen." (Mialaret, op. cit., p. 161). Mer sociologiskt orienterad undervisning och forskning i ämnet bedrivs bl.a. i Paris, där Viviane Isambert-Jamati (vid Université René-Descartes-Sorbonne, ledare för UER de sciences de l'éducation) varit den mest centralt placerade ämnesföreträdaren.

[132] V. Karady, 1982, p. 23 not 23.

[133] Enligt V. Karady, "French Ethnology…", 1981, p. 170.

[134] V. Karady, 1974, p. 50; 1988, p. 32.

[135] V. Karady, "French Ethnology…", 1981, p. 176, not 29; 1988, p. 31.

[136] Upplysningarna ovan om etnologins institutionella utveckling härrör från Victor Karady, som genomfört de första mer systematiska sociologiska undersökningarna av den franska etnologins väg till akademisk legitimitet (se "French Ethnology…", 1981; 1982; 1988).

[137] Jfr V. Karady, 1982, pp. 30, 33.

[138] V. Karady, 1982, p. 18.

[139] V. Karady, 1982, p. 21.

[140] V. Karady, 1982, p. 25.

[141] V. Karady, "French Ethnology…", 1981, p. 167; 1988, p. 25.

[142] V. Karady, 1988, pp. 30f.

[143] V. Karady, 1988, p. 29.

[144] Enligt Karadys (1988, p. 29) beräkning hänvisar hela 72 % av referenserna i Les formes élémentaires de la vie religieuse till anglosaxiska arbeten. Karady betraktar existensen av denna nya, i synnerhet anglosaxiska litteratur som en förutsättning för Durkheims religionssociologi.

[145] V. Karady, "French Ethnology…", 1981, p. 168; 1988, p. 31.

[146] V. Karady, 1988, p. 32 not 30.

[147] P. Lapie, 1979, pp. 34 och 35. För övrigt gav Bouglé, som Paul W. Vogt (1979, p. 125 not 11) noterat, uttryck för en mycket positiv uppskattning av Tardes sociologi.

[148] Durkheims korrespondens med Lapie förstördes under andra världskriget, enligt en redaktionell kommentar (sannolikt av Philippe Besnards hand) i Revue française de sociologie, vol. XX, n o 1, 1979, p. 119.

[149] P. Lapie, 1979, p. 37.

[150] Brevet publicerades i Revue française de sociologie, vol. XVII, n o 2, 1976; citatet från p. 166. Om Durkheims och Bouglés meningsskiljaktigheter i fråga om relationen mellan sociologi och psykologi, jfr W.P. Vogt, 1979, pp. 127-129.

[151] Durkheim, Sociologie et philosophie, 1924, p. 47 not 1.

[152] Durkheim, op. cit., p. 47.

[153] Durkheim, op. cit., p. 41.

[154] Durkheim, op. cit., p. 2.

[155] Se t.ex. Durkheims svar 1901 på Tardes kritik i Revue philosophique : "Om M. Tarde med sitt en smula vaga uttryck ['den psykologiska uppfattningen om sociala fakta' ] avser att beteckna den teori enligt vilken de sociala fakta omedelbart låter sig förklaras av det individuella medvetandets tillstånd, så vidhåller jag att inte en enda rad jag skrivit kan uppfattas på så sätt. [--- ] Om M. Tarde blott vill säga att det sociala livet för mig är ett system av representationer, av mentala tillstånd, så är detta faktiskt min åsikt, märk väl förutsatt att dessa representationer är sui generis, till sin natur skilda från dem som konstituerar individens mentala liv och underkastade egna lagar vilka inte kan förutses av individualpykologin." (Durkheim: Textes, 1, 1975, p. 52)

[156] Durkheim, 1987 [1970 ], p. 86.

[157] Fauconnet och Mauss, 1969, p. 143.

[158] Durkheim, Les règles …, 1981, p. xvii.

[159] Durkheim, Éducation et sociologie, 1924, p. 108.

[160] I andra avseenden - och med åren allt mer uttalat - bröt durkheimianerna med traditionen från Comte. Det gäller evolutionismen, som präglar åtskilligt av Durkheims tidiga tänkande (trots dennes ofta upprepade kritik av Comtes evolutionism) men som durkheimianerna senare i hög grad frigör sig från. Det gäller vidare Comtes örnperspektiv på samhället (i singularis); här var Durkheim redan i sina tidiga arbeten förvissad om nödvändigheten att i stället studera skilda samhällen (se t.ex. 1887 års installationsföreläsning, Durkheim, 1987, pp. 88-90, eller konstaterandet i Les règles att Comte främst intresserat sig för mänsklighetens - i singularis - framåtskridande genom tiderna, Durkheim 1981 [1894 ], p. 19). Vi kan formulera saken så, att durkheimianerna bidrog till att omvandla samhällsfilosofin till sociologi. Här uppehåller vi oss dock vid kontinuiteten vad gäller Comtes förbud mot att reducera sociologiska fenomen till biologiska, kemiska eller fysikaliska - vartill Durkheim fogar individualpsykologiska, en eventualitet som Comte inte ens ansåg värd ett seriöst övervägande.

[161] Comte, Philosophie première, 1975 [1830 sqq. ], p. 34.

[162] Comte, loc. cit. Tillfogas kan, att den strömning som under lång tid kom att dominera fransk skolfilosofi, Cousins s.k. eklektiska skola, ansåg att introspektionen kunde avtäcka primära sanningar.

[163] Comte, Physique sociale, 1975 [1839 sqq. ], p. 637.

[164] Ändå dröjde det enligt Karady (1974, p. 18) till efter första värlskriget innan durkheimianerna upprättade mer varaktiga förbindelser med experimentalpsykologerna.

[165] Jfr t.ex. Durkheims kritik i "Répresentations individuelles…" (1898) av den fysiologiskt grundade psykologin, dit han även räknar William James (Durkheim, Sociologie et philosophie, 1924, pp. 3ff; om James se p. 7).

[166] Se t.ex. V. Karady, 1974, p. 50.

[167] Ph. Besnard, "La formation…", 1979, pp. 10f. Besnards tes att L'Année psychologique utgjorde modellen för L'Année sociologique är ett alternativ till den bland tongivande anglosaxiska sociologihistoriker (S. Lukes, 1981, p. 292; T.N. Clark, 1973, pp. 181f) utbredda uppfattningen att tyska forskningslaboratorier, i synnerhet Wundts laboratorium i Leipzig som Durkheim besökte 1887, tjänade som den främsta förebilden.

[168] Durkheim, 1898, p. II.

[169] "Blott historikern är tillräckligt förtrogen med historien för att tryggt kunna använda sig av den." Sociologerna bör gå till historikernas arbeten och "visa vad som kan hämtas ur det material som historieskrivningen ackumulerat [… ]" (Durkheim, op. cit., 1898, p. III).

[170] Sociologin "har behov av historiker som samtidigt är sociologer " (loc. cit.).

[171] Loc. cit.

[172] Uppsatsen;föreligger i omtryck i Annales, 1960, och i Simiand, 1987, pp. 113-169. Citaten här hämtade från den sistnämnda utgåvan, pp. 166-168.

[173] V. Karady, 1974, p. 27.

[174] V. Karady, 1974, innehåller mycket information om durkheimianernas strategier och deras kamp med samtida sociologkonkurrenter (om den katolska sociologin, pp. 19-21; om Le Play-skolan, pp. 21-23; om kretsen kring Revue Internationale de sociologie, pp. 23-26 et passim). Senare har ett nummer av Revue française de sociologie (vol. XXII, n o 3, 1981) ägnats åt durkheimianernas konkurrenter kring sekelskiftet.

[175] V. Karady, 1974, pp. 49, 82.

[176] Uttrycket förekom i rubriken till V. Karady, "Durkheim…", 1976.

[177] Jfr V. Karadys statistiska sammanställningar, 1974, pp. 99-100; J. Heilbron, 1985, pp. 230f.

[178] Vi skall inte överdriva denna generations homogenitet; till samma årskull av normaliens hörde Georges Canguilhem, till närmast föregående kull (antagna 1923) Jean Cavaillès. Den hittills grundligaste studien av denna generation av normaliens, J.-F. Sinirelli, 1988, behandlar framför allt deras politiska banor.

[179] Vi skall i avsnitt 2.4.4 återvända till Arons hållning till - med han eget ord: hans "allergi" mot (1983, p. 71) - den durkheimianska sociologin.

[180] Jfr Sartres ofta citerade dödsdom från 1943 över durkheimianismen: " [… ] Durkheims Sociologi är död: sociala fakta är inte ting, de är betydelser <significations > och som sådana hänvisar de till den varelse genom vilken betydelserna blir till, människan [… ]." (Sartre, 1947, p. 186);

[181] De "vakthundar" som är föremålet för Paul Nizans attack i pamfletten från 1932, Les chiens de garde, är universitetsfilosoferna (epitetet kom för övrigt till användning även i Aden Arabie, 1987 [1932 ], p. 56). Bland dessa intar Durkheim och hans disciplar bland universitetsfilosoferna (Bouglé, Fauconnet, Parodi) en framträdande plats. Det var Durkheim som försåg det borgerliga universitetet med dess egen doktrin (Nizan, 1982 [1932 ], p. 97). Durkheims sociologi är ett redskap "för att pacificera alla människor och få dem att glömma sin kamp" (op. cit., p. 138), en doktrin i vars namn - sedan sociologin introducerats på lärarseminarierna - "folkskollärarna lär barnen att respektera det franska Fosterlandet, rättfärdiga klassamarbetet, acceptera allt, deltaga i kulten av fanan och den borgerliga demokratin " (op. cit., p. 98).

[182] Mycket mer kunde sägas om sociologins - i Frankrike vid denna tid identifierad med durkheimianismen - bekymmersamma ställning under trettiotalet. Ett märkligt utspel var Le Collège de Sociologie, en kortlivad sammanslutning (1937-39) vars verksamhet kan studeras i de bevarade dokument och föreläsningar som Denis Hollier utgav 1979. Kollegiet var i praktiken en föreläsningsverksamhet, inspirerad av Nietzsches filosofi och den surrealistiska rörelsen och anförd av Georges Bataille. Detta försök att utveckla en, med grundarnas benämning, "helig" sociologi (Hollis, op. cit., pp. 24, 34) befinner sig långt från Durkheims vision av en specialiserad positiv vetenskap. Bland les normaliens hade av allt att döma strömningar som motsvarade Collège de Sociologie ingen marknad. Roger Caillois, som både var normalien och Batailles parhäst i ledningen för kollegiet, utgjorde ett undantag; enligt Sirinelli (1988, p. 524) var Caillois den ende normalien som kom att tillhöra surrealistkretsarna. Som bekant tog Foucault starka och bestående intryck av Nietzsche och Bataille, men det skedde av allt att döma först framemot mitten av femtiotalet, det vill säga efter det att han avslutat sina studier vid École normale supérieure. Foucaults biograf Didier Eribon (1989, pp. 48, 72, 84, 174ff) vill datera Nietzsches stora betydelse för Foucaults tänkande från och med 1953; Foucault själv, som talat om sin ungdoms "nietzscheanska kommunism" antedaterade möjligen sin omvändelse till nietzschean. Över huvud taget tycks den breda Nietzsche-renässans som haft så genomgripande betydelse för de senaste decenniernas franska filosofi ha tagit fart på allvar först 1962, i och med publiceringen av Deleuzes Nietzsche et la philosophie.

[183] Ch. Charles, 1986, pp. 35-37; P.W. Vogt, 1976, pp. 123f.

[184] Grundandet av Centre de documentation sociale vid École normale supérieure har undersökts av Brigitte Mazon, se Mazon, 1983; 1985, tome I, pp. 28-32, 36-39; 1988, pp. 30-34.

[185] Ch. Charles, 1986, pp. 79f.

[186] Ph. Besnard, "La formation…", 1979, p. 21 not 54.

[187] Jfr J.-L. Fabiani, 1985, pp. 380, 403f not 22; 1988, pp. 121, 123.

[188] För en kort presentation av Paul Lapies position se M. Cherkaoui, 1979.

[189] Jfr P.W. Vogt, 1979, pp. 125ff; W. Logue, 1979, pp. 146-148.

[190] Som Johan Heilbron (1985, pp. 217f) noterat, kunde Bouglés ambition att närma den durkheimska sociologin till universitetsfilosofin ta sig uttryck som i eftervärldens ögon liknar förfalskning: i det av Bouglé sammanställda, mycket lästa och till många språk översatta urvalet Durkheimtexter, Sociologie et philosophie (1924), saknades de mot filosofin och filosoferna mest kritiska texterna, och i de texter som tagits med hade Bouglé strukit åtskilliga passager där Durkheim markerar sin distans till de samtida filosoferna.

[191] Denna strid om sociologiämnets plats i lärarutbildningen är utredd av Roger Geiger, 1979.

[192] "Införandet av Sociologin vid lärarseminarierna har konsekrerat den administrativa segern för denna officiella moral." (P. Nizan, Les chiens de garde, 1982 [1932 ], p. 97)

[193] Se Ph. Besnard, "La formation…", 1979, tabellen pp. 29f.

[194] Essais sur le régime des castes publicerades 1908, men bokens första del hade redan år 1900 införts i fjärde volymen av L'Année sociologique.

[195] P.W. Vogt, 1979, p. 125.

[196] Lapie var dessutom utbildningssociolog, med intresse för sambanden mellan utbildning och social mobilitet, begåvningsreserven etc, dvs. just de teman som ett halvsekel senare skulle komma att dominera utbildningssociologin. Lapies sätt att bedriva utbildningssociologi väckte dock ingen entusiasm bland de övriga durkheimianerna, enligt Ph. Besnard, 1985, p. 255.

[197] E. E. Evans-Pritchard, 1970, p. viii.

[198] J. Heilbron, 1985, pp. 219f.

[199] Under Mauss' livstid utkom två bokutgåvor, varav dock ingen kan betraktas som en monografi i vanlig mening: 1909 publicerade Mauss och Hubert en samling Mélanges d'histoire des religions, som inkluderar några av deras tidigare publicerade uppsatser (nytryck i Mauss, Oeuvres, 1, 1968, pp. 3-39, 193-307; Oeuvres, 3, 1969, pp. 319-369). År 1947 (ny upplaga 1967) utgavs en sammanställning, byggd på en students anteckningar, av de föreläsningar om etnografisk observationsmetod som Mauss gav vid Institut d'Ethnologie under perioden 1926-1939. I övrigt utgjordes hans under livstiden publicerade arbeten enbart av uppsatser.

[200] Victor Karady presenterade i första bandet av sin stora Mauss-utgåva en lista över Mauss' direkta elever (V. Karady, 1968, p. L), men inflytandet sträckte sig mycket längre än så. För att citera Claude Lévi-Strauss: "Få lärargärningar har förblivit så esoteriska, och få har samtidigt utövat ett så djupgående inflytande som Marcel Mauss'. [--- ] Sammantaget har Mauss' verk och tänkande varit mer verksamt förmedlat av kolleger och lärjungar, vilka haft regelbunden eller tillfällig kontakt med honom, än direkt, i form av anföranden eller skrifter." (C. Lévi-Strauss, 1980 [1950 ], pp. IX)

[201] J. Heilbron, 1985, p. 220.

[202] V. Karady, 1982, p. 35 not 59; 1988, p. 32.

[203] För en utmärkt sammanfattande framställning, se J. Heilbron, 1985, pp. 213-230.

[204] M. Pollak, 1976, p. 106.

[205] Institut français de sociologie, grundat 1924, var ingen professionell organisation utan närmast ett lärt samfund, till att börja med ett exklusivt och slutet sådant. Dess historia har skrivits av Johan Heilbron, ur vars uppsats (1983) de följande uppgifterna är hämtade. Institutets förste ordförande var Mauss, och det dominerades under mellankrigstiden av durkheimianerna (enligt en uppgift från Halbwachs var dess ursprungliga syfte att underlätta anskaffandet av subsidier till L'Année sociologique ). Under femtiotalet blev institutet ett öppnare sällskap som rekryterade åtskilliga nya framstående medlemmar: Lévi-Strauss, Braudel, Merleau-Ponty, Piaget m.fl., jämte yngre sociologer varav nästan samtliga var fientliga till den durkheimianska sociologin. Institutets siste ordförande var den stridbare anti-durkheimianen Aron, innan det 1962 avlöstes av La société française de sociologie, den första egentliga professionella organisationen för franska sociologer.

[206] Enligt sociologihistorikerna var det Davys avhandling om La Foi jurée, framlagd 1922, som utlöste den mest synliga offentliga konfrontationen mellan de två fraktioner bland durkheimianerna som ovan benämnts "universitetsmännen" och "forskarna". Mauss var starkt kritisk till avhandlingen men offentliggjorde inte sina invändningar. Det gjorde däremot Granet, vilket var ett uppseendeväckande brott mot universitetets dekorum eftersom han suttit med i betygsnämnden. Philippe Besnard, som i en uppsats utrett denna konflikt (Besnard, 1985), gissar att det var denna behandling som drev Davy - som ursprungligen stått Durkheim mycket nära - bort från "forskarnas" läger, för att i stället så småningom ägna sig åt universitetsadministration.

[207] J. Stoetzel, 1976, p. 161.

[208] J. Heilbron, u.å., p. 19.

[209] J. Heilbron, 1985, p. 207.

[210] M. Pollak, 1986, pp. 14, 16; M. Hirschhorn, 1988, pp. 61 et passim. Aron nämner i sina memoarer (1983, pp. 342f) att Gurvitch "innehade nyckelpositionen, den potentielle mandarinens position; det var genom honom de flesta avhandlingar skulle gå ".

[211] M. Hirschhorn, 1988, pp. 55-84.

[212] Aron hade redan 1948 konkurrerat med Gurvitch om en stol vid Sorbonne. I synnerhet på grund av durkheimianen Davys motstånd hade Aron förlorat med knapp marginal. Det avgörande argumentet mot honom var att han blivit för mycket av politisk journalist; han ansågs passa bättre på den konservativa tidningen Figaro än vid Sorbonne - allt om vi får tro Arons memoarer, 1983, p. 219.

[213] Inte ens under grundarperioden var Bloch och Febvre så obetydliga och marginaliserade som de gärna själva velat framhålla. Det senaste decenniets forskning om Annalesskolans framväxt har inskärpt att denna fortfarande populära uppfattning är en myt. I själva verket var grundarna väl rustade med utbildningskapital och kulturellt kapital (båda normaliens , båda söner till framgångsrika akademiker etc) och universitetet i Strasbourg, där de sedan 1919 hade sina professurer och varifrån de förberedde sin attack mot historikeretablissemanget i Paris, var under tjugotalet Frankrikes modernaste och intellektuellt mest livaktiga universitet (A. Burguière, 1979, pp. 1349, 1352f; F. Dosse, 1987, pp. 39-41). Strax efter grundandet av Annales (1929) erhöll mycket riktigt Febvre en stol vid Collège de France (1933) och Bloch en stol vid Sorbonne (1936). (För biografiska data, se Charle och Telkès, 1988, pp. 70-73 resp. Charle, 1986, pp. 29-31.)

[214] Hervé Coutau-Bégarie noterar i sin historik över Annalesskolan (1989, p. XVIII): "utbytet med samhällsvetenskaperna var i stor utsträckning enkelriktat: medan historievetenskapen vann mycket på kontakterna med sociologin och etnologin, kan man inte säga att det omvända var fallet."

[215] Se t.ex. M. Pollak, 1976, p. 110; A. Drouard, 1985, p. 170; M. Hirschhorn, 1988, p. 110.

[216] Nämligen tidskrifterna Sociologie du travail , Études rurales, Archives européennes de sociologie, Revue française de sociologie, Communications, L'Homme, Problèmes de planification (jfr P. Bourdieu, Sociologie et philosophie, 1966 , p. 30 not 1; M. Pollak, 1976, p. 110, P. 113 samt tabellen pp. 112f; M. Hirschhorn, 1988, p. 110).

[217] Ett mått på detta förhållande är att de sociologiska centra som tillhörde École pratique och CNRS hade dubbelt som många assistenter per forskare i jämförelse med de centra som tillhörde universitetet. Än mer biträdande arbetskraft fanns på de privata instituten, och vid INSEE, Frankrikes SCB, betjänades sju forskare av hundra medhjälpare. (Se de siffror för året 1968 som redovisas i M. Pollak 1976, p. 110 not 15, p. 111, p. 114.)

[218] De amerikanska fondernas betydelse för fransk samhällsvetenskap och i synnerhet för utvecklingen av sjätte sektionen av École pratique (1975 omvandlad till en egen självständig institution, École des hautes études en sciences sociales) har mest grundligt utretts i Brigitte Mazons avhandling från 1985 (reviderad och förkortad bokversion 1988).

[219] Det är nästan frestande att se något symptomatiskt i att den stol i sociologi vid Collège de France som i början av åttiotalet tilldelades Bourdieu dessförinnan var en stol i latinsk litteratur (se Annuaire du Collège de France, exempelvis vol. 84, 1984, p. 55).

[220] M. Hirschhorn, 1988, pp. 64, 85f.

[221] Som J. Heilbron (u.å., p. 27) noterat, fanns bland det växande antal sociologiska fältarbetare som var verksamma vid Centre d'Études Sociologiques - plantskolan för empiristiska sociologer - knappast några normaliens eller agrégés (år 1960 fanns 42 fältarbetare varav en normalien och två agrégés).

[222] M. Pollak, 1976, p. 116.

[223] M. Pollak, 1986, p. 121.

[224] I mitten av sjuttiotalet omvandlades sjätte sektionen av École pratique till en självständig institution, École des hautes études en sciences sociales. Benämningarna används fortfarande idag huller om buller.

[225] Den första översättningen publicerades först 1959. Fortfarande när detta skrivs saknas en fullständig översättning av Wirtschaft und Gesellschaft. Michaël Pollak (1986, särsk pp. 6f, 24-28, 58) har genom att intervjua förläggare och översättare kartlagt omständigheterna kring de franska Weberöversättningarna.

[226] R. Aron, 1981 [1935 ], p. 81.

[227] Arons utsaga att "alla [franska ] sociologer känner till Wirtschaft und Gesellschaft " (loc. cit.) var uppenbarligen en stark överdrift. Enligt de två grundläggande studierna av Webereceptionen i Frankrike, M. Pollak, 1986, och M. Hirschhorn, 1988, skedde det verkliga genombrottet för Weber i fransk sociologi först under senare hälften av femtiotalet;. Hirschhorn gör dock gällande att det före 1955 - dvs. innan Aron intog sin centrala position inom det sociologiska fältet - förekom en trevande Weberreception i kretsen kring Gurvitch (Hirschorn 1988, p. 60). Den sistnämndes hållning till Weber var tvetydig. Han hänvisade till denna som en av sociologins grundläggare, kanske för att på så sätt hålla stånd mot inflödet av amerikansk empirism, men fann anledning kritisera Webers "individualistiska" uppfattning av den sociala verkligheten, liksom nominalismen och frånvaron av totalitetsbegrepp och dialektik (jfr M. Hirschhorn, 1988, pp. 64-75).

[228] Halbwachs publicerade 1906 i L'Année sociologique ett kort omnämnande av Die protestantische Ethik och 1925 en längre uppsats om samma arbete (jfr M. Pollak, 1986, pp. 9-11). Liksom fallet blev i USA, var Die protestantische Ethik det första arbete som uppmärksammades på allvar - och länge i stort sett det enda som lästes. Även Aron tillmätte detta arbete en nyckelposition i Webers författarskap, se R. Aron, 1981 [1935 ], pp. 112ff, särsk. p. 116.

[229] Att durkheimianerna negligerade Max Weber och omvänt är ett förhållande som retat många sociologers och sociologihistorikers nyfikenhet.

[230] M. Pollak, 1986, pp. 8, 39 not 11.

[231] R. Aron, 1981 [1935 ], p. 139.

[232] R. Aron, 1981 [1935 ], pp. 83, 128, 134.

[233] I Arons introduktion av Weber var motviljan mot en samhällsvetenskap som söker lagbundenheter ett genomgående tema - givetvis i polemik med traditionen från Comte till durkheimianerna (se R. Aron, 1981 [1935 ], pp. 82, 83, 85, 86, 91, 94, 98, 100, 121, 130).

[234] R. Aron, 1981 [1935 ], p. 84.

[235] Jfr Arons minnesbild av denna disputation, R. Aron, 1938, pp. 105ff.

[236] Enl. M. Hirschhorn, 1988, pp. 57f.

[237] R. Aron, 1981 [1935 ], pp. 125f.

[238] R. Aron, 1981 [1935 ], p. 139.

[239] M. Pollak, 1986, p. 24.

[240] M. Pollak, 1986, pp. 17, 54.

[241] M. Hirschhorn, 1988, passim, t.ex. pp. 80f: "Under hela perioden från krigsslutet till sextiotalet utövade Aron ett faktiskt monopol på weberskt tänkande."

[242] Michaël Pollak har dock i sin uppsats om Weberreceptionen i Frankrike påtalat att även andra grupper än de liberala och konservativa hade bruk för Weber; däribland den nya arbetssociologins proselyter (Pollak, 1986, p. 31) samt dessförinnan trotskister och andra vänsterpolitiska grupper som använde Webers rationaliserings- och byråkratiseringstes som ett vapen i kampen mot stalinismen (op. cit., pp. 20-24).

[243] Jfr ovan, fotnot 58.

[244] P. Bourdieu och J.-C. Passeron, Sociologie et philosophie …, 1966, p. 46 (eng. version "Sociology and philosophy…", 1967, p. 197).

[245] P. Bourdieu, Le sens pratique, 1980, p. 8.

[246] Den strukturalistiska vågens slutpunkt brukar dateras till maj 1968 (C. Lévi-Strauss och D. Eribon, 1988, p. 132). Uppenbart är under alla omständigheter att det sedan dess varit svårt att använda uttrycket som samlingsbeteckning. Ett uttryck härför var att Lévi-Strauss, när han 1983 publicerade den volym som var en direkt fortsättning på Anthropologie structurale och Anthropologie structurale deux, avstod från att kalla den nya boken nummer tre och i stället valde en helt annan titel (Le regard éloigné). "Ty under mellantiden hade ordet strukturalism blivit så degraderat och missbrukats så mycket att man till sist inte längre vet vad det betyder. Själv vet jag fortfarande vad det betyder, men jag är inte säker på att så är fallet för läsarna, i synnerhet de franska läsarna. Ordet har tömts på sitt innehåll." (Op. cit., 1988, p. 131)

[247] A. Drouard, 1985, p. 173.

[248] Därför var det en stor händelse när Althusser tog avstånd från stalinismen (se särskilt Althussers förord till Dominique Lecourts bok om Trofim Lysenko, Histoire réelle d'une science prolétarienne. Paris: Maspero 1976).

[249] För såväl filosofistudenterna som partikadern tycks Althussers dekret att Marx skulle läsas ha framstått som en innovation av stora mått: "han införde Marx på kurslistan. Otroligt! Ingen hade vågat göra det inom det kanoniska Universitet - i Sorbonnes filosofiska repertoar åberopades författaren till Die heilige Familie blott som en zombie som raskt kunde avfärdas. Ingen hade heller vågat det inom kommunistpartiet, där sega handböcker eller populariseringar, kraftigt sockrade av generationer av apparattjiker, fått ersätta införingen i mästarens tänkande." Så minns Robert Linhart, antagen till École normale supérieure 1963 och snart en ledande gestalt bland de hårda althusserianerna, sitt intryck av Althussers undervisning (enligt Hamons och Rotmans krönika över sextiotalets studentgeneration, 1987, p. 259).

[250] Georges Gurvitch, som trettio år senare skulle komma att bli en institutionellt synnerligen centralt placerad sociolog, gav 1928-30 en serie öppna föreläsningar vid Sorbonne om samtida tysk filosofi, utgivna i bokform under titeln Les Tendances actuelles de la Philosophie allemande, 1930. Boken inleddes med ett kapitel om Husserl och avslutades med ett om Heidegger.

[251] Exempelvis den breda våg av fenomenologiskt inspirerad sociologi som i USA från slutet av sextiotalet utgått särskilt från Alfred Schütz' lärjungar och lärjungars lärjungar. Ett västtyskt exempel är den anmärkningsvärda fenomenologiska prägeln (med dess inriktning på "arbetarnas medvetenhet") hos den industrisociologi som Hans Paul Barth och andra utvecklade under femtiotalet och som fick sin fortsättning med Horst Kerns och Michael Schumanns riktningsgivande undersökningar under senare hälften av sextiotalet.

[252] Med "empirism" avser jag här kort sagt samhällsvetenskapliga strömningar som "låter data tala". Inom dessa traditioner har man vanligen låtit vetenskapligheten garanteras av bestämda procedurer för urval, insamling och presentation av data. Med data avses då resultat av observationer; man har i hög grad avstått från att konstruera sina objekt. Även slutsatserna har ofta legitimerats med hänvisning till bestämda, ofta formaliserade tekniker för dataurval, hypotesprövning etc. Jag använder således ordet "empiristisk" i kunskapsteoretisk mening (motsatsordet är "rationalistisk"). Att jag undvikit den annars vanliga benämningen "positivistisk" beror framför allt på att jag i detta arbete valt att reservera ordet "positivism" för Comte-traditionen samt (i sammansättningen "den logiska positivismen") för Wienkretsens vetenskapsfilosofi och dess närmaste efterföljare. Ytterligare en alternativ term, "empiricism", är redan uppknuten till speciella innebörder och har väl idag i de flestas öron en pejorativ klang. Tilläggas bör kanske, att empirismens program inte alls är bundet till kvantitativa undersökningar; inom den amerikanska inflytandesfären har åtskilligt av efterkrigstidens s.k. kvalitativa samhällsvetenskap varit av utpräglat empiristisk karaktär;. Vi skall återvända till empirismen bl.a. i kapitel IV, avsnitt 2.1.3 samt i kapitel V.

[253] Empiristisk sociologi tycks inte ha utgjort en stark obruten tradition i Frankrike. Visserligen var Le Play-skolans program utpräglat empiristiskt, men enligt Victor Karady finns ingen påvisbar historisk kontinuitet mellan LePlayisterna och efterkrigstidens empiriska sociologi (Karady, 1984, p. 4).

[254] Karaktäristiken av Friedmannkretsens tidiga program är hämtad från D. Monjardet, 1985, p. 123.

[255] Programtexten (som jag inte lyckats leta fram) referas i J. Heilbron, 1986, p. 70. Det rör sig enligt Heilbron om en duplicerad text, "Remarques sur les activités et responsabilités professionnelles des sociologues en France", i Papers, tome I, International Sociological Association, Liège, 1953.

[256] Om Croziers bana, jfr J. Heilbron, u. å., p. 39.

[257] Se J.-F. Sirinelli, 1988, pp. 664-666.

[258] A. Touraine, 1977, pp. 44-52.

[259] M. Armatte et al, 1988, pp. 7f.

[260] Lévi-Strauss' tidiga släktskapsanalyser innebar på sitt sätt en matematisering av etnologin, och samtida matematiker lät sig därav inspireras att försöka uttrycka släktskapsrelationerna i algebraiskt språk (jfr M. Armatte et al, 1988, p. 19). Jean Piaget, för att välja ett annat exempel, hämtade i sitt sökande efter psykets generella strukturer åtskillig inspiration från den vid denna tid i Frankrike mycket uppburna Bourbaki-gruppen, som han (Piaget, 1979 [1968 ], p. 21) utnämnde till "den strukturalistiska skolan inom matematiken". (Nicolas Bourbaki var en fiktiv författare, under vars namn en anonym grupp företrädesvis franska författare med början år 1939 publicerade ett stort antal volymer, Éléments de mathématique, där den nyare matematikens olika problemområden gavs en starkt axiomatiserad och generaliserad behandling.)

[261] Till durkheimianernas pionjärinsatser hörde det innovativa bruket av befolkningsstatistik, konsumtionsstatistik, lönestatistik etc. I synnerhet Halbwachs' och Simiands insatser härvidlag fick bestående betydelse. Den förres massiva studier av hushållens budgetar blev mönsterbildande (se bl.a. avhandlingen, 1913), liksom den senares bruk av lönestatistik (se bl.a. avhandlingen från 1904 om kolgruvearbetarnas löner samt Le salaire, l'évolution sociale et la monnaie i tre band 1932; utdrag ur det sistnämnda verket finns tillgängliga i Simiand, 1987, pp. 343-514).

[262] M. Pollak, 1976, pp. 108-110 et passim.

[263] Det var fråga om en målmedveten export av amerikanska metoder och arbetsformer: 1961-1965 erhöll Maison des sciences de l'homme - den stiftelse i vars hus bl.a. Centre de sociologie européenne är inrymt - bidrag från Ford Foundation uppgående till en miljon dollar (Pollak, 1979, p. 57 not 62; för en undersökning av de amerikanska stiftelsernas betydelse för efterkrigstidens franska samhällsvetenskap, se B. Mazons avhandling, 1985, bokversion 1988). En nordbo har anledning att notera att genombrottet för amerikansk empirism inträffade betydligt tidigare och att segern var mer total i Sverige och Norge än i Frankrike. Lazarsfeld var 1948 rådgivare åt norska regeringen i samband med upprättandet av det socialforskningsinstitut, där han sedan verkade som lärare. I Sverige fyllde George A. Lundberg en liknande funktion som länk till den amerikanska empirismen - vid sidan av ett stort antal yngre svenska sociologer som stod för en direktimport: "Under 1950-talet var det nästan ett 'måste' bland svenska och nordiska sociologer att besöka och skaffa sig tilläggsutbildning och forskarutbildning i USA. Praktiskt taget alla av den första generationens svenska sociologer besökte amerikanska universitet [… ]" (E. Allardt, S. Lysgaard och Aa.B. S ørensen, 1987, p. 43). Även från Frankrike for många unga sociologer för att lära i USA, men den amerikanska dominansen blev aldrig lika total.

[264] Den som något känner till Lazarsfelds biografi - hans tidiga socialistiska engagemang och ambitionen att skapa en marxistisk socialpsykologi - kanske förvånas över att han så förbehållslöst lät sig enrolleras som en prominent representant för de amerikanska intressena i det kalla kriget. Michaël Pollaks förklaring är, att Lazarsfeld, som till skillnad från många andra bland sina kolleger förlorade sina europeiska rötter, betraktade sin USA-exil som permanent men utan att kunna identifiera sig med det amerikanska politiska livet. Från sina österrikiska läroår, då empirismen betraktades som förenlig med Marx, och från projektet att låta den sociologiska forskningen bidra till utvecklingen av socialistiska reformstrategier, bevarade Lazarsfeld blott det formella mönstret, nämligen det slags kontraktsförhållande mellan uppdragsgivare och forskare som förverkligades vid Bureau of Applied Social Research. (M. Pollak, 1979, p. 59)


Kapitel II. FÖRFATTARSKAPET OCH RECEPTIONEN

 

"Jag har över huvud taget inget tillövers för fabrikationen av världsåskådningar. Sådant kan man överlåta på filosoferna, vilka som bekant inte tror att jordevandringen låter sig genomföras utan en sådan Baedeker som ger besked om allting. Låt oss ödmjukt finna oss i det förakt varmed filosoferna från sina högre behovs ståndpunkt ser ned på oss. Men då inte heller vi kan förneka vår narcissistiska stolthet, skall vi söka tröst genom att begrunda att alla dessa 'livsguider' snabbt blir föråldrade, och att det är just vårt kortsiktigt inskränkta gnetande som gör det nödvändigt att ge ut dem i nya upplagor, och att till och med de modernaste bland dessa Baedeker är försök att ersätta den gamla, ack så bekväma och fullständiga katekesen. Vi är väl medvetna om hur föga ljus vetenskapen hittills kunnat kasta över denna världs gåtor; filosofernas myckna buller kan inte ändra på den saken, det är bara det tålmodiga fortsättandet av ett arbete enbart underordnat kravet på visshet som långsamt kan skapa en förändring. "

 
  --(S. Freud, "Hemmung, Symptom und Angst" [1925-1926], Studienausgabe , Band VI, 1982, p. 241)

Första kapitlet handlade om de positioner i förhållande till vilka Bourdieu hade att orientera sig under den period då han formade sitt projekt. Vi övergår nu till hans eget bidrag.

Detta kapitel börjar med ett kort avsnitt om Bourdieus biografi och akademiska bana. Sedan följer en tämligen knappologisk översikt över hans författarskap. Det var nödvändigt att få ned den på papper, för att avgränsa studiens corpus och för att åstadkomma en brukbar periodisering av författarskapet. Det är inte lika nödvändigt att läsa den. Läsaren kanske föredrar att bläddra vidare. Lägg i så fall på minnet att "Bourdieus författarskap" avser de i bokens slut förtecknade texterna. Lägg vidare på minnet att jag valt att indela författarskapet i tre perioder. Den första omfattar texter publicerade från 1958 till och med 1966. Dessa kommer i det följande att betecknas "de tidiga empiriska texterna" eller "de tidiga texterna". Under den andra perioden, 1966-1974, publicerade Bourdieu framför allt teoretiska och syntetiska arbeten. Den tredje perioden, präglad av det empiriska och teoretiska arbetets produktiva förening, kan dateras från och med 1975.

Senare delen av kapitlet handlar om hur författarskapet tagits emot utanför Frankrikes gränser. Först ges upplysningar om översättningar (kanske av intresse för den som ogärna läser franska) och därefter diskuteras några allmänna problem i samband med receptionen av ett författarskap som Bourdieus. För oss i Sverige är Bourdieu-receptionen i USA av särskilt intresse. På grund av den svenska samhällsvetenskapens speciella historia under efterkrigstiden är det lätt hänt att tolkningsmallar av nordamerikanskt ursprung spelar med i receptionen av exempelvis franska forskningstraditioner. Avslutningsvis redovisas en liten kvantitativ studie rörande Bourdieu-receptionen bland nordamerikanska sociologer.

Biografisk notis

Några biografiska data: Pierre Bourdieu föddes den 1 augusti 1930 i Denguin, en by i Béarn vid foten av Pyrenéerna. Elev vid gymnasiet i den närbelägna departementshuvudstaden Pau, därefter vid lycée Louis-le-Grand i Paris. Åren 1951-1954 elev vid École normale supérieure (lettres), rue d'Ulm. Agrégation de philosophie 1954. Gymnasielärare vid lycée de Moulins 1954-55. Värnpliktig i Algeriet 1955-58. Assistenttjänst vid fakulteten i Alger 1958-60 och vid Sorbonne 1960-61. Universitetslärartjänst i Lille 1961-64. Från och med 1964 Directeur d'études vid sjätte sektionen av École pratique des hautes études (nuv. École des hautes études en sciences sociales), ledare för Centre de sociologie européenne, lärare vid École normale supérieure, rue d'Ulm, samt redaktör för serien "Le sens commun" hos förlaget Éditions de Minuit. Sedan grundandet 1975 redaktör för tidskriftenActes de la recherche en sciences sociales . Sedan oktober 1981; innehavare av stolen i sociologi vid Collège de France. [1]

En lång väg således, från bondlandet i Frankrikes sydvästra hörn - i alla avseenden så långt från Paris man kan komma - till en position som samtidens mest bemärkte franske sociolog. Det var onekligen mot alla sociala odds som Bourdieu, uppvuxen på landsbygden i små omständigheter (fadern arbetade som arrendator och som brevbärare), hade blivit antagen till Louis-le-Grand, Paris förnämsta humanistiska gymnasium, och därefter till humaniorasektionen vid École normale supérieure, rue d'Ulm, de intellektuellas plantskola framför andra. Efter sin agrégation i filosofi hade han därmed ackumulerat det utbildningskapital som vägde allra tyngst i Frankrike vid denna tid, och den normala fortsatta akademiska karriären skulle ha gått över universitetslärartjänster,thèse d'État , och kanske fram till en professur vid Sorbonne.

Bourdieus bana blev en annan. Under tiden i Algeriet i slutet av femtiotalet och början av sextiotalet gav han sig i kast med empiriska samhällsvetenskapliga undersökningar. Han började samla medarbetare[2]och studenter[3]kring sig, genomförde omfattande studier av den algeriska befolkningens livsstil och livsvillkor och kom i kontakt med etnologer från andra länder [4].

Mot den i förra kapitlet skisserade bakgrunden kan vi ana att Bourdieus utträde ur det filosofiska fältet för hans forna studiekamrater och lärare måste ha framstått som en självförvållad nedklassning. Bland filosofer stod empirisk samhällsvetenskap lågt i kurs. De föremål Bourdieu valde för sina första empiriska studier - illitterata bönder, arbetslösa, trasproletärer - var föga nobla. Bourdieu hävdar att det dröjde fram till 1964-65 innan han själv insåg att han blivit antropolog och sociolog.[5]Innan dess såg han sig själv som blivande filosof. De antropologiska och sociologiska insatserna framstod som tillfällighetsarbeten, dikterade av nödvändighet eller plikt, och arbetet inom filosofins område som det enda av verklig vikt.

Tilläggas kan att Bourdieu, trots att han uppenbarligen företog tunga investeringar i arbete med klassiska filosofiska texter[6], inte publicerade sig som filosof - ett tecken på att han var på väg in i samhällsvetenskapen även om han inte uppfattade saken så. Hur som helst tycks hans övergång till att bli samhällsvetare och empiriker ha framstått som en degraderingsrit, för att låna Garfinkels term.;

Efter återkomsten till Frankrike i början av sextiotalet började, först vid universitetet i Lille och sedan vid sjätte sektionen av École pratique, medarbetare och studenter att flockas kring Bourdieu, som inledde en omfattande kultur- och utbildningssociologisk forskningsverksamhet. Detta var den period, åren kring 1960, då fransk samhällsvetenskap erhöll stora ekonomiska bidrag från amerikanska fonder. Pengar från Ford Foundation hade givit Raymond Aron möjlighet att inom ramen för sjätte sektionen av École pratique driva ett "center för europeisk sociologi"[7], upprättat 1958[8]men utan nämnvärd aktivitet innan Aron i slutet av våren 1960 utsåg Bourdieu till sin assistent med uppgift att sörja för att något hände. (Att centret begåvades med epitetet "europeisk" kan möjligen sättas i samband med de samtida ansträngningarna att med hjälp av amerikanska fondmedel göra Paris till "samhällsvetenskapernas europeiska huvudstad"[9], eller kanske med Arons omvittnade förkärlek för bestämningen "europeisk".) Detta forskningscenter blev - och är alltjämt - den institutionella plattformen för Bourdieus empiriska projekt. [10]

Bourdieus första undersökningar på fransk mark gällde utbildningen och kulturen. Under första hälften av sextiotalet ledde han undersökningar av universitets- och högskolestudenter, museibesökare och fotografer. Många av de medarbetare och studenter som tog del i arbetet med att samla in datamaterialet rekryterades efter hand som medarbetare vid Centre de sociologie européenne.[11]Även med avseende på denna "primitiva ackumulation" av en medarbetarstab knuten till Centre de sociologie européenne var således Bourdieus tidiga utbildnings- och kultursociologiska undersökningar av avgörande betydelse för konstitueringen av hans sociologi.

Från och med 1964 disponerade Bourdieu en plattform av den sort som tillkommer en centralt placerad patron i den franska akademiska världen: detta år erhöll han en egen stol vid den intellektuellt välrenommerade sjätte sektionen av École pratique, ett eget forskningscenter, en tjänst som föreläsare vid École normale supérieure vid rue d'Ulm samt en egen vetenskaplig serie hos ett ansett förlag, Minuit. Han hade nu också kring sig samlat en liten men växande krets av trogna studenter och medarbetare.

Vid École normale supérieure, rue d'Ulm, startade Bourdieu under sextiotalet ett seminarium om artonhundratalets konst och litteratur som kom att fungera under många år, och som synes ha varit ett slags laboratorium för utvecklandet av hans fältbegrepp.[12]

Märk väl att detta icke var en universitetspatrons position. För att utnyttja terminologin från förra kapitlet var Bourdieus bana en "forskares" i motsats till en "universitetsmans". En position vid sjätte sektionen av École pratique var en position utanför det egentliga universitetet. Från och med 1964 har Bourdieu inte innehaft någon universitetstjänst i Frankrike. Eftersom han aldrig lagt fram någon avhandling är han för övrigt i princip utestängd från en ordinarie universitetsprofessur.

Senare hälften av sextiotalet var en period då Bourdieu finslipade sina begrepp och metoder. Samtidigt fortsatte han att leda omfattande empiriska studier, från vilka resultaten började publiceras i stor skala från och med 1975. Ungefär från och med detta år, då Bourdieu också grundade sin tidskrift Actes de la recherche en sciences sociales , var de sociala villkoren för en "skola" för handen. Utöver en karismatisk ledarfigur existerade nu en vetenskaplig tidskrift med en högst egen profil, en institutionell förankring, ett växande nät av medarbetare och allierade placerade på skilda institutioner och forskningscentra (liksom ett växande antal fiender), utbyggda internationella kontakter, talrika studenter som gjorde bruk av bourdieuska begrepp och metoder i sina avhandlingsarbeten, etc. År 1981 invaldes han så som Raymond Arons efterträdare på stolen betitlad "sociologi" vid Collège de France[13], den intellektuellt mest prestigefyllda institutionen i den franska akademiska världen.

Författarskapet

Avgränsning av corpus

Det primära underlaget för denna studie är Pierre Bourdieus författarskap, varmed här avses de texter som återfinns i bibliografin i slutet av boken, dvs. i huvudsak Bourdieus på franska publicerade texter fram till dags dato. Närmare bestämt har författarskapet och därmed bibliografin avgränsats på följande sätt.

Vissa texter är uteslutna. Det gäller omtryck, utan väsentliga förändringar, av tidigare publicerade texter. [14];Inte heller de opublicerade texterna - korrespondens, manuskript, maskinskrivna eller stencilerade rapporter av preliminär karaktär - räknas till författarskapet.

I några fall har jag frångått principen att enbart ta med publicerade texter. Det gäller för det första den omfattande föreläsningsserie "Cours de sociologie générale" som Bourdieu höll vid Collège de France åren 1982-1986. Av skäl som strax skall redovisas har jag valt att betrakta den som en del av underlaget för studien. För det andra har jag i fråga om sex texter[15], som publicerats i engelska, tyska och /eller italienska översättningar eller versioner men inte på franska, valt att även hänvisa till de opublicerade franskspråkiga manuskripten (som upptagits i bibliografin, jämte de publicerade översättningarna); dessa texter tillhör Bourdieus författarskap såtillvida att han valt att publicera versioner av dem, och de är för oss av centralt intresse eftersom de ger information om hur han själv betraktat sitt förhållande till vetenskapliga traditioner.;

Vad gäller texter på andra språk än franska har jag tagit med de texter som inte, eller i väsentligt annorlunda versioner, publicerats på franska. [16]Utelämnade är dock flertalet av de intervjuer med Bourdieu som publicerats i tidningar och tidskrifter världen över; de mest genomarbetade bland dessa har för övrigt senare publicerats i franskspråkiga versioner och är därmed upptagna i bibliografin.

Inom de här redovisade gränserna har jag - säkerligen utan att lyckas - eftersträvat fullständighet. Även korta artiklar eller notiser, intervjuer, publicerade seminarieinlägg, rapporter i reguljära vetenskapliga serier, samt texter där Bourdieu haft medförfattare [17]inkluderas i den corpus som utgör underlaget för studien och som i det följande avses när jag hänvisar till Bourdieus författarskap.

Bibliografin i slutet av boken följer de här angivna principerna. Den utgör således en förteckning över samtliga så att säga "unika" texter i Bourdieus författarskap. Här saknas de översättningar, nyutgåvor eller omtryck (många av Bourdieus uppsatser har efter hand flutit in hans egna bokutgåvor eller i samlingsverk) som inte inneburit nämnvärda innehållsliga förändringar. [18]Å andra sidan särskiljes olika versioner av en uppsats med oförändrad rubrik, olika upplagor av samma bok när dessa inneburit innehållsliga revisioner, förändrade eller nyskrivna partier i samband med nyutgåvor eller översättningar etc. I bibliografin förtecknas således varje helt eller delvis omarbetad version av en text separat.[19]I fråga om utgåvor där Bourdieu fungerat som redaktör har enbart de partier han skrivit själv eller tillsammans med medförfattare inkluderats.[20]

Trots min ambition att åstadkomma en bibliografi som är komplett (enligt de angivna principerna) för tiden fram till 1987, kvarstår säkert fortfarande luckor. Bourdieu har inte för vana att arkivera sina specimina. I slutfasen av det besvärliga arbetet med att spåra texterna fick jag värdefull hjälp av Yvette Delsaut, då i färd med att sammanställa en "auktoriserad" bibliografi[21]. Det var en publikationsförteckning av det slag som skulle kunna användas i meriteringssammanhang. En och samma text kunde förekomma flera gånger om den publicerats i olika sammanhang (exempelvis i samlingsverk eller i översättning). Omvänt saknades ofta upplysningar om när tidigare publicerade texter uppträder i ny gestalt (genom revideringar, strykningar eller nyskrivna tillägg). För vissa titlar angav Delsaut att Bourdieu är redaktör, utan uppgifter om vilka texter han själv signerat.

Den bibliografi som återfinns i slutet av boken har tjänat som arbetsredskap och därför konstruerats enligt andra principer: eftersom jag intresserat mig för hur Bourdieus sociologi konstituerats måste jag veta när olika textpartier publicerats första gången och hur de i senare versioner reviderats, strukits eller kompletterats. Mitt arbete har med andra ord mest påmint om det som skulle krävas i samband med en textkritisk utgåva av Bourdieus samlade verk. Att Yvette Delsauts bibliografi inte tillfredsställer dessa tämligen speciella syften förringar givetvis på intet sätt dess värde. Hennes samlarmödor har lagt den bibliografiska grunden för framtida sociologihistorikers arbete med Bourdieus författarskap.

Motivering för avgrä

Valet att arbeta med Bourdieus samlade produktion kräver en motivering. Alternativa tillvägagångssätt hade varit att försöka avgränsa sociologiska texter från övriga, att välja en kärna av tunga centrala verk och tona ned betydelsen av preliminära eller tillfälliga texter, eller att välja ut ett delområde såsom de litteratursociologiska eller utbildningssociologiska undersökningarna eller kanske texterna från en viss period, låt säga ungdomsskrifterna eller det "mogna" författarskapet. Dessa vägar är knappast framkomliga. I stort sett allt Bourdieu låtit publicera genomsyras av ett anmärkningsvärt konsistent samhällsvetenskapligt intresse. Där finns knappast några texter som kan kallas icke-sociologiska.[22]Eftersom vi är intresserade av den bourdieuska sociologins utveckling kan korta preliminära texter ur vårt perspektiv vara lika intressanta som de genomarbetade framställningarna.[23]Det vore, som torde framgå av det följande, vilseledande att spjälka loss exempelvis Bourdieus litteratur- eller utbildningssociologi från resten av författarskapet. Och, som vi också skall se, de tidiga texterna erbjuder nycklar till det "mogna" författarskapet och omvänt.

I textunderlaget inkluderas franskspråkiga intervjuer med Bourdieu (jämte de mer genomarbetade bland de intervjuer som enbart publicerats på tyska eller engelska), eftersom dessa som regel är informativa. I många fall är de granskade av Bourdieu själv innan de gått i tryck, och inte sällan har intervjuaren arbetat i Bourdieus närhet, till exempel som gästforskare vid Centre de sociologie européenne. Ändå bör intervjuerna givetvis användas med viss försiktighet. Jag undviker att luta mig mot enstaka intervjuuttalanden för vilka det inte gives stöd på annat håll i författarskapet.

Bourdieus otryckta föreläsningar räknas inte till textunderlaget, med följande undantag. Föreläsningsserien Cours de sociologie générale vid Collège de France 1982-1986 är i skrivande stund både den mest utförliga och den mest aktuella utläggningen av Bourdieus teoretiska positioner. Av det skälet behandlas de på samma sätt som hans publicerade texter. Föreläsningarna torde i sin ursprungliga form inte komma att publiceras inom överskådlig framtid.[24]Eftersom de inte bygger på utskrivna manuskript har jag använt egna och andras anteckningar och bandupptagningar.

Slutligen har jag inkluderat Bourdieus reflexioner över sin biografi och sitt arbete i en tre timmar lång radioutsändning, "Le bon plaisir de Pierre Bourdieu", i France Culture den 23 juni 1990.[25]

Till sist en motivering till att jag valt att låta studiens corpus inkludera samtliga texter som Bourdieu skrivit i samarbete med andra. Med franska mått mätt har, särskilt under pionjäråren, forskningsmiljön kring Bourdieu i ovanlig grad varit kollektiv. Samtidigt är Bourdieu en dominerande forskarpersonlighet, som dels övat ett avsevärt inflytande på sina medarbetare och elever, särskilt vad gäller forskningsplanering och tolkning av resultaten, dels infogat deras resultat i sitt eget arbete. Av båda dessa skäl kan det i många fall vara motiverat att inkludera medarbetares och elevers insatser inom ramen för en "bourdieusk" sociologi. Texter där Bourdieu haft medförfattare behandlas för enkelhets skull på samma sätt som de verk han utgivit i eget namn. Det förefaller rimligt eftersom han, så långt jag kunnat bedöma saken, som regel haft ett avgörande inflytande över alla faser i texternas tillkomst.

Däremot inkluderas inte de texter som medarbetarna och eleverna publicerat i eget namn (trots att man, särskilt under de tidiga åren, även här ofta skönjer spår av Bourdieus penna). Jag kommer visserligen ibland att hänvisa till medarbetares och elevers arbeten, men blott för att illustrera metodiska principer som återfinns i Bourdieus eget författarskap och utan varje anspråk på fullständighet. Denna begränsning, framför allt dikterad av praktiska skäl, är egentligen inte önskvärd. Att bortse från medarbetarnas, lärjungarnas och efterföljarnas insatser innebär en deformering av den bourdieuska sociologin, på samma sätt som om en studie av den tidiga durkheimianismen skulle begränsas till mästarens egna skrifter.

Ett etiskt motiv till avgränsningen

Michel Foucault, vars uppfattning om den intellektuelles uppgift var besläktad med Bourdieus, efterlämnade instruktioner om att oavslutade verk inte fick utges efter hans död. Gaston Bachelard, en av Foucaults och Bourdieus läromästare, lär ha uttryckt en önskan om att eftervärlden för att belysa hans tänkande måtte nöja sig med de texter han själv funnit skäl att publicera. [26]

Den följande framställningen följer samma maxim. Utöver Bourdieus publicerade texter har jag haft tillgång till åtskilliga opublicerade manuskript och preliminära versioner av texter som senare utkommit av trycket, vilka jämte många samtal[27]med Bourdieu under hela åttiotalet givetvis haft betydelse för de tolkningar som här presenteras. Ändå har jag för att belägga tolkningarna i allt väsentligt valt att hänvisa till publicerade texter. Skälen är praktiska - en systematisk insamling av annat material vore, även med blygsamma krav på fullständighet, en gigantisk uppgift - men framför allt etiska. Den som behandlar en hädangången författare kan kanske utan större betänkligheter utnyttja outgivna manuskript och korrespondens. När det gäller denne i högsta grad verksamme författare bjuder hedern att jag håller mig till de texter han själv valt att offentliggöra.

Vidare: tolkningar som hänvisar till Bourdieus författarskap sådant det föreligger i tryck är mer tillgängliga för prövning och diskussion än de som grundas på muntliga informationer eller svåråtkomliga dokument. Och den inspiration som Bourdieus arbeten skänker åt samtidens och framtidens samhällsvetenskap torde, åtminstone utanför Frankrike, komma att utgå från de publicerade texterna. Det kan, slutligen, i någon mån vara ett vaccin mot personkult att avgränsa en corpus av texter som inte utan vidare identifieras med personen Bourdieu.

Ett förslag till periodisering

Bourdieu har arbetat kumulativt. Han har ständigt återvänt till gamla teman och gammalt material, skrivit om, kompletterat och nytolkat. Fortfarande idag gör han ofta bruk av erfarenheter och material från sina tidigaste undersökningar. [28]Därför är det svårt att åstadkomma en strikt periodisering av författarskapet. Förslaget nedan utgår från de tidpunkter när texterna publicerats (icke att förväxlas med forskningspraktikens, skrivandets eller receptionens kronologi).

Den uppräkning av titlar som fyller de närmaste sidorna kan förefalla petig. Här nämns (inom den nyss redovisade avgränsningen) samtliga Bourdieus publicerade texter för åren före 1975. Utförligheten syftar till att leda i bevis att den föreslagna periodiseringen är rimlig. En biavsikt är att underrätta läsaren om vilka texter jag räknar till "de tidiga texterna". Detta uttryck återkommer ofta i det följande kapitlet om framväxten av Bourdieus nyckelbegrepp.

Första perioden, 1958-1966: de tidiga empiriska studierna

Bourdieus författarskap från denna tid präglades av empiriska studier, dels etnologiska undersökningar i Algeriet och Béarn, dels utbildnings- och kultursociologiska undersökningar i Frankrike.

Till de tidiga etnologiska texterna (1958-1965) räknar jag texterna om traditionella algeriska samhällen och deras kollisioner med den moderna kapitalistiska samhällsordningen: de två första upplagorna av Sociologie de l'Algérie (1958 och 1961); "Logique interne de la société algérienne originelle" (1959); "Le choc des civilisations" (1959); "Guerre et mutation sociale en Algérie" (1960); "Révolution dans la révolution" (1961); "De la guerre révolutionnaire à la révolution" (1962); "La hantise du chômage chez l'ouvrier algérien" (1962); "Les sous-prolétaires algériens" (1962 ); Travail et travailleurs en Algérie (1963); "La société traditionnelle" (1963); "The attitude of the Algerian peasant toward time" (1963); Le déracinement (1964); "Paysans déracinés " (1964); "The Sentiment of Honour in Kabyle Society" (1965).

Vidare hör studien av ungkarlarna på den béarnesiska landsbygden hit, "Célibat et condition paysanne" (1962), samt ett utdrag därur (med smärre förändringar), "Les relations entre les sexes dans la société paysanne" (1962). Till de etnologiska texterna kan även räknas en intervju om landsbygdsbefolkningens relationer till utbildningssystemet och den legitima kulturen, "Comment la culture vient aux paysans" (1966), samt en artikel om de béarnesiska böndernas förhållande till fotograferande och fotografier, "Le paysan et la photographie" (1965).

Rubriceringen "etnologiska texter" väljer jag i brist på bättre. Visserligen gavs etnologiska metoder stort utrymme men Bourdieu använde dessutom, mest massivt i Travail et travailleurs , metoder som vanligen klassificeras som sociologiska. Det som förenar de nämnda texterna är snarare undersökningsobjekten. Med etnologi brukar man ibland avse studiet av avlägsna kulturer, och här studerade Bourdieu traditionella bondesamhällen i Algeriet eller Béarn och /eller relationen mellan dessa samhällen å ena sidan och den kapitalistiska ordningen, kolonialväldet eller den västerländska eller urbana kulturen å den andra.

Till de tidiga utbildningssociologiska texterna (1964-1966) kan vi räkna Les étudiants et leurs études (1964); första och andra upplagan av Les héritiers (1964 resp. 1966); tre uppsatser i Rapport pédagogique et communication (1965) ;"Communication et Culture" (i två nummer av Noroit , 1965); "Pour une pédagogie rationnelle" (1966); "Une étude sociologique d'actualité : les étudiants en science" (1966); "La transmission de l'héritage culturel" (1966); "L'école conservatrice" (1966); samt ett orubricerat bidrag om "den jakobinska ideologin" i antologin Démocratie et liberté (1966).

Till de tidiga kultursociologiska texterna (1964-1966) hör redovisningar av två stora serier av undersökningar vid Centre de sociologie européenne, för det första studierna av fotograferandets praktiker: Un art moyen (1965), för det andra studierna av museibesökare:L'amour de l'art (1966). Två innehållsligt i stort sett identiska korta populära presentationer av resultaten från de sistnämnda studierna var "Les musées et leurs publics" (1964) och "Le musée et son public" (1965).

För fullständighetens skull bör tillfogas två (innehållsligt varandra överlappande) texter om nativitetens sociologi som, utan att kunna inrangeras i någon av dessa tre kategorier, bör räknas till Bourdieus tidiga empiriska studier: "La fécondité est-elle le résultat d'un calcul rationel?" (1964) samt "La fin d'un malthusianisme ?" (1966).

De texter som inte kan klassificeras som empiriska var fåtaliga. I en algerisk tidskrift publicerade Bourdieu 1959 ett litet försök i den litteraturkritiska genren, "Tartuffe ou le drame de la foi et de la mauvaise foi". I franska tidskrifter trycktes 1963 respektive 1964 två inlägg i dagsaktuella samhällsvetenskapliga problem. Det ena, rubricerat "Sociologues des mythologies et mythologies de sociologues", var en attack mot den nya specialiteten massmediasociologi (de mest frekventa referenserna var E. Morin:L'Esprit du Temps , 1962, samt G. Cohen-Séat och P. Fougeyrollas, L'action sur l'homme : Cinéma et Télévision , 1961). I det andra, en orubricerad anmälan i den antropologiska tidskriftenl'Homme , n o 3 1964, av Pierre Lévêques och Pierre Vidal-Naquets samma år utgivna Clisthène l'Athénien , formulerade Bourdieu ett positivt ställningstagande till den nya strukturalistiskt orienterade historiska antropologin. Dessutom publicerade han under 1966 några mer teoretiska texter som vi kan räkna in i nästa period, till vilken vi nu övergår.

Andra perioden, 1966-1974: teoretiska och syntetiska arbeten

Med tanke på Bourdieus utbildningsbakgrund och grundliga filosofiska skolning, liksom hans permanenta intresse för kunskaps- och vetenskapsfilosofiska problem, är det anmärkningsvärt att han så länge avhöll sig från att publicera renodlat "teoretiska" texter. I stället gjorde han, som vi sett, sina första stora insatser på den empiriska etnologins och sociologins domäner. Att så demonstrativt bryta med alla de förväntningar som då för tiden ställdes på en begåvad normalien och agrégé i filosofi måste av lärarna, kamraterna och konkurrenterna ha uppfattats som en mysteriös frivillig nedklassning. Inte förrän under senare hälften av sextiotalet började Bourdieu publicera mer uttalat "teoretiska" arbeten.

Av uppräkningen ovan framgår att Bourdieu före mitten av sextiotalet blott publicerade två artiklar ("Sociologues…", 1963, och anmälan i L'Homme , 1964) som var "teoretiska" i bemärkelsen att de inte hade direkt samband med hans egen empiriska forskning. Från och med 1966 fram till mitten av sjuttiotalet fick författarskapet en annan karaktär. Det dominerades av teoretiska och syntetiska arbeten, där han (i vissa fall med Jean-Claude Passeron som medförfattare) formulerar sin egen teori och begreppsapparat. Texterna kan förslagsvis grupperas som följer. Gränserna är flytande, och alternativa indelningsgrunder vore tänkbara.

Bourdieu utmejslade sitt fältbegrepp i uppsatserna "Champ intellectuel et projet créateur" (1966); "Champ du pouvoir, champ intellectuel et habitus de classe" (1971); "Une interprétation de la théorie de la religion selon Max Weber" (1971); "Genèse et structure du champ religieux" (1971 ); "Le marché des biens symboliques" (1971).

I ett efterord till sin översättning från år 1967 av Panofskys Gothic Architecture and Scolasticism gav Bourdieu den första utförliga formuleringen av sitt habitusbegrepp. Den i övrigt i stort sett oförändrade andra upplagan 1970 av Un art moyen innehöll en helt ny version av inledningen, vari habitusteorin ånyo presenterades.

Nu publicerade Bourdieu också syntetiska eller teoretiska och generella analyser av utbildningssystemet: "La communication entre professeurs et étudiants" (1967); "La comparabilité des systèmes d'enseignement" (1967); "Systèmes d'enseignement et systèmes de pensée" (1967); "L'examen d'une illusion" (1968); "Le système des fonctions du système d'enseignement" (1969); "Système et innovation" (1969); La reproduction (1970); "L'excellence scolaire et les valeurs du système d'enseignement français" (1970), "Compte-rendu du groupe I" (1972). Förmodligen var det några av de mest tesartade av texterna från denna period, inte typiska i Bourdieus författarskap men mycket spridda i engelsk översättning, som i den anglosaxiska världen givit upphov till hans rykte som abstrakt teoretiker.[29]

Några texter om sociala klasser och deras reproduktionsstrategier - med nära anknytning till de nyss nämnda utbildningssociologiska texterna - var "Condition de classe et position de classe" (1966); "Classes et classement" (1973); "Avenir de classe et causalité du probable" (1974); samt korta redaktionella texter i Le partage des bénéfices (1966) om förhållandet mellan sociologiska och i snävare mening ekonomiska analyser.

De konstsociologiska teoretiska texterna från perioden var: "Éléments d'une théorie sociologique de la perception artistique" (1968) ;"Sociologie de la perception esthétique" (1969); "Disposition esthétique et compétence artistique" (1971 ); samt "Les fractions de la classe dominante et les modes d'appropriation de l'oeuvre d'art" (1974). Även dessa texter anslöt nära till de utbildningssociologiska, genom att betona utbildningens betydelse för att befästa och forma förmågan att uppfatta och värdera konstskatterna.

En kort syntetisk framställning av erfarenheter från fotografiundersökningen var "Les paradoxes de l'automate" (1967 ). En syntetisk text om sambandet mellan förhållandet till kulturen och förhållandet till utbildning var "Différences et distinctions" (1966). Bourdieus kultursociologiska program gavs även komprimerade formuleringar i "The thinkable and the unthinkable" (1971), "Die Museumskonservatoren" (1972) samt "Haute couture et haute culture" (1974).

Nu publicerades även ett antal texter som avsåg att skänka sociologin en utarbetad epistemologisk förankring och att avtäcka den franska samhällsvetenskapens omedvetna filosofiska premisser: "Sociology and Philosophy in France since 1945" (1967 ); en lärobok i sociologins epistemologi,Le métier de sociologue (1968, reviderad och förkortad andra upplaga 1973); "Introduction à la sociologie" (1968); "Structuralism and Theory of Sociological Knowledge" (1968 ) samt en något utvidgad tyskspråkig version av samma text, "Strukturalismus und soziologische Wissenschaftstheorie " (1970); "La théorie" (1970).

Några inlägg i den aktuella samhällsvetenskapliga debatten var ett angrepp på Alain Touraines aktuella försök att grunda en "handlingssociologi" ("Une sociologie de l'action est-elle possible ?", 1966) samt några attacker mot det gängse slaget av opinionsundersökningar, väljarundersökningar o. likn. ("L'opinion publique n'existe pas", i två nummer av Noroit , 1971 ;"Les doxosophes", 1972).

Titeluppsatsen "Esquisse d'une théorie de la pratique" i volymen från 1972 var den första syntetiska framställningen av Bourdieus teori, med tonvikt vid kunskapsteorin.

De hittills uppräknade texterna från Bourdieus "andra" period kan klassificeras som syntetiska eller teoretiska. Klassificeringen kunde göras på annat sätt. Bourdieus sätt att arbeta, med ständigt återkommande teman som varieras, kompliceras och infogas i nya sammanhang, gör att texterna inte så lätt låter sig indelas i fack.

Samtidigt med de nämnda teoretiska eller syntetiska texterna publicerade Bourdieu även under denna "andra" period texter av jämförelsevis mer empirisk karaktär:

Utbildningssociologiska texter var "La défense du corps" (1971); "Reproduction culturelle et reproduction sociale" (1971) samt den reviderade engelskspråkiga versionen därav, "Cultural Reproduction and Social Reproduction" (1973); "Composition sociale de la population étudiante et chances d'accès à l'enseignement supérieur" (1972); "Les stratégies de reconversion. Les classes sociales et le système d'enseignement" (1973).

Bourdieu återvände också till material och teman från sina tidiga empiriska etnologiska undersökningar i Algeriet: "La maison kabyle ou le monde renversé" (1970); "Formes et degrés de la conscience du chômage dans l'Algérie coloniale" (1971). Hit hörde även de tre etnologiska studierna i Esquisse (1972 ), dvs. "Le sens de l'honneur" (en ny version av "The Sentiment…", 1965 ), "La maison ou le monde renversé" (en något reviderad version av "La maison kabyle…", 1970) och "La parenté comme représentation et comme volonté". I den tredje upplagan avSociologie de l'Algérie (1970) infördes i slutet nya resonemang om de sociala klasserna i Algeriet. I "Les stratégies matrimoniales dans le système de reproduction" (1972) kompletterade Bourdieu med färskt material sina tio år gamla studier av giftermålsstrategier och ungkarlarnas villkor i Béarn.

Vidare publicerades 1969 en andra, kraftigt reviderad och utvidgad upplaga av L'amour de l'art ;i den första upplagan hade i stort sett enbart materialet från studierna av de franska museibesökarna presenterats, i andra upplagan infördes (som den ändrade undertiteln anger) resultat från motsvarande empiriska undersökningar i ytterligare ett antal europeiska länder.

Om vi tillfogar en broschyr som presenterade forskningen vid Centre de sociologie européenne (Current Research , 1972) och ett litet stycke konstkritik ("L'image de l'image", 1967), är därmed samtliga texter från den "andra" perioden nämnda.

Den gräns vi här har dragit mellan teoretiska och syntetiska texter å ena sidan och empiriska å den andra är med nödvändighet tämligen godtycklig och under alla omständigheter oskarp. Även de senare innehåller generella överväganden, och omvänt presenteras åtskillig empirisk information i vissa av de "teoretiska" texterna, i synnerhet de utbildningssociologiska.

Med detta förbehåll menar jag ändå att vi i Bourdieus författarskap kan urskilja en andra period, som omspänner tiden från sextiotalets mitt till sjuttiotalets mitt och karaktäriseras av en tyngdpunktsförskjutning i riktning mot syntetiskt och teoretiskt arbete.

Tredje perioden, fr.o.m. 1975: skördetid

Den tredje perioden i Bourdieus författarskap kan förslagsvis dateras från och med 1975. Detta år grundar han tidskriften Actes de la recherche en sciences sociales och en rik produktion av teoretiskt reflekterade empiriska studier tar sin början. Från och med 1975 publicerade Bourdieu och hans medarbetare och lärjungar en ström av studier av en lång rad "sociala fält", liksom många omfattande utbildningssociologiska, vetenskapssociologiska och litteratursociologiska studier, och syntetiska arbeten om livsstilarnas och smakens rum och det sociala rummet. År 1976 publiceras "Anatomie du goût", den första studie som utnyttjade den statistiska korrespondensanalytiska teknik vilken sedan dess kommit till flitig användning i Bourdieus och hans medarbetares och lärjungarnas arbeten ;sålunda är det nu som den bourdieuska sociologin berikas med det slag av statistiska analystekniker med rötter i Jean-Paul Benzécris pionjärarbeten från mitten av sextiotalet som kommit att betyda så mycket också för annan fransk samhällsvetenskap (se nedan kapitel V, avsnitt 4.2).

Perioden från och med 1975 är en skördetid, vilket innebär att åtskilligt av den forskning som nu redovisas härrör från tiden dessförinnan. Bourdieu och hans medarbetare återvänder ständigt till material från tidigare undersökningar. Men om vi håller oss till Bourdieus författarskap sådant det konstitueras av hans publicerade texter, och dessutom beaktar ett mycket stort antal vägande arbeten av medarbetare och lärjungar, så markerar året 1975 inledningen till en ny period av utomordentlig produktivitet. Jag har ovan räknat upp samtliga titlar från de tidigare perioderna. För perioden från och med 1975 vore det knappast meningsfullt, läsaren hänvisas till bibliografin i slutet av boken. Låt mig här bara nämna bokutgåvorna: La distinction , 1979, och La noblesse d'État , 1989, syntetiska sammanställningar av de empiriska undersökningar av det franska samhället och elitskolesystemet som sedan sextiotalet bedrivits vid Centre de sociologie européenne; Homo academicus , 1984, en separat redovisning av de undersökningar som under samma tidrymd ägnats det parisiska akademiska konkurrensfältet ;Le sens pratique , 1980, det arbete där Bourdieu ger den hittills mest ingående presentationen av sina teoretiska överväganden[30];Algérie 60 , 1977, en syntetisk presentation av de resultat och erfarenheter som redovisades redan i det stora arbetet från 1963 om arbete och arbetare i Algeriet; installationsföreläsningen vid Collège de France, Leçon inaugurale …, 1982, samma år utgiven på Éditions de Minuit under titeln Leçon sur la leçon ;L'ontologie politique de Martin Heidegger , 1988, en reviderad och utvidgad bokversion av uppsatsen med samma titel från 1975; samt Questions de sociologie , 1980, Ce que parler veut dire , 1982, Choses dites , 1987, Satz und Gegensatz , 1989, och In Other Words , 1990, fem samlingar uppsatser, intervjuer och föreläsningar som delvis redan publicerats i andra sammanhang.

Den bourdieuska sociologin är ett expansivt företag. Det ena området efter det andra har betats av. Vi kan lägga märke till att samtliga de områden inom sociologin som 1982 i samband med den av Maurice Godelier ledda officiella utvärderingen av fransk human- och samhällsvetenskap[31]bedömdes som otillräckligt utvecklade inom sociologin, nämligen religions- och rättssociologin, centrala områden i början av seklet men försvagade sedan dess, samt den näst intill obefintliga stats-, parti- och fackföreningssociologin, tillhör de områden som Bourdieu inmutat på senare år. [32]

Om den första perioden kan kallas empirisk (i betydelsen att Bourdieu framför allt presenterade och diskuterade egna empiriska undersökningar) och den andra syntetisk och teoretisk (såtillvida att han i högre grad ägnade sig åt mer generella överväganden, begreppsutveckling, ställningstaganden till teoretiska traditioner och till konkurrenterna), präglas den tredje, ännu inte avslutade perioden av en förening av teoretiskt och empiriskt arbete. Bourdieus begreppsapparat, metodiska principer och forskningstekniker är nu tillräckligt utmejslade för att kunna brukas i empiriska undersökningar på de mest skilda områden.

Vi kan avsluta dessa funderingar om periodiseringen av Bourdieus författarskap med att notera ytterligare en omsvängning, som möjligen i framtiden kan komma att framstå som inledningen till en fjärde period: under loppet av åttiotalet öppnade Bourdieu åter sin sociologi mot politiken. I de tidiga arbetena hade normativa eller politiska inslag inte varit sällsynta. Bourdieu redovisade sin uppfattning om den rätta vägen för den algeriska revolutionen, och han resonerade om möjligheter att bryta med den rådande franska utbildnings- och kulturpolitiken och det slags pedagogik som tjänade till att befästa de privilegierades privilegier. Under de år som följde, senare hälften av sextiotalet och hela sjuttiotalet, bemödade han sig om att framstå som vetenskapsman och inget annat. Från och med början av åttiotalet avbröt Bourdieu denna långa politiska avhållsamhet. Vi skall återvända därtill i slutet av kapitel V.

Om receptionsvillkor

Det följande handlar om villkoren för Bourdieu-receptionen utanför Frankrikes gränser. Det är ingen genomförd receptionsstudie, en sådan vore ett ämne för en egen monografi. Jag nöjer mig med några noteringar om översättningar, några tankar om de allmänna villkoren för import av franskt tänkande till ett land som Sverige, samt till sist en punktstudie av Bourdieu-receptionen i USA.

Översättningar

I Norden fanns det fram emot slutet av sjuttiotalet olika miljöer som använde Bourdieu på sitt eget sätt. Somliga konstvetare som strävade bort från disciplinens traditionella upptagenhet av epoker och stilar, verk och upphovsmän kunde luta sig mot Bourdieus och hans medarbetares studier av konstmuseernas publik och fotografiets sociala användningar. [33]Etnologer och andra tycks framför allt ha uppmärksammat ett par tidiga uppsatser som ingick i välbekanta engelskspråkiga socialantropologiska samlingsverk[34]samt den 1977 publicerade engelska version av Esquisse d'une théorie de la pratique . Pedagogerna och andra med intresse för utbildningsfrågor [35]fäste sig framför allt vid texter från Bourdieus mest formalistiska period, det vill säga från åren kring 1970, vilket torde ha att göra med att Bourdieus utbildningssociologiska projekt uppfattades som en pendang till althusserianismen. Bland sociologer tycks det breda intresset för Bourdieu ha tagit fart först under åttiotalet[36], och av betydelse härvidlag var säkerligen de engelskspråkiga översättningarna av La distinction (kommenterat urval 1980 och fullständig översättning 1984). Under åttiotalet har ytterligare en del texter av Bourdieu och hans medarbetare överförts till svenska, danska och finska[37], och bredden i författarskapet är väl i dag något mer synlig från nordisk horisont.

I Förbundsrepubliken vann Bourdieu relativt tidigt, tack vare uppsatssamlingenZur Soziologie der symbolischen Formen , Suhrkamp, Frankfurt am Main 1970, ett visst genomslag som kunskaps- och konstsociolog. I jämförelse med receptionen i andra länder tycks även fortsättningsvis Bourdieu i Tyskland i ovanlig grad ha uppfattats som en forskare som har mycket att tillföra kunskapssociologin, konstsociologin och litteratursociologin. 1971 och 1973 utkom två urvalsvolymer utbildningssociologiska texter, Die Illusion der Chancengleichheit och Grundlagen einer Theorie der Symbolischen Gewalt , med bl.a. längre utdrag ur Les héritiers och La reproduction , varmed utbildningsforskarna hade fått "sin" Bourdieu. En tysk utgåva av Esquisse d'une théorie de la pratique (utökad med en version av "La société…", 1963) publicerades 1976 under rubriken Entwurf einer Theorie der Praxis . 1981 utkom Eine illegitime Kunst (övers. av Un art moyen , 1965) samt Titel und Stelle , en samling texter om social reproduktion och utbildningssociologiska problem. 1982 publicerades Die feinen Unterschiede (övers. av La distinction , 1979), 1985 Sozialer Raum und »Klassen « Leçon sur la leçon (övers. av "Espace social…", 1984, och Leçon inaugurale, 1982), 1987 Sozialer Sinn (övers. av Le sens pratique, 1980) och 1988 Homo academicus (övers. av boken med samma franska titel från 1984, kompletterad med ett nytt förord och »Les catégories de l'entendement professoral", 1975). Förlaget var i samtliga fall Suhrkamp.

På italienska utkom 1971 en översättning av Les héritiers och samma år en liten volym med översättningar av de två uppsatserna "Sociologues des mythologies…", 1963 och Sociologie et philosophie …, 1966. År 1972 publicerades översättningar av tre större arbeten -Un art moyen , 1965, L'amour de l'art , 1966, och La reproduction , 1970 - och år 1976 en översättning avLe métier de sociologue , 1968. En volym från 1978 bestod av två uppsatser om intellektuella fält ("Champ du pouvoir…", 1971, samt "L'invention…", 1975). År 1983 publicerades den italienska översättningen av La distinction , 1979.

Åren 1965, 1967, 1976, 1977, 1979, 1982 och 1988 utkom översättningar till spanska av Le déracinement , 1964, Les héritiers , 1964, Le métier de sociologue , 1968, La reproduction , 1970, Un art moyen , 1965, Ce que parler veut dire , 1982, respektive Choses dites , 1987.

På portugisiska utgavs 1974 en större volym med en lång rad av Bourdieus uppsatser om de symboliska tillgångarnas ekonomi, habitus- och fältbegreppen m.m. År 1975 och 1979 publicerades översättningar av La reproduction , 1970, och Algérie 60 , 1977. År 1983 utkom ytterligare en urvalsvolym, med utdrag ur bl.a. Esquisse , 1972, och "Anatomie du goût", 1976. År 1983 publicerades en översättning av Questions de sociologie , 1982. Samtliga dessa portugisiskspråkiga böcker publicerades i Brasilien.

På ungerska publicerades en stor urvalsvolym 1978, och på rumänska finns en ansenlig mängd av Bourdieus texter utgivna (att så kunde ske i Bukarest under Ceausescus regim vore värt ett eget sociologiskt studium).

Den första engelskspråkiga bokutgåvan var The Algerians , Beacon Press, Boston 1962, en översättning av andra upplagan av Sociologie de l'Algérie , 1961; sannolikt vände sig boken i första hand till en läsekrets som önskade fakta om Algeriet. Därefter dröjde det till 1977 innan Outline of a Theory of Practice (Cambridge U.P.) och Reproduction (SAGE, London och Beverly Hills) utkom, den förra en version av Esquisse …, 1972 (dock hade bara en av de tre empiriska etnologiska studierna tagits med, den om giftermålsstrategier), den senare en översättning av La reproduction , 1970. År 1979 utkom Algeria 1960 (Cambridge U.P, Cambridge och Éditions de la Maison des sciences de l'homme, Paris), en översättning av Algérie 60 , 1977, utökad med de två studier som uteslutits i 1977 års engelska version av Esquisse , nämligen "La maison kabyle ou le monde renversé", 1970 och ytterligare en ny version av "The Sentiment of Honour in Kabyle Society", 1965. Samma år, 1979, publicerades The inheritors (The University of Chicago Press, Chicago och London), en översättning av Les héritiers , 1964, kompletterad med en förkortad version av "Classement, déclassement, reclassement", 1978. Sedan följer en rad översättningar utgivna av förlaget Polity Press i Cambridge:Distinction , 1984 (övers. av La distinction , 1979), Homo Academicus , 1988 (övers. av boken med samma namn från 1984, med i stor sett samma tillägg som den ovannämnda tyska översättningen och därtill en liten metodologisk not om korrespondensanalys), Practical Sense , 1990 (övers. av Le sens pratique , 1980), samt ytterligare några aviserade titlar .

Vidare har några av Bourdieus texter överförts till arabiska. Att åtskilligt föreligger i japansk översättning säger inte så mycket, japanerna översätter snart sagt alla uppburna moderna franska tänkare.

Jag har i fråga om språkområden utanför de nordiska länderna begränsat mig till att nämna bokutgåvorna. Därtill kommer ett otal översättningar i tidskrifter och samlingsverk, intervjuer etc.[38]Men redan uppgifterna ovan om publiceringsår m.m. illustrerar några nationella särdrag beträffande Bourdieu-receptionen:

I de nordiska länderna har Bourdieus arbeten haft mest inflytande i Sverige och i Finland. I Sverige kan vi särskilja två vågor av Bourdieuintroduktion. Den första generationen av introduktörer (Staf Callewaert, Boel Berner) lade under sjuttiotalet tonvikten vid Bourdieus teori om social reproduktion och förelade sig uppgiften att relatera hans sociologi, i synnerhet utbildningssociologin, till strukturmarxismen. Den andra generationen (till vilken undertecknad hör) har varit mer intresserad av förbindelserna med andra traditioner och av frågan om hur Bourdieus och hans medarbetares metoder och begrepp kan brukas i empiriska undersökningar. I Finland var receptionsvillkoren annorlunda, på grund av att Bourdieu under sjuttiotalet egentligen aldrig erhöll en ställning som utbildningsteoretisk portalfigur liknande den som kom honom till del i Sverige. Tack vare i synnerhet sociologen J.P. Roos' förmedling fick Bourdieus arbeten under åttiotalet en viss betydelse som inspirationskälla för den bredare kultursociologin i Finland, och hans redskap har prövats i en del empiriska undersökningar. Pedagogen Staf Callewaert har i sin verksamhet i Aalborg och senare i Köpenhamn fäst danskarnas uppmärksamhet vid Bourdieus betydelse, och i Norge har bland andra sociologerna Dag Osterberg och Per Otnes i Oslo och litteraturvetaren och mediasociologen Jostein Gripsrud i Bergen bidragit till att ge näring åt ett spirande Bourdieuintresse, men över lag har receptionen i Danmark och Norge varit svagare än den i Sverige eller Finland. I Tyskland har alltsedan tidigt sjuttiotal Bourdieus kunskaps-, konst- och litteratursociologi betytt jämförelsevis mycket. Den italienska och i någon mån den spanska receptionen synes karaktäriseras av en jämförelsevis stor tonvikt vid den epistemologiska sidan av Bourdieus författarskap. Inom portugisiskt språkområde (framför allt i Brasilien) har Bourdieu-receptionen varit ganska mångsidig, och hans teori om maktfält har inspirerat en hel del forskning. I England och i synnerhet i USA tog Bourdieu-receptionen fart senare än i Tyskland, Italien eller Spanien, och hans sociologi uppfattades länge (i stort sett fram till mitten av åttiotalet) som ett teoribygge snarare än som ett empiriskt projekt.

Dessa anmärkningar om Bourdieu-receptionens nationella särdrag skall uppfattas som grova hypoteser. De bygger - möjligen med undantag för karaktäristiken av den anglosaxiska receptionen[39]- på ett sprött underlag: funderingar över översättningarnas rytm och inriktning, tämligen tillfälliga iakttagelser av hur Bourdieu figurerar i den samhällsvetenskapliga litteraturen, botaniserande i tidskrifter, samspråk med samhällsvetare från olika länder. Särskilt det sistnämnda slaget av informationskällor, nämligen sagesmän som i och för sig är välplacerade och välinformerade, är anmärkningsvärt opålitliga. Beroende på vem man frågar erhåller man de mest olikartade svar på frågan om vad Bourdieus sociologi betytt i ett visst land eller inom en viss disciplin - vilket givetvis beror på att svaren alltid i en eller annan mening har en polemisk laddning.

Importrestriktioner

Import av franska tankemästare är en vansklig verksamhet. Det är som om jordytans krökning gjorde att blott toppen av pyramiderna syns från svensk utkikspunkt. De franska tänkare som i vårt land uppmärksammas utanför specialistkretsarna brukar vara de som antingen besätter positioner högst upp i de egentliga akademiska prestigehierarkierna eller är väl placerade i mer mondäna eller avantgardistiska parisiska intellektuella miljöer[40].

Under horisontlinjen hamnar allt det som möjliggjort dessa tankehjältars prestationer: traditionssammanhangen och aktuella styrkeförhållanden i den akademiska världen eller massmedievärlden, liksom själva den vetenskapliga forskningspraktiken, det mindre glamorösa vetenskapliga vardagsarbetet, forskningsmiljöerna med alla mindre namnkunniga medarbetare.

Efter andra världskriget har dessutom ett annat slag av importrestriktion haft sin betydelse. Det franska tankegodset har ofta förts över till USA, omformats där och så återexporterats till Europa. Detta fenomen har delvis att göra med de direkta relationerna mellan de franska och amerikanska intellektuella fälten.[41]Ett antal franska tänkare (Koyré, Ricoeur, Foucault, Derrida m.fl.) har blivit stora namn i den bredare europeiska debatten först sedan de gjort succé i USA. I Sverige, där efterkrigstidens samhällsvetenskap varit så dominerad av utvecklingen i USA, har förhållandet att europeiska forskningstraditioner tagit omvägen över USA varit synnerligen påtagligt. I vissa fall har man mer eller mindre direkt övertagit den amerikanska receptionen[42], i andra fall har de amerikanska tolkningsramarna gjort sig gällande på mer indirekt men inte mindre verksamt vis[43].

En konsekvens av dessa receptionsvillkor är att det franska tankegods som har bäst utsikter att finna vägen till vårt land är det som låter sig förenas med tolkningsmallar av amerikansk proveniens. Transportsträckorna blir långa. Till saken hör också att den till omfånget blygsamma svenska intellektuella marknaden är så importberoende och därmed beroende av specialiserade utländska och inhemska förmedlare (bl.a. journalister och kulturskribenter som bygger sin rapportering om det franska intellektuella livet på Magazine littéraire , Le Nouvel observateur eller fredagsupplagan av Le Monde , den med bokanmälningarna - det är med andra ord fråga om populariseringar av populariseringar). ;

I vårt land finns få - på vissa områden inga - institutioner med rätt att utnämna inhemska mästertänkare (jag avser här konsekration i den intellektuella världen, till skillnad från universitetets interna utnämningsmekanismer och prestigehierarkier). Regeln är att de intellektuellt mest uppburna svenska skribenterna utmärker sig genom sin förmåga att hantera begrepp eller termer som lanserats av konsekrerade tänkare i Frankfurt, Paris eller Yale och i stort sett bara tillåts att variera metaforerna.[44]

Allt bäddar för en reception som via kedjor av förmedlingar, filter och transformationer och ofta via nordamerikanska omvägar isolerar en liten skara parisiska tankehjältars bedrifter, medan de villkor som gjort deras tankar möjliga att tänka försvinner ur synfältet. Teorierna och begreppen torkar ihop till ord som skramlar runt på kultursidorna och i trebetygsuppsatserna .

Det är ett öde som drabbat flera franska tänkare ur Bourdieus generation. Jacques Derrida blev i den breda amerikanska offentligheten bekant som en "dekonstruktivist" som plockar sönder de västerländska tanketraditionerna för att komma åt deras outtalade metafysiska postulat. Detta är dock bara ena sidan av saken. I Frankrike tillhör Derrida dem som mest militant försvarat samma traditioners ställning. Han har tillhört initiativtagarna bakom kampanjerna till försvar för filosofins ställning i det franska utbildningsväsendet. I sin egenskap av lärare vid École normale supérieure, rue d'Ulm fungerar han verkligen som en lärare som överbringar de filosofiska traditionerna till en yngre generation. Han kan ägna sitt seminarium åt att närläsa en Platondialog rad för rad, utifrån förutsättningen att det funnits någon som hette Platon eller kanske till och med någon som hette Sokrates, att denne någon är det subjekt som talar i texten och som menar vad det säger. Ett annat exempel är Michel Serres, vars nomadiska tänkande och essäistiska arbeten skattas så högt av Nordens unga intellektuella avantgarde men som i Frankrike även tillhört kulturarvets tillskyndare, bland annat i egenskap av huvudredaktör för Fayards monumentala serieCorpus des oeuvres de philosophie en langue française .

År 1978, när franska filosofers skrivsätt började översvämma den tyska intellektuella marknaden, skrev Thomas Ziehe: "Det som här naturligtvis är fascinerande, men också irriterande, är dessa författares lätta, lekande, associativa hållning, deras tag-för-er-vad-ni-kan-använda-skrivande. Jag har ingen aning om hur Foucault eller Deleuze levt tidigare, men kan slå vad om att den yttersta grunden för deras skrivande är benhårda franska seminariebänkar och ett motsvarande askestvång." Som framgår av föregående kapitel hade Ziehe fog för sin förmodan. Han fortsatte: "Hos dem [Foucault, Deleuze med flera ] synes mig lösligheten vara en tämligen sen produkt, medan många av oss vill vara sådana redan från början."[45]Samma fenomen som Ziehe började skönja i Tyskland har sedan kunnat iakttagas i de nordiska länderna under hela åttiotalet: intellektuella pretendenter önskar dekonstruera filosofiska traditioner som representerar ett högst påtagligt institutionaliserat tvång i Paris men knappast i våra länder. Problemet är detsamma i den anglosaxiska världen. I företalet till den engelska översättningen av den bok som måhända mer än någon annan bidragit till de senaste decenniernas Nietzscherenässans, Nietzsche et la philosophie , påpekade Deleuze att England kanske är det land där Nietzsche blivit mest missförstådd, beroende på att de främsta måltavlorna för Nietzsches kritik, nämligen fransk rationalism och tysk dialektik, aldrig varit av central betydelse för engelskt tänkande. Engelsmännen hade haft tillgång till sin egen empiricism och pragmatism och "behövde inte ta omvägen över Nietzsches mycket speciella empiricism och en pragmatism som gick stick i stäv mot deras 'sunda förnuft'. Därför kunde Nietzsche i England blott påverka romanförfattare, poeter och dramatiker, ett praktiskt och känslomässigt inflytande snarare än filosofiskt, ett lyriskt snarare än teoretiskt."[46]

Bourdieu och hans jämnåriga med likartad utbildningsbakgrund utvecklade sina projekt som uppgörelser med tunga filosofiska traditioner[47], eller om man så vill med dominerande positioner inom filosofins fält. Det innebär att receptionen i ett land som Sverige, där det filosofiska fältet är synnerligen marginellt i den intellektuella och akademiska världen, med nödvändighet innefattar ett slags översättningsarbete.[48]Ett generellt problem, som gäller receptionen av alla samhällsvetenskapliga forskningstraditioner som inte är särskilt bekanta inom den amerikanska inflytandesfären, är att det är svårt att överskrida introduktionsgenren[49]: när jag nu sitter här och fäster mina erfarenheter från arbetet med Bourdieus författarskap på papper, måste jag ständigt bjuda motstånd mot frestelsen att fylla sida upp och sida ner med referat och parafraser (vilket jag helst vill undvika, den typen av introduktioner brukar som bekant fungera i stället för, snarare än som vägvisare till originallitteraturen). Det är inte lätt att finna fram till ett skrivsätt, en stil eller ton som utan att vara arrogant ändå tillåter mig att så snart som möjligt komma till skott och börja diskutera intressanta problem. Det är som om det svenska samhällsvetenskapliga fältet funnes närvarande i arbetsrummet, som stode bakom axeln en frestare som lockar mig bort från den smala vägen. Särskilt kännbart är tvånget att forma framställningen till mer eller mindre förtäckta polemiska utfall mot dominerande positioner inom svensk och nordamerikansk samhällsvetenskap. Att ge efter, att lovprisa Bourdieu och leta efter belägg för hur korkade andra är, det vill säga att göra just vad som förväntas av den som av fältet anvisats positionen "Bourdieuintroduktör", vore att försumma den uppgift jag förelagt mig. Det vore att mer än nödvändigt deformera objektet, Bourdieus författarskap och de traditioner han bygger på. Ett sätt att bjuda motstånd är att försöka begripa vad det innebär när vi utlänningar läser och använder ett författarskap som Bourdieus. Utan illusioner om att fältets tvång därmed skulle gå upp i rök som troll i solen tror jag ändå att en belysning av receptionsvillkoren i någon liten mån ökar utsikterna till en fruktbärande läsning av Bourdieus arbeten.

Receptionsstudier behandlar det mottagande som kommit ett verk eller ett författarskap till del. "Mottagandet" är ett undflyende forskningsobjekt. Ordet inbjuder till den verklighetsfrämmande föreställningen att vetenskapliga verk sprids ungefär som när vinden för frön till främmande jord. Skillnaden är att naturen inte lagt ned någon genetisk kod i vetenskapliga verk. Att ett verk eller författarskap uppmärksammas i ett annat land eller inom en annan disciplin innebär ofrånkomligen en översättning, en omtolkning och omvandling, att somligt tas bort och annat läggs till - ja, inte sällan har det som spirar upp ur den nya grogrunden föga gemensamt med originalet på den ursprungliga växtplatsen. För att förstå vad mottagandet innebär måste vi undersöka mottagarnas värld.

En samhällsvetare med intresse för textreceptionens problem har anledning att snegla åt den litteraturvetenskapliga receptionsforskningen. Här har den från och med sextiotalet återuppväckta hermeneutiska traditionen varit riktningsgivande, i synnerhet Hans-Georg Gadamers sätt att i Wahrheit und Methode handskas med ett framför allt från Husserl lånat horisontbegrepp. En horisont får vi, som i vardagsspråket, tänka oss som "den synkrets som omsluter och omfattar allt det som är skönjbart från en punkt" [50]. För att på rätt sätt tillägna oss traditionen - Gadamer avsåg främst de stora västerländska litterära verken - måste vi ha förvärvat den rätta horisonten. Det ideala resultatet av en vällyckad läsning är enligt Gadamer en "horisontsammansmältning", nämligen sammansmältningen av läsarens egen "samtidshorisont" med "den historiska horisont" som traditionen erbjuder[51], eller sammansmältningen av två "förståelsehorisonter", interpretens och textens[52]. Gadamer föreställde sig det ideala förhållandet till den litterära traditionen som ett samtal. Att läsa och förstå ett verk är att förstå den fråga som verket ställer till mig, eller snarare att rekonstruera den fråga som det skrivna ordet är ett svar på.[53]Det är min, interpretens, uppgift att utifrån min "frågehorisont"[54]rekonstruera denna fråga, som "icke i första hand är författares tankeupplevelse utan helt och hållet gäller själva textens mening"[55], en mening som överskrider det skrivna ordet[56]. Gadamer ville kort sagt ersätta den traditionella litteraturhistorien, historien om författarna och deras verk, med en litteraturläsningens, en litteraturtolkandets, en litteraturtillägnelsens historia, eller med hans eget ord: en verkningshistoria <Wirkungsgeschichte >.

Gadamers begrepp om verkningshistorien blev en utgångspunkt för den litteraturvetenskapliga receptionsforskning som från och med slutet av sextiotalet anfördes av den så kallade Konstanz-skolan (Hans Robert Jauss;) och som efter hand kom att närma sig samhällsvetenskapens domäner. Även den som inte accepterar alla hermeneutikens postulat har något att lära av Gadamer. En text innehåller alltid mer än författarens intentioner och olika läsare med olika förståelsehorisonter tillför texten olika mening - alltid mening som inte fanns där "från början". Så enkelt formulerad kan tanken låta trivial, men i många sammanhang - exempelvis i diskussioner som rör ett vetenskapligt författarskaps "genomslag" eller "påverkan" - cirkulerar än enklare (och mer verklighetsfrämmande) föreställningar. En gång i världen föreställde sig språkhistoriker och etnografer att språkliga och kulturella innovationer rätt och slätt "vandrar" från kultur till kultur. Ungefär så talas det fortfarande ibland om vetenskapliga verk, teorier, begrepp eller rön, som vore det fråga om något slags solitt gods som opåverkat forslas kors och tvärs över disciplin- och nationsgränserna. I själva verket lägger mottagarna sin egen mening i det de "tar emot". De använder, omgestaltar eller till och med nyskapar det, allt i enlighet med sin egen situations krav.

Inom samhällsvetenskapen har hermeneutiken ofta spelats ut mot kvantitativa metoder. Det kan därför möjligen förefalla paradoxalt att bibliometriska tekniker är väl ägnade att bryta med några av de illusioner som var föremål för Gadamers kritik: illusionen om "verket" som en sluten massiv substans med immanent givna egenskaper, illusionen att upphovsmannens intentioner sammanfaller med verkets mening. (För övrigt har kritiken av verkestetiken varit ett centralt tema även bland de yngre filosofer och litterater, i den svenska kulturdebatten kallade "poststrukturalister" eller "postmodernister", som i andra avseenden upprest sig mot Gadamers hermeneutik och ytterst mot hela projektet att vaska fram mening ur texter.) Kvantitativa tekniker i stil med dem vi nu skall pröva är redskap som kan bidra till att underminera den spontana uppfattningen att receptionshistoria är historien om hur en given storhet - ett verk, ett författarskap, en författarintention - "tas emot". Som vi strax skall se, är den Bourdieu som figurerar inom det amerikanska sociologifältet är inte rätt och slätt en Bourdieu som "tagits emot", det är i viss mån en annan Bourdieu, en amerikansk Bourdieu.

Det är inte alldeles lätt att göra sig en rättvisande bild av receptionen av ett vetenskapligt författarskap. Vanligen brukar man studera ett snävt utsnitt av receptionen, kanske reaktionerna från några ledande forskare och forskningsmiljöer och anmälningarna i några högt rankade tidskrifter. Därvid förlorar man det stora kretsloppet ur sikte: receptionen i mindre prestigeladdade miljöer och tidskrifter, liksom alla de fall när författare nämns "i förbigående" och alla de mer eller mindre stereotypa hänvisningar som inte bygger på förstahandskännedom utan cirkulerar som ett slags växelmynt i referenslistorna och efter hand kommer att bestämma hur författarskapet tolkas och värderas. Det stora kretsloppet är av centralt intresse om vi vill veta hur ett författarskap faktiskt används.

Här kommer bibliometriska tekniker väl till pass. Sökningar i stora databaser kan ge information som knappast vore praktiskt åtkomlig på annat sätt. De iakttagelser om den anglosaxiska Bourdieu-receptionen som nu skall redovisas skall uppfattas som fingervisningar om samband som vore värda ett studium med mindre grova metoder. Fördelen med de redskap vilkas användning vi skall se prov på är att de skänker en första överblick över ett brett textmaterial. Så är exempelvis cociteringsanalyser användbara redskap i arbetet med att spåra upp relationer mellan positioner inom de vetenskapliga fälten. Vi skall här koncentrera oss på ett enda objekt, Bourdieu-receptionen i USA, men till verkligt stor nytta kan bibliometriska tekniker bli i komparativa undersökningar: jämförelser mellan receptionen av skilda författare, i skilda länder, inom skilda discipliner, under skilda perioder.

Bourdieu i USA

[57]

En genomförd sociologisk receptionsundersökning skulle förutsätta rejäla studier av de fält där mottagandet äger rum. Här har vi inga sådana ambitioner. I stället skall vi pröva en genväg, ett enkelt sätt att åtminstone teckna konturerna av Bourdieu-receptionen bland nordamerikanska sociologer. Med hjälp av bibliometriska tekniker [58]skall vi ur en av de stora samhällsvetenskapliga databaserna hämta grova svar på frågor som: När blev Bourdieus sociologi på allvar synlig inom de anglosaxiska samhällsvetenskapliga fälten? Kan den anglosaxiska receptionen behandlas i klump eller skiljer sig den brittiska från den nordamerikanska? Vilka av Bourdieus arbeten har anförts oftast, vid vilka tidpunkter, i vilka tidskrifter, inom vilka discipliner? I vilket "sällskap" hamnar han, det vill säga hur kombineras hänvisningar till Bourdieu med hänvisningar till andra författare?

För att finna svar på dessa frågor och därmed teckna en översiktlig bild av Bourdieu-receptionen inom särskilt det nordamerikanska sociologifältet genomförde jag i samarbete med Olle Persson, verksam vid Inforsk, Umeå universitet, i början av 1989 en serie sökningar i databasen Social Scisearch.

Även om grova kvantitativa tekniker som de bibliometriska knappast ensamma kan förklara någonting, hjälper de oss att få ögonen på förhållanden som vore värda att studeras mer närgånget med andra metoder. Bibliometriska tekniker skänker en första överblick över stora textmassor som knappast skulle kunna hanteras på annat sätt. De erbjuder därmed ett komplement till mer inträngande receptionsstudier som - eftersom materialet ofta är smalt, kanske ett urval recensioner och några tongivande tänkares reaktioner på ett författarskap - brukar bygga på mer eller mindre väl underbyggda förhandsantaganden om att vissa mottagare är viktigare än andra. Framför allt kan kvantitativa tekniker i stil med dem vi nu skall pröva erbjuda ledtrådar för ett studium av receptionens sociala betingelser: vilka är "mottagarna", hur är de mottagande fälten strukturerade (polariteteter, dominansförhållanden), hur har författarskapet faktiskt använts, inte bara "tagits emot"?

Databasen Social Scisearch[59]innehåller information om samhälls- och beteendevetenskapliga tidskriftsartiklar publicerade från och med 1972. Det är en bibliografisk databas. Den innehåller följaktligen inte själva artiklarna men väl annan information som kan användas i receptionsstudier. [60]Av särskilt intresse är de fullständiga listorna över de i artiklarna förekommande litteraturreferenserna. Som många andra stora online-databaser representerar den i alla avseenden en nordamerikansk utkikspunkt.[61]Urvalet tidskrifter från icke-anglosaxiska länder är begränsat och de som trots allt finns med synes i många fall vara knutna till den anglosaxiska inflytandesfären. Eftersom vi här råkar vara intresserade av den anglosaxiska receptionen är denna begränsning ingen nackdel.

Bourdieu-referenser i hela databasen

De uppgifter som närmast skall presenteras gäller den information som databasen innehöll i februari 1989. Databasen innehåller sammantaget, det vill säga för hela perioden 1972-1988, drygt 2 artiklar där Bourdieus arbeten figurerar bland referenserna. Låt oss se hur dessa artiklar fördelar sig över åren och vilka av Bourdieus arbeten man hänvisat till.

Antalet artiklar som hänvisar till Bourdieu har ökat stadigt[62]i stort sett varje år under hela perioden, mot slutet kan vi räkna till ungefär 200 årligen. Därav utgjorde inledningsvis de engelskspråkiga artiklarna en blygsam andel som stadigt vuxit och nu utgör lejonparten. Antalet artiklar från andra språkområden har varit jämförelsevis konstant genom åren.

En jämförelse mellan artiklar skrivna av nordamerikanska och brittiska författare[63]visar att den nyss konstaterade tillväxten av antalet engelskspråkiga artiklar kan skrivas på de förstnämndas konto. Antalet artiklar författade av nordamerikaner är nämligen ganska jämnt stigande från en mycket blygsam nivå vid sjuttiotalets mitt fram till höga årliga siffror under senare hälften av åttiotalet. Antalet artiklar författade av britter stiger brant under året 1978 - förmodligen en följd av publiceringen året innan av en engelsk version av Esquisse d'une théorie de la pratique och en engelsk översättning av La reproduction - och når sin kulmen redan åren kring 1980 (härtill bidrog sannolikt även att den engelska tidskriften Media, Culture and Society 1980 lät publicera och kommentera några utdrag ur La distinction ), varefter det årliga antalet minskar, för att mot slutet av åttiotalet åter närma sig samma nivå som i decenniets början.

Det tycks således som om Bourdieus stora genombrott skedde senare i USA än i England.

Förmodligen skulle ett närmare studium visa att det är förenklat att tala om den amerikanska Bourdieu-receptionen i singularis. Ett brett författarskap som detta inbjuder till olika läsarter och användningar. Ett intryck, som inte skall ledas i bevis här, är att amerikanska antropologer inledningsvis framför allt fäste sig vid Bourdieus algeriska studier i Outline …, 1977, samt den engelskspråkiga uppsatsen om det kabyliska huset i samlingsverket Honour and Shame , 1970, att pedagoger och utbildningsforskare lärde känna honom som en av bidragsgivarna till Michael Youngs inflytelserika antologiKnowledge and Control , 1971, och som Jean-Claude Passerons parhäst vid författandet av La reproduction , samt att sociologer först mötte Outline och Reproduction men så småningom kom att betrakta La distinction som Bourdieus huvudarbete.

Vilka av Bourdieus arbeten förekommer oftast i referenslistorna? Framför allt arbeten som utkommit under sjuttiotalet. [64]Särskilt märkbart är att de brittiska och i synnerhet de nordamerikanska författarna i mycket stor utsträckning hänvisar till arbeten som publicerats 1977, året för de två nyss nämnda engelskspråkiga utgåvornaOutline och Reproduction .

I hela databasen toppas listan över Bourdieus refererade arbeten av La reproduction [65](i original eller översättning), följd av Esquisse [66](den franska eller engelska versionen) och La distinction [67].

Social Scisearch kategoriserar tidskrifterna efter ämnesområden. Vi kan därmed erhålla en grov uppfattning om hur de artiklar, i allt drygt 2 200, som hänvisar till Bourdieu fördelar sig på olika slag av tidskrifter. De tidskrifter som klassificeras som sociologiska har innehållit bortåt 700 artiklar med referenser till Bourdieu. Motsvarande siffra för pedagogiska tidskrifter (dvs. kategorin "education and educational research") har varit ungefär 350, för antropologiska drygt 200 och för filosofiska cirka 35. Om vi sätter dessa siffror i relation till de olika kategoriernas omfattning i hela databasen [68]finner vi att artiklar som hänvisar till Bourdieu är överrepresenterade inom kategorin sociologiska tidskrifter.

Vi kan också inom varje tidskriftskategori för sig betrakta artiklarnas fördelning över tid. I de sociologiska tidskrifterna inträffade den stora ökningen av antalet artiklar som refererar till Bourdieu jämförelsevis sent, under senare hälften av åttiotalet (La distinction utgavs som nämnts i engelsk översättning år 1984). I de antropologiska tidskrifterna finner vi ungefär samma utveckling, dock med något års försprång; ett första maximum uppnås året 1980, vilket kan ha samband med att en engelsk version av Esquisse publicerats 1977. I de pedagogiska tidskrifterna skedde ett uppsving under ett par år kring 1980, förmodligen på grund av att La reproduction utkommit i engelsk översättning 1977, varefter intresset mattades men tog ny fart från mitten av 80-talet.

Bourdieu och hans sällskap i nordamerikansk sociologi

Som vi sett tycks det finnas skillnader mellan den brittiska och den nordamerikanska Bourdieu-receptionen och mellan sociologiska och övriga tidskrifter. Det är således motiverat att specialstudera en delmängd av de artiklar i Social Scisearch som innehåller referenser till Bourdieu, förslagsvis samtliga artiklar som utgör "genuine articles" (varmed recensioner, redaktionell text m.m. exkluderas), som publicerats i sociologiska tidskrifter och vars författare har sin professionella hemvist i USA.

Det är vid denna delmängd, sammantaget 113 artiklar, vi fortsättningsvis skall uppehålla oss. Sökningarna genomfördes i mars 1989.

Ungefär hälften av artiklarna har publicerats i American Journal of Sociology , American Sociological Review , Social Problems , Sociology of Education eller Theory and Society . I var och en av dessa tidskrifter finner vi minst tio som hänvisar till Bourdieu. Övriga artiklar är spridda i ett trettiotal andra sociologiska tidskrifter. Från sjuttiotalet finns bara ett par per år, det stora antalet härrör från åttiotalet. De flitigaste artikelförfattarna (inklusive medförfattarskap) är Paul DiMaggio och Michael Useem med sex respektive fem artiklar.

Det i särklass oftast citerade arbetet av Bourdieu är La reproduction (47 referenser, med få undantag till den engelska översättningen), följt av Outline of a Theory of Practice (24 referenser, vartill bör läggas 2 referenser till den franska versionen Esquisse ) och La distinction (5 referenser till det franska originalet och 15 till den engelska översättningen).

________________________________________________________________

Tabell 1. Cociteringar

Cociterad Antal hän-

författare visningar

Gouldner, A.W. (A.) 113 Marx, K. 25

Collins, R. 66 Blau, P. (P.M.) 24

DiMaggio, P. 53 Bernstein, B. 24

Weber, M. 52 Goffman, E. 23

Bowles, S. 38 Meyer, J. (J.W.) 23

Durkheim, É. 34 Coleman, J.S. (J.) 23

Parsons, T. 31 Berger, P.L. (P.) 20

Giddens, A. 29 Mills, C.W. (C.) 19

Merton, R.K. (R.) 28 Touraine, A. 19

Sewell, W.H. (W.) 27 Wright, E.O. 19

Habermas, J. 26 Useem, M. 19

Jencks, C. 25 Cicourel, A.V. (A.) 17

Karabel, J. 25

______________________________________________________________

En effektiv teknik för att åstadkomma en första överblick över de sammanhang i vilka Bourdieus författarskap placeras när det mottages av amerikanska artikelförfattare är studiet av cociteringar. Att två författare cociteras innebär att båda figurerar bland referenserna i en och samma artikel.

Tabell 1 upptar de författare som förutom Bourdieu oftast figurerar i artiklarnas referenslistor (en och samma artikel kan innehålla referenser till flera verk av en och samma författare). En sådan lista ger en första grov bild av det "sällskap" i vilket Bourdieu hamnat när han använts av amerikanska artikelförfattare. Självciteringar är inkluderade.

Det tycks - föga förvånande - som om Bourdieu framför allt relaterats till pågående anglosaxiska och i synnerhet nordamerikanska diskussioner.

Visserligen förekommer även fransmän, men de franskspråkiga författare som bestås med flest referenser är de som haft betydelse i den nordamerikanska diskussionen. Bland de första tjugo namnen finns bara en fransman, Émile Durkheim (det mest frekvent citerade arbetet är den engelska översättningen av "Les formes élémentaires de la vie religieuse"). Längre ned på listan - ej återgiven i tabell 1 - finner vi fler namn: antropologen Claude Lévi-Strauss (17 referenser); filosoferna Louis Althusser (16), Jacques Derrida (11), Roland Barthes (10), Michel Foucault (10), André Gorz (9), Jean-Paul Sartre (7), Maurice Godelier (5), Henri Lefebvre (4), Gilles Deleuze (3) och Maurice Merleau-Ponty (2); sociologerna Alain Touraine (19), Raymond Boudon (12), Michel Crozier (8), Nicos Poulantzas (8), Jean Baudrillard (6), Serge Mallet (5), Christian Baudelot (4), Maurice Halbwachs (4), Daniel Bertaux (3), Philippe Besnard (3), François Bourricaud (3), Jacques Donzelot (3), Georges Friedmann (3), George Gurvitch (2) och Jean René Tréanton (2); psykologen Jean Piaget (5); mytforskaren Mircea Eliade (4); samt lingvisten Ferdinand de Saussure och litteratursociologerna Lucien Goldmann och Robert Escarpit med 2 referenser vardera.[69]

Dessutom förekommer ett antal referenser till Bourdieus medarbetare och lärjungar. Till Luc Boltanski som försteförfattare finns 5 referenser, till Victor Karady och Sylvian Maresca 4 referenser vardera, till Claude Grignon, Louis Pinto och Michaël Pollack 2 referenser vardera, samt en referens vardera till Charles Suaud, Jean-Claude Chamboredon, Patrick Champagne, Christophe Charle, Monique de Saint Martin och Jean-Louis Fabiani. Det låter kanske inte så litet, men vid närmare påseende återfinns med ett par undantag samtliga dessa referenser i tre artiklar som berör specifika franska förhållanden[70]. Huvudintrycket är att nordamerikaner knappast uppfattat den bourdieuska sociologin som ett kollektivt företag.

I fråga om de tidiga durkheimianerna finns, utöver de 34 referenserna till mästaren själv jämte 4 referenser till Maurice Halbwachs och en referens till Lucien Lévy-Bruhl, inga alls till Marcel Mauss, François Simiand eller de övriga vilkas mantel Bourdieu kan sägas ha axlat.

Vad gäller företrädare för den franska historiska epistemologin finner vi referenser till Michel Foucault och Louis Althusser men ingen enda till de närmaste föregångarna Gaston Bachelard, Alexandre Koyré, Jean Cavaillès, Georges Canguilhem med flera, vilket möjligen illustrerar att den kunskapsteoretiska aspekten av Bourdieus författarskap inte tilldragit sig något större intresse. Till Ernst Cassirer finns två referenser.

Så långt om de franska referenserna. Samtida nordamerikanska sociologer är väl representerade. Listan toppas av Alvin Gouldner med 113 referenser (varav dock merparten återfinns i ett fåtal artiklar[71]), följd av Randall Collins med 66 referenser. Till dessa tongivade samtida amerikanska sociologer med teoretiska ambitioner sällar sig engelsmannen Anthony Giddens på åttonde plats med 29 referenser.

Att Paul DiMaggio är så högt placerad, på tredje plats med 53 referenser, förklaras delvis av att 20 av dessa är självreferenser. Michael Useems placering beror i än högre grad på antalet självreferenser (13).

Listan i tabell 1 innehåller åtskilliga amerikanska och engelska namn som haft betydelse för utbildningsforskningen: Samuel Bowles på femte plats med 38 referenser (varav 25 till Bowles' och Gintis' Schooling in Capitalist America , 1976), William H. Sewell på tionde plats med 27 referenser, Christopher Jencks och Jerome Karabel på delad tolfteplats med 25 referenser, och på delad trettondeplats Basil Bernstein och Peter M. Blau med 24 referenser vardera. Längre ned på listan (ej återgiven här) återfinns ytterligare en lång rad amerikaner som gjort sig bemärkta inom utbildningsforskningen, varav åtskilliga - Michael B. Katz (12 referenser), Martin Carnoy (9), Herbert Gintis (6) - hade betydelse för de strömningar som etiketterades "the new sociology of education". Den ende icke-anglosaxiske utbildningsforskare som begåvats med ett nämnvärt antal referenser är Bourdieus rival Raymond Boudon (12).

Några av de tyska och franska ursociologerna återfinns högt upp på listan: Max Weber på fjärde plats med 52 referenser och Durkheim på sjätte plats med 34 referenser. Längre ned finner vi Marx (25 referenser) och Simmel (12). Bland amerikanska klassiker finner vi Parsons på sjunde plats (31 referenser), Merton på nionde plats (28) och längre ned på listan C. Wright Mills (19), Thorstein Veblen (15), George Herbert Mead (13) och Pitirim Sorokin (11).

Studiet av cociteringar, det vill säga Bourdieus "sällskap" i referenslistorna, ger således några indikationer på hur han placerats i förhållande till positioner inom det nordamerikanska sociologifältet. Cociteringstekniken kan varieras, exempelvis genom olika slag av viktningsförfaranden. I tabell 1 hamnar Karl Marx och Jerome Karabel på samma nivå. Eftersom databasen innehåller niotusen större artiklar som hänvisar till Marx och några hundra som hänvisar till Karabel kan vi säga att den sistnämndes författarskap i en eller annan mening är "hårdare knutet" till Bourdieus. Denna knytning behöver inte innebära något kausalsamband eller ens att författarskapen som sådana har särskilt mycket med varandra att göra. "Bourdieu-anknytningen" indikerar bara att det inom det nordamerikanska sociologifältet existerar förbindelser mellan bilden av Karabel och bilden av Bourdieu eller mellan de symboliska användningarna av de två författarskapen.

I tabell 2 anges för varje författarnamn det antal artiklar (av typen "genuine articles") i hela databasen som hänvisar till författaren i fråga. I nästa kolumn anges den delmängd av dessa artiklar som även hänvisar till Bourdieu och som är skrivna av amerikaner och publicerade i sociologiska tidskrifter. Denna kolumn representerar således de 113 artiklar som vi nyss uppehöll oss vid. Genom att dividera det förstnämnda talet med det sistnämnda erhåller vi så i sista kolumnen ett mått på "Bourdieu-anknytning". Uppgifterna är hämtade online i mars 1989.

tidskrifter i sociologiska anknytning

tidskrifter, (procent)

skrivna av amerikaner

och hänvisande

till Bourdieu

Griffin, LJ 100 8 8,0

Karabel, J 274 19 6,9

Collins, R 838 38 4,5

Willis, PE (P) 453 12 4,1

Baltzell, ED 156 6 3,8

Useem, M 254 9 3,5

Kerckhoff, AC (A) 491 10 2,0

Parkin, F 640 13 2,0

Domhoff, GW 369 7 1,9

Touraine, A 650 12 1,8

Alexander, KL (K) 498 9 1,8

Wright, EO 756 13 1,7

Berg, I 616 10 1,6

Mehan, H 435 7 1,6

Bowles, S 1739 27 1,5

Veblen, T 937 14 1,5

Rist, RC 478 7 1,5

Giddens, A 1570 20 1,3

Sewell, WH (W) 1189 15 1.3

Meyer, JW (J) 1275 16 1,3

Peterson, RA (R) 640 8 1,2

Cicourel, AV (A) 1131 13 1,1

Althusser, L 1155 13 1,1

Treiman, DJ (D) 813 9 1,1

Barthes, R 723 8 1,1

Bernstein, B 1662 18 1,1

Bendix, R 1212 13 1,1

Boudon, R 653 7 1,1

Sorokin, PA (P) 946 10 1,1

Tabell 2 skall läsas så här: I databasen finns 140 artiklar som hänvisar till

Tabell 2 . Antal artiklar som hänvisar till resp. författare

I samtliga Därav artiklar "Bourdieu-

tidskrifter i sociologiska anknytning"

tidskrifter, (procent)

skrivna av amerikaner

och hänvisande

till Bourdieu

DiMaggio, P. 140 27 19,3

Griffin, L.J. 100 8 8,0

Karabel, J. 274 19 6,9

Collins, R. 838 38 4,5

Baltzell, E.D. 156 6 3,8

Useem, M. 254 9 3,5

Willis, P.E. (P.) 453 12 2,6

Kerckhoff, A.C. (A.) 491 10 2,0

Parkin, F. 640 13 2,0

Domhoff, G.W. 369 7 1,9

Touraine, A. 650 12 1,8

Alexander, K.L. (K.) 498 9 1,8

Wright, E.O. 756 13 1,7

Berg, I. 616 10 1,6

Mehan, H. 435 7 1,6

Bowles, S. 1739 27 1,5

Veblen, T. 937 14 1,5

Rist, R.C. 478 7 1,5

Giddens, A. 1570 20 1,3

Sewell, W.H. (W.) 1189 15 1.3

Meyer, J.W. (J.) 1275 16 1,3

Peterson, R.A. (R.) 640 8 1,2

Cicourel, A.V. (A.) 1131 13 1,1

Althusser, L. 1155 13 1,1

Treiman, D.J. (D.) 813 9 1,1

Barthes, R. 723 8 1,1

Bernstein, B. 1662 18 1,1

Bendix, R. 1212 13 1,1

Boudon, R. 653 7 1,1

Sorokin, P.A. (P.) 946 10 1,1

________________________________________________________________

Paul DiMaggio, bland vilka 27 (19,3 procent) är skrivna av amerikaner, publicerade i sociologiska tidskrifter och innehållande hänvisningar till Bourdieu. Vi har enbart tagit med de namn som uppvisar den starkaste "Bourdieu-anknytningen" (över 1 procent).

Listan toppas av DiMaggio, Griffin, Karabel och Collins. Dessa namn förefaller med andra ord vara hårdast knutna till sammanhang inom det amerikanska sociologifältet där referenser till Bourdieu varit vanliga.

Högst placerad bland amerikanska klassiker är Veblen med 1,5 procent, att jämföras med blott en tredjedels procent vardera för Parsons och Merton. Den europeiska sociologins klassiker hamnar längre ned på listan: bland samtliga artiklar som hänvisar till Weber, Simmel och Durkheim återfinns i alla tre fallen blott en halv procent i vår delmängd. Marx är mycket lågt placerad (0,1 procent).

Bland med Bourdieu samtida franska forskare uppvisar Touraine den starkaste "Bourdieu-anknytningen", 1,8 procent, följd av Althusser, Barthes och Boudon, alla strax över 1 procent. Derrida, Foucault och Lévi-Strauss kommer längre ned på listan med 0,7, 0,4 respektive 0,3 procent.

Ett cociteringsrum

Låt oss till sist konstruera ett mer omfattande cociteringsrum. Hittills har vi uppehållit oss vid frågan om hur ofta referenser till Bourdieu förekommer i par med referenser till andra författare. Nu skall vi ta hänsyn till samtliga cociteringsrelationer mellan ett urval författare. Vi väljer de tjugo författare som förekommer i de flesta bland våra 113 artiklar. Matrisen i tabell 3 skall läsas så att 38 av artiklarna innehåller referenser till både Bourdieu och Randall Collins, 19 av artiklarna innehåller referenser till både Randall Collins och Max Weber etc.

Det är svårt att få en överblick över en matris av det slag som återges i tabell 3. Därför kan det vara behändigt att konstruera ett tvådimensionellt rum, där avståndet mellan två författare är ett mått på hur ofta de förekommer tillsammans. Diagrammet härintill är konstruerat med hjälp av ett MDS —program som låter avvikelsen från en tänkt slumpmässig fördelning representeras av avstånd. Författare som ofta förekommer som referenser i samma artikel är placerade nära varandra.

Mest påfallande är att östra halvan av rummet tycks representera ett eget subfält. Här återfinns namn som samtliga haft betydelse för de senaste decenniernas anglosaxiska utbildningsforskning och utbildningsdebatt: Peter M. Blau, Samuel Bowles, Basil Bernstein, James Coleman, Christopher Jencks,

Tabell 3. Cociteringsmatris

1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19

1 Bourdieu, P.

2 Collins, R. 38

3 Weber, M. 32 19

4 DiMaggio, P. 27 13 10

5 Bowles, S. 27 12 7 8

6 Parsons, T. 22 10 12 7 4

7 Blau, P.M. (P.) 21 10 12 6 7 7

8 Giddens, A. 20 8 6 3 4 9 3

9 Karabel, J. 19 11 9 7 11 3 5 3

10 Durkheim, É 19 9 9 3 4 7 6 5 2

11 Bernstein, B. 18 10 5 8 8 3 4 3 5 4

12 Jencks, C. 18 11 8 7 10 3 5 1 9 1 5

13 Gouldner, A W (A) 18 9 6 2 2 5 2 7 2 4 5 1

14 Merton, R.K. (R.) 18 6 5 3 3 8 5 3 2 6 3 1 5

15 Meyer, J.W. (J.) 16 7 4 2 7 4 4 3 4 2 5 4 2 3

16 Mills, C.W. (C.) 16 9 10 5 4 6 5 2 5 3 3 2 5 5 1

17 Goffman, E. 16 11 8 6 1 4 4 4 2 5 2 2 6 3 3 3

18 Sewell, W.H. (W.) 15 7 8 4 6 2 7 1 6 2 4 8 0 0 5 1 3

19 Coleman, J.S. (J.) 15 6 3 4 10 4 3 2 5 3 4 7 0 1 3 0 1 5

20 Veblen, T. 14 6 4 9 2 4 4 1 3 5 3 0 3 5 1 3 2 0 0

________________________________________________________________

Diagram. Cociteringsrum

Jerome Karabel, William H. Sewell och John W. Meyer.

I centrum finner vi dels de europeiska klassikerna Max Weber och Durkheim, dels de nutida amerikanska sociologerna Randall Collins och Paul DiMaggio. De två amerikanerna har skrivit en hel del om Bourdieu, och den sistnämndes konstsociologiska analyser är starkt Bourdieuinspirerade.

I diagrammets nordvästra del återfinner vi några av den amerikanska sociologins klassiker: Talcott Parsons, Robert K. Merton, C. Wright Mills, Thorstein Veblen.

I det sydvästra hörnet samlas samtida tongivande heterodoxa anglosaxiska sociologer vars arbete på olika sätt kan sättas i förbindelse med Bourdieus: Alvin Gouldner, Anthony Giddens och Erving Goffman.

Ett diagram som detta bör givetvis tolkas med stor försiktighet. Redan den tvådimensionella representationen innebär en deformerad bild av den väv av cociteringsrelationer som återfinns i tabell 3 (vi har även experimenterat med tredimensionella rum, som dock inte var till någon större hjälp vid tolkningen). Dessutom måste givetvis kvantitativa samband av detta slag kompletteras med annan information. Men vi kan formulera några hypoteser som vore värda att prövas med hjälp av ett rikare material.

Först och främst: ett studium av Bourdieu-receptionen inom det nordamerikanska sociologifältet bör förmodligen ta hänsyn till att den utbildningssociologiska diskussionen i någon mån försiggått isolerad från den övriga sociologiska diskussionen - eller med ett mindre värdeladdat ordval: utbildningssociologin besitter en viss grad av autonomi. Åtminstone tyder tudelningen av rummet i diagrammet på att utbildningssociologin måhända bör underkastas en separat analys, som ett delvis autonomt delfält (motsvarande östra hälften av diagrammet).

Vidare kanske studiet av receptionen inom det vidare sociologifältet (motsvarande diagrammets västra hälft) bör ta hänsyn till två slag av diskussionssammanhang. För det första kunde det vara fruktbart att relatera Bourdieu-receptionen till striderna om arvet från sociologins klassiker. Här antyder diagrammet att det möjligen kan existera ett system av positioner: investeringar i sätt att förhålla sig till Weber och Durkheim, till Parsons och Merton, samt till de ur ett amerikanskt perspektiv mer heterodoxa Mills och Veblen. För det andra antyder placeringen av Giddens, Gouldner och Goffman i sydvästra hörnet att hänvisningar till Bourdieu kan ha tjänat som vapen i de strider som utlösts av de senaste decenniernas tongivande anglosaxiska utmaningar mot den dittills förhärskande amerikanska empiristiska sociologin.

Bourdieu som "teoretiker"

Även om det här redovisade materialet är magert ger det anledning till några reflexioner och hypoteser om den anglosaxiska och i synnerhet den nordamerikanska Bourdieu-receptionen.

Mest påfallande är kanske att den empiriska grunden för Bourdieus sociologi av allt att döma hamnat i skymundan. Sextiotalets empiriska pionjärarbeten anförs sällan. Att den bourdieuska sociologin, särskilt om alla medarbetares och lärjungarnas insatser inkluderas, utgör ett synnerligen omfattande och mångsidigt empiriskt företag märks knappast i den amerikanska receptionen.

Språkbarriären har förstås spelat in, i kombination med förhållandet att det kanske ligger närmare till hands att översätta teoretiska och syntetiska arbeten. I vår delmängd, artiklar författade av amerikaner och publicerade i sociologiska tidskrifter, gällde de flesta referenserna La reproduction , ungefär hälften så många Outline of a Theory of Practice och ytterligare något färre La distinction , tre syntetiska arbeten som vart och ett bygger på ett antal empiriska studier.

Att språkbarriären och översättningarnas rytm inte är hela förklaringen till att den empiriska sidan av Bourdieus författarskap varit mindre synlig från nordamerikansk horisont framgår av en jämförelse mellan referenserna till Bourdieus och Passerons två utbildningssociologiska arbeten Les héritiers (1964) och La reproduction (1970). Båda böckerna är sedan slutet av sjuttiotalet tillgängliga i engelsk översättning (1979 respektive 1977). I Frankrike lade den förstnämnda grunden till Bourdieus ryktbarhet och fick avsevärd betydelse inom det sena sextiotalets radikala studentrörelse. I USA tycks i stället La reproduction - som på grund av den första fjärdedelens axiomatiska framställning kan betraktas som det minst empiriska arbetet i Bourdieus författarskap - ha varit den bok som mer än någon annan präglat bilden av Bourdieu. I vårt material (de 113 artiklarna) förekommerLa reproduction (originalet eller översättningen) i 47 av artiklarna, att jämföras med 11 artiklar som hänvisar till Les héritiers eller den engelska översättningen The Inheritors .

En bidragande orsak till denna reception, som renodlade den "teoretiska" eller snarare abstrakta eller formalistiska sidan av Bourdieus sociologi - minst av allt representativ för hans (och inte heller för Passerons) författarskap i dess helhet - torde ha varit att utgivningen av de första engelskspråkiga Bourdieu-utgåvorna sammanföll med den tidpunkt då den i USA jämförelsevis senkomna importen av althusserianismen kulminerade. Bourdieu, som för egen del hade föga till övers för "materialister utan material" och på hemmaplan sedan sextiotalet befunnit sig i krig med de franska strukturmarxisterna, framstod för en anglosaxisk publik som en teoribyggare som formulerar generella teser om skolan som sorteringsverk. Därmed kunde han inlemmas i samtida strömningar som "the new sociology of education" och spelas ut mot den empirism och de samhällsingenjörsambitioner som dittills dominerat efterkrigstidens amerikanska sociologi. Konsekvensen var inte bara att Bourdieus och hans medarbetares empiriska insatser försvann ur sikte. Hans "teori" är av den naturen att dess egenart lätt går förlorad om begreppen rycks loss ur den forskningspraktik i vilken de utvecklats. Tilläggas bör, att det i våra 113 artiklar bara finns en enda referens till Le sens pratique (1980), som kan betraktas som Bourdieus hittills mest betydande teoretiska (eller åtminstone kunskapsteoretiska) arbete.

Under den period då Bourdieu introducerades i USA fortgick dessutom fortfarande, i positivismkritikens spår, en annan strid, den mellan företrädare för kvantitativ och kvalitativ metod eller makro- och mikroperspektiv. Hänvisningar till Bourdieu tycks ofta ha använts som vapen i kampen mot den kvantitativa makrosociologin. Hans namn har förknippats med samtidens tongivande "kvalitativa" läger, som Cicourels och Garfinkels etnometodologi och Goffmans mikrosociologi samt den från England importerade cultural studies -strömningen. I listan över författare som förekommer i samma referenslistor som Bourdieu återfinns Goffman med 23 referenser och Cicourel och Garfinkel med 17 referenser vardera. Till Paul Willis finns 16 referenser (de flesta till Learning to labour , publicerad samma år som de två första engelskspråkiga Bourdieu-utgåvorna), och till E. P. Thompson och Raymond Williams, som brukar betraktas som "Birminghamskolans" fäder, finns 17 respektive 13 referenser. En detalj av intresse i sammanhanget är att den amerikanska klassiker som är i särklass tätast knuten till Bourdieu är Thorstein Veblen (med "tätt knuten" avses här att en jämförelsevis stor andel av de artiklar som refererar till Veblen även refererar till Bourdieu, jfr tabell 2). Med ett par undantag gäller samtliga dessa VeblenreferenserThe Theory of the Leisure Class . I USA har Bourdieu, särskilt efter det att La distinction blev tillgänglig på engelska (i utdrag 1980, i sin helhet 1984), kanske ofta lästs som en fransk Veblen som serverar interiörer från överklassens salonger. Mycket tyder på att de "kvalitativa" lägren inom det amerikanska sociologifältet hämtade ammunition från Bourdieu, stick i stäv med Bourdieus egen forskningspraktik där motsättningen mellan kvalitativa och kvantitativa tekniker förlorar sin mening. Att materialet inte innehåller en enda referens till Jean-Paul Benzécri kan tyda på att Bourdieus och hans medarbetares sätt att använda korrespondensanalysen inte rönt något större intresse; det tycks över huvud taget som om Bourdieus namn knappast figurerat i samband med diskussionerna om den kvantitativa sociologins möjligheter. Ytterligare en indikation härpå är att Lazarsfelds namn bara förekommer i en enda av referenslistorna.

Vidare tycks Bourdieus namn ofta ha satts i samband med det senaste decenniets tongivande anglosaxiska "teoretiska" utmaningar mot de första efterkrigsdecenniernas dominerande empiristiska sociologi: Amerikanerna Alvin Gouldner och Randall Collins toppar listan över de författare som citerats tillsammans med Bourdieu, och även engelsmannen Anthony Giddens är högt placerad, på åttonde plats. Förmodligen föreligger här ett slags tolkningsramar som haft sin betydelse för Bourdieu-receptionens fortsatta öden, efter den första introduktionsfasen under senare hälften av sjuttiotalet. Bourdieus arbeten har tolkats mot bakgrund av diskussionen av exempelvis Gouldners och andras teorier om de intellektuella och "den nya klassen". (Bourdieus begrepp "kulturellt kapital" har lånats av både Gouldner och Collins.) I fråga om allmänna ambitioner (strävan att överskrida motsättningarna mellan den objektivistiska och den subjektivistiska sociologin, mellan makro- och mikroperspektiv etc) finns uppenbara paralleller mellan Bourdieu, Giddens och Collins. Sådana överensstämmelser innebär dock inte att tiden, som det brukar heta, "hunnit ifatt" Bourdieus projekt. Varje projekt måste förstås utifrån sina förutsättningar.

Tag förhållandet mellan Bourdieu och Giddens som exempel. Båda har strävat efter att komma förbi den polaritet mellan subjektivism och objektivism som plågat sociologin. Sociologin har varit kluven i å ena sidan fenomenologiska och andra traditioner som lägger tonvikten vid de individuella aktörerna och deras förmåga att tolka, skapa och förändra sin värld, å andra sidan bland annat funktionalistiska och strukturalistiska traditioner (även den empiristiska survey -sociologin kan räknas hit) som betonar de samhälleliga bestämningarna. Denna polaritet, som ställer individ mot samhälle, mikro mot makro, det levda livet mot de objektiva livsvillkoren är, menade både Bourdieu och Giddens, vetenskapligt ofruktbar. Även deras recept på hur problemet bör hanteras är besläktat. Den sociologi de ville åstadkomma är inte av den sort som fogar makroperspektiv och mikroperspektiv och diverse mittemellanperspektiv till varandra. De föreställde sig en sammanhållen sociologi som kommer åt själva förbindelsen mellan den sociala strukturen och agenternas praktiker. För Bourdieu framstod i synnerhet habitusbegreppet som brukbart för detta syfte, och Giddens' argumentation ledde i samma riktning: visst existerar sociala system och social struktur, betonade Giddens, men sociala system är reproducerade sociala praktiker, och struktur existerar inte i något slags upphöjd avskildhet utan enbart såsom nedlagd i sådana praktiker och såsom "minnesspår" som orienterar de mänskliga agenternas beteende.[72]En rad av Giddens' begrepp - såsom de nyss nämnda "minnesspåren", eller den "rutin" eller "rutinisering" som ligger till grund för vardagshandlandet[73]- påminner om Bourdieus habitusbegrepp, och hans begrepp om "resurser" leder tankarna till Bourdieus kapitalbegrepp[74].

Detta betyder inte nödvändigtvis att Giddens lärt av Bourdieu.[75]Snarare än påverkan handlar det nog om att Bourdieu och Giddens mycket generellt sagt intog homologa positioner inom den franska respektive den engelska sociologin, positioner som både förutsatte och överskred strukturalismen. Strukturalismen representerade på sin tid - högkonjunkturen inträffade under sextiotalet i Frankrike och under sjuttiotalet i England - ett avståndstagande från den empirism som dominerat den första efterkrigstidens amerikanska sociologi och därifrån importerats till Europa. Strukturalismen var en, om man så vill, rationalistisk framstöt, en maning till samhällsforskarna att vägra taga "data" för givna, att börja tänka igen och att konstruera sina studieobjekt. Att empirismen hamnat i skottgluggen blev kanske framför allt synligt i samband med marxismens erövring av vetenskaplig legitimitet: begrepp som "makt" och "klass" var oförenliga med den empirism som lånade sina tankemönster från vardagstänkandet eller från administrativa kategoriseringar. När så strukturalismens glans började mattas något (från och med senare delen av sextiotalet i Frankrike och slutet av sjuttiotalet i England) öppnades utrymme för olika slag av strömningar som korrigerade strukturalismens tendens att hypostasera strukturerna och att framställa agenterna som lealösa marionetter i strukturernas garn. Strukturalisterna som krävt att forskaren skall tänka kunde nu anklagas för att ha förbisett att även forskningsobjekten tänker och handlar. Härmed skapades, även i det hörn av det sociologiska fältet där strukturalismen utgjort den stora attraktorn[76], en marknad för sociologisk teori som gör rättvisa åt subjektiviteten och subjekten. Somliga bröt med strukturalismen - inom nordamerikansk sociologi exempelvis den anmärkningsvärt starka strömning som på senare år blåst nytt liv i teorin om det rationella valet [77]. Andra, och hit bör Bourdieu och Giddens räknas, är snarare post-strukturalister än anti-strukturalister. Samtidigt som de överskred strukturalismen genom att bereda utrymme för agenterna och deras praktiker, skrev de under på strukturalisternas kritik av det slags empirism, realism och substantialism som präglat bland annat den första efterkrigstidens dominerande amerikanska sociologi: verkligheten är inte omedelbart tillgänglig genom blotta observationen, sanningen föreligger inte fix och färdig att avtäckas i den yttre verkligheten och den individuella mänskliga subjektiviteten är ingen självtillräcklig sammanhållen substans . Strukturalismens uppgång och fall skapade på så sätt betingelser för ett nytt slag av position inom de sociologiska fälten, färdig att intas av Bourdieu i Paris och Giddens i Cambridge.

Så kan i största korthet en gemensam förutsättning för Bourdieus och Giddens' succé skisseras. Hur de själva kom fram till och utformade sina sociologier är en annan historia. Som jag skall försöka visa, har Bourdieus projekt sina rötter i durkheimianernas eller den historiska epistemologins tradition snarare än i strukturalismen i snävare mening. Giddens' projekt var minst lika mycket en uppgörelse med funktionalismen (i durkheimska, parsonska och marxistiska versioner) som ett försök att överskrida strukturalismen.

Den mest iögonenfallande skillnaden mellan de två sociologiska projekten är att Giddens framträdde som teoretiker och Bourdieu som både empiriker och teoretiker. Bakom denna skillnad döljer sig en fundamental olikhet. Giddens' teori är i högre grad en sociologisk ontologi, en teori om vari samhällsordningen består, medan Bourdieu lägger jämförelsevis större vikt vid epistemologin, vid frågorna om den sociologiska kunskapens möjligheter och gränser. Denna olikhet tar sig många uttryck. Bourdieus och hans medarbetares och lärjungars undersökningar av de akademiska och vetenskapliga fälten har varit en grundbult för den bourdieuska sociologin; sådana analyser har levererat material till en permanent reflexion över de historiskt bestämda och föränderliga villkoren för sociologisk kunskap. Giddens har varit mer benägen att så att säga behandla Marx, Durkheim, Weber eller Parsons som samtida samtalspartners. Han har velat ta reda på om deras analyser duger eller inte. Även den empiriska karaktären hos Bourdieus projekt kan sättas i förbindelse med dess förankring i den historiska epistemologin (och i durkheimianernas epistemologi): av en sociologisk vetenskap, till skillnad från en samhällsfilosofi, krävs att den utvecklas i en sociologisk forskningspraktik.

Vi är här en mer generell skillnad mellan anglosaxisk och fransk sociologi på spåren, en olikartad arbetsdelning mellan teoretiker och empiriker som har att göra med empirismens dominans inom den första efterkrigstidens nordamerikanska sociologi respektive filosofins traditionella dominans i Frankrike.

I USA har filosofin egentligen aldrig regerat över sociologin. Den empiristiska sociologins segertåg efter andra världskriget hade ånyo med eftertryck demonstrerat att sociologer kan erövra akademisk legitimitet utan att behöva bekymra sig om de traditionella filosofiska frågorna om verkligheten, sanningen, kunskapen eller ens moralen. Att den ortodoxa sociologin avfärdade sådana frågor som obsolet metafysik innebar dock inte att de gick upp i rök. I stället växte efter hand en alternativ marknad fram, ett sug efter sociologisk "teori" (om efterfrågans styrka vittnar att så många nordamerikanska sociologiska tidskrifter, artiklar och böcker under de senaste två decennierna innehållit ord som "Theory" eller "Rethinking" i titlarna). Ordet teori användes då givetvis inte i den logiska empirismens (formaliserade system av satser) eller den empiristiska sociologins (hypoteser om samband mellan data ägnade att testas enligt föreskrivna procedurer) mening, utan signalerade antingen ett umgänge med klassiska traditioner - Marx, Durkheim, Weber, Parsons, fenomenologin etc - eller en import av samtida kontinentala strömningar. Konsekvensen blev att teoretiker ställdes mot empiriker, och eftersom de senare så ofta bekände sig till empirismens ortodoxi kunde blotta förhållandet att de förra ägnade sig åt "teori" räcka för att de skulle framstå som heterodoxa.

I Frankrike var förhållandena annorlunda. Den från USA importerade empiristiska sociologin hade visserligen vunnit avsevärd utbredning sedan sextiotalet men framför allt inom utredningsväsendet. I den akademiska världen representerade empirismen minst av allt en ortodox position. Ingen stor fransk sociolog har förtjänat sitt intellektuella renommé på sin förmåga att bemästra tekniska procedurer för att samla och bearbeta data. Filosofin behöll alltjämt i någon mån monopolet på definitionen av kriterierna för intellektuell briljans. Av tradition har franska sociologer med högt ställda ambitioner haft två vägar att gå. De har antingen lierat sig med filosoferna eller också tagit strid med dem och hävdat sociologins egenart, inte minst genom att framhäva dess karaktär av positiv och empirisk vetenskap. En rad franska sociologer från Durkheim till Bourdieu har tillämpat den sistnämnda strategin, samtidigt som de, just på grund av filosofins dominans, varit tvingade att demonstrera sin förtrogenhet med filosofiska diskurser. Det är i dessa dominansförhållanden vi skall söka förklaringen till att uppburna franska sociologer brukar åberopa de stora andarna ur filosofihistorien i sammanhang när den nordamerikanska sociologins teoretiker, från Talcott Parsons till Randall Collins och Jeffrey Alexander, i stället konstruerat en intern sociologisk stamtavla som börjar med Comte och ofta nog slutar med dem själva .

Inom anglosaxisk sociologi har det funnits ett utrymme för - och i samband med uppgörelsen med den empiristiska sociologin en stark efterfrågan på - teoretiska diskurser av en sort vars motsvarighet i Frankrike skulle uppfattas som utspel inom filosofins fält. Därmed existerade under den period då Bourdieu introducerades i USA en speciell tolkningsram eller läsanvisning som förklarar att hans "teoretiska" bidrag frikopplades från den empiriska forskningspraktiken. [78]

Konklusion

Med "Bourdieus författarskap" avses här de på franska publicerade texterna, med vissa tillägg (texter på andra språk som tillför något ytterligare i jämförelse med de franskspråkiga, jämte vissa på franska opublicerade texter och vissa föreläsningar). I slutet av boken finns en förteckning över samtliga dessa texter (exklusive föreläsningarna).

Författarskapet kan förslagsvis indelas i tre perioder:

Arbetena från den första perioden, 1958-1966, har övervägande empirisk karaktär. Här kan vi särskilja tre grupper av publicerade texter. De tidiga etnologiska texterna (1958-65) ägnades traditionella bondesamhällen (och kollisioner med det kapitalistiska samhället) i Algeriet och Béarn. De tidiga utbildningssociologiska texterna (1964-1966) redovisade de första undersökningarna av det franska utbildningssystemet. De tidiga kultursociologiska texterna (1964-1966) redovisade främst undersökningar av hur olika grupper använder museer och hur de förhåller sig till fotograferandets praktiker.

Det är anmärkningsvärt att Bourdieu under denna tidiga fas, trots att han, om vi får tro hans senare vittnesbörd, fortfarande fram emot mitten av sextiotalet betraktade sig som filosof, så gott som uteslutande publicerade texter som ställde det etnologiska och sociologiska hantverket i förgrunden. Han publicerade inga lärdomsprov av det slag - exempelvis översättningar av eller kommentarer till klassiska filosofiska texter - som var typiska investeringar för generationskamraterna med samma utbildningsbakgrund, och över huvud taget knappast några texter som kan kallas "teoretiska" i snävare mening. Att texterna kan betecknas som empiriska betyder inte att det var fråga om oreflekterade dataredovisningar. De var empiriska såtillvida att de primärt förhöll sig till Bourdieus och hans medarbetares egna empiriska undersökningar. I jämförelse med Bourdieus senare arbeten innehöll de mindre av begreppsutläggningar, övergripande teoretiska perspektiv eller explicita ställningstaganden till det samhällsvetenskapliga fältets traditioner och till konkurrenternas positioner.

Den andra perioden, ca 1966-1974, domineras av teoretiska och syntetiska arbeten. Nu utmejslade Bourdieu sina centrala begrepp och sin terminologi (kapital, habitus, fält etc) och formulerade teoretiska överväganden om den sociala och kulturella reproduktionen. Han förhöll sig explicit till andras arbeten, till filosofiska och samhällsvetenskapliga traditioner och positioner. Han publicerade syntetiska och teoretiska analyser av utbildningssystemet och teoretiska bidrag till konstsociologin och litteratursociologin. Texterna från senare hälften av sextiotalet om förhållandet mellan epistemologi och sociologi ger viktiga nycklar till förståelsen av egenarten hos Bourdieus projekt.

Den tredje perioden i Bourdieus författarskap kännetecknas av föreningen av teoretiskt och empiriskt arbete och kan förslagsvis dateras från och med 1975. Detta år grundade han tidskriften Actes de la recherche en sciences sociales och en rik produktion av teoretiskt reflekterade empiriska studier tog sin början: analyser av sociala fält, av det sociala rummet, livsstilar och smak och mycket annat. De teoretiska redskapen och forskningsteknikerna (vid mitten av sjuttiotalet tillkom korrespondensanalysen) var nu så utvecklade att de kunde sättas i rörelse i empirisk forskning på de mest skilda områden, även utan Bourdieus direkta överinseende. Kretsen av medarbetare, studenter och efterföljare växte. Bourdieus sociologi företräddes inte längre av en sekt utan av en veritabel "skola".

Möjligen kommer framtidens sociologihistoriker att urskilja en fjärde period i Bourdieus författarskap, en "politisk" period med startpunkt i det tidiga åttiotalet då Bourdieu började förena sitt sociologiska arbete med politiska (utbildningspolitiska, kulturpolitiska) interventioner.

Författarskapet är omfattande och mångsidigt och inbjuder till olika läsarter. Bland de nationella särdragen hos receptionen utanför Frankrikes gränser kan följande nämnas.

Till spanska översattes snabbt ett par av Bourdieus tidiga empiriska etnologiska och utbildningssociologiska arbeten. I Tyskland och Italien dröjde introduktionen till sjuttiotalets första år; Bourdieus tyska publik fäste redan från början jämförelsevis stor vikt vid hans bidrag till litteratur- och konstsociologin, medan den italienska publiken förefaller ha varit jämförelsevis mer mottaglig för de epistemologiska aspekterna av hans projekt. Inom portugisiskt språkområde tycks Bourdieus trognaste publik finnas i Brasilien, där hans metod för undersökningar av sociala fält vunnit viss spridning. I Östeuropa har han framför allt utgivits i ungersk och rumänsk översättning. Den breda brittiska receptionen tog fart först efter 1977, i USA inträffade genomslaget ännu senare, och allmänt sagt innebar den anglosaxiska receptionen att man ur Bourdieus arbeten försökte utläsa en generell teori om den sociala reproduktion i det kapitalistiska samhället, medan den empiriska karaktären av hans projekt, liksom den epistemologiska grunden, hamnade i skymundan.

I de nordiska länderna har Bourdieu betytt mer i Sverige och Finland än i Norge och Danmark. Den finländska; receptionen var en smula speciell, eftersom Bourdieu under sjuttiotalet egentligen aldrig tilldelades ställningen som ledande utbildningsteoretiker. Därför behövde den finländska receptionen under åttiotalet inte på samma sätt som i Sverige (eller i den anglosaxiska forskarvärlden) ta avstamp i en uppgörelse med en tidigare reception. I Sverige hade Bourdieu under senare hälften av sjuttiotalet framför allt blivit ett stort namn inom utbildningsdebatten och utbildningsforskningen. Inledningsvis betraktades han framför allt som en teoribyggare och mycken möda ägnades åt att relatera hans projekt till althusserianernas. I allt väsentligt byggde den publika svenska Bourdieubilden på några texter som han publicerat under ett par år kring 1970, med andra ord under en period då författarskapet präglades av formalistiska drag och då den empiriska bredden hos hans projekt var mindre påfallande än i de tidigare eller senare arbetena.

I efterhand kan det synas paradoxalt att det var just dessa texter som vid just denna tidpunkt fick styra Bourdieu-receptionen. Den svenska bilden av Bourdieu som "teoretiker" formades nämligen vid en tidpunkt då författarskapets "andra" period var avslutad, och då den strida ström av empiriska studier som med början år 1975 flöt ut från Bourdieus center utgjorde en eftertrycklig dementi av uppfattningen att projektet gick ut på att bygga abstrakta teoretiska system. Den svenska samhällsvetenskapens beroende av anglosaxiska modeller spelade säkert in, men i så fall knappast direkt: den första generationen svenska Bourdieu-introduktörer var förtrogna med Bourdieus eget arbete, och i detta fall skedde importen inte via England eller USA. Överensstämmelserna mellan den svenska och den anglosaxiska Bourdieu-receptionen i slutet av sjuttiotalet kan nog snarare förklaras av att samma slag av konflikter gjorde sig gällande på båda hållen, åtminstone om vi håller oss till områdena för den första breda Bourdieu-receptionen i dessa länder, nämligen utbildningsforskningen och utbildningsdebatten. I England och USA liksom i Sverige hade de dominerande positionerna under större delen av efterkrigstiden intagits av företrädare för dels utbildningsadministrationen, dels den amerikanska empirismen. Det var detta vacklande monopol som stod på spel, och de ojämna institutionella styrkeförhållandena drev de nya pretendenterna till en hållning som präglades av "ressentiment": de lät sig kort sagt domineras av motståndarna ("positivisterna") och sökte efter profilerade alternativ till den, enligt deras mening, rådande teorilösheten och samhällsingenjörsandan. Bland annat valde de sina vapen ur althusserianernas arsenal, och allt tyder på att receptionen av Bourdieus författarskap i hög grad färgades av den något tidigare men fortfarande högst aktuella receptionen av althusserianismen. Bourdieu lästes som vore han Althussers lillebror och bland hans texter översattes och diskuterades dem som allra mest inbjöd till en sådan läsning. Bourdieus sociologi betraktades mindre som forskningspraktik än som en generell teori om klassamhällets reproduktion, färdig att appliceras på brittiska, nordamerikanska eller svenska förhållanden. (För övrigt hade möjligen även tillkomsten av dessa texter tio år tidigare med althusserianismen att skaffa. Althusserianerna var då fortfarande påtagligt närvarande i den intellektuella värld där Bourdieu och Passeron levde och hade sin publik, och det säregna, närmast axiomatiska framställningssättet var kanske delvis ett försök att demonstrera att de av Althusser så föraktade sociologiska traditionerna kunde utnyttjas för begreppsligt elaborerade diskurser som inte stod marxismen av althusserianskt märke efter.)

För att belysa Bourdieu-receptionen inom anglosaxiskt språkområde har vi ovan utnyttjat det material som är tillgängligt i Social Scisearch. Ibland används citatfrekvenser hämtade ur detta slags bibliografiska databaser som mått på forskares "internationella" genomslag. Det är ett oskick. Social Scisearch och liknande baser ger i första hand besked om receptionen inom den anglosaxiska inflytandesfären och tillåter inte utan vidare slutsatser om andra hörn av den vetenskapliga världen. Denna begränsning kan dock vändas till en fördel, eftersom vi här är intresserade av den anglosaxiska receptionen.

Allra först kunde vi, genom att ur några olika perspektiv betrakta de samlade Bourdieu-referenserna i hela databasen, konstatera att den anglosaxiska Bourdieu-receptionen inte bör behandlas i klump. Bourdieu blev, tycks det, på allvar synlig i Storbritannien år 1978 och man refererade flitigt till honom under de närmast följande åren. Därefter minskade antalet artiklar som hänvisar till Bourdieu och närmade sig först mot slutet av 1980-talet samma nivå som i decenniets början. Den nordamerikanska receptionen däremot har, att döma av det årliga antal artiklar som hänvisar till hans arbeten, haft en annan rytm som tyder på ett stadigt ökande intresse under hela perioden.

Om vi betraktar de samlade Bourdieu-referenserna i hela materialet dominerar referenserna till två engelskspråkiga utgåvor, Reproduction och Outline of a Theory of Practice , båda publicerade 1977. Detta illustrerar, återigen, att en databas som denna inte ger någon sannfärdig bild av den "internationella" receptionen. Att de pedagogiska och antropologiska tidskrifterna innehöll en ansamling av artiklar med Bourdieu-referenser åren kring 1980 kan sättas i samband med utgivningen av de två nämnda verken. I de sociologiska tidskrifterna sker en anmärkningsvärd ökning av antalet artiklar som refererar till Bourdieu efter åttiotalets mitt, vilket möjligen har att göra med den engelska översättningen av La distinction 1984.

Efter en första överblick kunde vi således konstatera att den nordamerikanska Bourdieu-receptionen, liksom Bourdieu-referenserna i de sociologiska tidskrifterna, uppvisar särdrag som påkallar ett specialstudium. Det fanns med andra ord skäl att avgränsa en delmängd av artiklarna, nämligen samtliga de större artiklar som skrivits av författare med hemvist i USA, som hänvisar till Bourdieu och som publicerats i sociologiska tidskrifter.

En cociteringsanalys, det vill säga en analys av Bourdieus "sällskap" bland referenserna i dessa sammanlagt 113 artiklar, ger vissa fingervisningar om de sammanhang där Bourdieu-hänvisningarna använts. Mest slående är kanske att så många av de författare som figurerar i samma referenslistor som Bourdieu haft betydelse för anglosaxisk utbildningsforskning. En analys av väven av cociteringsanalyser ger vid handen att författare med anknytning till utbildningsforskningen tycks representera ett eget avskilt rum av relationer. Fortsatta undersökningar av den amerikanska Bourdieu-receptionen måste förmodligen behandla utbildningssociologin som ett relativt autonomt subfält.

Om vi undantar några artiklar som berör specifikt franska förhållanden lyser hänvisningarna till Bourdieus medarbetare och lärjungar i stort sett med sin frånvaro, vilket tyder på att den bourdieuska sociologin uppfattats som ett enmansföretag. Att medarbetarnas och lärjungarnas omfattande och mångsidiga empiriska undersökningar knappast varit synliga från nordamerikansk utkikspunkt har utan tvivel bidragit till att Bourdieu kunnat framstå som en "teoretiker" i linje med, låt säga, Anthony Giddens. Den hårda arbetsdelningen mellan empiriker och teoretiker inom den anglosaxiska sociologin har sannolikt fungerat som ett slags läsanvisning som gjort det naturligt att sortera in Bourdieu bland de sistnämnda. Så har exempelvis hans empiriska pionjärarbeten från sextiotalet tilldragit sig begränsat intresse. Denna läsart går även ut över Bourdieus "teori", som är av den arten att den svårligen låter sig lösgöras från hans forskningspraktik. Det är betecknande att Le sens pratique från 1980, som kan betraktas som Bourdieus hittills tyngst vägande teoretiska - eller, om man så vill, kunskapsteoretiska - arbete, blott nämns i en enda av de 113 artiklarna. Endast 8 av artiklarna innehåller hänvisningar till de (sammanlagt ett sextiotal) teoretiska texter och empiriska studier som Bourdieu genom åren publicerat i sin tidskriftActes de la recherche en sciences sociales .

Att Bourdieus och hans medarbetares empiriska arbete tilldragit sig så litet intresse, kan inte enbart skyllas på språkbarriären och översättningarnas rytm. Trots att både Les héritiers (1964) och La reproduction (1970) sedan slutet av sjuttiotalet varit tillgängliga i engelsk översättning, är hänvisningarna till det sistnämnda, utpräglat "teoretiska" eller snarare formalistiska arbetet betydligt mer frekventa.

Bourdieu-receptionen bland amerikanska sociologer förefaller vidare ha inneburit att hans arbeten ryckts loss från de franska traditionssammanhang där de vuxit fram. Bland durkheimianerna förekommer enbart Durkheim själv, Halbwachs och (med en enda referens) Lévy-Bruhl i referenslistorna, och klassikerna inom den historiska epistemologins tradition inte alls. De fransmän som figurerar oftast i referenslistorna är sådana som haft betydelse inom nordamerikansk samhällsvetenskap.

I stället har Bourdieus författarskap när det introducerats i USA knutits till samtida strömningar inom anglosaxisk sociologi, exempelvis "the new sociology of education" och andra heterodoxa utmaningar mot den amerikanska empiristiska sociologi som dominerat den första efterkrigstiden, eller fenomenologernas, etnometodologernas, Goffmans och den engelska cultural studies -skolans utmaning mot den kvantitativa makrosociologin.

Resultaten av denna lilla bibliografiska studie illustrerar den allmänna sanningen att ett vetenskapligt författarskap omvandlas när det importeras till andra fält (till andra länder eller till andra discipliner). Receptionen inom den anglosaxiska inflytandesfären var inte bara beroende av vilka delar av författarskapet som överfördes till engelska, den formades dessutom av styrkeförhållanden inom de samhällsvetenskapliga fälten i USA och England. Amerikanska sociologers läsning av Bourdieu är en investering som delvis får sin mening i förhållande till deras interna styrkeförhållanden. Deras hänvisningar till och ställningstaganden för och emot Bourdieu används som insatser i deras egna uppgörelser.

Inget konstigt med det, men i Sverige bör vi ta oss i akt för att utan vidare överta de anglosaxiska tolkningsmallarna, en uppenbar risk med tanke på den nya Bourdieu-våg som kan förutses i England och USA i takt med att åtskilliga av hans arbeten sent omsider överförs till engelska (tidigare har Bourdieus författarskap inte alls utsatts för samma exploatering som Althussers, Foucaults eller Derridas).

Kanske konstaterar du som läser dessa rader att författaren som skrivit dem riskerar att falla på eget grepp. Ja, det kan inte undvikas att även de tolkningar av Bourdieus författarskap som presenteras i den här boken fungerar som ett utspel inom ett samhällsvetenskapligt fält. Men jag tror att receptionsarbete i bästa fall kan vara mer än så, något utöver en insats i ett socialt spel, och att chanserna därtill ökar ju mer vi vet om spelets villkor. Funderingar om receptionsvillkoren kan fungera som ett vaccin som ökar vår motståndskraft mot den censur som finns inbyggd i det fält där vi själva är verksamma. När vi läser Bourdieu kan vi, i stället för att lita till färdiga tolkningsmallar och fabricera en "svensk" Bourdieu, åtminstone sträva efter att göra hans sociologi rättvisa på dess egna villkor.

Cociterad Antal

författare hänvisningar

Gouldner, A.W. (A.) 113

Collins, R. 66

DiMaggio, P. 53

Weber, M. 52

Bowles, S. 38

Durkheim, E. 34

Parsons, T. 31

Giddens, A. 29

Merton, R.K. (R.) 28

Sewell, W.H. (W.) 27

Habermas, J. 26

Jencks, C. 25

Karabel, J. 25

Marx, K. 25

Blau, P. (P.M.) 24

Bernstein, B. 24

Goffman, E. 23

Meyer, J. (J.W.) 23

Coleman, J.S. (J.) 23

Berger, P.L. (P.) 20

Mills, C.W. (C.) 19

Touraine, A. 19

Wright, E.O. 19

Useem, M. 19

Cicourel, A.V. (A.) 17

Tabell 1. Cociteringar

I samtliga Därav artiklar "Bourdieu-

tidskrifter i sociologiska anknytning"

tidskrifter, (procent)

skrivna av amerikaner

och hänvisande

till Bourdieu

DiMaggio, P. 140 27 19,3

Griffin, L.J. 100 8 8,0

Karabel, J. 274 19 6,9

Collins, R. 838 38 4,5

Baltzell, E.D. 156 6 3,8

Useem, M. 254 9 3,5

Willis, P.E. (P.) 453 12 2,6

Kerckhoff, A.C. (A.) 491 10 2,0

Parkin, F. 640 13 2,0

Domhoff, G.W. 369 7 1,9

Touraine, A. 650 12 1,8

Alexander, K.L. (K.) 498 9 1,8

Wright, E.O. 756 13 1,7

Berg, I. 616 10 1,6

Mehan, H. 435 7 1,6

Bowles, S. 1739 27 1,5

Veblen, T. 937 14 1,5

Rist, R.C. 478 7 1,5

Giddens, A. 1570 20 1,3

Sewell, W.H. (W.) 1189 15 1.3

Meyer, J.W. (J.) 1275 16 1,3

Peterson, R.A. (R.) 640 8 1,2

Cicourel, A.V. (A.) 1131 13 1,1

Althusser, L. 1155 13 1,1

Treiman, D.J. (D.) 813 9 1,1

Barthes, R. 723 8 1,1

Bernstein, B. 1662 18 1,1

Bendix, R. 1212 13 1,1

Boudon, R. 653 7 1,1

Sorokin, P.A. (P.) 946 10 1,1

Tabell 2. Antal artiklar som hänvisar till resp. författare

Tabell 3. Cociteringsmatris

Cociteringsrum

SPÅNOR till konkl:

Corpus: det vill säga i stort sett de på franska publicerade texterna, med vissa tillägg (texter på andra språk som tillför något ytterligare i jämförelse med dem som utkommit på franska, några opublicerade manuskript, vissa föreläsningar)

----------------------------

: Bourdieus arbeten fram till mitten av sextiotalet präglades av empiriska ambitioner, såtillvida att hans och hans medarbetares egna empiriska undersökningar stod i centrum, varefter följde en teoretisk och syntetisk period, vid mitten av sjuttiotalet avlöst av en skördetid där det teoretiska och det empiriska ingår i förening.



[1] De flesta uppgifterna återfinns i det curriculum vitae som upprättades i samband med Bourdieus kandidatur till Collège de France (P. Bourdieu, Travaux et projets , 1980, p. 3).

[2] Bland medarbetarna bör särskilt nämnas de vid l'Institut de statistique i Alger verksamma statistikerna Alain Darbel, Jean-Paul Rivet och Claude Seibel. De var några år yngre än Bourdieu (födda 1932, 1934 resp. 1934) och hade en helt annan utbildningsbakgrund, nämligen École Polytechnique, den förnämsta tekniska högskolan. Bourdieu, som i likhet med flertalet jämnåriga sociologer var autodidakt i fråga om statistiska tekniker, torde av detta samarbete ha lärt åtskilligt om det statistiska hantverkets problem och möjligheter. När Algeriet blev självständigt återvände Darbel, Rivet och Seibel till Paris och kom så småningom att inta nyckelpositioner vid INSEE (Frankrikes motsvarighet till Statistiska centralbyrån), vilket skapade betingelser för ett samarbete som skulle bli av viss betydelse för utvecklingen av Bourdieus studier av franska förhållanden. (Om Bourdieus syn på relationen mellan sociologi och statistik och om hans samarbete med statistiker, se vidare nedan, kapitel V, avsnitt 4.2.1; för några upplysningar om Darbels yrkesbana, se J. Lautman, 1975; för biografiska och bibliografiska upplysningar om Rivet och Seibel, se Pour une histoire de la statistique , tome 2, 1987, pp. 955f och 957f.)

[3] Bland dessa Bourdieus första studenter vid fakulteten i Alger fanns Abdelmalek Sayad, som deltog i åtskilliga av Bourdieus fältstudier runt om i Algeriet och alltsedan 1966 varit en av hans permanenta medarbetare vid Centre de sociologie européenne. Genom åren torde Sayad ha fungerat som Bourdieus främste informant när det gäller algeriska förhållanden. Under sina resor i Algeriet träffade Bourdieu och Sayad en ung arab, Salah Bouhedja, som sedermera följde med till Paris och nu sedan länge haft huvudansvaret för datorkörningarna vid Centre de sociologie européenne.

[4] Sannolikt var den unge Bourdieus deltagande i det internationella seminarium om heder (eller ära) och skam i medelhavskulturerna som tog plats i Wennergrenstiftelsens Burg Wartenstein 1959 av betydelse för hans orientering. Här fick han för första gången lägga fram sina egna tankar i ämnet inför ett auditorium av kvalificerade och erfarna etnologer (jfr J. G. Peristiany, 1965, p. 9).

[5] P. Bourdieu, "

[6] Exempelvis arbetade Bourdieu under Henri Gouhiers handledning med en översättning av Leibniz Animadversiones in partem generalem Principiorum Cartesianorum från 1692. Gouhier var en framstående filosofihistoriker vid Sorbonne, mest bekant för ett stort standardverk om den unge Comte, och Bourdieus översättningsmödor ingick i förberedelser för Diplôme d'études supérieures , den examen som närmast motsvarar dagens maîtrise . (Någon läsare kanske undrar vad Bourdieu hade vid Sorbonne att göra. Arrangemanget var helt normalt. Vid École normale supérieure utdelades inga examina. Man gick där för att preparera sig inför olika slag av examina. För att förvärva dessa vände sig ENS-eleverna vanligen till någon av lärarna vid Sorbonne.) ;

[7] Sedan 1971 lyder det officiella namnet Centre de sociologie de l'éducation et de la culture. Trots att den gamla benämningen Centre de sociologie européenne således sedan länge saknar officiell sanktion, används den fortfarande i de flesta sammanhang, så även i min framställning.

[8] B. Mazon, 1985, p. 345. Michël Pollak har fäst uppmärksamheten vid att centrets tillkomst, och Arons hänvändelse till Ford Foundation för att skaffa ekonomiskt stöd, hade samband med den vändning som det kalla kriget tagit. Ford Foundation stödde vid denna tid samhällsvetenskapliga projekt vilka gynnade ett starkt liberalt Europa som kunde fungera som USA's bundsförvant. (M. Pollak, 1986, p. 30)

[9] Det citerade uttrycket, återgivet i B. Mazon, 1988, p. 160, är hämtat ur en artikel i Le Monde från året för centrets grundande, 1958. Dessa ansträngningar gällde särskilt utvecklingen av sjätte sektionen av École pratique till en egen forskningsintensiv högskola och planerna på ett särskilt "humanvetenskapernas hus". Ett sådant "Maison des sciences de l'homme" uppfördes i slutet av sextiotalet och början av sjuttiotalet på den tomt i korsningen mellan boulevard Raspail och rue Cherche-Midi som tidigare hyst Cherche-Midi-fängelset (mest bekant som Alfred Dreyfus' vistelseort). Namnet Maison des sciences de l'homme betecknar både en vetenskaplig stiftelse och denna byggnad, där många av CNRS' och EHESS's forskningscentra i dag är inrymda, bland dessa Bourdieus Centre de sociologie européenne. Brigitte Mazon, som undersökt tillkomsten (1985, pp. 199ff; 1988, pp. 158ff), har funnit att Maison des sciences de l'homme aldrig skulle ha kommit till stånd utan de frikostiga bidragen från Ford Foundation (1985, p. 221; 1988, p. 161).

[10] Bourdieus ställning blev officiellt sanktionerad i och med att han 1964 utnämndes till Directeur d'études vid sjätte sektionen. Titeln kan översättas med ordinarie professor och vetenskaplig ledare.;

[11] Bland Bourdieus medförfattare till de tidiga utbildningssociologiska studierna fanns Christian Baudelot, Monique de Saint Martin och Jean-Claude Passeron (se bokutgåvorna Les étudiants …, 1964; Les héritiers , 1964, Rapport pédagogique …, 1965). I undersökningarna av besökare vid de franska och ytterligare ett antal europeiska konstmuseer deltog (enligt förordet till L'amour de l'art , 1966, p. 7f) bl.a. François Bonvin, Salah Bouhedja, Alain Darbel, Yvette Delsaut, Claude Grignon, Francine Muel-Dreyfus, Michel Pinçon samt Raymond Arons dotter Dominique Schnapper. Bland medförfattarna till redovisningen av undersökningar av fotograferandets sociala användningar återfinns Robert Castel, Dominique Schnapper, Luc Boltanski och Jean-Claude Chamboredon (se Un art moyen , 1965). Åtskilliga bland dessa var ursprungligen Bourdieus sociologistudenter i Lille och Paris.

[12] Detta seminarium, som sammanträdde varannan vecka, var en fritt vald aktivitet för les normaliens . I jämförelse med den månghövdade publiken som besökte Althussers eller Lacans samtida seminarier (Lacan förlade under åren 1963-69 sina seminarier till École normale supérieure) var deltagarna fåtaliga. Bland dessa kan nämnas Jean-Claude Chamboredon, Christophe Charle, Jean-Louis Fabiani, François Héran, Pierre Michel Menger och Remy Ponton. Deltagarna kom på olika sätt att bidra till Bourdieus projekt, även om han formellt var patron blott för Fabianis och Pontons avhandlingsarbeten. Bourdieu har själv vittnat om seminariets betydelse för utvecklingen av hans fältbegrepp. Det är värt att notera att det var fråga om ett empiriskt forskningssammanhang. Ursprungligen var seminariet tänkt att utgöra "ett omfattande kollektivt företag, med syftet att täcka hela den franska litterära och konstnärliga produktionen under 1800-talet (särskilt med hjälp av en gemensam samling data, som kunde tjäna som grund för skilda analyser)" (Les concepts …, 1985, p. 1 not 1; eng. övers. "The Genesis…", 1985, p. 12 not 1).

[13] Den officiella utnämningen utfärdades den 1 februari 1982 men gällde från och med den 14 oktober 1981 (se Annuaire du Collège de France 1981-1982 , 82 e Année, Paris 1982, p. 69) .

[14] Därför saknas i bibliografin hänvisningar till vissa texter som ingår i samlingarna av föredrag och intervjuer men som tidigare publicerats i andra sammanhang (det gäller bortåt två tredjedelar av texterna i Questions de sociologie , 1980, drygt hälften av texterna i Choses dites , 1987, två av texterna i Satz und Gegensatz , 1989, och alla texter utom två i In Other Words , 1990). Även större delen av Ce que parler veut dire , 1982, bygger på tidigare publicerade texter men infogade i ett nytt sammanhållet sammanhang och i åtskilliga fall reviderade, varför boken i dess helhet tagits med i bibliografin.

[15] Sociologie et philosophie …, 1966 (publ. eng. version "Sociology and Philosophy…", 1967, tysk version "Soziologie und Philosophie…", 1981); Structuralisme …, 1968 (publ. eng. övers. "Structuralisme…", 1968, utv. tysk övers. "Strukturalismus…", 1970); La critique armée , 1983 (publ. tyska versioner "Die feinen…", 1983, och "Mit den Waffen…", 1989; Les concepts …, 1985 (publ. eng. övers. "The genesis…", 1985); Réponses …, 1987 (publ. eng. övers. "A Reply…", 1990); Le corporatisme …, 1989 (publ. eng. version "The Corporatism…", 1989).

[16] Denna princip innebär att jag hållit mig till franska versioner även i de fall då dessa publicerats senare än översättningarna.

[17] Vissa osignerade eller kollektivt signerade texter är inkluderade om det funnits anledning att anta att Bourdieu burit en stor del av ansvaret för utformningen (några exempel är osignerade redaktionella texter i tidskriftenActes och i samlingsvolymen Darras: Le partage des bénéfices , 1966 samt den av Collège de France utgivna kollektiva utbildningspolitiska skriften Propositions , 1985. Att även franska bedömare ansett att Bourdieu burit huvudansvaret för utformningen av de redaktionella texterna i Darras och för författandet av Propositions framgår av Paradeise, 1985, p. 127 resp. pressdebatten med anledning av publiceringen av den sistnämnda skriften (se t.ex. Libération , 28 mars 1985, p. 2; Le Monde , 28 mars 1985, p. 1; Le Matin , 29 mars 1985, p. 17; La Quinzaine Littéraire , n o 445, août 1985, p. 8).

[18] I de speciella fall då samma text utgivits på två håll vid ungefär samma tidpunkt nämns det senare publiceringsstället inom parentes.

[19] Det är besvärligt att särskilja olika versioner av Bourdieus texter. Han själv (och hans förläggare) har varit snåla med information om revideringar. År 1966 publicerades exempelvis en kraftigt reviderad version av Les héritiers , utan att det någonstans angavs att det var fråga om en ny upplaga. Ett felaktigt diagram i Actes de la recherche en sciences sociales , n o 3, 1975, pp. 70f, korrigerades i tysthet i omtryck av samma tidskriftsnummer. Och när Bourdieu infogat gamla textpartier i nya sammanhang, såsom när material från en gammal artikel flutit in i ett kapitel i en bok, har han blott undantagsvis upplyst härom.

[20] I vissa sammanhang (pp. 11-19, 23-25, 133f, 221-223, 327f, 421-426 i Le partage des bénéfices , 1966; Actes de la recherche en sciences sociales , n o 1, 1975, pp. 2f; n o 6, 1976, pp. 20f) förefaller det riskfritt att peka ut Bourdieu som författare till redaktionella texter även om hans signatur saknas (i min bibliografi anges att texterna är osignerade). I första upplagan 1965 av Un art moyen är några redaktionella notiser (pp. 141, 287) osignerade som i andra upplagan 1970 undertecknats "P. B.". Dylika problem rörande upphovsmannaskapet låter sig ibland hanteras tack vare att jag valt att i Bourdieus författarskap inkludera allt han skrivit tillsammans med medförfattare. Det är således inte nödvändigt att sortera ut det han åstadkommit på alldeles egen hand.

[21] Först publicerad i en tysk version (pp. 82-106 i P. Bourdieu, Sozialer Raum und »Klassen« Leçon sur la leçon. Zwei Vorlesungen, Suhrkamp, Frankfurt am Main, 1985) och därefter i en fransk version, utgiven från Collège de France (1 uppl. 1986, 2 rev. o. utv. uppl. 1989). En engelsk version finns på sidorna 199-218 i P. Bourdieu, In Other Word» , Polity Press, Cambridge, 1990.

[22] Att döma av de publicerade texterna hade Bourdieu tidigt en klar uppfattning om arten av sitt livsprojekt. Från tiden före åttiotalet har jag bara funnit två korta texter som kan rubriceras icke-sociologiska. Den första, "Tartuffe…", 1959, publicerad i en algerisk tidskrift, tillhörde den litteraturkritiska genren. Denna närmast existentialistiskt färgade analys av Molières rollfigur är ett udda inslag i Bourdieus författarskap. Den andra var en liten konstkritisk betraktelse, "L'image…", 1967, i katalogen till en utställning av Bernard Rancillacs målningar. Från åttiotalet finner vi tre texter som möjligen kan klassificeras som litteraturkritik, "La dernière instance", 1984, "Nécessiter", 1986, samt "He whose word is law", 1989 , ägnade Franz Kafka, Francis Ponge respektive Virginia Woolf. Under åttiotalet redigerade Bourdieu dessutom den utbildningspolitiska programtexten Propositions …, 1985 , och publicerade ytterligare ett antal inlägg i den samhällspolitiska debatten. Med de här nämnda undantagen är Bourdieus författarskap renodlat sociologiskt.

[23] För övrigt utgör de mer omfattande böcker som Bourdieu utgivit från och med 1970 (La reproduction , La distincion , Le sens pratique , La noblesse d'État ) till stora delar sammanställningar av en mångfald arbeten vilka tidigare publicerats i mer anspråkslös form.

[24] Bourdieu har sedan länge planerat en bokutgåva grundad på denna föreläsningsserie, antingen i koncentrat som en kortare, mer tesartad volym eller i mer fullständig form som flera materialrika volymer. Det manuskript som sedan några år är under arbete har dock ändrat karaktär och kretsar nu framför allt kring fältbegreppet, med Édouard Manets skola som det främsta analysobjektet. Utöver stoff från Collège de France-föreläsningarna ingår här material från det seminarium om artonhundratalets konst och litteratur som Bourdieu under många år ledde vid École normale supérieure, rue d'Ulm. Två texter som förefaller mer eller mindre direkt hämtade ur manuskriptet är Les concepts , 1985, och "L'institutionnalisation…", 1987.

[25] Serien "Le bon plaisir" är ett slags kulturell motsvarighet till den svenska teve-serien "Här har du ditt liv", en form som gav Bourdieu anledning att tala om sig själv på ett sätt som han annars ogärna gör.

[26] Enligt muntlig information från Gaston Bachelards dotter Suzanne till Jacques Gagey, se dennes avhandling, 1969 , p. 13. Suzanne Bachelard har nyligen bekräftat och preciserat uppgiften: kort före sin fars död erhöll hon stränga direktiv från honom att inte låta publicera några av hans texter som enbart varit avsedda att framföras muntligt. (S. Bachelard, 1988 , p. 20)

[27] När jag utan källhänvisning i det följande någon gång använder uttryck i stil med "Bourdieu hävdar att" eller "Bourdieu gör gällande att", avser jag upplysningar från dessa samtal. Jag har behandlat dessa informationer med försiktighet och främst utnyttjat dem som komplement till tolkningar vilka kan stödjas på de publicerade skrifterna eller på annat sätt. Tilläggas bör kanske, att jag i samband med arbetet med den här studien avstått från att be Bourdieu tolka sina egna texter.

[28] Sålunda bygger åttiotalsarbetena om den franska högre utbildningen ("Épreuve scolaire…", 1981; Homo academicus , 1984; "Agrégation et ségrégation", 1987; "Variations et invariants", 1987; La noblesse d'État , 1989) på empiriskt material som började insamlas under sextiotalets första hälft.

[29] Några av texterna ("Éléments…", 1968; "Le système…", 1969; "Système et…", 1969; samt den första fjärdedelen av La reproduction , 1970) från dessa år är till och med disponerade som numrerade teser, underteser och underunderteser, ett synnerligen avvikande skrivsätt i jämförelse med både tidigare och senare perioder.

[30] Tidigare versioner av detta Bourdieus teoretiska huvudarbete är "Esquisse d'une théorie de la pratique" i volymen med samma namn från 1972 samt den engelska versionen därav, Outline of a Theory of Practice , 1977. Som en fjärde version kan man betrakta den opublicerade föreläsningsserien Cours de sociologie générale vid Collège de France 1982-86.

[31] M. Godelier, 1982, p. 37. Jfr i samma volym, p. 201, J.-C. Passerons bedömning av underutvecklade områden inom sociologin.

[32] Se exempelvis religionssociologiska bidrag i nummer 44-45 1982 av Actes de la recherche en sciences sociales och rättssociologiska bidrag i numren 64, 1986 samt 76-77 och 78 1989. Bourdieus hittills mest vägande bidrag till statssociologin är La noblesse d'État , 1989. Även partipolitik och fackföreningar har behandlats i en rad nummer av Actes de la recherche en sciences sociales , t.ex. 36-37 och 38, 1981, samt 71-72 och 73, 1988.

[33] De först publicerade svenska översättningarna av texter från Bourdieuskolan ingick i Sven Sandströms antologi Konstsociologi , CWK Gleerups, Lund 1970 (ett utdrag ur L'amour de l'art , 1966, samt Robert Castels och Dominique Schnappers kapitel om fotoklubbar i Un art moyen , 1965).

[34] "The attitude of the Algerian peasant toward time", 1963; "The Sentiment of Honour in Kabyle Society", 1965.

[35] Framför allt torde La reproduction , utgiven 1970 och sedan 1977 tillgänglig i engelsk översättning, ha präglat många pedagogers bild av Bourdieu. Den första mer grundliga utläggningen av bokens teser finns på sidorna 116-135 i Staf Callewaerts och Bengt-A. Nilssons stencilerade rapport Samhället - skolan och skolans inre arbete , 1974, utgiven från sociologiska institutionen i Lund (bokversion 1977, förlaget Lunds Bok och tidskrifts AB). Rapporten hade skrivits inom ramen för Callewaerts och Nilssons forskningsprojekt "Skolklassen som socialt system", som initierades i slutet av 1971 och utvecklades till den första mer omfattande delvis Bourdieuinspirerade empiriska studien i Norden. 1976 publicerades i Svante Lundbergs, Staffan Selanders och Ulf Öhlunds antologi Jämlikhetsmyt och klassherravälde (Cavefors, Lund) en version av Bourdieus uppsats "Reproduction culturelle et reproduction sociale", 1971. 1977 utkom Boel Berners, Staf Callewaerts och Henning Silberbrandts urval franska utbildningssociologiska texter, Skola, ideologi och samhälle (Wahlström & Widstrand, Stockholm, dansk version på Munksgaard), med utdrag (motsv. originalets pp. 134-152, 185, 230-253) ur La reproduction . Det sistnämnda urvalet var försett med utförliga kommentarer av utgivarna, som 1979 på samma förlag utgav antologinUtbildning och arbetsdelning (även den i en dansk version på Munksgaard), innehållande bidrag av ett par av Bourdieus medarbetare och lärjungar.

[36] En tidig och insiktsfull uppsats var dock Boel Berners Om kunskap som upptäckt och konstruktion (1972, förkortad version i Häften för kritiska studier , nr 1 1973), som med hjälp avLe métier de sociologue , 1968, fäste uppmärksamheten vid den epistemologiska sidan av Bourdieus sociologi och jämförde denna med althusserianernas projekt.

[37] I Nordisk Forum nr 2 1983 publicerades en svensk översättning av "La grande illusion des intellectuels", 1980. ISkeptron 1 (utg. D. Broady och U.P. Lundgren), Symposion Bokförlag, Stockholm 1984, publicerades en svensk översättning av första delen (pp. 11-95) av Ce que parler veut dire , 1982. Sosiologian kysymyksiä , Vastapaino, Jyväskylä, 1985, var en finsk översättning av Question de sociologie , 1980. I Kultur och utbildning (red. D. Broady), UHÄ /FoU-Skriftserie 1985:4, förekom en svensk översättning av "Le titre et le poste", 1975. I P. Bourdieu, Kultursociologiska texter , Salamander, Stockholm 1986 fanns en översättning av "Le sens de l'honneur" (Esquisse , 1972, pp. 13-44, 60-64), ett utdrag (motsv. pp. 38-54) ur Un art moyen , 2. uppl 1970, en översättning av "Le couturier et sa griffe", 1975, en översättning av "La production de la croyance", 1975, samt ett utdrag (motsv. pp. 109-146, 189-199) ur La distinction , 1979. I Kuvista sanoin 3 (red. M. Lintunen), Suomen Valokuvataiteen Museon Säätiö, 1986, fanns i finsk översättning ett kapitel (motsv. pp. 107ff) ur Un art Moyen , 1965, samt en översättning av "Mais qui a créé les créateurs?", 1980. I Kontext 1989 publicerades en dansk översättning av "L'illusion biographique", 1986. Till finska översattes Réponses à quelques objections , 1987. I Res Publica nr 3 1985 publicerades en svensk översättning av "Le plaisir de savoir", 1984. I Taide nr 1 1987 publicerades en finsk översättning av några sidor ur "La production de la croyance", 1977. I Thélème nr 3-4 1990 publicerades en förkortad svensk översättning av "Sartre, l'invention de l'intellectuel libre", 1983. När detta skrivs är en svensk översättning av Homo academicus , 1984, samt en urvalsvolym med Bourdieus texter om de intellektuella under utgivning, båda på Symposion Bokförlag.

[38] Den som önskar mer detaljerade uppgifter om Bourdieuöversättningar till olika språk hänvisas till den senaste upplagan av Yvette Delsauts bibliografi (när detta skrivs är 2 uppl. 1989 den senaste). I Sociological Theory , vol. VII, no. 1, Spring 1989, pp. 56-59 har Loïc J.D. Wacquant med ledning av Delsauts bibliografi sammanställt en rikhaltig förteckning över Bourdieus franskspråkiga och engelskspråkiga publikationer.

[39] Om den nordamerikanska receptionen, se avsnittet 3.3 nedan. Resultaten av den lilla bibliometriska studie som där redovisas får för övrigt ett visst stöd av Loïc J.D. Wacquants noteringar om Bourdieu-receptionen i USA (Wacquant, 1989, pp. 26-32).

Den tidiga brittiska receptionen, före 1977, har behandlats av Derek Robbins (1989), som påtalar att Bourdieu först upptäcktes av antropologerna, varefter han under under sjuttiotalet kom att relateras till utbildningssociologin. Närmare bestämt skiljer Robbins mellan tre faser i Bourdieu-receptionen. Antropologerna var de första att uppmärksamma Bourdieu; två uppsatser om det traditionella algeriska samhället, "The attitude…" och "The Sentiment…", publicerades på engelska 1963 respektive 1965 och Bourdieu räknades in i den nya generation av antropologer som utmanade den dittills förhärskande funktionalismen. Nästa fas av receptionen inleddes med Bourdieus deltagande i brittiska sociologförbundets kongress i Durham i april 1970, inom ramen för sessionen om utbildningssociologi. Anförandena och diskussionerna under sessionen gav upphov till Michael Youngs antologi Knowledge and Control. New Directions for the Sociology of Education (1971), som blev mycket läst och bildade utgångspunkten för "the new sociology of education". Enligt Robbins bedömning präglades denna rörelse till att börja med, i början av sjuttiotalet, av försök till ett "fenomenologiskt" uppror mot den funktionalism som behärskade utbildningssociologin. Den tredje fasen vill Robbins datera från omkring 1974 till 1977. Då hade "the new sociology of education" antagit mer marxistisk karaktär, och Bourdieu utnyttjades dels av marxisterna, som fäste sig vid hans analyser av klassherraväldet över skolan, dels av de utbildningssociologer som försökte medla mellan den tidigare funktionalistiska ortodoxin och de nyare strömningarna.

[40] Under de två senaste decennierna har avantgardefilosofins positioner funnits vid bl.a. Vincennes-universitetet (Paris VIII), grundat 1969 och inrymt i påvra lokaler i den norra förorten Saint-Denis. Där har Gilles Deleuze, Jean-François Lyotard och i början även Michel Foucault verkat. Var och en som besökt Deleuzes eller Loytards seminarier lägger märke till den stora andelen utländska studenter (inte minst japanska), en god indikator på föreläsarnas marginella position. Även Nanterres-universitetet (Paris X) har haft rykte som "vänsteruniversitet". Där undervisar bland andra Jean Baudrillard, med renommé utanför Frankrikes gränser och i den mer mondäna franska debatten, men utan större inflytande inom de akademiska fälten. Andra avantgardepositioner representeras av tidskriften Le Nouvel Observateur , som bar det huvudsakliga ansvaret för lanseringen av "les nouveaux philosophes" 1975-1977, eller Collège international de philosophie. Den sistnämnda organisationen, grundad 1983, erhöll en viss intellektuell prestige tack vare medverkan av främst Jacques Derrida och Félix Guattari, men lärarna och seminarieledarna har företrädesvis rekryterats bland kulturskribenter, gymnasielärare och andra som i de flesta fall inte alls är universitetsfilosofer. Derrida själv har ingen egen stol utan arbetar, liksom före honom Althusser, som caïman i filosofi vid École normale supérieure, rue d'Ulm.

Jag nämner inte dessa förhållanden för att raljera (det finns som bekant inget nödvändigt samband mellan framgång i det akademiska maktspelet och forskningens eller undervisningens kvalitet, och för somliga - Althusser som tackade nej till universitetspositioner är ett bekant exempel - har marginaliteten alls inte inneburit misslyckande eller förvisning utan utgjort ett ideal och en i vissa fall lyckosam strategi). Jag har bara med några i Norden välbekanta namn som exempel velat påminna om att en rad tänkare som i den svenska debatten figurerat som representanter för "fransk filosofi" eller "franskt tänkande" i största allmänhet i själva verket besätter marginella positioner i förhållande till universitetsfältet. Över huvud taget är det en i Norden utbredd vanföreställning att det franska universitetslivet över lag skulle vara välsignat med det slag av intellektuell briljans som karaktäriserar vissa hårt selekterade eliter. Det intellektuella kapitalet är mer ojämnt fördelat i Frankrike än i Sverige, och när vissa, företrädesvis parisiska undervisnings- och forskningsmiljöer frambringar tänkare och verk som väcker utländska observatörers beundran och avund så sker det till priset av att andra områden dränerats på dylika tillgångar. Åtskilliga av de mest ansedda forskarna och lärarna är för övrigt verksamma vid institutioner som Collège de France och École des hautes études en sciences sociales, det vill säga utanför universitetet i egentlig mening.

[41] Redan under femtiotalet for bl.a. unga franska samhällsvetare i stora skaror till USA för att lära känna de nya kvantitativa forskningsteknikerna. Tysklandsresorna, tidigare ett närmast obligatoriskt inslag i uppåtsträvande unga akademikers bildningsgång, började ersättas av sejourer vid amerikanska universitet. Dessutom har vissa betydande franska filosofer (Koyré, Girard, Riceour, Derrida) förlagt en god del av sin lärargärning dit, och Foucaults stora renommé utanför Frankrikes gränser torde ha grundlagts i USA, i och med föreläsningsturnéerna åren 1979-1981 till Berkeley, Stanford, Dartmouth och University of Southern California.; ;Och i dag, när den amerikanska universitetsvärlden blivit en till synes omättlig marknad för franskt tänkande, påverkas hela det franska intellektuella livet av förhållandet att den som är marginellt placerad i förhållande till det franska universitetsfältet och kanske har svårt att finna sin bärgning i hemlandet erbjuds arbetstillfällen, en välvillig publik och betydande arvoden vid amerikanska universitet.

[42] Som när Piagets författarskap filtrerats genom amerikansk utvecklingspsykologi, när fenomenologin importerats i form av Bergers och Luckmanns version av Schütz' version av Husserl, eller ibland hermeneutiken i form av Palmers version av Gadamer.

[43] Ett exempel: Det sena sextiotalets och sjuttiotalets "antipositivistiska" rörelse, som innebar en (åter)upptäckt av en rad europeiska traditioner, präglades i Sverige av ressentiment , för att använda Nietsches term för en situation när de reaktiva krafterna härskar över de aktiva (om detta tema hos Nietsche, jfr fjärde kapitlet, pp. 127-168, av Deleuze, 1962): yngre upproriska samhällsvetare var så upptagna av att avgränsa sig från den empirism av amerikanskt märke som företräddes av de etablerade ämnesföreträdarna att de hade svårt att åstadkomma något eget. De definierade sina projekt i relation till "positivisternas" och lät sig därmed domineras av sina motståndare. Att den breda svenska positivismkritiken varit så besläktad med den amerikanska låter sig utan tvivel delvis förklaras av strukturlikheterna mellan de amerikanska och svenska samhällsvetenskapliga fälten; det vore således en förenkling att enbart skylla på direktimporten av de amerikanska antipositivisternas teman.

[44] Därför är det ovanligt att en svensk lyckas mynta en egen tung term eller formulera ett stort tema som ens i vårt eget land vinner erkännande i den bredare intellektuella diskussionen. Skribenter som inte begripit spelets regler och alltför påstridigt försöker lansera egna termer brukar möta tystnad eller dra löje över sig. Sådana konkurrensvillkor behöver i och för sig inte vara av ondo: åtminstone inom humanistiska och samhällsvetenskapliga fält händer det alltför ofta att strävan att mynta en egen formel bottnar i driften att bättra på poängen i citeringsligan, till nackdel för det kumulativa arbete som utvecklar forskningstraditionerna.

[45] Th. Ziehe, 1987, p. 51.

[46] G. Deleuze, 1983, p. IX.

[47] Deras attacker mot de filosofiska traditionerna har som nämnts samtidigt på olika vis varit ett slags försvar för traditionernas existens. Om inte annat har - som varje Bourdieuläsare snart upptäcker - de filosofiska traditionerna varit oundgängliga arbetsredskap, ett outtömligt förråd av tankefigurer och retoriska grepp. Vi får inte glömma att alla franska tänkare ur Bourdieus generation och med hans utbildningsbakgrund började sina banor med tunga investeringar i den klassiska filosofin, i många fall i form av översättningar eller lärda kommentarer. Gilles Deleuze har skrivit om Hume, Nietzsche, Kant, Bergson, Spinoza, Guéroult, Foucault, Leibniz och François Chatêlet ;. Michel Serres' första stora arbete var en drygt åttahundra sidor stark monografi om Leibniz och matematiken (1968). Jacques Derridas år 1962 publicerade översättning av Husserls manuskript från 1936 om geometrins ursprungvar ett klassiskt exempel på ett lärdomsprov: översättarens inledning var fyra gånger så lång som den översatta texten!

[48] Den generation vi här intresserar oss för, de som gick på École normale supérieure under fyrtiotalet eller femtiotalet, gjorde - om vi håller oss på ett ytterst allmänt plan - uppror mot bland annat det cartesiska arvet. ;Importen av deras tänkande till ett land som Sverige, utan stark institutionaliserad subjektsfilosofisk tradition, blir problematisk. Om vi i vårt land önskar leta efter en dominerande vetenskapsteoretisk tradition med vissa cartesiska drag, bör vi nog först och främst uppmärksamma den amerikanska empirismen; där finner vi (oftast outtalade) motsvarigheter till det cartesiska postulatet om att subjekt och värld representerar radikalt åtskilda substanser, övertygelsen att världen är "given" och självklart och omedelbart tillgänglig för ett självtillräckligt och sammanhållet subjekt, tilltron till av objektet oavhängiga metodregler som garanti för visshet, etc.

[49] Ett anmärkningsvärt undantag som tidskriften Kris , vars redaktion under tio års tid gjort allt för att inte hamna i introduktörsfacket, brukar mycket riktigt uppfattats som ett esoteriskt organ.

[50] H.G. Gadamer, 1972 [1960 ], p. 286.

[51] Op. cit. , särsk. pp. 289f.

[52] Op. cit. , p. 359.

[53] Op. cit. , p. 351.

[54] Op. cit. , pp. 286, 346ff, 352ff.

[55] Op. cit. , pp. 354f.

[56] Op. cit. , p. 352.

[57] Detta avsnitt är en reviderad version av Olle Perssons och min artikel "Bourdieu i USA" i Sociologisk Forskning, nr 4 1989. Bland annat har några diagram och tekniska upplysningar om undersökningsprocedurerna strukits.

[58] Med bibliometri avses ett kvantitativt studium av litteraturens sammansättning och förändring. Ett välbekant och ofta kritiserat bruk av bibliometriska tekniker är när man räknar antal publikationer eller referenser för att värdera en forskningsmiljös eller en forskares produktivitet, anseende och internationella genomslag. En annan användning är kartläggningar av bibliotekens bestånd och förvärv.

[59] Databasen Social Scisearch bygger på den tryckta bibliografin Social Science Citation Index (SSCI), som förtecknar artiklar ur cirka 1 500 samhälls- och beteendevetenskapliga tidskrifter. Dessutom tillförs databasen information om ytterligare artiklar av samhällsvetenskaplig relevans från Science Citation Index (SCI). Den uppdateras varannan vecka och är tillgänglig online, vilket är en förutsättning för undersökningar av det slag som här redovisas. Eftersom man experimenterar med många sökstrategier krävs en interaktiv förbindelse med databasen, det duger inte att "beställa en körning". För vetenskapssociologin öppnar den förbättrade kommunikationstekniken nya möjligheter till arbete i stora bibliografiska databaser. Visserligen är databaser i stil med Social Scisearch inte konstruerade med tanke på vetenskapssociologins behov. Deras primära ändamål är att sälja litteraturreferenser, ett förhållande som för vetenskapssociologen innebär ekonomiska fördelar: så länge man nöjer sig med att spåra kvantitativa samband i materialet och avstår från att ladda ned de fullständiga referenserna är kostnaderna relativt blygsamma.

[60] Social Scisearch ger besked om varje artikels rubrik och det språk den är skriven på, författarens namn och hemvist, tidskriftens namn, volym, publiceringsår och nummer, sidangivelse, tidskriftens ämnesområde samt slutligen (ofta i närmast stenografisk förkortning) en lista över samtliga i artikeln förekommande litteraturreferenser.

[61] Anglosaxiska och i synnerhet nordamerikanska tidskrifter och skribenter dominerar stort i Social Scisearch. År 1985 bevakades 867 tidskrifter utgivna i USA, 242 från England, 49 från Västtyskland och 26 från Frankrike. Under perioden 1972-1988 svarade författare med hemvist i USA för 920 000 artiklar och författare från England, Skottland och Wales för drygt 170 000, medan västtyska och franska författare bidrog med 40 000 respektive 22 000 artiklar. Ställd inför sådana siffror har en europé anledning att bli upprörd när antalet citat i en eller annan amerikansk databas används som måttstock för bedömningen av en forskares eller en forskningsmiljös "internationella" genomslag.

[62] Vi kan notera en något brantare stegring mellan åren 1978 och 1981, en viss nedgång mellan 1981 och 1982 och därefter en ny uppgång. Uppgifterna för de allra sista åren är osäkra eftersom de matas in i databasen med viss fördröjning.

[63] Den information vi har tillgång till gäller artikelförfattarnas adresser, som regel lärosäten; det är således fråga om "professionell" hemvist, inte nödvändigtvis nationalitet. Med brittiska författare avses här de med professionell hemvist i England, Skottland eller Wales, med nordamerikanska de med professionell hemvist i USA.

[64] Vi finner cirka 1 750 hänvisningar till arbeten från sjuttiotalet, att jämföras med ett tiotal hänvisningar till arbeten från femtiotalet och närmare 400 hänvisningar vardera till arbeten från sextiotalet och åttiotalet. Dessa siffror och de som närmast följer skall uppfattas som indikationer. Det är omöjligt att ange exakta frekvenser eftersom titlarna och årtalen i databasen anges på mångahanda vis, inte sällan uppenbart felaktigt. Det spelar dock här mindre roll, eftersom syftet är att finna grova mått på hur referenserna till Bourdieus verk fördelar sig i olika avseenden.

[65] Vi finner för perioden 1975-1987 totalt bortåt 600 referenser tillLa reproduction (1970), varav cirka 200 till det franska originalet, ingen referens till den italienska översättningen från 1972, 5 till den portugisiska översättningen från 1975, 2 till den spanska översättningen från 1977 och minst 330 till den engelska översättningen från 1977.

[66] Drygt 130 referenser till den franska utgåvan, 26 till den tyska översättningen från 1976 och drygt 330 till den engelska versionen Outline of a Theory of practice från 1977, det vill säga sammantaget närmare 500 referenser.

[67] Drygt 160 referenser till de franska utgåvorna av La distinction (1979 och 1980), cirka 25 till den tyska översättningen (1982), ingen referens till den italienska översättningen (1983) och cirka 70 till den engelska översättningen (1984), vartill kommer 15 referenser till de utdrag ur La distinction som publicerades i Media, Culture and Society 1980. Vi är därmed uppe i cirka 250 referenser.

[68] Kategorin "sociologi" omfattar totalt drygt 74 000 artiklar, "pedagogik" nära 150 000, "antropologi" nära 50 000 och "filosofi" cirka 40 000. Kategoriseringen innebär vissa överlappningar, det finns tidskrifter som räknas till flera ämnesområden.

[69] Dessa siffror skall inte övertolkas. Åtskilliga av referenserna förkommer i artiklar vars författare har franska förhållanden som specialitet, och få bland namnen representerar självklara referenspunkter. Ändå är det av intresse att notera vilka namn som förekommer ovanligt ofta och vilka som saknas. Vi kan här göra en iakttagelse som vore värd att prövas i mer omfattande undersökningar. De amerikanska författare som cociteras mest frekvent med Bourdieu är med få undantag sociologer. De engelska författarna är spridda på fler discipliner, men det rör sig fortfarande om samhällsvetenskapliga kärndiscipliner: sociologerna Anthony Giddens (29 referenser), William H. Sewell (27), Basil Bernstein (24) och Paul Willis (16), historikern E. P. Thompson (17), antropologen Mary Douglas (15) med flera. De franska författarna representerar, som framgår av uppräkningen ovan, ett bredare spektrum, med tyngdpunkt i filosofin (tillfogas bör, att flertalet av de nämnda franska sociologerna har en filosofisk skolning). Detta förhållande säger något om den franska filosofins starka ställning (och om dess renommé i USA), men illustrerar kanske också ett mer generellt fenomen. Inom sin egen kulturkrets är forskare förmodligen framför allt tvingade att förhålla sig till kolleger, konkurrenter och klassiker inom den egna disciplinen, kanske till och med inom den egna subdisciplinen. Ju längre bort man blickar, desto mer möjligt och legitimt är det att använda hänvisningar till representanter för andra, gärna mer ansedda, discipliner.

[70] Nämligen Lemerts artikel om fransk sociologi i Theory and Society , vol. 10, no. 5, 1981, Wacquants artikel om Bourdieu och analysen av franska bönder i Australian and New Zealand Journal of Sociology , vol. 23, no. 1, 1987 samt Lamonts diskussion av de sociala villkoren för Derridas succé i American Journal of Sociology , vol. 93, no. 3, 1987.

[71] 93 av de 113 referenserna till Gouldner återfinns i fem artiklar (9 självreferenser i Gouldners egen artikel i Theory and Society , vol. 6, no. 2, 1978; 7, 7 och 34 referenser i tre artiklar som behandlar Gouldner i dennes egen tidskrift Theory and Society , vol. 11, no. 6, 1982; 36 referenser i en artikel om Gouldner i Sociological Inquery , vol. 54, no. 3, 1984.

[72] Se t.ex. Giddens, 1984, p. 17.

[73] Op. cit ., pp. 60ff et passim .

[74] Till och med Giddens sätt att skilja mellan "allocative resources" och "authoritative resources" (se särskilt op. cit ., pp. 33 och 258) uppvisar en smula släktskap med Bourdieus åtskillnad mellan ekonomiskt och kulturellt kapital.

[75] Åtminstone hänvisade Giddens inte alls till Bourdieu i de två texter från 1976 där han, Giddens, först formulerade sin strukturationsteori (nämligen i kapitlet "The Production and Reproduction of Social Life" i New Rules of Sociological Method , samt i artikeln "Functionalism: Après la lutte" i tidskriften Social Research )

[76] I USA hade i andra hörn av det sociologiska fältet under hela sjuttiotalet ett brett spektrum av skolor - den fenomenologiska sociologi som Alfred Schütz' forna elever vid Columbia spred över landet, Västkustens etnometodologi, Goffmans mikrosociologi och olika varianter av socialpsykologiska och interaktionistiska skolor - återinfört subjektiviteten och de mellanmänskliga relationerna i sociologin och därmed utmanat den dittills dominerande formalistiska survey -sociologin. Här intresserar vi oss dock för strukturalismens öde.

[77] Som anti-strukturalistiska kan man beteckna försöken att åter göra individen - ofta de ekonomiska vetenskapernas rationellt väljande individ - till sociologins arkimediska punkt. Ett aktuellt nordamerikanskt exempel är den "analythical marxism" som under senare hälften av åttiotalet formerat sig som en relativt inflytelserik skola, med företrädare som John Roemer, Adam Przeworski, Jon Elster, Gerald A. Cohen och Erik Olin Wright. Även om den sistnämnde gör gällande att en marxist som räknar sig som "analytisk" inte för den skull behöver försvära sig åt rational choice-teorin (Wright, 1987, p. 46 not 4), är det ostridigt att åtskilliga bland de "analytiska marxisterna" tagit starka intryck av det rational choice-perspektiv som sedan länge odlats framför allt vid Chicagouniversitetet (Gary Becker, James S. Coleman med flera).

[78] Möjligen kommer bilden av Bourdieus författarskap att ändras i takt med att en rad av hans - även tidiga - arbeten nu blir tillgängliga i engelsk översättning, främst tack vare förlaget Polity Press, vars utgivning leds av trojkan Anthony Giddens, David Held och John B. Thompson, samtliga bemärkta sociologer i Cambridge och den sistnämnde i Storbritannien en aktiv propagandist för Bourdieus sociologi. Det kan hända att även den epistemologiska egenarten hos Bourdieus sociologi blir lättare tillgänglig när nu inom kort (enligt uppgift 1991)Le métier de sociologue utkommer i engelsk översättning tack vare Beate Kreis i Berlin, som f.n. redigerar både en tysk och en engelsk översättning av den förkortade andra upplagan från 1973. (De preliminära titlarna är Soziologie als Beruf resp. The Craft of Sociology . Förlaget är i bägge fallen de Gruyter, som övertagit rättigheterna efter Moutons konkurs.)


Kapitel III. NYCKELBEGREPPEN

 

"Kroppen är den största delen med ett litet hål för själen."

 
  --(G. Acke, Albert Engström, Verner von Heidenstam, Gustaf Fröding, Birger Mörner. Pyttans A-B och C-D-lära )

Detta kapitel ägnas åt några nyckelbegrepp i Bourdieus sociologi: kapital, habitus och fält.

Många läsare uppfattar Bourdieus begrepp som undflyende. De är inte begrepp av den sort som utgör etiketter på observerbara fenomen. De fungerar i stället som redskap för bearbetning av det omedelbart observerbara, ja till och med som tillhyggen som låter forskaren att slå hål på självklarheten och självtillräckligheten hos de omedelbara framträdelserna.

Det är dessutom knappast möjligt att definiera begreppen ett och ett. Så snart vi försöker nagla fast innebörden av exempelvis fältbegreppet tvingas vi hänvisa till en hel rad av Bourdieus övriga begrepp, kapital, habitus, investeringar, strategier, misskännande och så vidare. Inte ens om vi samlade ihop alla Bourdieus viktigaste begrepp skulle det vara möjligt att därav skapa ett formaliserat koherent system, inom vars ram vart och ett av begreppen låter sig definieras av sina relationer till de övriga (Bourdieu har aldrig, möjligen med undantag för några år kring 1970 då han, kanske delvis driven av en ambition att bekämpa althusserianerna med deras egna vapen, gav utlopp åt vissa formalistiska böjelser, haft ambitionen att bygga ett system av formellt bestämda begrepp).

Mest rättvisande är nog att uppfatta Bourdieus nyckelbegrepp som forskningsredskap, närmare bestämt som ett slags förtätade forskningsprogram. De får sin fulla mening när de sätts i rörelse i undersökningar, som verktyg eller kanske hellre som sökarljus. Därför skall vi i det här kapitlet försöka komma åt forskningspraktiken, vad Bourdieu och hans medarbetare haft för sig i sina empiriska och teoretiska arbeten. Ofta diskuteras samhällsvetenskapliga författarskap från andra utgångspunkter. Man kanske intresserar sig för programuttalanden, författarens åsikter om hur forskning bör bedrivas, eller för hans resultat. I Bourdieus fall är den sortens läsningar knappast meningsfulla, åtminstone inte om vi är intresserade av hur inspirationen från hans sociologi eventuellt kan brukas i undersökningar av svenska förhållanden. I stället för att ur författarskapet abstrahera fram allmänna och därför tämligen tomma satser av typen "Enligt Bourdieus teori…" eller "Bourdieu har visat att…" tror jag att vi bör ställa frågan: Hur har Bourdieu, utifrån sina förutsättningar, utvecklat och använt sina verktyg? Svar på den frågan gör det meningsfullt att ställa följdfrågan: Har jag, utifrån mina förutsättningar, något att lära av Bourdieus arbeten?

Nedan skall jag för vart och ett av nyckelbegreppen efter en definition, med nödvändighet provisorisk, snarast möjligt övergå till frågan om hur de används i Bourdieus och hans medarbetares undersökningar, med tonvikt vid den period då den bourdieuska sociologin är fullt utvecklad (motsvarande författarskapets "tredje period", från och med mitten av sjuttiotalet). Eftersom jag behandlar teman som förekommer överallt i Bourdieus mogna författarskap har jag här valt att inte belasta notapparaten med särskilt många litteraturhänvisningar. Jag har också försökt minimera referaten och parafraserna. När nu för varje år allt fler av Bourdieus arbeten överförs till tyska, engelska och andra språk utgör språkbarriären inte längre något avgörande hinder för den läsare som önskar gå till källan, och det finns här ingen anledning att ägna mer plats än nödvändigt åt omskrivningar av Bourdieus egna ord.

Jag väljer således inledningsvis utgångspunkt i det "mogna" författarskapet, men byter sedan perspektiv. För att ringa in begreppens egenart skall jag närma mig dem från två andra håll. Jag skall dels spåra deras framväxt ur de empiriska problem som Bourdieu och hans medarbetare mött, dels diskutera dem i förhållande till bestämda vetenskapliga och filosofiska traditioner.

När vi intresserar oss för begreppens genes i Bourdieus och hans medarbetares forskningspraktik finns det goda skäl att fästa särskild vikt vid de tidiga empiriska undersökningarna. Dessa erbjuder åtskilliga ledtrådar till en förståelse av Bourdieus senare och mer utvecklade sociologi, och det kan i sig vara instruktivt att följa hur det sociologiska projektet tar form. För tydlighetens skull kanske bör tillfogas att detta kapitel, som framgår av rubriken, i första hand handlar om Bourdieus begrepp, inte hans termer. Jag kommer att redogöra för terminologins framväxt, men i syfte att bättre förstå begreppsutvecklingen. Dessutom kan det underlätta läsningen av hans arbeten om vi vet när termer som "kapital", "habitus" och "fält" infördes i den betydelse de skulle få i hans senare sociologi och vilka alternativa termer han laborerat med.

När det gäller begreppens förhållande till traditionerna kommer vi i synnerhet att uppehålla oss vid traditionen från durkheimianerna, fenomenologin, marxismen, weberianismen och strukturalismen. Dessa betraktelser leder oss en bit på väg i förståelsen av den bourdieuska sociologins egenart. För att komma vidare måste vi granska hans förhållande till ytterligare en tradition, den historiska epistemologin. Det sker längre fram i denna bok.

Kapital

Mycket ungefärliga översättningar av Bourdieus term "kapital" är värden, tillgångar eller resurser. Dessa kan vara av antingen symbolisk eller i gängse mening "ekonomisk" art. Det är framför allt de förstnämnda tillgångarna, det symboliska kapitalet, som intresserat Bourdieu.

Symboliskt kapital kan betraktas som det mest grundläggande begreppet i Bourdieus sociologi. En maximalt komprimerad definition är förslagsvis: symboliskt kapital är det som erkännes . Symboliskt kapital är ett mycket allmänt begrepp. Det används av Bourdieu för att fånga in förhållandet att vissa människor eller institutioner, examina eller titlar, konstverk eller vetenskapliga arbeten åtnjuter tilltro, aktning, anseende, renommé, prestige, det vill säga igenkännes och erkännes[1]som hedervärda, aktningsvärda, sannfärdiga, överlägsna etc. Detta erkännande är ingen individuell angelägenhet utan vilar på gruppers trosföreställningar. Därför kan vi precisera: symboliskt kapital är det som av sociala grupper igenkännes som värdefullt och tillerkännes värde .

Till Bourdieus mest bekanta begrepp hör "kulturellt kapital", varmed han avser den art av symboliskt kapital som dominerar i länder som Frankrike. Examina från respekterade läroanstalter, förtrogenhet med klassisk musik eller litteratur, förmåga att uttrycka sig kultiverat i tal och skrift - allt sådant är tillgångar som Bourdieu sorterar in under rubriken kulturellt kapital. Även om Bourdieus terminologi inte är alldeles konsistent föreslår jag att vi bestämmer oss för att helt enkelt betrakta det kulturella kapitalet som en bred underavdelning till det än mer generella begreppet symboliskt kapital.

I sina studier av mer avgränsade fenomen laborerar Bourdieu med ett otal mer specifika arter av symboliskt kapital: utbildningskapital (goda betyg, examina från ansedda skolor), vetenskapligt kapital (anseeende inom forskarsamhället) och så vidare.

Ett i Bourdieus kapitalteori något udda begrepp är det sociala kapitalet. Härmed avses, förenklat uttryckt, tillgångar i form av släktrelationer, personkontakter, band mellan gamla skolkamrater, kort sagt "förbindelser". I motsats till de nämnda arterna av kapital kan det sociala kapitalet inte räknas som en underavdelning till det symboliska.

Dessa korta definitioner är med nödvändighet preliminära. Begreppens innebörd blir tydligare när vi tar hänsyn till hur de använts som redskap av Bourdieu och hans medarbetare.

Kapitalbegreppet som redskap

Ett relationellt begrepp

Symboliskt kapital är således ett begrepp som Bourdieu använder för att fånga in det som erkännes, som tillerkännes värde, som åtnjuter förtroende. Det är med andra ord fråga om ett relationellt begrepp. Symboliska tillgångar, låt säga i det kabyliska samhället ryktet om en väl genomförd blodshämnd eller i universitetsvärlden en viss akademisk titel, kan fungera som symboliskt kapital blott under förutsättning av att det finns en marknad för dessa tillgångar, det vill säga människor som är disponerade att uppfatta att just denna bedrift eller just denna titel äger ett värde.

Det "symboliska" gäller i Bourdieus mogna författarskap alltid sådana relationer mellan en individs, grupps eller institutions tillgångar eller egenskaper å ena sidan och dispositionerna hos dem som uppfattar och värderar dessa egenskaper och tillgångar å den andra. Det symboliska kapitalet kan existera endast under förutsättning av en samklang mellan objektiva strukturer och system av dispositioner. Att symboliskt kapital över huvud taget kan existera, det vill säga att det kan råda samklang mellan tillgångarna och dispositionerna, vill Bourdieu förklara med att dispositionerna ofta är produkter av samma eller liknande egenskaper eller tillgångar. Ett i Bourdieus utbildningssociologiska studier återkommande exempel är lärarnas förmåga att utpeka bestämda elever som begåvade. Dessa elever besitter bestämda symboliska tillgångar - nedärvt kulturellt kapital, den speciella form av språkbehärskning som skolan premierar etc - som lärarna är snara att tillerkänna värde av det enkla skälet att deras, lärarnas, egna dispositioner formats under loppet av en levnadsbana där just detta slag av tillgångar skattas högt.

Symboliskt kapital får inte förväxlas med teknisk kompetens. Den rent tekniska förmågan att hantera, låt säga, en violin representerar i sig inte symboliskt kapital. Violinistens specifika innehav av symboliskt kapital är beroende av existensen av ett helt register av gester och sätt att tala som tillåter att denna aktivitet framträder som värdefull. En yngling kan vara ytterst förfaren i konsten att trimma en mopedmotor utan att för den skull besitta ett uns av mer allmänt erkänt symboliskt kapital. Med Bourdieus något tillspetsade formulering i en föreläsning 1986: "Den symboliska makten är en makt att göra saker med ord"[2].

Det kulturella kapitalet och utbildningssociologins betydelse

Det kulturella kapitalet är ett begrepp på en annan nivå än det symboliska kapitalet. Symboliskt kapital är det mest allmänna begreppet. Symboliskt kapital kan finnas överallt. Inom en viss umgängeskrets eller på en viss arbetsplats kan förmågan att uttala grundade omdömen om det lokala fotbollslaget representera ett avsevärt mått av symboliskt kapital. När Bourdieu behandlar det kulturella kapitalet talar han om något annat, nämligen om dominansförhållanden som tenderar att gälla samhället i dess helhet.

Det kulturella kapitalet är den art av symboliskt kapital som dominerar i ett land som Frankrike. Ärevördiga institutioners anseende eller kultiverade människors språkbruk representerar kulturellt kapital. Om vi håller fast vid Bourdieus grundtanke att endast de tillgångar för vilka det existerar en marknad utgör kapital, kan vi betrakta det kulturella kapitalet som den art av symboliskt kapital som har en både stor och köpkraftig marknad. Symboliska tillgångar utgör kulturellt kapital om de av många eller alla grupper i samhället (och särskilt inom den dominerande klassen) uppfattas som mer värda än andra arter av symboliskt kapital.

En alternativ definition vore att säga att det kulturella kapitalet är det slags symboliska tillgångar som står i motsättning till "ekonomiska" tillgångar i gängse snäv mening.

Det kulturella kapitalet kan, för det tredje, definieras med hänvisning till dess historiska genes. Det kulturella kapitalet har uppstått i och med att de symboliska tillgångarna på mer beständigt vis börjat kunna lagras i form av titlar, examina, institutioner, lagar och förordningar, skriftliga dokument etc. Ur denna historiska synvinkel är det kulturella kapitalets framväxt knuten till skrivkonstens, tryckeriteknikens och de nationella institutionernas utveckling, framför allt utvecklingen av utbildningsväsendet men även av lagstiftande inrättningar, bibliotek, etc. Mer därom strax.

Vi får således avstå från att formulera en enda uttömmande definition. Begreppet kulturellt kapital har för Bourdieu fungerat som ett redskap i utforskandet av dominansförhållanden i det franska samhället.

En ström av studier från Centre de sociologie européenne har visat att motsättningen mellan kulturellt och ekonomiskt kapital utgör en "horisontell" axel i det franska sociala rummet.[3]Den år 1976 publicerade studien om "smakens anatomi"[4]var det första systematiska försöket att konstruera det sociala rummet och att spåra homologier mellan detta å ena sidan och fördelningen av livsstilar å den andra. I en rad följande studier framträdde samma fundamentala "horisontella" axel. Den viktigaste motsättningen inom den dominerande klassen i Frankrike ställer mot varandra den fraktion som baserar sina positioner och sin reproduktion huvudsakligen på innehav av kulturellt kapital (här är utbildningsnivå den främsta indikatorn) och den fraktion som tillhör det ekonomiska maktfältet. Följaktligen är den dominerande klassens två mest extrema grupper universitetsprofessorerna vid de mest ansedda lärosätena i Paris och ledarna för de stora företagen.[5]Samma motsättning delar upp medelklasserna i två stora fraktioner: skollärare, bibliotekarier m.fl. å ena sidan och småföretagare å den andra. [6]

Att detta resultat - motsättningen mellan kulturellt och ekonomiskt kapital - ständigt återkommer som en "horisontell" axel i de empiriska undersökningarna av det sociala rummet och fördelningen av livsstilar och smak förklarar den prominenta plats som det kulturella kapitalet intager i Bourdieus kartläggning av det franska samhället.

Men varför den särskilda termen "kulturellt kapital"? Varför har Bourdieu inte nöjt sig med det allmänna begreppet symboliskt kapital? Ett svar på frågan gav Bourdieu i en viktig passage i en programmatisk artikel från 1976:

" [… ] den kulturella kompetensen konstitueras inte som kulturellt kapital förrän i de objektiva relationer som etableras mellan systemet för ekonomisk produktion och systemet för produktion av producenter (det sistnämnda i sin tur konstituerat av relationen mellan utbildningssystemet och familjen). Skrivkonsten tillåter att de nedärvda kulturella resurserna bevaras och ackumuleras i objektiverad form, och utbildningssystemet förser agenterna med det kunnande och de dispositioner de behöver för att tillägna sig dessa resurser. Samhällen utan skrivkonst och utan utbildningssystem kan inte bevara sina kulturella resurser på annat sätt än i förkroppsligat tillstånd ." [7]

Med andra ord, skrivkonsten och utbildningsinstitutioner i modern mening möjliggör nya sätt att lagra och byta symboliskt kapital. Symboliska tillgångar kan bevaras i mer fixerad och trögrörlig form. De kan omhändertas av särskilda institutioner - skolor, universitet, kulturtidskrifter etc - med speciella inträdeskrav. De kan lagras i examina och titlar. Sociala grupper (klasser, klassfraktioner, yrkeskårer) kan mer eller mindre monopolisera dessa objektiverade kulturella tillgångar genom att behärska sätten för deras tillägnande.

Tanken är inte svår att förstå. Av en man i ett traditionellt bondesamhälle krävs att han i varje ögonblick med sitt hedersamma uppförande och sin kroppshållning skall bevisa sitt innehav av symboliskt kapital. Att exempelvis släktens ansedde huvudman försvinner kan få svåra konsekvenser; såtillvida är det symboliska kapitalet labilt[8]. I ett skriftlöst samhälle lagras de symboliska tillgångarna - såsom minnet av det förflutna - huvudsakligen i människors kroppar, i form av vanor, dispositioner, "habitus", och traditionen förs vidare i möten mellan människor. I ett modernt samhälle däremot kan en universitetsprofessor, tidningsredaktör eller företagsledare i viss mån oberoende av sin personliga framtoning stödja sig på sin titel eller mer generellt på den auktoritet som förlänas honom av sociala fält och institutioner med specifika regler: regler för urval och invigning av dem som besitter en till fältet avpassad habitus och ett tillräckligt mått av det rätta slaget av symboliskt kapital, regler för uteslutning av dem som saknar dessa tillgångar. Vinnarna i denna kamp är de grupper som kontrollerar instrumenten (i synnerhet språklig kompetens) för tillägnelse av symboliska tillgångar, vilket i ett land som Frankrike innebär att den dominerande klassen måste sörja för att deras barn ges möjligheter till en framgångsrik bana genom utbildningssystemet. Striderna inom utbildningssystemet och om utbildningspolitik är därför enligt Bourdieu i sista hand strider om vem som skall ha tillgång till dessa instrument och därmed indirekt strider om monopolet på viktiga symboliska tillgångar.

Detta torde vara ett avgörande skäl till att en särskild art av symboliskt kapital, det kulturella kapitalet, intar en särställning i Bourdieus analyser av det moderna franska samhället, och även ett skäl till att han tillmätt utbildningsociologin så central betydelse.

En tänkbar alternativ svensk översättning av capital culturel vore "bildningskapital". Begreppet bildning, som sedan senare hälften av sjuttonhundratalet inom germanskt språkområde fungerat som en konkurrent till kulturbegreppet, är i många sammanhang den närmaste motsvarigheten till det franska culture . En människa som i Frankrike benämns cultivé skulle vi i Sverige kunna kalla "kultiverad" men kanske lika gärna "bildad". Och de trosföreställningar som Bourdieu vill fånga in med sitt begrepp kultur har i vår - fram till andra världskriget i hög grad tyskorienterade - kulturkrets sina motsvarigheter i de värden och etiska postulat som med början hos Herder och vidare hos Fichte och Wilhelm von Humboldt införlivats med begreppet Bildung .[9]

På senare år har Bourdieu i muntliga framställningar laborerat med ett alternativ till termen "kulturellt kapital", nämligen "informationskapital" <capital informationnel >.[10]I de publicerade texterna är termen informationskapital sparsamt förekommande[11], men Bourdieus överväganden säger något väsentligt om hans bruk av begreppet kulturellt kapital. Att besitta ett rikt mått av kulturellt kapital innebär inte minst att vara välinformerad. Att elever som är väl rustade med kulturellt kapital har goda utsikter till en privilegierad framtid sammanhänger med att de (och deras föräldrar) är väl bekanta med och förmögna att värdera det spektrum av möjligheter som utbildningsväsendet och yrkeslivet och den sociala världen i övrigt erbjuder.

För att inte vilseledas av termen "kulturellt kapital" måste vi hålla sådana aspekter i minnet. Det förkroppsligade kulturella kapitalet är ingen petrifierad oföränderlig tillgång. Det är fråga om dispositioner, förmågor, handlings- och orienteringsmöjligheter, vilka för det första modifieras, för det andra brukas på nya sätt i nya situationer. Att bestämda statistiska uppgifter, särskilt rörande faderns eller individens egen utbildningsbana, i Bourdieus undersökningar av franska förhållanden fungerar som effektiva indikatorer på innehav av kulturellt kapital får inte förleda oss att förväxla dessa indikatorer med begreppet.

Kanske kan en svensk läsare närma sig egenarten hos Bourdieus begrepp kulturellt kapital genom att jämföra med ett annat begrepp, det sociala arvet[12], som i vårt land sedan slutet av sextiotalet använts för att förklara bland annat sådana fenomen, exempelvis utbildningsframgångar eller uteblivna dito, som varit föremål för Bourdieus undersökningar. Att tala om det sociala arvet suggererar föreställningen om ett mer eller mindre oföränderligt bagage som människor bär med sig genom livet, i linje med det genetiska arvet.[13]Bourdieus begrepp är mindre statiskt. Även detta inbjuder förvisso till undersökningar av hur kulturella tillgångar ärvs, det vill säga överförs mellan generationerna. Men det kulturella kapitalet kan också förvärvas (exempelvis i utbildningssystemet). Det kan ackumuleras och koncentreras, genom giftermålsallianser eller genom att en institution eller ett yrkesområde rekryterar kulturellt bemedlade proselyter. Det kan under vissa omständigheter, exempelvis i förening med ett rikt mått av socialt kapital, ge ökad avkastning och under andra omständigheter förskingras, förslösas genom oaktsamhet eller förlora i värde på grund av "inflation", som när antalet högutbildade ökar. Det kan växlas in mot andra arter av kapital: en elev som ärvt en myckenhet kulturellt kapital har statistiskt sett goda chanser att förvärva ett värdefullt utbildningskapital och att erhålla ett välavlönat arbete.

En korthuggen framställning som denna kan ge intrycket att det här rör sig om ett batteri av metaforer som rätt och slätt lånats från den ekonomiska vetenskapen. Det är en kritik som ofta riktats mot Bourdieu, enligt min mening med orätt (jfr nedan, avsnitt 1.2.5). Som ett karaktäristiskt exempel på hans strävan att fjärma sig från de mekanistiska förklaringar till vilka ekonomiska analogier inbjuder, kan vi välja ett av de nämnda fenomenen, examensinflationen. I sina tidiga utbildningssociologiska studier använde Bourdieu ett tämligen oproblematiskt inflationsbegrepp för att förklara den så kallade studentexplosionens effekter: när allt fler människor erhåller allt mer och allt högre utbildning minskar examinas relativa värde, vilket tvingar barnen - ur alla grupper! - att höja sin utbildningsnivå. Detta är givetvis ett reellt fenomen (i vårt land studerat av bland andra Bengt Gesser), som Bourdieu tagit hänsyn till även i sina senare arbeten. Men han har också (för en gångs skull) gjort offentlig självkritik[14]: inflationsanalogin har begränsad räckvidd, ty individer och grupper kan utveckla strategier för att klara sig även om deras examina förlorar i värde. De kan skapa nya marknader och nya yrken där deras utbildning blir mer värd, och de kan kämpa för att ändra kriterierna för tillträde till uppsatta positioner.

Andra arter av symboliskt kapital

Bourdieu har uppmärksammat ett otal mer specifika former av symboliskt kapital. Det följande är ett godtyckligt valt exempel. För att kartlägga universitetslärarnas symboliska tillgångar i slutet av sextiotalet samlade han in upplysningar som kunde fungera som indikatorer på bl.a. följande fem arter av kapital: kapital knutet till universitetsmakt (indikatorerna var här medlemskap i någon av de franska akademierna, ställning som dekanus eller prefekt m.m.); kapital knutet till vetenskaplig makt (ställning som vetenskaplig ledare, ansvar för vetenskaplig tidskrift, undervisning inom forskarutbildningsinstitution, funktioner inom forskningsråden) ;kapital knutet till vetenskaplig prestige (medlemskap i någon av de franska akademierna, vetenskapliga utmärkelser, arbeten översatta till främmande språk, deltagande i internationella kongresser, samt i fråga om samhällsvetarna och humanisterna antal citat i Social Science Citation Index ); kapital knutet till intellektuellt anseende (medlemskap i Franska Akademien, omnämnande i Larousse , framträdanden i tv, tidningar eller intellektuella tidskrifter, arbeten utgivna i pocketutgåva, medverkan i de intellektuella tidskrifternas redaktionsråd); samt kapital knutet till den politiska och ekonomiska makten (notis i Who's Who in France , uppdrag för regeringen och de statliga femårsplanerna, undervisning vid handelshögskolan eller annan skola där makteliten utväljs och formas, innehav av ordnar och utmärkelser).[15]

Det sociala kapitalet

Med socialt kapital avser Bourdieu ungefär "förbindelser", exempelvis släktrelationer, vänskapsband eller det slag av stöd som före detta elever vid samma elitskola gärna ger varandra. [16]

Det sociala kapitalet bör inte räknas som en underavdelning till det symboliska kapitalet. Till skillnad från andra kapitalarter låter det sig inte lagras i materiella tillgångar eller i institutioner, teorier och texter, examina och titlar. Det är så att säga oupplösligt förankrat i de band som förenar individerna i en grupp med varandra. Närmare bestämt tänker sig Bourdieu att individerna i en grupp (familjen, släkten, en krets av före detta elever från samma elitskola etc) var och en på sitt håll intager positioner, ackumulerar kulturellt eller ekonomiskt kapital och knyter kontakter, vilket tillsammantaget utgör ett särskilt slags tillgång, det sociala kapitalet, som gruppens alla medlemmar kan dra fördel av.[17]Därav begreppets något aparta ställning i Bourdieus kapitalteori. Bourdieu har uppenbarligen behövt det för att göra reda för något som inte låter sig förklaras med hänvisning till de övriga - om man så vill mer "anonyma" - kapitalarterna. Ett återkommande tema i hans utbildningssociologiska undersökningar är att en högt skattad examen i sig inte garanterar en fortsatt socialt lyckosam livsbana[18];yrkeskarriären och andra sociala framgångar förutsätter att stöd från släkt, studiekamrater, vänner eller gynnare kan uppbådas vid behov. Detsamma gäller för framgångar inom ekonomins maktfält[19](i vårt eget land utgör Refaat El-Sayeds öde en nästan övertydlig illustration). Det sociala kapitalet utgör således en art av kapital som inte helt och hållet låter sig återföras till andra kapitalarter (kulturellt eller ekonomiskt kapital eller mer specifika arter som skolkapital, konstnärligt kapital etc), men som kan bidra till att förklara varför dessa övriga tillgångar ger en viss utdelning. [20]

Lika litet som Bourdieus övriga nyckelbegrepp får det sociala kapitalet uppfattas som en etikett på givna empiriska fenomen. En första, intuitiv förståelse av begreppet socialt kapital hämtar med nödvändighet näring ur vardagstänkandets föreställningar om vänskapsrelationernas eller familjebandens betydelse. Och visst kan begreppet socialt kapital användas för att registrera fenomen vi redan tror oss känna till, såsom vänskapskorruptionens eller svågerpolitikens roll i kulturlivet eller politiken, men Bourdieu och hans medarbetare har framför allt intresserat sig för hur det sociala kapitalet förmedlas och ackumuleras[21]och hur det kan konverteras till ekonomiskt kapital eller utbildningskapital (och omvänt)[22]. Inte minst har Bourdieu betonat det arbete som allt detta kräver; i hans och hans medarbetares studier framträder societetslivet som ett tids- och kostnadskrävande investeringsarbete och minst av allt som en drönartillvaro[23]. Vidare ger Bourdieus utbildningssociologi exempel på hur begreppet socialt kapital kan användas som ett redskap inte bara för att undersöka individers eller gruppers tillgångar utan även för studiet av relationer mellan institutioner: ett lärosäte som rekryterar elever ur uppsatta familjer eller vars före detta elever bekläder framskjutna positioner besitter därmed ett socialt kapital som adderas till dess rent "skolmässiga" anseende[24].

Återigen står det klart att varje empiristisk definition av Bourdieus nyckelbegrepp blott är preliminär. Det sociala kapitalet är vid första påseende ett begrepp som låter oss klassificera och mäta tillgångar i stil med ett anrikt släktnamn eller ett väl utbyggt kontaktnät. För Bourdieu är dock människors praktiker och föreställningar viktigare än sådana fixa tillgångar. Begreppet socialt kapital är ett redskap med vars hjälp ett forskningsobjekt som inte är omedelbart givet låter sig konstrueras: ett särskilt slag av ekonomi med egna mekanismer för överförande, investering, ackumulering och konvertering av tillgångar, en ekonomi som skiljer sig från de kulturella eller "ekonomiska" tillgångarnas ekonomi men samtidigt gör dessa andra ekonomier mer begripliga.

Dessutom är det sociala kapitalet i likhet med andra kapitalarter ett begrepp som riktar sökarljuset mot relationen mellan tillgångar å ena sidan och föreställningarna om samma tillgångar å den andra. Ett socialt kapital existerar och är verksamt om och blott om tillgångarna (ett efternamn, en släkt, en giftermålsallians, ett kontaktnät mellan gamla elever från samma elitskola) låter sig omsättas i något som tillerkännes värde. Att blott klassificera och mäta tillgångarna vore oförenligt med Bourdieus metod. Hans kartläggningar av tillgångarna är alltid förenade med ett studium av de sociala kraftmätningar som lett fram till föreställningen att somliga tillgångar är mer värda än andra.

Strategier

Bourdieus kapitalteori tillåter således inte att kapitalen betraktas som fixa resurser. De är ständigt föremål för strider. Grupper (klasser, klassfraktioner, yrkesgrupper, familjer) utvecklar strategier för att bevara eller öka värdet av sina egna innehav, och för att förhindra andra sociala grupper vilkas kapitalinnehav har en annan sammansättning att göra detsamma. Många sociala strider gäller hur olika kapitalarter skall värdesättas, vilket kan ta formen av en kamp om "växelkurserna". Hur skall skolkapital (höga betyg) värderas vid antagning till högre utbildning? Vilket är förhållandet mellan ett givet utbildningskapital (en viss examen) och lönens storlek? Vad är förtrogenhet med ett visst slag av musik värd omräknad i allmänt kulturellt kapital?

Sociala strategier utgör ofta konverteringsstrategier, som när småföretagarens dotter blir lärare (en inväxling av ekonomiskt kapital mot utbildningskapital[25]) eller den intellektuelle gifter sig till pengar[26]eller, för att välja ett historiskt exempel, bördsaristokratin gav sina söner en god utbildning vilket i sin tur öppnade vägen till ekonomiska framgångar (dvs. en konvertering av capital de noblesse till utbildningskapital och ekonomiskt kapital[27]). Som framgår av dessa exempel har Bourdieus begrepp konvertering en speciell innebörd, som avser möjligheterna att utnyttja en viss art av kapital för att skaffa sig en annan mer räntabel eller legitim art av kapital, utan att det första kapitalinnehavet för den skull behöver gå förlorat. Såtillvida är analogin med i snäv mening "ekonomiska" företeelser som valutaväxling vilseledande.[28]

Det som intresserat Bourdieu är framför allt de föränderliga relationerna mellan olika kapitalarter, och därmed relationerna mellan grupper som besitter kapital av olika art och olika omfattning. När vi tar del av hans och hans medarbetares kartläggningar av kapitalarternas fördelning måste vi hålla i minnet att det är fråga om föränderliga system. Värdet av olika kapitalarter och reglerna för konvertering är ständigt föremål för strider. I kampen om tillgångar och positioner kommer olika "reproduktionsstrategier" till användning, varmed Bourdieu avser att "individerna eller familjerna omedvetetet eller medvetet strävar efter att bevara eller öka sina nedärvda tillgångar och uppehålla eller förbättra sin motsvarande position inom klassförhållandenas struktur" [29]. Definitionen illustrerar att "strategi", som Bourdieu brukar ordet, inte behöver implicera medvetenhet eller rationell kalkyl. Individer och familjer kan använda sig av många slag av reproduktionsstrategier: att välja en äktenskapspartner ur ett bestämt socialt skikt, att sätta fler eller färre barn till världen, att skaffa sig eller sina barn utbildning, att sörja för att tillgångarna överförs mellan generationerna, etc [30].

Kapitalets existensformer

Det är ogörligt att utpeka avgränsade empiriska fenomen och slå fast att just här existerar per definition kapital i Bourdieus mening. Bourdieu och hans medarbetare har använt begreppet för att analysera de mest skilda fenomen. Kapitalbegreppet tillåter studier som håller samman åtskilliga fenomen vilka annars brukar splittras upp på samhällsvetenskapliga eller humanistiska specialdiscipliner. Bourdieus intresse för relationer mellan kapitalarterna och mellan sociala grupper utrustade med olika slag av kapital har inneburit att han satt sig över de skrankor som åtskiljer konstvetenskap och ekonomisk sociologi[31], filosofihistoria och politisk sociologi[32], eller gastronomi och estetik[33], specialiteter som ur andra perspektiv kan förefalla varandra avlägsna. Bourdieus sociologiska projekt genomsyras av övertygelsen att utbildningssociologin är omöjlig att isolera från kultursociologin (alltsedan sextiotalet har en av hans centrala teser varit att ojämlikheten inför Skolan är en aspekt av ojämlikheten inför Kulturen). Han har även slagit broar mellan utbildnings- och vetenskapssociologin: skillnaderna mellan "tankeskolor" eller "vetenskapliga skolor" kan ofta återföras till skillnader mellan skolor i mer bokstavlig mening, och därmed till skillnader i de banor genom utbildningssystemet som olika vetenskapsmän beskrivit och det utbildningskapital och vetenskapliga kapital de där ackumulerat. [34]Ja, själva forskarsamhällets uppsplittring i subdiscipliner - en arbetsdelning som enligt Bourdieus analyser ofta snarare är socialt än vetenskapligt motiverad - låter sig analyseras med hjälp av kapitalbegreppet: olika specialister slår vakt om sina egna allt mer specialiserade investeringar hellre än att utsätta sig för konkurrensen på en större vetenskaplig marknad. (Hellre nummer ett i sin by än nummer två i Rom, som talesättet lyder.)

De objekt som Bourdieu önskar fånga in med hjälp av kapitalbegreppet kan te sig svårfångade. Vi har sett att begreppet socialt kapital använts för att undersöka individers, men även gruppers (familjer, yrkeskårer etc), utbildningsinstitutioners, företagsstyrelsers eller exklusiva klubbars tillgångar. På liknande sätt kan det kulturella kapitalet återfinnas på olika nivåer, eller i olika "tillstånd": förkroppsligat tillstånd (som system av dispositioner, dvs. habitus), objektiverat tillstånd (målningar, böcker, verktyg etc) samt institutionaliserat tillstånd (examina, utbildningstitlar etc). [35]Om vi strävar efter empiristiska definitioner tycks vi kunna finna kapital överallt.

Bourdieus uttryck "tillstånd" <état > kan leda tanken till fysikaliska fenomen (ett och samma ämne kan existera i fast, flytande eller gasformigt tillstånd). Ibland har han använt ordet energi, eller till och med "den sociala fysikens energi"[36]för att karaktärisera kapitalet. Det är dock inte fråga om en återgång till Comte. En viktig skillnad är den stora vikt som Bourdieu fäst vid det förkroppsligade kapitalet, det vill säga habitus: ett sociologiskt studium av den objektiva sociala världen måste enligt Bourdieu inkludera människors sätt att orientera sig i samma sociala värld . Vidare har Bourdieu inte varit ute efter att studera mekanismerna hos något slags allmänt "samhälle" i singularis à la Comte. "Kapitalet är ett socialt förhållande, dvs. en social energi som varken existerar eller producerar sina effekter annat än inom det fält där det produceras och reproduceras."[37]Med andra ord: ett bestämt slag av kapital måste studeras i de sociala sammanhang - av Bourdieu ofta kallade "fält"[38]- där det ackumuleras, överförs och fungerar.

Det är, som kanske framgått, svårt att förlänga denna diskussion av kapitalbegreppet utan att gå in på de begrepp habitus och fält som vi väntar några sidor med att diskutera. För Bourdieu har hänvisningen till människors habitus tjänat som förklaring till deras märkliga förmåga att, utan att någon rationell kalkyl behöver vara inblandad, utveckla olika strategier för att slå vakt om och göra bruk av sina kapitalinnehav, och fältbegreppet har tillåtit honom att precisera olika specifika arter av kapital och deras mening och funktionssätt. Vi övergår därför till frågan om kapitalbegreppets genes och förhållande till några vetenskapliga traditioner.

Begreppets framväxt, traditionerna

Vi skall nu lämna ramarna för Bourdieus utvecklade, "mogna" författarskap och dels färdas bakåt i tiden och fråga hur kapitalbegreppet växte fram i Bourdieus tidiga empiriska studier, dels diskutera hur hans sätt att arbeta med detta begrepp förhåller sig till vissa andra vetenskapliga traditioner. Först dock några ord om termen "kapital".

Introduktionen av termen

Redan i Bourdieus tidigast publicerade arbete, den lilla boken om Algeriet utgiven i P.U.F.'s populärvetenskapliga serie "Que sais-je ?" 1958, finner vi en passage där termen "kapital" användes i den allmänna betydelsen av tillgångar eller resurser. I en diskussion om vissa arabiskspråkiga stammar noterade Bourdieu att dessa förfogar över ett särskilt slags "makt- och prestigekapital", ett "startkapital" <capital initial > som är knutet till den (ofta fiktiva) härstamning som stammens medlemmar kan åberopa och som flyter samman med den (oftast mytiske) anfaderns namn. I sammanhanget använde Bourdieu termen kapital i analogi med det ekonomiska kapitalets logik: "Den isolerade gruppen tenderar att slås samman med den prestigeladdade och mäktiga stammen som på så sätt oupphörligen blir allt starkare, genom ett slags kumulativ effekt, analog med den som i en annan kontext gör att kapital drar till sig kapital." [39]I övrigt används i denna Bourdieus första bok, liksom i de publicerade texterna från de närmast följande åren, termen kapital enbart i gängse "ekonomisk" betydelse.

I en uppsats från 1962 om arbetslösheten i Algeriet återkom termen "startkapital", här för att beteckna både ekonomiska tillgångar i snävare mening och symboliska dito (nämligen yrkeskunnande och utbildning som kan behövas för att starta en rörelse).[40]Återigen var det fråga ett analogiskt bruk av ekonomins terminologi (Bourdieu satte här för tydlighetens skull citationstecken runt ordet "kapital"). Året därpå publicerade Bourdieu och några medarbetare det stora arbetet Travail et travailleurs , där termen "startkapital" ånyo används i exakt samma mening. [41]Ytterligare ett år senare utkom Bourdieus och Sayads bok Le déracinement , där ordet "prestigekapital" tillfälligtvis förekom.[42]

I de tidiga etnologiska studierna finner vi således blott tillfälliga användningar av termen kapital för att beteckna symboliska tillgångar. Inte heller i de tidigaste utbildnings- och kultursociologiska studierna användes termen särskilt frekvent eller konsistent.[43]

De tidigaste förekomsterna av termen "kulturellt kapital" har jag stött på i ett kollokviebidrag från våren 1965. [44]Här försökte Bourdieu med hänvisningar till statistiskt material och observationer (ofta hämtade från framställningen i Les héritiers , 1964) demonstrera att det i allt väsentligt är det "kulturella arvet" eller "den kulturella nivån", inte föräldrarnas ekonomiska tillgångar, som statistiskt sett avgör barnens framtid inom utbildningssystemet. I två varandra överlappande publicerade versioner från 1966 av samma text[45]fanns termen "kulturellt kapital" kvar, och den dök upp i ytterligare några texter från samma år[46], i sammanhang som handlade om hur barn kan ärva föräldrarnas ekonomiska och kulturella kapital. Om jag inte missat några tidigare förekomster, uppträdde således termen "kulturellt kapital" i tryck första gången år 1966, och det förefaller troligt att termen ursprungligen koncipierades som ett slags pendang till begreppet ekonomiskt kapital. Det kulturella kapitalet var ett nyttigt begrepp i samband med demonstrationerna av att föräldrarnas ekonomiska ställning inte är den viktigaste betingelsen för barnens framgångar i skolan.

Om vi förlägger gränsen mellan författarskapets första och andra period till året 1966, så var det först då som Bourdieus kapitalterminologi började finna sin form. Termen kulturellt kapital återkom 1967[47]och 1968[48]. I andra utvidgade upplagan 1969 av L'amour de l'art infördes i några nyskrivna partier termerna "kulturellt kapital"[49], "konstnärligt kapital"[50]och "utbildningskapital"[51]<capital culturel, capital artistique, capital éducatif >; i denna andra upplaga hade den tillfälliga mer vardagsspråkliga användning av ordet "kapital" som vi nyss noterade i den första upplagan från 1966 (p. 21) strukits - ett tecken på att Bourdieu från och med slutet av sextiotalet började reservera termen kapital för sociologiskt bruk. I La reproduction (1970) tillhörde "kulturellt kapital" de centrala termerna ;.

Saken kan också uttryckas så att Bourdieu under författarskapets första period (1958-1966) i huvudsak utnyttjade termen kapital antingen för att tala om ekonomiska förhållanden i gängse snäv mening eller för att signalera en analogi till det gängse ekonomiska kapitalbegreppet. Senare skulle han behandla sitt eget sociologiska kapitalbegrepp som det primära, överordnade och generella begreppet och degradera det ekonomiska till ett specialfall. Denna utveckling speglas i hans bruk av citationstecken. Om han som nämnts inledningsvis vid något tillfälle kunde bruka citationstecknen för att markera att vi har att göra med en analogi - yrkeskunnande och utbildning liknas vid ett ekonomiskt "kapital"[52]- så används i det senare författarskapet, någorlunda konsekvent först under sjuttiotalet[53], regelmässigt citationstecknen på rakt motsatt sätt, nämligen för att särskilja det speciella slags "ekonomi" som har med pengar, priser etc att göra.

Tillfogas bör kanske, att Bourdieus val av term är mindre långsökt i ett franskt än i ett svenskt språkligt sammanhang. I svenskt språkbruk leder ordet "kapital" mer entydigt tankarna till "ekonomiska" fenomen i snäv mening. Vardagsfranskans capital har ett vidare användningsområde, inkluderande skilda slag av tillhörigheter, tillgångar eller resurser.[54]

Nu är det dock inte termen utan begreppet kapital vi skall ägna intresse. Hur växte Bourdieus kapitalbegrepp fram?

Mellan fenomenologi och marxism

Det dröjde således fram till slutet av sextiotalet innan "kapital" erhöll sin fasta betydelse i Bourdieus terminologi. Han väntade ytterligare några år med att publicera utförliga teoretiska utläggningen av det grundläggande begreppet symboliskt kapital.[55]Ändå finns redan i hans tidigaste empiriska studier åtskilligt som pekar fram mot begreppet.

I Bourdieus mogna författarskap används kapitalbegreppet för att utforska relationen mellan människors tillgångar och de dispositioner som gör att dessa tillgångar framstår som värdefulla. Begreppet är med andra ord en ansträngning att tänka samman den sociala värld där människor lever och deras erfarenhet av och hållningar till samma värld. En sådan ambition att förena studiet av de objektiva villkoren med studiet av den subjektiva erfarenheten har som bekant i olika skepnader ständigt funnits på samhällsvetenskapernas dagordning. Var bör upprinnelsen till Bourdieus speciella sätt att hantera problemet sökas? Om vi avstår från att gå in på biografiska detaljer och blott beaktar de tanketraditioner till vilka han hade att förhålla sig i början av sin vetenskapliga bana, kan vi formulera en hypotes: den unge Bourdieu ställde marxismens frågor men sökte sig till andra traditioner (fenomenologin, durkheimianerna, Weber) för att besvara dem.

Det är slående att Bourdieu i sina allra tidigaste studier behandlade just de frågor som marxisterna i Paris vid denna tid var upptagna av, rörande kolonialismens natur och revolutionens möjligheter, förhållandet mellan centrum och periferi och mellan förtryckare och förtryckta, frågan om huruvida bönderna kunde utgöra en revolutionär klass eller ej, betingelserna för klassmedvetandets utveckling, trasproletariatets ställning, övergången mellan förkapitalistiskt och kapitalistiskt samhälle, förhållandet mellan ekonomisk bas och ideologisk överbyggnad, ideologins relativa autonomi, och så vidare.

Bourdieu uppfattade uppenbarligen marxismens frågor som värda att ställas. Samtidigt höll han distansen till den samtida franska marxismen. Han hade redan under studieåren intagit en kritisk hållning till den kommunism som då dominerade vid École normale supérieure[56], och när han några år senare hamnade mitt i en verklig revolution, den algeriska, fann han en verklighet som stämde dåligt överens med den franska vänsterintelligentians politiska analyser och förhoppningar. I mer eller mindre förtäckt polemik med de parisiska revolutionssvärmarna hävdade han att en realistisk uppfattning av den algeriska revolutionens möjligheter måste ta hänsyn till befolkningens traditionella värdesystem och omvälvningen av dessa.[57]Vid denna tid var den franska marxismen tätt kopplad till det politiska livet i allmänhet och till PCF i synnerhet. Säkert fanns sociala och psykologiska förklaringar till att Bourdieu, som aldrig varit benägen att låta sig inordnas i ledet, i så hög grad undvek den marxistiska vokabulären. Vi nöjer oss tills vidare med att konstatera att marxismens frågor tycks ha varit riktningsgivande för hans tidiga arbeten men att han inte var nöjd med marxismens svar. Möjligen växte begreppet symboliskt kapital delvis fram som ett korrektiv till de alltjämt inflytelserika bas /överbyggnadsmetaforerna, föreställningarna om ideologin som rätt och slätt "falskt medvetande" etc.

I sin jakt på bättre svar anknöt Bourdieu bland annat till den fenomenologiska traditionen. Den fenomenologiska orienteringen utgör en mer eller mindre kamouflerad men alltid synnerligen verksam underström i hela hans författarskap. Under studieåren hade han, i likhet med många jämnåriga med likartad placering, ägnat mycken möda åt fenomenologins portalfigurer (Husserl, Heidegger, Merleau-Ponty).[58]Bourdieus tillägnelse av den fenomenologiska traditionen var samtidigt ett avvisande av den existentialistiska utmyntningen av densamma. [59]Vidare stod han främmande för varje transcendental fenomenologi; han intresserade sig för hur i tid och rum placerade människor förhöll sig till sin egen alldeles bestämda värld[60]. Så långt var hans hållning långtifrån unik: i striderna om arvet efter Husserl hade försöken att skruva ned den transcendentala fenomenologins anspråk för att i stället säga något om den historiskt och socialt bestämda erfarenheten varit legio, och i Bourdieus generation hade åtskilliga ur det unga parisiska filosofiska avantgardet inrättat sig i ett kraftfält mellan marxism och fenomenologi (jfr förra kapitlet). De "teoretiska" syntesförsöken var talrika. Med tanke på Bourdieus bildningsgång är det anmärkningsvärt att han så länge, under bortåt ett decennium, höll sig undan från den sortens diskussioner. Han avstod från "teoretiska" pläderingar för kombinerade marxistiska och fenomenologiska perspektiv och framträdde i stället i sina tidiga arbeten som empiriker. Han hänvisade till den algeriska verkligheten: för att rätt förstå den pågående revolutionen måste man noga studera inte blott den sociala omvälvningen utan även "revolutionen i revolutionen", nämligen omvandlingen av människors "attityder", för att använda hans egen term vid denna tid.[61]Bland annat ägnade han uppmärksamhet åt fenomenet att algerierna befinner sig under européernas blickar och tenderar att göra den bild som européerna gör sig av dem till en självbild[62]- således det slags "relationistiska fenomenologi" som skulle få så stor betydelse för Bourdieus senare analyser av olika sociala gruppers förhållanden till varandra. Vidare var han, som vi skall se i avsnittet om habitusbegreppet nedan, i många sammanhang inriktad mot de förkroppsligade tillgångarna, lagrade som ett slags orienterings- och handlingsförmåga.[63]Även om han vanligen höll sig till den vaga termen "attityder" ville han ofta komma åt mer fundamentala dispositioner.

För att besvara marxismens frågor behövde Bourdieu således ett fenomenologiskt perspektiv, i den allmänna betydelsen av en synvinkel som ger tillgång till människornas representationer (eller med ett svenskare ord: föreställningar[64]) av den sociala världen. Det slaget av perspektiv är i och för sig inte knutet till den filosofiska fenomenologins tradition; inom fransk samhällsvetenskap har allt sedan durkheimianernas dagar representationernas värld periodvis upphöjts till ett privilegierat studieobjekt[65].

Durkheimianism och strukturalism

I själva verket föreligger givetvis en avgörande skillnad mellan den klassiska filosofiska fenomenologins strävan att renodla föreställningarnas radikalt egna natur och flertalet samhällsvetares ambition att påvisa att dessa i en eller annan mening översätter eller (re)presenterar en yttre värld. Bourdieu har härvidlag försökt balansera mellan ytterligheterna. Han var uppenbarligen tidigt attraherad av durkheimianernas grundläggande idé att de kollektiva representationsformerna härrör ur och motsvarar den sociala världens former. Samtidigt har han varit mer fenomenologiskt sinnad, såtillvida att han med större eftertryck än durkheimianerna insisterat på att representationernas värld äger sin egen logik. Saken kan också uttryckas så, att Bourdieu återinfört de enskilda agenter, de människor av kött och blod som hos durkheimianerna tenderade att upplösas i opersonliga kollektiva representationer.

Detta delvisa uppbrott från durkheimianernas tradition skedde gradvis. Bourdieus tidigaste arbeten bär en omisskännlig durkheimiansk prägel. Hans samhällsbegrepp var i allt väsentligt durkheimskt: ett samhälle (i Durkheims mening, det kan röra sig om mindre enheter: stammen, klanen, horden) som hålls samman av system av kollektiva normer, värden, trosföreställningar.[66]

Bourdieus tidiga durkheimianska orientering var anmärkningsvärd med tanke på denna traditions låga anseende. Durkheimianismens utdragna nedgångsperiod bestod fortfarande åren kring 1960. Ja, durkheimianernas aktier började av allt att döma stiga i kurs först mot slutet av sextiotalet - för övrigt en tveksam uppgång, under dessa år firade marxismen triumfer och i mångas ögon framstod durkheimianismen som en föråldrad borgerlig jämviktsideologi utan plats för klasskampens realiteter.

Bourdieu själv var förmodligen den enskilde sociolog som mer än någon annan bidrog till durkheimianismens renässans i Frankrike från och med slutet av sextiotalet. I egenskap av lärare och handledare, genom att initiera omfattande utgåvor av durkheimianernas skrifter[67]och framför allt med sin egen forskning och sitt eget författarskap har han med stor energi hävdad durkheimianernas aktualitet.

Om vi vill förstå vilket slags insats i det intellektuella spelet det var fråga om när den unge Bourdieu återknöt till arvet från durkheimianerna, bör vi hålla i minnet att strukturalismens segertåg inleddes just de år kring 1960 då han gav sig in i samhällsvetenskapen. Kort sagt kom Bourdieu att utveckla ett slags ad fontes -strategi i sitt umgänge med strukturalismen. Redan i slutet av femtiotalet ägnade Bourdieu sitt seminarium vid universitetet i Alger åt förhållandet mellan Durkheim och de Saussure, en kombination som förmodligen vid denna tidpunkt åtminstone från parisisk horisont framstod som kuriös: en överspelad sociolog som på sin höjd hade historiskt intresse och en lingvist som började uppfattas som den store förelöparen till den dagsaktuella strukturalismen. Till skillnad från flertalet jämnåriga franska intellektuella hade Bourdieu uppenbarligen tidigt varit en flitigt läsare av durkheimianernas skrifter. Ur denna halvsekelgamla källa kunde han ösa åtskilliga teoretiska och metodiska insikter som i den samtida debatten uppfattades som strukturalismens purfärska landvinningar.[68]Analyser av kulturella fenomen som system av relationer, intresset för homologier mellan system, övertygelsen att vetenskapen måste konstruera sina objekt etc - mycket av detta fanns redan hos de orättvist bortglömda durkheimianerna (se vidare kapital V).

Samtidigt var den unge Bourdieu långt ifrån opåverkad av Claude Lévi-Strauss' omvälvning av antropologin. Lévi-Strauss' betydelse som modell under den period då Bourdieu och hans jämnåriga formade sina projekt är redan nämnd: här framträdde en forskare som i sin gärning demonstrerade att samhällsvetenskap var en intellektuellt acceptabel syssla, möjlig att bedriva med en stringens som inte stod filosofin efter. Lévi-Strauss visade dessutom att ett gediget vetenskapligt hantverk som avtäckte dolda samhälleliga samband kunde vara ett minst lika vägande bidrag till människornas frigörelse som någonsin existentialisternas ställföreträdande moral. " [… ] jag känner mig inte ansvarig för mina samtidas frälsning"[69], förklarade Lévi-Strauss häromåret när han i samtalen med Didier Eribon blickade tillbaka på sitt livsverk. Under femtiotalet och början av sextiotalet måste en sådan hållning ha framstått som en provokation i förhållande till existentialismens engagemangsmoral.

Att Lévi-Strauss' gestalt och forskargärning framstod som föredömlig betydde inte att alla unga filosofer på väg in i samhällsvetenskapen var hans lydiga disciplar när det kom till det teoretiska och metodiska hantverket. Bourdieu, Foucault och andra uppfattades ofta som strukturalister[70], men ansträngde sig från och med mitten av sextiotalet för att tvätta bort denna etikett. Epitetet "poststrukturalister", som utlänningar i början av åttiotalet började använda om en rad sinsemellan mycket olika tongivande parisiska intellektuella, är träffande såtillvida att var och varannan bland dessa ägnat ett kvartssekel åt att finna vägar bort från den strukturalism i vilken de en gång fostrats.

I Bourdieus fall kan vi notera att strukturalismen förefaller ha betytt mest i början av sextiotalet.[71]Innan dess, i hans allra första arbeten, är anslutningen till strukturalismen inte alls lika skönjbar, medan han under första hälften av sextiotalet publicerade texter som otvetydigt bar strukturalismens prägel, även om han i motsats till många jämnåriga aldrig stämde in i den hyllningskör som under sextiotalet utmålade strukturalismen (eller mer generellt de från lingvistiken lånade modellerna) som en ny och enastående vetenskaplig innovation. Som sitt sista arbete som "obekymrad strukturalist" [72]har han i efterhand betecknat den strax före mitten av sextiotalet författade studien av det kabyliska huset[73], en exemplarisk övning i Lévi-Strauss' anda och första gången publicerad i festskriften till dennes sextioårsdag. Här figurerade ett Lévi-Strauss-inspirerat mytiskt-rituellt system av dikotomier (manligt /kvinnligt, ute /inne, det torra /det fuktiga etc), som i någon mån syntes leva sitt eget upphöjda liv ovan människornas praktiker. Senare skulle Bourdieu bryta med sådana tendenser till strukturrealism genom att analysera hur dylika system är rotade i människors dispositioner och representationer och i deras erfarenhet av den sociala världen.

Under senare hälften av sextiotalet började Bourdieu i likhet med många av sina generationskamrater[74]att formulera en explicit kritik av strukturalismens tillkortakommanden (eller snarare strukturalismens avarter; han har alltid varit jämförelsevis återhållsam i sin kritik av Lévi-Strauss men desto hårdare i omdömena om vissa av dennes efterföljare[75]).

Bourdieus kritik av strukturalismen är välkänd och mest grundligt utlagd i Esquisse …, 1972, Outline …, 1977, och Le sens pratique , 1980 (läsaren hänvisas särskilt till det sistnämnda arbetet, inledningen samt första delens första kapitel). Vi skall återvända till ämnet fler gånger, och jag nöjer mig här med att fästa uppmärksamheten vid hur Bourdieus ståndpunkter ansluter till traditionen från durkheimianerna.

Bourdieus kritik av strukturalismens tendens att hypostasera strukturerna innebar nämligen delvis en återknytning till den durkheimianska tradition som Lévi-Strauss sökt bryta upp från . Närmare bestämt insisterade Bourdieu på att symbolsystemen måste återföras till system av relationer mellan sociala positioner.[76]I en fransk kontext - där marxismen först långt in på sextiotalet började få nämnvärd betydelse inom samhällsvetenskapen - innebar denna ambition ett återupplivande av ett centralt tema hos durkheimianerna: i enlighet med Durkheims påbud att de kollektiva representationerna måste härledas ur gruppernas sociala organisation hade på sin tid sinologen Marcel Granets undersökt de kinesiska tids-, rums- och talkategoriernas samband med den sociala realiteten, rättssociologer som Jean Ray påvisat att lagar uttrycker sociala gruppers aspirationer och inte ett abstrakt förnuft, etc. Listan kunde göras lång. Även om Bourdieus metodiska arsenal är betydligt mer sofistikerad så förvaltar han i detta avseende arvet från durkheimianerna.

Låt oss nämna ett enda illustrativt exempel på hur Bourdieu i sina algeriska studier förenade durkheimianism med strukturalism, eller ibland använde den förra traditionen som korrektiv till den senare. I studien av hederskänslan hos kabyliska bönder, i en första version publicerad 1965[77], poängterade Bourdieu att systemet av hederns värden gäller människors sätt att leva sina liv och att handla, snarare än deras sätt att tänka. Hederns grammatik kan vägleda handlingarna utan att formuleras. "När kabylerna spontant uppfattar det ena eller det andra beteendet som vanhedrande eller löjeväckande, är de i samma situation som den som upptäcker ett språkfel utan att för den skull alls känna till det syntaktiska system man förbrutit sig mot." Med denna analogi anknöt Bourdieu således till lingvistiken, och för att förklara fenomenet hänvisade han till en mytanalys av Lévi-Strauss' snitt. Dessa normer, som inte alls behöver vara medvetna, är rotade i en mytisk världsbild: "I det kabyliska mytiskt-rituella systemet har Öster ett homologt förhållande till det Höga, Framtiden, Dagen, det Manliga, det Goda, det Högra, det Torra etc, och står i motsats till Väster och samtidigt till Låga, det Förflutna, Natten, det Kvinnliga, det Onda, det Vänstra, det Våta etc." De normer som är knutna till mannens hedersamma uppträdande är oskiljbart förenade med dessa kategorier.[78]Bourdieu följde dock inte Lévi-Strauss hela vägen, utan återvände till ett närmast durkheimskt samhällsbegrepp, "den kollektiva meningen", som på en och samma gång är "lagen, domstolen och den agent som genomför sanktionen. Thajma `th, där alla släkter är representerade, förkroppsligar den offentliga meningen, vars känslor och värden den förnimmer och uttrycker och från vilken den hämtar sin moraliska kraft. Det mest fruktade straffet är att hamna på svarta listan eller bannlysas: de som drabbas får inte vara med då man kollektivt delar köttet och utestängs från församlingen och alla andra kollektiva verksamheter - de döms kort sagt till ett slags symbolisk död" [79], skrev Bourdieu i durkheimska ordalag.

Här kan vi således se hur Bourdieu (utan explicita hänvisningar till vare sig de Saussure, Lévi-Strauss eller Durkheim) kombinerade den strukturella lingvistikens och antropologins tumregel att ordna symbolsystemen som binära oppositioner med klassisk durkheimiansk sociologi. En närmare jämförelse mellan de olika versionerna av texten visar att den första, publicerad 1965, bär den starkaste strukturalistiska prägeln.[80]Efter hand kom Bourdieu att i durkheimianernas efterföljd med allt större envishet betona att det mytiskt-rituella systemet måste förankras i det sociala livets organisation.

Att vi inte utan förbehåll kan klassificera Bourdieu som strukturalist innebär förvisso inte att objektiverande analyser av strukturer skulle saknas i hans arbeten. Bourdieus undersökningar tar regelmässigt vägen över en objektivistisk rekonstruktion av systemen av relationer innan de når fram till en slutlig tolkning, som - även om den ibland kan förefalla ligga nära en intuitionistisk uppfattning - inte hade varit möjlig utan den inledande objektiveringen. Den ovan nämnda uppsatsen om det kabyliska huset ger en uppfattning om vad denna objektiverande fas av forskningsarbetet kan innebära.[81]Om vi bortser från vissa arbeten från första hälften och mitten av sextiotalet undviker Bourdieu dock att göra kartan över systemet av oppositioner till yttersta förklaringsgrund och analysens slutstation.

De symboliska tillgångarnas ekonomi

Hedern

Även om termen "symboliskt kapital" saknades i de tidiga algeriska studierna, behandlades här hedern[82]på ett sätt som ansluter till de senare analyserna av det symboliska kapitalet. I den nyss nämnda studien av de traditionella kabyliska böndernas hederskänsla (eller känsla för hedern) förekom en hel katalog av termer - franska och kabyliska ord för heder, ära, prestige, renommé, anseende, anständighet, auktoritet, respekt, etc[83]- vilka alla angav något som dessa bönder behövde för att erövra och behålla en ställning i sitt samhälle. Detta "något", som Bourdieu senare skulle rubricera symboliskt kapital[84]och i andra former återfinna också i det moderna franska samhället, bestod inte främst av materiella ägodelar. En mäktig kabylisk familj byggde sin ställning på den respekt den kunde kräva av andra, på de hedersamma relationer den under generationer byggt upp och som vid behov kunde mobiliseras till dess fördel.

Hedern eller prestigen kunde förtätas i form av exempelvis ett namn. Vi har redan noterat att termen "kapital" på ett ställe i Bourdieus första bok användes om den prestige och makt som är knuten till stamfaderns namn. Låt oss citera några passager ur detta resonemang, som rörde historien om hur den algeriska bofasta ursprungsbefolkningen assimilerats av de nomadiserande arabstammarna. I jordbrukarnas ögon åtnjuter nomaderna oerhörd prestige: "de talar koranens språk, rider på hästar, äger boskapshjordar och arbetar inte på åkrarna. Bönderna söker deras beskydd, anstränger sig att tala deras språk och, till sist, att tillhöra dem. Så kommer bönderna att antaga klanens eller stammens patronymiska namn och tror sig slutligen vara besläktad med denna. De önskar sålunda kallas araber eftersom de talar arabiska och bär ett arabiskt namn."[85]Lägg märke till den betydelse Bourdieu tillmäter namnet: "Namnet utgör i sig en makt"[86], det är "en symbol och en garanti för beskydd, en symbol och en garanti för heder och prestige, eller snarare: namnet utgör en garanti för beskydd eftersom det är en symbol för heder och prestige."[87]Den sista preciseringen illustrerar hur Bourdieu redan här, i sitt första arbete, framhöll den överordade betydelsen av det symboliska kapitalet: beskyddet, tryggheten i att tillhöra en ansedd stam eller släkt, måste förklaras med hänvisning till hederns och prestigens logik, inte omvänt[88]. Den symboliska ordningen är minst av allt ett bihang till något slags "egentlig" makt.

Även Bourdieus begrepp om det sociala kapitalet föregreps i de tidiga algeriska studierna, där mycket utrymme ägnades åt betydelsen av släkt- och vänskapsrelationer.[89]

Arvet från den klassiska religionssociologin

I den nyss refererade passagen i Sociologie de l'Algérie skymtade ett tema som skulle bli centralt i Bourdieus fortsatta författarskap: de symboliska tillgångarna är inget utanverk till makten. Prestigen eller det symboliska kapitalet och makten är sammanflätade.

Härvidlag avviker Bourdieus sociologi från åtskilliga av de försök till dubbel bokföring som betraktar den sociala strukturen ur två åtskilda perspektiv: systemet av "statusgrupper" å ena sidan och systemet av socioekonomiskt definierade klasser å den andra. Eftersom denna dualism varit så vanlig inom sociologin ligger det nära till hands att tolka Bourdieus begrepp om sociala klasser som en amalgering av ett marxistiskt klassbegrepp och det begrepp statusgrupp vars härkomst brukar sökas hos Weber. En sådan tolkning säger möjligen något om hur Bourdieus klassbegrepp ursprungligen växte fram[90], men är vilseledande om vi vill förstå dess funktion i hans mogna arbeten. I Comtes eller Guizots och Thierrys hemland kan man kanske tala om sociala klasser eller till och med klasskamp utan att det behöver ha särskilt mycket med Marx att göra, och Bourdieu har aldrig visat prov på att han skulle ha tagit några starkare intryck av Marx' ekonomikritik. Om han ärvt något från Marx, är det i första hand den envisa fokuseringen av relationen mellan förtryckare och förtryckta (med Bourdieus egen terminologi: mellan "dominerande" och "dominerade" [91]). Och det som Bourdieu hämtat från Max Weber är inte idén om "statusgrupper" i denna speciella mening som vunnit utbredning inom sociologin. Däremot har Bourdieu uppenbarligen hämtat mycket inspiration från Webers - och än mer från durkheimianernas - religionssociologi.

Ett stort antal av de redskap med vilkas hjälp Bourdieu studerat symboliska och kulturella fenomen är i själva verket hämtade från Webers och durkheimianernas studier av religionen. Själva grundtanken hos både Weber och durkheimianerna om åtskillnaden mellan den heliga och den profana världen är ett tema som redan från början intresserade Bourdieu[92]och som han i otaliga variationer överförde till sina studier av kulturens värld i det samtida Frankrike, där han ständigt nyttjat metaforer från religionens värld för att analysera vad det kan bero på att vissa deltagare i spelet, vissa konstnärer, författare, vetenskapsmän och deras verk, erhåller en upphöjd, legitimerad, invigd, konsekrerad status. Kort sagt utsträckte Bourdieu räckvidden hos en lång rad av Webers och durkheimianernas begrepp - det heliga, magi, mana, myt, trosföreställningar - till andra domäner än religionens. [93]

Erkännande och misskännande TYPE="1">

I mer eller mindre explicit polemik med den grova historiematerialismen fäste Bourdieu stor vikt vid de symboliska tillgångarna. Ja, han betonade att även materiella tillgångar, ett par oxar eller ett stycke mark, i det traditionella algeriska samhället primärt fungerade som symboliskt kapital, och blott i andra hand som medel för tillfredsställelse av materiella behov.[94]

Därmed inte sagt att Bourdieu negligerade människors behov av att äta och bo och klä sig. Hans uppfattning om förhållandet mellan den symboliska och den materiella ekonomin (fullt ut utvecklad i uppsatsen "Esquisse d'une théorie de la pratique" i volymen med samma namn, 1972) kan kanske bäst förstås om vi fortsätter att beakta hans speciella sätt att analysera representationernas värld. Han har ständigt, ända från de första arbetena, lagt särskild tonvikt vid hur människor för det första tillerkänner vissa tillgångar värde, för det andra misskänner eller missförstår de reella funktioner som samma tillgångar fyller. För att beteckna detta slag av dubbelhet i människors föreställningsvärld kom Bourdieu så småningom att fastna för ett konsekvent bruk av begreppsparetreconnaissance / méconnaissance .[95]

I det traditionella kabyliska samhället kunde Bourdieu studera hur de erkända symboliska tillgångarna konstituerade en symbolisk ekonomi. Inför sig själva och andra motiverade människorna sina handlingar med hänvisning till hederns bud. Som den mest hedersamma giftermålsalliansen framstod att en pojke gifte sig med en parallellkusin på fädernet; det hette då att han räddade flickan från att hamna hos främlingar. Bakom denna symboliska ekonomi finns en materiell ekonomi: i och med att pojken och flickan med samma farfar ingår äktenskap med varandra undvikes en uppsplittring av släktens egendom. Enligt samma mönster analyserade Bourdieu ett otal företeelser i det traditionella bondesamhället. Utan att för den skull vara mindre reell döljs den materiella ekonomin av den symboliska. Detta misskännande är en avgörande förutsättning för att den symboliska - och den materiella - ekonomin skall fungera.[96]

Den symboliska ekonomin i det traditionella algeriska samhället kom att tjäna som en prototyp för Bourdieus studier av den franska kulturen.[97]Även i sitt eget land har han utforskat en lång rad ekonomier där kampen står om tillgångar av symbolisk natur (prestige, anseende) och där spelet förutsätter en kombination av erkännande och misskännade. Parallellen är tydligast inom kulturlivet, där striderna bygger på ett slags pakt som, för det första, innebär att bestämda symboliska tillgångar erkännes som värdefulla (bestämda definitioner av konstnärlig förmåga eller intellektuell briljans). Kampen förs med dessa tillgångar som vapen och gäller ytterst rätten att definiera god litteratur eller auktoriserad vetenskap. För det andra förutsätter spelet inom kulturlivet ett misskännande, nämligen ett förnekande av egenintressenas existens och av förbindelserna med en materiell ekonomi.[98]I likhet med den kabyliske bonden, som inför sig själv och andra motiverar sina handlingar med hänvisning till hederns fordringar, framställer sig den intellektuelle som driven av oegennyttig kärlek till konsten, litteraturen, sanningen, demokratin…[99]

Ekonomi, med och utan citationstecken

Att ifrågasätta ekonomernas tolkningsföreträde;

Många av Bourdieus läsare har hängt upp sig på hans förkärlek för begrepp som förefaller lånade från den ekonomiska vetenskapen: kapital, ackumulering, marknad, vinst, investering, prisbildning, kredit och så vidare i all oändlighet [100], ett språkbruk som ofta tagits till intäkt för Bourdieus deterministiska, reduktionistiska eller kanske vulgärmarxistiska böjelser.

För egen del menar jag att en annan läsning ligger närmare till hands. Bourdieu har helt enkelt försökt återerövra vissa termer och begrepp från ekonomerna, som i modern tid snävat in ekonomin - i gångna tider helt enkelt läran om hushållning - till att gälla fenomen som har med sådant som varor, pengar, priser eller löner att göra. "Ekonomi"[101]i denna nutida snäva mening avser, så lyder Bourdieus budskap, blott små utsnitt ur ojämförligt mycket mer omfattande sammanhang. Ekonomernas teori visar sig vid närmare påseende vara "ett specialfall av en generell teori om praktikernas ekonomi"[102].

Jag överlåter åt läsaren att bedöma i vad mån Bourdieu lyckats i sitt ambitiösa uppsåt. Däremot vill jag insistera på att det är en felläsning att av Bourdieus språkbruk dra slutsatsen att han strävat efter att tillämpa den ekonomiska vetenskapens redskap på allt möjligt. Den sistnämnda ambitionen, som betytt mycket för exempelvis amerikansk samhällsvetenskap på senare år[103], står i bjärt kontrast till Bourdieus ärende. Han har tvärtom bemödat sig om att detronisera den ekonomiska vetenskapen och har definitivt inte haft något till övers för de neoklassiska modellerna.[104]I själva verket utformade han sin habitusteori (se nedan) i polemik med föreställningen om den individuelle aktören som träffar medvetna och målrationella val.

Bourdieu skulle förmodligen inte ha något emot att se att den ekonomiska vetenskapen förpassad till positionen som ett av sociologins specialområden.[105]Dock har Bourdieuskolan saknat en ekonom som i likhet med François Simiand kunnat åta sig ansvaret för en sociologisk behandling av "ekonomiska" fenomen, en sociologie économique (för att använda rubriken till Simiands avdelning av L'Année sociologique ). Att Bourdieu själv aldrig uppvisat något uppslukande intresse för isolerade "ekonomiska" fenomen[106]hindrar inte att han ibland haft anledning att specialstudera "ekonomiska" förhållanden i snävare mening [107], och att han ständigt intresserat sig för människors "ekonomiska" praktiker och deras hållning till "ekonomiska" förhållanden; i de allra tidigaste studierna ägnade han, som vi strax skall se, stor uppmärksamhet åt algeriernas hållning till pengar, till "ekonomiska" investeringar och sparande, till lönearbete och arbetslöshet, etc. Men för Bourdieu har "det ekonomiska" aldrig varit ett självständigt avgränsat studieobjekt.

Homo economicus

Tag exempelvis de tidigaste etnologiska studierna. Ett ledmotiv i dessa var den sociala genesen av homo economicus , det vill säga framväxten av de dispositioner som tillåter människor att uppfatta poängen med den kapitalistiska ekonomins krav och att handla i enlighet därmed. I det traditionella algeriska samhället var lönearbete och pengar[108]fortfarande vid tiden för Bourdieus första vistelser i landet marginella fenomen. Människorna begrep inte poängen med pengar, lönearbete, "full sysselsättning", sparande, kredit, kalkyl (att tid är pengar), etc.[109]Bourdieu noterade ett otal aspekter av det förlopp som var på väg att stöpa om den algeriska (och i hans egna hemtrakter den béarnesiska) landsbygdsbefolkningen till en lönearbetarklass. Ett samhälle vars ekonomi byggde på byten, ömsesidig hjälp och hederspakter var på väg att gå under. Med marxistisk terminologi var det ett övergångssamhälle han iakttog, ett samhälle där ett nytt produktionssätt, kapitalismen, gjorde sitt intåg. Ur Bourdieus fenomenologiska perspektiv var omvandlingen av människornas dispositioner ett centralt inslag i och en avgörande förutsättning för denna övergång. Kapitalismen förutsätter en rationellt kalkylerande hållning till tid, pengar och arbete. I synnerhet tidsuppfattningen tilldrog sig hans uppmärksamhet[110], och här kan vi för en gångs skull spåra ett direkt inflytande från Husserls analyser (se nedan, avsnitt 2.2.7).

Bourdieus ståndpunkt var att de samtida ekonomerna behandlade homo economicus som en abstraktion och de därtill hörande kategorierna som universella, och glömde att fråga efter uppkomstbetingelserna för den specifika och minst av allt universella medvetenhet som utgör en förutsättning för den kapitalistiska ekonomin.[111]Han hänvisade i sina tidiga skrifter[112]till klassiska tyska analyser (Max Weber, Werner Sombart) av kapitalismens framväxt, men parallellerna får inte överdrivas. Bourdieu varnade ofta för uppfattningen att ett underutvecklat land i kapitalismens periferi som Algeriet skulle kunna imitera den process som fött fram kapitalismen. I Algeriet var övergången till kapitalism en "akulturation", en plågsam och motsättningsfylld anpassning till och underordning under en redan existerande kapitalism. Dessutom var Bourdieu i högre grad än Weber inriktad på att undersöka hur dessa nya förhållningssätt växte fram hos befolkningen, på olika sätt i olika grupper; Bourdieu nöjde sig inte med att diagnosticera exempelvis något slags av allmänna religiösa föreställningar alstrad "anda" som börjar genomsyra samhället.[113]Han ville - mindre målinriktat i de allra tidigaste skrifterna men sedan allt mer energiskt - i det samtida Algeriet spåra den konkreta historiska framväxten av de nya dispositioner som ett kapitalistiskt samhälle både kräver och alstrar. Med Bourdieus egen formulering: "de ekonomiska handlingarnas subjekt är intehomo economicus utan den verkliga människan, skapad av ekonomin."[114]

Vi har redan, i samband med diskussionen av Bourdieus begrepp misskännande, berört hans grundtanke att en förkapitalistisk ekonomi fungerar som ett slags kollektivt förnekande och tillbakavisande av "ekonomi" i snäv mening.[115]En på hederns värden grundad ekonomi har inget utrymme för det "ekonomiska" egenintresset och det rationellt kalkylerande handlandet. Därför måste givetvis Bourdieu protestera mot varje bruk av den nyklassiska ekonomiska vetenskapens redskap i analysen av traditionella samhällen.[116]"Ekonomismen är en form av etnocentrism: den behandlar med Marx' ord de förkapitalistiska samhällena som kyrkofädernas behandlade religioner som föregick kristendomen"[117], skrev Bourdieu i det kapitel i Le sens pratique som utreder skillnaden mellan symboliskt och ekonomiskt kapital.

Samma tanke återkommer i Bourdieus behandling av icke-"ekonomiska" områden i det franska samhället. Även här, och tydligast inom kulturens värld, finns en symbolisk ekonomi som präglas just av att egenintressena sopas under mattan och som inte låter sig analyseras med de redskap med vilkas hjälp ekonomerna studerar "ekonomiska" fenomen i snävare mening.

Begreppen intresse och investering

Ett av Bourdieus centrala begrepp, intresse, är ett gott exempel på denna hans hållning till ekonomin. Franskans intérêt är svåröversatt. Oftast är "egenintresse" den bästa svenska motsvarigheten, men det franska ordet är mycket vanligt i ekonomernas språkbruk och har bibetydelserna ränta, delägarskap m.m.

Bourdieus sätt att bemäktiga sig detta begrepp är typiskt. Han har dragit en skarp skiljelinje mellan sin egen teori och ekonomernas. De senare "känner inte till någon annan art av intresse än den som kapitalismen producerat"[118]. I själva verket finns det lika många former av intressen som det finns fält.[119]Återigen bestrider således Bourdieu ekonomernas tolkningsföreträde, varigenom han samtidigt attackerar det slags modeller med den rationellt kalkylerande aktören i centrum som vunnit utbredning inom sociologin. Han tar avstånd inte bara från föreställningen om de materiella intressenas primat utan från varje försök att bygga en generaliserad teori om rationella aktörer. På tal om ekonomernas snäva bruk av intressebegreppet har Bourdieu erinrat om att "intresset står i motsättning inte bara till osjälviskheten, som framträder som generositet, utan även till ointresset, liknöjdheten [… ]"[120]. Varje fält, exempelvis litteraturens, karaktäriseras av en specifik art av intresse och deltagarna kan vara intresserade av det som står på spel (definitionen på god litteratur) utan att de behöver vara drivna av egenintresse, och i synnerhet inte av intresse för i snäv mening "ekonomiska" vinster. Tvärtom, i likhet med hedersekonomin i ett traditionellt bondesamhälle kännetecknas kulturens fält av att "ekonomiska" vinster och andra egenintressen förnekas.

Bourdieus erövring av termen "intresse" har skett gradvis. Inledningsvis använde han ordet i den snävare betydelsen ekonomiskt egenintresse[121], vilket inte hindrade att begreppet i embryonal form fanns närvarande redan i de tidiga studierna, såtillvida att mycken uppmärksamhet ägnades åt de subjektiva krafter som driver människor att handla på det ena eller andra sättet. En återkommande fråga är exempelvis varför en bonde, formad i det traditionella samhället, är ointresserad av allt det som en i kapitalismens logik inskolad lönearbetare finner självklart: att spara för framtida behov, eller att tjäna ännu mer pengar när de omedelbara materiella behoven redan är tillgodosedda.

Bourdieus använder sitt intressebegrepp för att studera fenomen som socialpsykologerna försökt komma åt med hjälp av begrepp som motivation. Inom sociologisk tradition har möjligen Webers analyser av intressegrupperna och intressekampen haft någon betydelse för Bourdieu.[122] Inom den psykoanalytiska traditionen har begrepp som drift eller begär fyllt funktioner som påminner om Bourdieus intressebegrepp. Det förefaller dock osäkert om en "påverkansstudie" vore mödan värd. Bourdieus intressebegrepp avviker på avgörande punkter från jämförbara begrepp: dels räknar han med specifika intressen som produceras inom specifika fält (jfr diskussionen av fältbegreppet nedan), dels ställer han ständigt frågan om det sociala upphovet till det intresse som individerna lägger i dagen - en fråga som leder fram till analyser av habitus.

Möjligen skulle det trots allt löna sig att söka rötter hos Freud.[123]Att det existerar förbindelser mellan begreppet intresse hos Freud och hos Bourdieu framgår särskilt tydligt i den senares återkommande diskussioner av censurfenomenet. Bourdieus censurbegrepp avser något mycket välbekant. Kanske har du som läser dessa rader doktorerat eller umgåtts med planer i den vägen. Skrivandet av en akademisk avhandling är ett ovanligt tydligt exempel på hur censuren inom ett intellektuellt fält fungerar, av det enkla skälet att censuren är så påtagligt verksam redan innan verket är färdigställt (innan respondenten "släpps upp", som det heter) och dessutom förkroppsligad av handledare och betygsnämndsledamöter. Bourdieu har framför allt uppmärksammat mindre iögonenfallande former av censur. Han har försökt visa att Freuds analyser av hur handlingar, tal eller drömmar springer fram som "kompromisser" mellan ett uttrycksintresse och en censur egentligen rör ett individualpsykologiskt specialfall av de generella villkor under vilka varje diskurs med nödvändighet produceras: ett uttrycksintresse möter en "censur" som bestämmer vad som släpps fram och resultatet blir en "kompromiss".[124]Bourdieu har visserligen explicit hänvisat till Freuds begreppsapparat för att utlägga sin egen grundtanke att människors uttryck måste förklaras med hänvisning till mötet mellan deras habitus å ena sidan och den formgivande instans som Bourdieu i sina senare arbeten kallat fält å den andra, men parallellen skall inte hårdragas. Till skillnad från Freuds driftslära, av upphovsmannen på gamla dagar kallad "vår mytologi"[125], har Bourdieus habitusteori varit ett försök till positivt utforskande av de socialt konstituerade drivkrafter som bestämmer människors uttrycksintresse. Och till skillnad från Freud har Bourdieu förlagt censuren till yttervärlden, till de sociala fälten - ja, han identifierar rentav censuren med det tvång som fälten utövar på människorna. Den interioriserade censuren är för Bourdieu aldrig primär; om självcensuren är fullt ut verksam beror det på att den harmonierar med fältets fordringar[126].

För att ackumulera eller bevara kapital krävs investeringar. I studiet av människors sätt att investera har Bourdieu ständigt fäst stor vikt vid den tid som förbrukas. Det är nog så hans investeringsbegrepp enklast kan operationaliseras: helt enkelt i undersökningar av vad människor brukar sin tid till[127].

Bourdieu har då och då poängterat att hans eget begrepp investering har förbindelser med både psykoanalysens och den ekonomiska vetenskapens investeringsbegrepp.[128]Därmed har han signalerat ett samband mellan människors sätt att investera i ett objekt i psykoanalysens mening (på svenska ligger termen "besätta" här kanske närmare till hands[129]) och, låt säga, ett objekt på fastighetsmarknaden. Återigen förefaller det som om Freuds driftsekonomi möjligen haft sin betydelse för Bourdieus idé om en de symboliska tillgångarnas ekonomi; hur direkt inflytandet i så fall varit är svårt att avgöra, ambitionen att generalisera Freuds ekonomibegrepp var närmast allmängods under de år då han formade sin sociologi.

Om det symboliska i det "ekonomiska"

Förhållandet mellan symboliskt och ekonomiskt kapital är inte lätt att reda ut. Det är självklart att människor som yrkesmässigt eller i privatlivet med framgång handskas med "ekonomiska" tillgångar måste besitta ett visst mått av symboliskt kapital: bestämda språkliga förmågor, ett tillräckligt "informationskapital". ;Inte nog därmed, det ekonomiska livet är, som Bourdieu ofta påtalat[130], i sig självt genompyrt av sådant som tillhör den symboliska ordningen: trosföreställningar, magi, ordens makt, etc. Med sina studier av det ekonomiska fältet i Frankrike har han bidragit till att realisera ett projekt som Durkheim lämnade outfört men skisserade i konklusionen till sin sista bok, Les formes élémentaires de la vie religieuse : att spåra de ekonomiska verksamheternas religiösa ursprung[131].

I själva verket, har Bourdieu framhävt, kan ekonomiska tillgångar fungera som kapital endast i relation till ett i snävare mening "ekonomiskt" fält, med särskilda "ekonomiska" institutioner och specialiserade agenter utrustade med specifika intressen och tänkesätt.[132]Detta är Bourdieus förklaring till att ingen ekonomisk expansion i modern mening kunde ske i arkaiska och antika samhällen; jordar och andra "ekonomiska" tillgångar existerade förvisso och utgjorde en rikedom, men för den skull inget kapital i Bourdieus mening.[133]Ett annat exempel på Bourdieus benägenhet att betona den symboliska ordningens historiska primat är hans hänvisning till medeltidshistorikern Georges Dubys hypotes att ackumuleringen av ekonomiskt kapital under den feodala eran uppstod som en förlängning av kampen om det symboliska kapitalet.[134]

Om vi får tro resultaten från Bourdieus undersökningar dominerar ändå i ett land som Frankrike det ekonomiska kapitalet över det symboliska och kulturella. Den ekonomiska bourgeoisien utgör "den dominerande fraktionen av den dominerande klassen", medan de "intellektuella" i Bourdieus vidaste bemärkelse (universitetslärare och alla andra som besitter en myckenhet kulturellt kapital men jämförelsevis mindre av ekonomiskt) utgör "den dominerade fraktionen av den dominerande klassen". Varför är styrkeförhållandena sådana? För det första måste vi notera att Bourdieu betraktat det ekonomiska kapitalets herravälde som ett empiriskt fenomen, han hänvisar inte till några teoretiska postulat om kapitalismens natur eller om att de "ekonomiska" tillgångarna i snävare mening alltid måste vara utslagsgivande. Men frågan kvarstår: varför har den historiska utvecklingen lett till att det ekonomiska kapitalet dominerar över övriga - nämligen symboliska, sociala, kulturella - arter av kapital? Bourdieu har som en förklaring hänvisat till ett redan nämnt förhållande: det symboliska kapitalet är skört i jämförelse med det ekonomiska och svårare att överföra och att fixera i mer beständiga former.[135]

Kulturen med stort K

Begreppet kulturellt kapital infördes i den bourdieuska sociologin vid tiden för Bourdieus övertagande av Centre de sociologie européenne. Under 1964-1966 publicerade Bourdieu sina första utbildnings- och kultursociologiska studier om franska förhållanden. För att belysa hur begreppet kulturellt kapital tog form skall vi beröra några teman i dessa texter.

Vi talar här om hur begreppet infördes. Däremot fick som nämnts termen "kulturellt kapital" betydelse först mot slutet av sextiotalet. I de tidiga utbildnings- och kultursociologiska texterna användes i stället en hel katalog av uttryck, "det kulturella arvet" och det "sociala arvet" <héritage culturel, patrimoine culturel, héritage social >, "det kulturella privilegiet", "kulturella privilegier" eller "den kulturella nivån" <niveau culturel > - alla med ungefärligen den innebörd Bourdieu senare under sextiotalet skulle ge åt termen kulturellt kapital. [136]

Bourdieu behövde uppenbarligen ett dylikt begrepp i förbindelse med de tidiga undersökningarna av det franska utbildningssystemet.[137]Dessa hade han inlett så snart han återvänt från Algeriet och i början av sextiotalet påbörjat sin verksamhet som Arons assistent vid Centre de sociologie européenne och som universitetslärare i Lille. Han skickade ut sina studenter att undersöka olika aspekter av universitetsstudenternas tillvaro och sociala och geografiska ursprung. Dessutom tog han hjälp av studentorganisationer och kolleger runtom i Frankrike för att distribuera ett frågeformulär till de studerande vid olika läroanstalter. För det tredje företog han sekundäranalyser av statistiska rådata om de studerandes sociala och geografiska ursprung m.m. från INSEE (Institut National de la Statistique et des Études Économiques) och BUS (Bureau universitaire de statistique).[138]

Resultaten tydde på att vissa grupper - familjer, klassfraktioner, yrkesgrupper - förutom sina "ekonomiska" (i ordets gängse mening) resurser förfogade över ett annat slag av tillgångar som, via en lyckosam bana genom skola och högre utbildning, gav deras avkomma tillträde till höga positioner. Den i särklass effektivaste enskilda indikatorn för att mäta dessa tillgångar var utbildningsnivå.[139]

(Inom parentes kan tilläggas, att även begreppet socialt kapital förbereddes i de tidiga utbildningssociologiska undersökningarna, närmast kanske som ett slags ad hoc-hypotes med vars hjälp variationer vilka inte kunde återföras till fördelningen av kulturellt och ekonomiskt kapital lät sig förklaras. Utan "förbindelser" är det långt ifrån säkert att en högt skattad examen leder till en uppsatt position. Eller med Bourdieus senare terminologi: en individs innehav av socialt kapital avgör hans möjligheter att förränta sitt utbildningskapital.)

Bourdieus tes var således att tillgång till Kulturen - Bourdieu stavade inte sällan la Culture , liksom l'École , skolan eller utbildningssystemet, med stor begynnelsebokstav - i Frankrike i hög grad är ett privilegium för dem som vuxit upp i en med kulturellt kapital väl försedd familj och passerat genom elitskolor. Han har ofta kondenserat sin uppfattning till formeln: ojämlikheten inför Skolan är en aspekt av ojämlikheten inför Kulturen[140]. Bourdieu intresserade sig härvidlag inte enbart för frågan om rekrytering, han betraktade minst av allt skolan som uteslutande en sorteringsapparat eller ett filter. Utbildningssystemet fyller en synnerligen aktiv funktion när det gäller att förmedla, skänka tillgång till och legitimera Kulturen: "ingen institution kan ersätta Skolan när det gäller att ge så många som möjligt tillgång till kulturen i alla dess former."[141]Därför fäste Bourdieu vid denna tid trots allt vissa förhoppningar vid utbildningssystemet som ett jämlikhetsskapande redskap.[142]

Sålunda utvecklades Bourdieus utbildningssociologi som ett delområde av en allmän kultursociologi. För att använda Bourdieus senare terminologi fungerar utbildningssystemet så att det kulturella kapitalet konverteras till utbildningskapital[143], som sedan i sin tur i yrkeslivet och den övriga sociala världen ger tillgång till Kulturen och konverteras till andra former av kapital (ekonomiskt kapital i form av lön, symboliska kapitalarter knutna till olika yrkesområden, etc).

I dessa tidiga studier var den sociala kategoriseringen grov, det rörde sig i många sammanhang om blott tre stora kategorier. Under loppet av sjuttiotalet skulle Bourdieu för att benämna dessa tre huvudkategorier definitivt fastna för termerna "de folkliga klasserna", "medelklasserna" och "den dominerande klassen". I de tidiga (dvs. de under åren 1964-1966 publicerade) kultur- och utbildningssociologiska texterna var tredelningen densamma, men terminologin synnerligen varierande. Jag har funnit följande varianter. De folkliga klasserna benämndes "arbetar- och bondeklasserna" <les classes paysannes et ouvrières >, "underklasserna" <les classes basses >, "de folkliga klasserna" <les classes populaires >, "de klasser som är mest i avsaknad av arv" <les classes les plus déshéritées >, de defavoriserade skikten <les couches défavorisées >, "de mest missgynnade klasserna" <les classes les plus défavorisées >, "de kulturellt missgynnade klasserna" <les classes culturellement défavorisées >" eller "de mindre kultiverade klasserna" <les classes les moins cultivées > . Medelklasserna benämndes "medelklassen" <la classe moyenne >, "medelklasserna" <les classes moyennes; > eller "småbourgeoisien" <la petite bourgeoisie >. Den dominerande klassen benämndes "överklassen" <la haute classe, la classe supérieure >, "överklasserna" <les hautes classes , les classes supérieures >, "de mest gynnade klasserna" <les classes les plus favorisées >, "de socialt och kulturellt gynnade klasserna" <les classes socialement et culturellement favorisées > , "den kultiverade klassen" <la classe cultivée >, "de privilegierade klasserna" <les classes privilégiées >, "de mest utbildade klasserna" <les classes les plus scolarisées > eller "de dominerande klasserna" <les classes dominantes >". Dessutom laborerade Bourdieu med en tudelning av den dominerande klassen i en kulturell och en ekonomisk del (här kunde han använda termer som "den intellektuella klassen" respektive "bourgeoisien"[144]).

Det är sannerligen inte lätt att översätta detta virrvarr av beteckningar, med singularis- och pluralisformer om varandra, till en konsistent kategorisering av de sociala klasserna. Läsaren av Bourdieus tidiga utbildnings- och kultursociologiska texter slås av misstanken att han letade sig fram i riktning mot ett rörligt och i hög grad operationaliserat klassbegrepp[145], i ett slags dold polemik med å ena sidan marxisternas substantialistiska föreställningar om klasserna som entydigt bestämda av sin plats inom produktions- och reproduktionsprocesserna, å andra sidan de empiristiska sociologernas socioekonomiska differentiering som inte nådde längre än till kvantitativ registrering av inkomst- och utbildningsnivåer. Bourdieus klassbegrepp var redan i de tidigaste franska studierna i första hand ett redskap för att studera olika gruppers skilda tillgångar, investeringar och strategier. Kapitalbegreppet var så att säga överordnat klassbegreppet.

Den Kultur som utbildningssystemet premierade, förmedlade och legitimerade hade inte enbart eller ens i första hand att göra med de specifika ämneskunskaper varom kursplanerna talar. Bourdieu intresserade sig framför allt för den så kallade allmänbildningen <culture générale >. Han påtalade till exempel att humaniorastudenter ur privilegierade klasser tillägnat sig en kulturell kompetens som allra starkast gjorde sig gällande på områden som inte hade någon plats i skolans undervisning: modern jazz, konstnärlig film, avantgardeteater, etc. Här utvecklade de en hållning som Bourdieu karaktäriserade som "lärd" <érudit >; på filmklubben kunde dessa studenter prestera muntliga anföranden av en halt som deras lärare vid universitetet förgäves försökte pressa ur dem under de schemalagda seminarierna . Studenter ur medelklasserna gjorde inte sällan väl ifrån sig så länge de kunde hålla sig till pensumlistorna, men när det gällde förmågan att orientera sig i avantgardekulturen hamnade de hopplöst på efterkälken.[146]

Ett anmärkningsvärt förhållande, som Bourdieu kallade en paradox, var utbildningssystemets och lärarnas benägenhet att nedvärdera just sådana hållningar och sådant vetande som angavs i kursplanerna och som utbildningen enligt sitt officiella uppdrag hade att förmedla.[147]Utbildningssystemet och lärarna nedvärderade studieflit och premierade det slags begåvning eller själsgåvor som uppfattades just som gåvor, som naturgivna kvaliteter. Det för privilegierade elever karaktäristiska avspända och distanserade förhållningssättet till undervisningens former och innehåll premierades, medan den "skolmässiga" hållning [148]som elever ur de folkliga klasserna och medelklasserna uppvisade betraktades som en brist. I synnerhet lärarna i de humanistiska disciplinerna omfattade och förmedlade en "karismatisk ideologi", som innebar att de dels uppfattade och framställde sina egna mer eller mindre mödosamt förvärvade färdigheter som uttryck för personlig begåvning , dels bedömde eleverna enligt samma mall. Lärarna underlät att lära ut så triviala ting som studieteknik och liknande, vilket gick ut över de elever som inte hade tillgång till särskilt mycket kultur utöver den som förmedlades i utbildningssystemet. "Begåvnings " och "den karismatiska ideologin" tjänade därmed till att upprätthålla och rättfärdiga de sociala och kulturella privilegierna genom att låta dem framstå som uttryck för olikheter i individuell "begåvning".[149]

Även studenterna spelade med i detta spel. Den karismatiska pedagogiken innebar ett utbyte. Lärare och studenter utbytte bevis på sin egen begåvning och odlade gemensamt den romantiska föreställningen om det intellektuella arbetet som fritt och inspirerat skapande; den universitetslärare som vägrade spela med, som försökte lära ut tekniker för det intellektuella arbetet, framstod i studenternas ögon som en simpel skollärare.[150]"Själva den magistrala föreläsningen är ytterligare ett utbyte, eftersom virtuosens kraftprov underförstått riktar sig till individer som är värdiga att mottaga och att uppskatta det. Universitetsutbytet är ett utbyte av gåvor där var och en av deltagarna tillskriver den andre det som han förväntar sig av denne, erkännandet av sin egen begåvning."[151]

Den sist citerade meningen innehåller, genom Bourdieus lek med dubbelbetydelsen hos ordet don (begåvning, gåva), en dold referens till hans egna analyser av gåvoutbytena i det traditionella bondesamhället. Av särskilt intresse för oss, som här försöker spåra utvecklingen av begreppet kulturellt kapital vid en tidpunkt då Bourdieu ännu inte börjat använda termen, är den tonvikt han lade vid att universitetspedagogikens utbyten handlar om erkännande. Kapital i Bourdieus mening är inte bara något som utbytes i största allmänhet, kapital är något vars värde erkännes, något för vilket det existerar en marknad. En viss typ av intellektuell eller retorisk briljans är i sig inget kapital om efterfrågan saknas. I sina tidiga utbildningssociologiska studier analyserade Bourdieu den speciella marknad som den humanistiska fakulteten och vissa studentkretsar utgjorde i början av sextiotalet, och han pekade på att den förhärskande "begåvningsideologin" och karismatiska pedagogiken utgjorde en förberedelse för ett slags tillvaro - som intellektuell, som universitetslärare - som få bland studenterna egentligen hade någon chans att få uppleva. Den arbetsmarknad som väntade efterfrågade något helt annat. Detta var de år då antalet studenter ökade lavinartat, varav många stammade från samhällsklasser som tidigare inte sänt sina barn till högre utbildning. Objektivt sett hade de små utsikter att följa sin professor i fotspåren[152]eller att finna en likvärdig levnadsbana, ett sakförhållande som de sorgfälligt dolde för sig själva[153]. Med facit i hand vet vi vilken historia Bourdieu beskrev. Det var förhistorien till 1968 års händelser. Senare skulle han ofta återvända till betingelserna för och effekterna av 1968 års studentuppror, men redan 1964 hade han publicerat den diagnos - konflikten mellan subjektiva förhoppningar och objektiva framtidsutsikter - som han även fortsättningsvis skulle hålla fast vid som den avgörande förklaringen.[154]

Spelar det biologiska arvet alls ingen roll för "begåvningen"? Vad hade Bourdieu att säga i den eviga debatten om arv kontra miljö? Han kunde givetvis förutse attacker från dem som hävdade det biologiska arvets betydelse. I en fotnot i konklusionen till Les héritiers föregrep han invändningarna genom att omformulera frågan till ett sociologiskt metodproblem och därmed övervältra bevisbördan på meningsmotståndarna:

"Genom att understryka den ideologiska funktion som tillflykten till idén om begåvningsskillnader under vissa förhållanden kan fylla, har vi inte för avsikt att förneka att de mänskliga förståndsgåvorna kan vara naturligen ojämnt fördelade - även om vi inte ser något skäl till varför inte den genetiska slumpen skulle sprida ut dessa olikheter i begåvning jämnt mellan de olika sociala klasserna. Men denna synbara naturliga fördelning är abstrakt, och eftersom den sociologiska forskningen inte får mynna ut i hänvisningar till "naturen" annat än då man givit upp hoppet om att finna orsaker, så måste den ålägga sig att misstänka att det bakom de ögonskenliga naturliga olikheterna föreligger en socialt bestämd kulturell olikhet, och att metodiskt avtäcka denna. Det finns därför aldrig anledning att vara säker på att de olikheter mellan människor som kan konstateras i en given social situation skulle vara av naturlig art. I denna fråga är det, så länge man inte utforskat alla de vägar längs vilka de sociala olikhetsfaktorerna verkar och så länge man inte uttömt alla pedagogiska grepp för att överskrida dessa faktorers verkan, bättre att tvivla för mycket än för litet."[155]

Bourdieus begrepp om det kulturella kapitalet tillät honom att fästa uppmärksamheten vid att ett och samma fenomen kunde ha helt olika mening och funktion för studentgrupper med olika kapitalinnehav. Att vara överliggare kunde vara ett privilegium för de kulturellt bemedlade studenterna, medan en utdragen studietid kunde utgöra ett handikapp för studenter ur lägre sociala skikt.[156]För de privilegierade studenterna kunde studier vid universitetets humanistiska fakultet tjäna som en tillflykt, en räddningsplanka om studieresultaten inte räckte för inträde vid mer åtråvärda utbildningar, medan samma humanistiska studier kunde fungera som en förvisning för underprivilegierade studenter - samt för döttrarna till lägre tjänstemän.[157]

Frågan om könsskillnader förtjänar en kommentar, eftersom Bourdieu ofta kritiserats för att överbetona klasskillnaderna. I själva verket var skillnader mellan manliga och kvinnliga studenter ett framträdande tema redan i de tidiga utbildningssociologiska studierna[158](liksom skillnader mellan studenter med olika geografiskt ursprung, framför allt Paris versus provinsen). Det hindrar inte att Bourdieu framför allt intresserade sig för de manliga studenterna, och skulle fortsätta att göra så. Denna ensidighet, som några av hans kvinnliga medarbetare försökt råda bot för[159], kan i någon mån förklaras av hans egen upptagenhet av frågan om hur eliterna reproduceras. Till dels grundas kanske ändå kritiken mot Bourdieu för att han skulle stirra sig blind på klassförhållandena på att man läst honom med den empiristiska sociologins glasögon, enligt vilka socialt och geografiskt ursprung och kön är "förklaringsvariabler". På sina ställen inbjöd Bourdieus tidiga utbildningssociologiska studier till en sådan läsning. Han hävdade där, med stöd av eget och andras empiriska material, att studenternas sociala ursprung är den faktor som (i jämförelse med kön, ålder och geografiskt ursprung) starkast differentierar bland studenterna[160], den främsta determinanten till deras attityder[161], den enda determinant vars verkan sträcker sig till alla domäner och alla nivåer av studenternas erfarenhet[162]. Läsaren får onekligen intrycket att Bourdieu var ute efter att isolera faktorerna och avgöra vilken av dem som "förklarar mest". Vissa inslag i de ungefär samtidiga statistiska studierna av museibesökare kan ge samma intryck. Ett sådant tillvägagångssätt skulle gå stick i stäv med metoden i Bourdieus senare arbeten, av vilka med önskvärd tydlighet framgår att det sociala ursprunget, med faderns yrke och utbildning som indikator, förklarar så mycket inte för att detta ursprung skulle vara en "orsak", utan för att begreppet om socialt ursprung sammanför ett helt spektrum av sociala och kulturella bestämningar, vilkas verkningar måste redas ut.

Kanske kan den ibland osofistikerade argumentationen i de tidiga studierna förklaras av att de var just tidiga, att de konturer av skolans och kulturens plats i det samtida franska samhället som där tecknades senare skulle fyllas ut. Att framställningen var så starkt konturerad hade utan tvivel dessutom med det polemiska syftet att göra. Studierna påbörjades för trettio år sedan. Dagens läsare, som kanske tycker att detta oupphörliga påvisande av det sociala ursprungets betydelse är att slå in öppna dörrar, får inte glömma att vi har Bourdieus och andras empiriska utbildningssociologiska arbete att tacka för att sådana samband i dag framstår som självklara. När Les héritiers publicerades torde den rådande föreställningen ha varit att skolframgångar och förmåga att rätt uppskatta kulturskatterna berodde av personliga kvaliteter och god vilja och inget annat. Faktum är att boken väckte stor förargelse - Bourdieu har berättat att gamla vänner slutade hälsa på honom på gatan - och att den lästes uppmärksamt av de upproriska studenter som under senare häften av sextiotalet tog strid med det traditionella universitetets värden.

Dessutom framgår redan av de tidiga studierna att Bourdieu inte hade för avsikt att låta analysen stanna vid ett utpekande av socialt ursprung som en bakgrundsvariabel, att korreleras med exempelvis utbildningsval eller utbildningsframgång. Han försökte förstå samspelet mellan socialt och geografiskt ursprung[163]och vad det innebär att vara man eller kvinna i bestämda sociala situationer och inom bestämda sociala grupper. "Som många undersökningar visat, är det sociala ursprunget verksamt under hela utbildningstiden och i synnerhet vid skolkarriärens stora brytpunkter [… ]."[164]"Man får inte betrakta den sociala tillhörigheten som första länken i en serie av kausala förbindelser, ty denna tillhörighet är fullständigt närvarande i var och en av de förmedlingar genom vilka den utövar sitt inflytande. Det är därför som man inte annat än som abstraktioner kan tala om exempelvis studenterna, eller studenterna som är arbetarsöner, eller (som den multivariata analysen gör) om studenterna som är arbetarsöner och går på helklassisk linje [… ]." [165]Vidare lade han vikt vid att de kulturella tillgångarna är rörliga och föränderliga, de avgörs inte en gång för alla när man föds in i en viss familj utan av den fortsatta livsbanan, och främst av banan genom utbildningssystemet. Till och med ett barn som infinner sig tämligen kulturellt utblottat i skolan kan i extrema fall, om det självt och familjen besitter särskilda egenskaper och om skolgången utvecklas som "en obruten följd av mirakler och ansträngningar" ta sig ur sitt kulturella underläge. En sådan osannolik "kontinuerlig följd av framgångar (liksom folkskollärarens upprepade råd)" kan leda fram till gymnasiestudier och ännu längre.[166]Dessa konstateranden (som läsaren inte kan undgå att uppfatta som självbiografiska) illustrerar hur Bourdieu vägrade att betrakta socialt ursprung som något slags lineär kausal determinant. För övrigt framgick av hans eget empiriska material att de elever med härkomst i de folkliga klasserna vilka (i likhet med Bourdieu själv) tagit sig in på den prestigeladdade motsvarigheten till svensk helklassisk gymnasielinje ofta presterade bättre studieresultat än medelklasstudenterna, ett fenomen som Bourdieu förklarade med att de som nått så långt inom utbildningssystemet utgör en extremt hårt gallrad grupp, i förhållande till sin ursprungsklass mycket mer selekterad än medelklasstudenterna[167].

Varför fastnade Bourdieu så småningom för termen "kulturellt kapital" som en beteckning för det slags tillgångar, både nedärvda och förvärvade, vilkas överföring och fördelning han studerade i sina tidiga utbildningssociologiska studier? Som vi sett använde han fortfarande vid denna tid, mitten av sextiotalet, en mängd alternativa termer. Valet av huvudordet "kapital" kräver här ingen ytterligare förklaring, vi har ordat nog därom. Att han valde attributet "kulturellt" torde sammanhänga med att han under loppet av sextiotalet kom att fastna för en snäv innebörd av termen "kultur". I sina tidigaste studier använder han gärna det så kallade breda eller antropologiska kulturbegreppet [168], som täcker snart sagt vilka som helst mänskliga livsformer och symbolsystem. Mot slutet av sextiotalet skulle han alltmer konsekvent övergå till att med "kulturen" (i singularis) avse legitim, auktoriserad, dominerande kultur - dvs. vad vi i Sverige (och alltid kringgärdat av citationstecken och reservationer) benämner "finkultur".

Härvidlag gick Bourdieu mot strömmen. Under sextiotalet hade nämligen ett nytt forskningsfält öppnats i Frankrike: "masskulturen".[169]I debatten cirkulerade uppfattningen att masskulturen var ett nytt fenomen som börjat genomsyra hela samhället och tenderade att göra föreställningen om den klassbundna kulturen obsolet. Bourdieu gick mycket tidigt[170]i offentlig polemik med de "massmediologer" som spred detta budskap, och hans egna tidiga kultur- och utbildningssociologiska studier pekade i helt annan riktning. Kulturen i snävare mening, det vill säga överklassens kultur, var i högsta grad levande och verksam som ett slags rikslikare för hela det franska samhället. Alla grupper tenderade att erkänna dess överlägsenhet, låt vara att de folkliga klasserna var väl medvetna om att det inte var någon kultur för dem.[171]

Bourdieu har hållit fast vid denna speciella definition av kultur. Ur hans perspektiv är uttryck som folkkultur eller arbetarkultur ett contradictio in adiecto . Det folkliga är inte kultur och det kulturella är inte folkligt. I sina analyser har han företrädesvis så att säga betraktat den sociala världen från den härskande kulturens utkikspunkt. Det innebär exempelvis att hans synoptiska kartor över smakernas och livsstilarnas fördelning i hela det franska samhället liknar en på sin spets balanserande triangel. Överst utbreder sig ett spektrum av särskilda och särskiljande smaker och livsstilar, varunder registret smalnar längre ned i folkdjupet.[172]Dessa grafer speglar Bourdieus välbekanta tes att den dominerande klassen i sitt förhållande till kulturen drivs av kravet att utmärka, urskilja och särskilja sig.[173]Om vi får tro Bourdieus resultat är helt enkelt "de folkliga klasserna", varmed avses arbetare och bönder, mycket mer enhetliga i sin relation till den dominerande kulturen.[174]

Åtskilliga av Bourdieus läsare - bland andra de som önskar lyfta fram arbetarkulturens, subkulturernas eller motkulturernas egenart och egenvärde och helst däri spåra motståndspotentialer och upprorsmöjligheter - har protesterat mot hans sätt att handskas med kulturbegreppet. Reaktionen är begriplig. Bourdieus begrepp kulturellt kapital är i första hand lämpat för studier av samhälleliga dominansförhållanden, och hans mogna författarskap är i hög grad ägnat åt studiet av samhällets eliter. Den som är mindre intresserad av frågan varför dominerade kulturer är dominerade och i stället önskar beskriva och analysera den så att säga "interna" organisationen hos arbetarkulturen eller någon mot- eller subkultur, bör möjligen söka sig till andra inspirationskällor. Därmed inte sagt att Bourdieu varit ointresserad av de folkliga klasserna: de tidigaste studierna i Algeriet och Béarn gällde just bönder och arbetare, ett intresse som även senare följt honom. Han bidrog exempelvis aktivt till att i Frankrike introducera Paul Willis' engelska studie av arbetarklasspojkars hållning till skolan och det framtida lönearbetet[175], och ett antal av hans lärjungar har ägnat sig åt arbetar- och bondeklassernas sociologi[176].

I den svenska debatten om kulturforskningens problem har man ofta mot varandra ställt två kulturbegrepp: 1. kulturen i den traditionella meningen av högkultur, finkultur, elitkultur, och 2. kulturen i bredare antropologisk mening. Det förstnämnda slaget av kulturbegrepp är inte sällan försett med värdeladdningar, positiva eller negativa. Det sistnämnda har ofta betraktats som icke-normativt och mer vetenskapligt. Bourdieus kulturbegrepp utgör en tredje art. Det tjänar kort sagt till att studera kultur nummer 1 i dess egenskap av kultur nummer 2. Det avser de verk, praktiker och föreställningar som, i ett land som Frankrike, de facto utgör en auktoriserad, legitim kultur vars värde tenderar att erkännas i alla sociala skikt, även av de människor som är utestängda från densamma.

Habitus

Med habitus avser Bourdieusystem av dispositioner som tillåter människor att handla, tänka och orientera sig i den sociala världen. Dessa system av dispositioner är resultatet av sociala erfarenheter, kollektiva minnen, sätt att röra sig och tänka som ristats in i människors kroppar och sinnen. Bourdieus habitusteori vilar egentligen på en enkel tanke: människors habitus, som formats av det liv de dittills levt, styr deras föreställningar och praktiker och bidrar därmed till att den sociala världen återskapas eller ibland - nämligen i händelse av bristande överensstämmelse mellan människors habitus och den sociala världen - förändras.

Bland de talrika definitioner av begreppet som förekommer i Bourdieus arbeten tillhör följande de mest klargörande.

" [… ] habitus , system av varaktiga och överförbara dispositioner , strukturerade strukturer som är ägnade att fungera som strukturerande strukturer, det vill säga som strukturer som genererar och organiserar praktiker och representationer, vilka kan vara objektivt anpassade till sina mål utan att förutsätta någon medveten målinriktning, och utan att förmågan att bemästra de operationer som krävs för att nå dessa mål behöver vara artikulerad. Dessa system av dispositioner är objektivt "reglerade" och de är "reguljära" utan att alls vara resultatet av att man åtlyder regler. Allt detta gör att de är kollektivt orkestrerade utan att vara någon skapelse av en orkesterdirigents organiserande handlande".[177]

Citatet är hämtat ur i Le sens pratique , som innehåller den hittills mest ingående teoretiska utläggning av Bourdieus habitusteori.[178]Det finns ingen anledning att här referera hans framställning.[179]I stället skall vi, på samma sätt som i diskussionen av kapitalbegreppet, diskutera hur habitusbegreppet använts som forskningsverktyg, dess genes i de problem som Bourdieu mötte i sina tidiga empiriska studier samt habitusteorins förhållande till några vetenskapliga traditioner.

Habitusbegreppet som redskap

Habitus och kapital

Habitusbegreppet hänger nära samman med begreppet kapital. Enligt Bourdieu är habitus en av kapitalets existensformer. I sina studier av exempelvis det kulturella kapitalet har han ständigt oscillerat mellan att studera å ena sidan dess institutionaliserade (examina, titlar etc.) eller objektiverade (bibliotek, konstverk etc.) former, å andra sidan dess förkroppsligade former ("bildning", "smak", förmåga att särskilja och värdera musikaliska eller konstnärliga verk och stilar, språklig kompetens - med ett ord: habitus).

Om således förkroppsligat kapital är habitus, gäller då det omvända? Är habitus alltid kapital? Nej, inte nödvändigtvis. Varje människa är per definition utrustad med habitus, men somliga medborgares habitus värderas som bekant högre än andras, en värdesättning som dessutom kan skifta från grupp till grupp. Kapital i Bourdieus mening är tillgångar som i den sociala världen tillerkännes värde, varav följer att det existerar typer av habitus som knappast alls, eller blott så länge vi rör oss inom bestämda grupper, kan fungera som kapital. Annorlunda uttryckt: var och en av oss är begåvad med en habitus, men det är marknaden som avgör vilka ingredienser i och effekter av denna habitus som kan fungera som kapital.

Det är fullt förenligt med Bourdieus terminologi och begreppsapparat att, som ovan, tala om enskilda individers särskilda habitus. Ur detta perspektiv finns det lika många habitus som människor.[180]Ett tydligt exempel på Bourdieus intresse för enskilda individers synnerligen egna habitus var Heideggerstudien, först publicerad på franska 1975. [181]Här tjänade hänvisningen till föremålets habitus - inte bara filosofens sätt att tänka och skriva utan även dennes säregna sätt att klä sig, att tala, kroppshållningen, hela den framtoning av hantverkare från bondlandet som passade så illa i nykantianernas salonger [182]- som ett viktigt led i Bourdieus förklaring till hur Heidegger kunde vinna sådan framgång i företaget att utmana nykantianernas hegemoni och upprätta en helt ny position inom den tyska universitetsfilosofin.

Att Bourdieus habitusbegrepp skulle gälla grupper men inte individer är således en missuppfattning. Däremot är det sant att Bourdieu aldrig stannat vid analysen av individernas habitus. Den sociologiska betraktelsen förutsätter att sökarljuset riktas mot det som förenar och skiljer grupper av människor. Ur det senare perspektivet kan habitus tillskrivas grupper: familjer, klassfraktioner, klasser, yrkesgrupper. Den habitus som utmärkte Martin Heidegger var inte uteslutande en individuell egenhet, han var faktiskt förstagenerationsintellektuell, hantverkarson, uppvuxen fjärran från metropolerna och från det intellektuella och mondäna liv i vilket tidens dominerande filosofer, nykantianerna, var hemmastadda. Bourdieus grundläggande tanke är helt enkelt att det finns "klasser" av sociala betingelser och "klasser" av erfarenheter som ger upphov till "klasser" av habitus ("klasshabitus"skall, så som termen används i Bourdieus senare arbeten, således inte förväxlas med marxismens begrepp om exempelvis klassbestämda ideologier, kopplade till gruppers placering i förhållande till produktionsprocessen). Att han så ofta framhävt dessa "klasser" av habitus skall inte tolkas som uttryck för något slags ontologiskt postulat om att det kollektiva är "verkligare" än de individuella, unika individerna. Snarare har Bourdieu (helt i linje med traditionen från Durkheim) utgått från att sociologen bör följa andra metodregler än exempelvis individualpsykologen: "Sociologin behandlar som identiska alla de biologiska individer som, eftersom de är produkten av samma objektiva betingelser, är utrustade med samma habitus [… ]."[183]

Som framgått är Bourdieus begrepp habitus och kapital nära knutna till varandra. I empiriska undersökningar kan sociologen närma sig detta samband från flera håll. Människors habitus är formade av bestämda sociala betingelser, bland vilka kapitalarternas fördelning är av grundläggande betydelse: en "född" intellektuell är uppvuxen i en familj där det kulturella kapitalet väger mycket tyngre än det ekonomiska kapitalet, medan industriledarens barn ärver kapital med den omvända fördelningen. Skillnader mellan människors habitus kan därmed relateras till sammansättningen hos deras nedärvda eller förvärvade kapital. Omvänt kan studiet av habitus förklara att människor hanterar sina kapitalinnehav på skilda sätt: människors habitus styr deras sätt att investera, ackumulera eller konvertera kapital, och en viss habitus kan under bestämda omständigheter, om "efterfrågan" föreligger, fungera som kapital.

Dispositioner och positioner

Många socialisationsteorier bygger på en grundläggande dikotomi: därute "i samhället" finns normer som "internaliseras", det vill säga hamnar bakom individernas pannben.

Bourdieus sociologi representerar en motpol till detta slag av tänkande. I stället för termer som "internalisering" eller "socialisation", som ligger nära till hands för den som är bekant med amerikansk eller tysk sociologi eller socialpsykologi, föredrar han ordet incorporation , "inkorporering" eller "förkroppsligande". Det system av dispositioner, av Bourdieu benämnt habitus , som bestämmer hur människor handlar, tänker, uppfattar och värderar i givna sociala sammanhang, finns nedlagt i kroppen. I oräkneliga vardagssituationer, med början under den tidigaste barndomen, i familjen, i skolan, formas människors förmåga till "praktiskt bemästrande" <maîtrise pratique >, för att anföra ett annat av Bourdieus centrala begrepp. Den sociala världen är så komplicerad - ett paradigmatiskt exempel var Bourdieus analys av hederns komplexa krav i samband med gåvoutbytena bland kabylerna - att ingen aldrig så komplett uppsättning explicita regler eller normer kan erbjuda en uttömmande förklaring till att människor faktiskt förmår bemästra sina egna praktiker.

Habitusteorin är således oförenlig med den modell enligt vilken människan betraktas som "bärare" av något slags utvärtes sociala normer eller strukturer (i marxistisk tradition talas i denna mening om människan som Träger ). De sociala förhållandena finns lagrade inom oss. Bourdieu har ofta inskärpt att historien existerar både i reifierat tillstånd (den objektiverade eller institutionaliserade historien i form av institutioner, lagar, byggnader etc.) och i förkroppsligat tillstånd.

Vi kan leva under vissa sociala betingelser eftersom liknande betingelser format oss, till kropp och själ. Resonemanget kan vid första påseende förefalla behavioristiskt, en tolkning som Bourdieus eget ordval inbjuder till: betingelser åstadkommer betingningar [184]. Men habitusteorin är minst av allt en stimulus /respons-teori. Den syftar till att skjuta in ett förklarande led mellan de sociala förhållandena och individernas beteenden. Ur Bourdieus perspektiv existerar ingen direkt och oförmedlad påverkan från de sociala strukturerna och normsystemen till individerna. Grundmönstret i hans analyser är följande: Individerna (eller grupperna) har i bagaget ett system av dispositioner, en habitus, som tillåter dem att utifrån ett begränsat antal principer generera de sätt att handla, tänka, uppfatta och värdera som krävs i bestämda sociala sammanhang. Deras handlingar, tankar, uppfattningar och värderingar är inga direkta avtryck av yttre förhållanden, utan resultatet av mötet mellan människors habitus och de sociala sammanhang där de inträder. Detta möte är ett centralt tema i så gott som alla Bourdieus arbeten. Han har med andra ord närmat sig den sociala världen från två håll: för det första undersöker han individers och gruppers system av dispositioner, för det andra studerar han system av sociala positioner.

Bourdieus sätt att arbeta befinner sig långt från många sociologiska traditioner som med viss rätt kan sorteras in under rubriken "beteendevetenskap". I hans senare arbeten är beteendena inga egentliga vetenskapliga studieobjekt, och han har ansträngt sig att undvika direktkopplingar (korrelationer) mellan människors tillgångar eller egenskaper och deras beteenden[185]. Ett och samma beteende (att rösta på ett visst parti, konsumera vissa slag av kultur, välja en viss utbildningslinje) kan ha olika mening och fylla olika funktion för skilda grupper. Omvänt kan, beroende på de aktuella sociala omständigheterna, samma habitus ge upphov till ett brett spektrum av beteenden. Bourdieu har envist försökt förklara beteenden med hänvisning till mötet mellan habitus och sociala omständigheter. Ja, noga taget tar förbindelsen mellan habitus och beteende vägen över "strategier". I Bourdieus analyser möter vi ideligen samma förklaringsmodell: en given habitus möjliggör ett bestämt register av strategier som, alltid i relation till de aktuella omständigheterna, ger människorna ett bestämt spelrum, en betingad frihet om man så vill. I denna mening är beteendena resultat av människors vilja och deras aktiva handlande. Bourdieus sociologi brukar då och då anklagas för att inrymma en deterministisk människosyn, men det handlar i så fall minst av allt om sociologisk determinism av den sort som härleder människors beteenden direkt ur de sociala omständigheterna. Bourdieu är i allra högsta grad uppmärksam på förhållandet att människor besitter intentioner, vilja och en förmåga till aktivt handlande. Däremot försummar han aldrig att resa frågan om hur dessa intentioner, denna vilja och denna handlingsförmåga inplanterats, och i den meningen är hans metod givetvis "deterministisk" i betydelsen att den söker sociala determinanter.

Habitusteorin är ett försök att inom sociologins ram, det vill säga utan att tillgripa några voluntaristiska antaganden, göra rättvisa åt den mänskliga förmåga att handla som gör att vi inte uteslutande är marionetter i omständigheternas garn. När människorna i Bourdieus sociologi vanligen uppträder under namn av "agenter", skall denna benämning fattas i dess etymologiska mening (av lat.agens , presens particip av agere , handla; den vardagsspråkliga innebörden är ofta den motsatta, en dammsugaragent eller rysk agent är ett ombud eller ett redskap för någon annan). Av samma latinska stam kommer "aktör"[186], men detta ord, liksom en annan vanlig sociologisk term, "roll"[187], har Bourdieu med allt större konsekvens undvikit, enligt egen uppgift för att inte riskera att leda tanken till teaterns värld[188]. Människors handlingar är inte resultat av att de lär in och spelar upp roller. De spel som människor ägnar sig åt är inte skrivna i förväg och utanför dem. Deras förmåga att spela spelet måste förklaras med hänvisning till deras habitus.

Att Bourdieu som regel (men långt ifrån alltid) föredrar ordet "aktör" framför "subjekt", torde bero på att den sistnämnda termen är alltför bemängd med subjektsfilosofi, bl.a. med föreställningen att individens medvetande och handlande bestäms mer "inifrån" än av sociala villkor.

Även den nämnda termen "strategi", som Bourdieu använder för att beteckna människors sätt att bemästra sina omständigheter, kan kanske inbjuda till tolkningar som är Bourdieu främmande. Det är sällan fråga om medveten kalkyl och aldrig om obetingad frihet. Strategierna springer fram ur mötet mellan den habitus människor bär med sig och de sociala omständigheter de möter. I vissa sociala sammanhang kan människors habitus vara tillämplig, och de känner sig "hemma". I andra sammanhang kan gnissel uppstå, och i så fall finns två alternativ. Om habitus är starkast kan människorna i någon mån omvandla de givna sociala betingelserna. Är däremot de sociala betingelserna starkare, kan individen antingen fly fältet eller också kan hennes habitus så småningom modifieras[189]. Tillfogas bör, att det inte är lätt att stöpa om en habitus. Ett väsentligt karaktäristikum för människors habitus är trögrörligheten: en habitus kan mycket väl överleva de sociala betingelser som format den (Bourdieu har i sådana sammanhang ofta talat om "don Quijote-effekten" eller "hysteresis-effekten"). Därmed inte sagt att habitus är oföränderlig[190];när Bourdieu brukar betona att de dispositioner som konstituerar habitus är "varaktiga" <durables > avser han att de är seglivade, inte att de skulle vara permanenta.

Habitus är ett något undanglidande begrepp. En habitus både alstras av och bidrar till att upprätthålla sociala förhållanden. Det är lätt hänt att man tänker i cirkel när man grubblar över vad detta egentligen innebär. Om vi emellertid avstår från det abstrakta teoribyggandet och i stället intresserar oss för hur begreppet brukas i Bourdieus och hans medarbetares empiriska undersökningar, upptäcker vi snart att det har sina poänger.

Vi måste sålunda hålla habitushypotesen i minnet när vi tar ställning till Bourdieus redan nämnda metoder för att mäta det kulturella kapitalet och konstruera det sociala rummet. Dessa metoder skall inte förväxlas med gängse tekniker för stratifierings-, konsumtionsvane- eller opinionsundersökningar. Merparten av materialet hämtades från den offentliga statistiken (främst från INSEE, dvs. Frankrikes SCB) och olika survey-institut. Det hade således ursprungligen samlats in för andra ändamål, men användes av Bourdieu och hans medarbetare för nya syften. Det sociala rummet och livsstilarnas rum konstruerades skilda från varandra; i den först publicerade versionen av "Anatomie du goût"-studien var schemana t.o.m. tryckta på skilda blad, det sistnämnda återgivet på ett transparent ark lagt ovanpå det första.[191]Bourdieus och hans medarbetares syfte var således inte att direkt tillskriva skilda sociala grupper vissa livsstilar eller attityder; de nöjde sig inte med att konstatera att somliga läste bestämda tidningar eller röstade på bestämda partier. Deras ambition var i stället att konstruera systemet av livstilar och först därefter - en för snabb kombination skulle betyda kortslutning av analysen - leta efter homologier med systemet av sociala positioner, dvs. det konstruerade sociala rummet.

Enligt Bourdieu är det fördelningen av olika habitus som förklarar dessa homologier mellan rummet av livsstilar och det sociala rummet. Mellan de scheman som representerar det sociala rummet och fördelningen av livsstilar får vi således föreställa oss ett tredje, representerande fördelningen av habitus.

En följdsats av Bourdieus habitusteori är att människors habitus producerar homologa effekter på skilda områden. I fråga om mat, heminredning, klädsel, privatekonomi, utbildning, yrkesambitioner och så vidare känner de grupper som karaktäriseras av en småborgerlig habitus motvilja mot såväl vårdslöshet och lättsinne som överdrifter och överdåd. De undviker att skuldsätta sig. Nativitetsstatistiken visar att de sätter jämförelsevis få barn till världen. De hyllar skolmässiga värden och placerar sina barn på utbildningar som premierar flit och skolanpassning. De förhåller sig spänt och ängsligt till Kulturen. De använder ofta hyperkorrekta vändningar i sitt talspråk.

Det är denna hypotes om homologa effekter på skilda områden som tillåter Bourdieu att samla de mest disparata kvantitativa och kvalitativa data rörande livsstilar, kulturvanor eller utbildningsstrategier, allt i förhoppning att finna uttryck för en habitus som är gemensam för en bestämd grupp av människor. Denna habitus avgör att vissa handlingar, tankar och aspirationer framstår som möjliga, nödvändiga, lämpliga eller värdefulla och andra som omöjliga, umbärliga, otillbörliga eller föraktliga. Beteendena och preferenserna är i sig själva epifenomen.

Begreppets framväxt, traditionerna

Introduktionen av termen

I Bourdieus författarskap introducerades termen habitus 1962, i samband med redovisningen av studien av ungkarlarnas tillvaro i hans egen hembygd i Béarn[192]. Här användes även den aristoteliska synonymenhexis [193].

I de följande arbetena från Bourdieus tidiga period (till och med 1966) finner vi blott några få användningar av termerna habitus[194]och hexis [195]. Det är först därefter, mot slutet av sextiotalet, som termen habitus börjar erhålla en helt central plats i Bourdieus vokabulär. Efterordet till hans översättning av Panofskys föreläsningar om den gotiska arkitekturen och det skolastiska tänkandet var i sin helhet en utläggning av habitusbegreppet, och här förekom även det dittills mest frekventa bruket av termen[196]. Året därpå, 1968, uppträdde termen habitus i några texter[197], liksom i ett par texter från 1969[198]och 1970[199]. Det var först mot slutet av sextiotalet som habitusteorin otvetydigt framstod som ett centrum i Bourdieus sociologi. I andra delen av Esquisse …, 1972, presenterade han den första grundliga utläggningen av vad han lade in i termen habitus.

Preludier

Även om således de första förekomsterna av ordet habitus i Bourdieus publicerade texter dateras till år 1962 och termen blir frekvent först mot slutet av decenniet, kan vi i Bourdieus allra tidigaste etnologiska arbeten finna vissa embryon till habitusbegreppet.

Redan i det första arbetet, Sociologie de l'Algérie , fanns några resonemang som pekar fram mot habitusbegreppet. På tal om religiösa och sociala förhållanden hos ett strängt muslimskt folk i Sahara nämnde Bourdieu att deras traditionella "attityder och föreskrifter" erhåller en helt annan mening och funktion i den moderna ekonomins kontext.[200]Angående barnuppfostran i det traditionella algeriska samhället noterade han att alla de talesätt och levnadsregler som barnen ständigt får höra

"tenderar att åstadkomma formliga psykologiska montage, vilka tycks tjäna som skydd mot eller till och med förbjuda improvisation och kanske gör att människor slipper tänka själva eller åtminstone tvingar en opersonlig form på det personliga tänkandet och den personliga känslan. I dessa formler uttrycks en hel filosofi, sammansatt av värdighet, tålmodighet, självbehärskning, en filosofi som eftersom den oupphörligen upprepas och demonstreras i handling tränger ned till själva grunden för beteendet och tänkandet."[201]

I andra upplagan 1961 av samma bok fanns några nytillkomna sidor som ännu tydligare föregriper habitusteorin. Bourdieu använde här ett begrepp, "beteendescheman" <schèmes de comportement >, som representerade ett slags förstadium till det utvecklade habitusbegreppet. I försöken att besvara en fråga som berördes redan i bokens första upplaga[202], om orsaken till islams makt över människors tänkande och beteenden i det traditionella algeriska samhället, avfärdade Bourdieu först både idealistiska och vulgärmarxistiska förklaringar, enligt vilka religionen är drivkraft respektive avspegling[203]. Sambandet mellan det traditionella algeriska samhället och den muselmanska religionen kan inte analyseras i termer av orsak och verkan, det rör sig i stället om ett förhållande "mellan det implicita och det explicita, mellan det upplevda och det formulerade"[204]. Samhällets ekonomiska etos finner sitt perfekta uttryck i den islamska etiken, och över huvud taget harmonierar Koranens dogmer med det traditionella algeriska samhällets "anda", "etos", "livsstil", "normsystem".[205]Så långt var Bourdieus tanke förenlig med många typer av sociologiska analyser, exempelvis av weberskt slag. Egenarten hos hans tänkande börjar skymta i andra upplagans resonemang om "beteendescheman". Dessa scheman kan inte reduceras till religiösa normer som utifrån påtvingas människorna. Tvärtom, religionens framgång beror på att den står i samklang med dessa scheman. På religionens liksom ekonomins eller politikens områden framträder kulturen som en uppsättning "val" (citationstecknen är Bourdieus), vilka i ett givet slag av samhälle förefaller organiserade kring samma grundläggande intention. Men kulturen är i själva verket ett "system av val som ingen gör ", och det vore felaktigt att upprätta en godtycklig åtskillnad mellan det yttre och det inre, här mellan religiösa explicita normer och beteendets implicita scheman.[206]Om vi kombinerar detta resonemang om beteendescheman med den ovan återgivna tanken ur bokens första upplaga om den "kulturella inprägling" som från späd ålder förser människorna i det traditionella algeriska samhället med dylika scheman[207], framträder ett slags prototyp till habitusbegreppet.[208]

I Bourdieus tidigaste etnologiska studier förekom ytterligare en passage som illustrerar hur habitustanken växte fram. I en uppsats om "civilisationernas kollision" i en algerisk publikation från 1959 nämnde Bourdieu att ett och samma "strukturella schema" kan få genomslag på det kulturella systemets olika domäner[209], och längre fram påtalade han att

"kulturen konstituerar ett särskilt sätt att möta existensen som alltsedan födelsen gör sig gällande hos var och en av samfundets medlemmar. Fastän detta sätt att möta existensen inte kan existera annat än genom samfundets medlemmar, är det inte skapat av någon av dem. Kulturen närs av en originell och unik 'anda', i vilken alla tar del samtidigt som de konstituerar denna anda i och genom det gemensamma livet. I kulturen finns en inneboende sedimenterad 'intention' (eller, som man så vill, ett val), en förmedveten intention utifrån vilken individerna - på samma sätt som i fråga om språket - upplever och handlar innan de tänker kulturen som sådan [… ]"[210].

Det här anförda resonemangen om sedimenterade intentioner, om grunden för beteendet och tänkandet, om beteendescheman, pekar onekligen fram mot habitusbegreppet . Dock utgör sådana överväganden undantag i dessa de allra tidigaste texterna (publicerade innan 1962). Vanligare var att Bourdieu förlitade sig på ett närmast durkheimianskt begrepp om jämvikt[211];även om det var fråga om en "dynamiskt jämvikt", upprätthållen av motverkande krafter som håller varandra i schack, var det ändå en typ av förklaring som, bedömd utifrån hans senare habitusteori, gick runt problemet om hur samhällets medlemmar egentligen bidrar till att upprätthålla denna jämvikt. Bourdieu försökte i sina första arbeten bygga en generell teori om kulturmöten, med acculturation och déculturation som centrala begrepp.[212]När han gick närmare in på frågan om vad som egentligen lagras i människorna, var han genomgående upptagen av "normerna", "attityderna" eller "värderingarna", det vill säga internaliserade och ofta språkligt formulerbara motsvarigheter till de gemensamma "normsystemen", "värdesystemen", den "sociala ordningen" och "allmänna meningen" <l'opinion publique >. Vi finner med andra ord här i de första publicerade studierna en relativt oproblematiserad klassisk sociologisk tanke om samklang mellan yttre och inre, mellan normsystemen därute och det som lagras bakom människornas pannben. Habitusbegreppet var ännu i sin linda.

Dock förekommer redan i de tidigaste algeriska studierna ett antal teman som skulle få betydelse för utvecklingen av habitusbegreppet. Ett exempel är observationen att människors dispositioner ofta förändras långsammare än de sociala betingelser som givit upphov till dem.[213]Detta förhållande, av Bourdieu senare benämnt "don Quijote-effekten" eller "hysteresis-effekten", skulle han ofta hänvisa till för att förklara bl.a. sociala förändringar eller uteblivna sådana. Ett annat exempel är hypotesen att människor internaliserar sina objektiva framtidsutsikter och därav skapar sig en subjektiv horisont av möjligheter, vilken stakar ut gränserna för de planer som för samma människor framstår som tänkbara och realiserbara.[214]Denna hypotes skulle spela en central roll i Bourdieus tidiga utbildningssociologiska studier: den bild som eleverna (och deras föräldrar) ur olika sociala grupper gör sig av tänkbara framtida utbildningsvägar är ett slags "intuitiv statistik"[215], en transformering av de objektiva chanser som barn ur den aktuella gruppen statistiskt sett har att ta sig vidare till olika typer av utbildningar[216].

Som redan framgått använde Bourdieu en rad disparata termer och begrepp för att hantera det fenomen som han senare allt mer konsekvent skulle benämna habitus. Han utgick genomgående från ett mycket allmänt och vagt begrepp om "kultur". Överallt i sina tidiga studier gjorde han dessutom mycket flitigt bruk av de allmänna sociologiska termerna "normer" och "attityder"[217]. Han talade vidare, i närmast webersk mening, om "anda" <esprit >[218]och, dock inledningsvis inte särskilt ofta, "etos"[219](ett begrepp som Bourdieu senare under sextiotalet skulle använda som en synonym till habitus[220]). Några gånger använde han termen intention[221], närmast i fenomenologernas eller Webers mening. Han prövade ett berbiskt ord, niya [222], för att beteckna de traditionella algeriska böndernas habitus. Även termen habitus förekom som nämnts några gånger.

Det begrepp habitus som Bourdieus skulle komma att utveckla fungerade som ett slags mellanled som så att säga bröt direktkopplingen mellan "yttre" och "inre", mellan samhällets normsystem och individernas internalisering av samma normsystem, mellan den allmänna "kulturen" och individernas "attityder". Dessutom innebar det utvecklade habitusbegreppet en brytning med sociologins tendens att skänka företräde åt den intellektuella eller i snäv mening kognitiva präglingen; sociologer (och även i allra högsta grad Bourdieu i sina allra tidigaste etnologiska studier) har ofta ägnat mer uppmärksamhet åt de normer som låter sig formuleras språkligt[223]än åt de oartikulerade och kanske oartikulerbara principer som styr människors tänkande och handlande.

Den första genomförda habitusanalysen

Den första genomförda analysen av habitus som system av förkroppsligade dispositioner publicerades 1962, då Bourdieu i en drygt hundrasidig uppsats i sommarnumret av Études rurales (varav ett kortare utdrag infördes i augustinumret av Les temps modernes ) redovisade resultaten från sin studie av ungkarlarna på den béarnesiska landsbygden. Eftersom denna för utvecklingen av Bourdieus sociologi utomordentligt viktiga studie i dag tycks tämligen bortglömd - den har heller aldrig översatts till något annat språk - finns det skäl att här återge något av dess innehåll.

Bourdieu hade, med sina första erfarenheter av etnologiska undersökningar i Algeriet i bagaget, under några perioder åren 1959 och 1960[224]studerat förhållanden i en jordbrukarmiljö i sitt eget land. I uppsatsen ställde han inledningsvis frågan varför mansöverskottet, den stora andelen äldre ungkarlar, upplevdes som ett nyuppkommet hot och ett uttryck för den moderna tidens inbrott och den gamla ordningens sönderfall, när statistikens kalla siffror visade att problemet inte alls var någon nyhet. Detta dubbla perspektiv behöll Bourdieu i hela uppsatsen: "Sociologins första uppgift är kanske att rekonstituera den totalitet utifrån vilken man kan upptäcka enheten mellan individens subjektiva medvetande om det sociala systemet och den objektiva strukturen hos detta system "[225], hävdade han i uppsatsens konklusion, som hade formen av en programförklaring och slutade med orden: "Sociologin skulle kanske inte förtjäna minsta uppmärksamhet om dess enda uppgift vore att upptäcka trådarna som sätter de individer den observerar i rörelse, om den skulle glömma att den har med människor att göra, låt vara att dessa likt marionetter spelar ett spel vars regler de ej känner till - om, kort sagt, sociologin försummade uppgiften att för dessa människor restituera meningen med deras handlingar."[226]

Bourdieu ägnade sålunda uppsatsen åt att reda ut den objektiva logiken för "äktenskapsutbytenas ekonomi", samtidigt som han höll fast vid frågan om studieobjektens erfarenhet: å ena sidan analyser av objektiva betingelser för äktenskapsutbyten, å andra sidan analyser av det värdesystem, den hederskodex eller de mer diffusa principer som i människornas föreställningsvärld och handlande reglerade förhållandena mellan könen och synen på äktenskapet. Vi skall här inte referera Bourdieus noggranna utredningar av skillnader mellan könen och mellan äldre och yngre syskon, eller mellan familjer med egendomar av olika storlek, mellan köpingens och byns innevånare, förändrade relationer mellan stad och land, hemgiftens betydelse, och så vidare. Låt oss bara notera att han i olika avseenden försökte demonstrera att äktenskapsutbytenas ekonomi, liksom bl.a. förhållandet mellan storbönder och småbönder, både hade samband med och uppvisade en relativ autonomi[227]i förhållande till den ekonomi i snävare mening som byggde på fördelningen av jordegendomar, hus eller pengar. Studien var med andra ord ett led - det första försöket på fransk botten - i Bourdieus utforskande av de symboliska tillgångarnas särskilda ekonomi.

Av särskilt intresse är det avsnitt[228]om bondens kropp där Bourdieu använde orden habitus och hexis i tryck för första gången och, vilket är viktigare, presenterade en genomförd konkret analys av de förkroppsligade dispositionernas subjektiva mening och objektiva funktion. I sin jakt på en förklaring till att de bondsöner som blev kvar i byarna i så stor utsträckning förblev ogifta livet ut, till skillnad från dem som flyttade till staden eller köpingen, vände Bourdieu uppmärksamheten mot bondens förhållande till den egna kroppen. Som utgångspunkt valde Bourdieu att utförligt berätta om hur en danstillställning i köpingen eller i någon av byarna kan gå till. För landsbygdens pojkar erbjuder danserna ett sällsynt tillfälle att träffa flickor, och dansernas betydelse härvidlag har ökat i takt med att giftermålet övergått från att ha varit släktens till att bli individens angelägenhet och till följd av att giftermålsförhandlingarnas traditionella ombudsförfarande vittrat sönder. Ungkarlarna finns på plats men dansar inte. De betraktar de ouppnåeliga flickorna. Bourdieu lät oss se ungkarlarna med stadsbons eller flickornas ögon (flickorna är mycket mer mottagliga för inflytandet från stadslivets värden och livsstilar): sävliga och tungfotade, stora fumliga händer och omöjliga kläder. Redan detta Bourdieus perspektiv föregrep det slags relationistisk fenomenologi som han i sitt senare författarskap så ofta skulle odla. Han var inte ute efter att fånga ungkarlarnas natur i sig. I stället ville han studera hur deras habitus framträdde i relation till andra gruppers framtoning (senare skulle Bourdieu ibland, med ett ordval som för tankarna till marxismen och frankfurttraditionen, tala om habitus som en "andra natur"). Med beskrivningen av denna lilla lantliga danstillställning ville Bourdieu illustrera hur "hela stadsvärlden, med sina kulturella modeller, sin musik, sina danser, sina kroppstekniker störtar in över bondelivet"[229]. I relation till allt detta nya framstår ungkarlarna i andras ögon som hopplösa lantisar, en bild som de i sin tur är benägna att göra till en självbild. Att de bringas att skämmas för sin kropp var ett förhållande som Bourdieu tillmätte stor vikt: "Det är ingen överdrift att påstå, att detta att bli medveten om sin kropp för bonden mer än något annat ger honom tillfälle att bli medveten om bondelivets betingelser."[230]

Hunnen så långt i resonemanget började Bourdieu närma sig ett svar på frågan om varför så många män ute i byarna förblir ungkarlar. Chansen att finna en hustru bestämmes inte omedelbart av de ekonomiska och sociala betingelserna, utan indirekt, "genom förmedling av det medvetande som människorna gör sig av denna situation ".[231]Bondpojkarna uppfattas och uppfattar sig som tölpar, de förstår inte att föra sig i umgänget med flickor, behärskar inte de moderna danserna, finner inga lämpliga samtalsämnen. Flickorna däremot har mycket lättare att anamma de urbana modellerna för kroppshållning, klädsel och språkbruk. För flickorna från byarna representerar staden och de urbana männen hoppet om frigörelse - vilket, tillfogade Bourdieu, inte är någon orimlig ambition med tanke på att kvinnorna enligt äktenskapsutbytenas logik tenderar att gifta sig över sitt stånd. Dessutom har kvinnorna monopol på smakomdömena, medan männen från späd ålder fått lära sig att den som ägnar överdriven uppmärksamhet åt sitt yttre spelar herre eller är flickaktig. Flickornas bild av sin tillkommande och av det meningsfulla livet hämtar sin näring i den fascination som utgår från staden och förmedlas av damtidningar, romaner, filmer och schlagers. Bypojkarna är illa rustade att motsvara dessa förväntningar.

Resultatet är att flickorna flyttar. Männen blir kvar i byarna, ogifta. Att många män har svårt att bo kvar och finna en hustru var i och för sig, som Bourdieu påpekade redan i uppsatsens början, inget nytt. I detta slag av jordbrukarsamhälle har i synnerhet de yngre bröderna i syskonskaran, de som inte förväntades överta föräldrarnas egendom, alltid haft svårt att bilda familj om de stannade på orten. Det nya var att även män med stora egendomar och ur ansedda familjer förblev ungkarlar. Bourdieus svar på frågan från uppsatsens inledning, varför människorna upplever detta förhållande som en akut katastrof, är av närmast durkheimiansk art: "Männens ungkarlsstånd upplevs av alla som ett tecken på den dödliga krisen för ett samhälle som inte ens förmår garantera de mest nydanande och dådkraftiga bland familjernas äldsta söner, fadersarvets förvaltare, möjligheten att förlänga släktlinjen, ett samhälle som kort sagt är oförmöget att på en och samma gång säkra själva grundvalarna för sin ordning och ge utrymme för anpassning till det nya." [232]

Om vi enbart läst de sist citerade raderna, skulle vi få intrycket att Bourdieus förklaring är klassiskt durkheimiansk: en kollektiv föreställning, rotad i samhällets behov av att även i tider av förändring bevara sin egen ordning, tvingar sig på individerna. Men redan det komprimerade referatet ovan visar att Bourdieu ville mer än så. Om durkheimianerna på sin tid tenderade att förpassa individerna och deras särskilda föreställningsvärldar ut ur sociologin, innebar Bourdieus fenomenologiska perspektiv och habitusbegreppet en ambition att återinföra eller återupprätta individerna som handlande och tänkande subjekt - utan att durkheimianernas landvinningar för den skull offrades. Till skillnad från många av dem som bekänt sig till en eller annan variant av metodologisk individualism har Bourdieu egentligen aldrig brutit med traditionen från durkheimianerna. Han har hållit fast vid många av deras metodiska grundsatser: att utforska den tvingande makten hos kollektiva föreställningar, att leda människornas representationer och klassificeringar tillbaka till det sociala livets ordning, att låta sociala fakta förklaras av andra sociala fakta och så vidare. Bourdieus habitusteori innebar, om man så vill, ett försök att utvidga durkheimianernas register genom att introducera ett nytt slag av sociala fakta, människors system av förvärvade, seglivade, generativa dispositioner.

Den först publicerade demonstrationen av hur en sådan sociologi kan te sig var uppsatsen om de béarnesiska ungkarlarna. Det var kanske inte så konstigt att denna studie präglades av stor känslighet och mer än någon annan bland hans tidigaste arbeten pekade fram mot den utvecklade habitusteorin. Han hade här återvänt till sin barndomsmiljö och var redan på förhand väl förtrogen med studieobjektens livsvillkor och föreställningsvärldar. Även om vi i de allra tidigaste algeriska studierna funnit embryon till habitusbegreppet, fanns där dessutom åtskilliga reservationer som antydde att observationerna främst skulle ha giltighet för traditionella samhällen. Bourdieu ställde i de tidiga algeriska studierna inte sällan, på ett sätt som låg Weber nära, det traditionella samhällets diffusa värdesystem mot den "rationalisering" som beledsagade den inbrytande kapitalismen.[233]I sina senare arbeten skulle han oförtröttligen fästa uppmärksamheten på att det moderna samhället, långt ifrån att vara så rationaliserat som det utger sig för, är genomsyrat av mytiska och magiska förställningar och oreflekterade tanke- och handlingsmönster. I samband med denna sin första studie på fransk botten bröt Bourdieu mot en av etnologins starkaste tabuföreställningar, förbudet mot etnocentriskt tänkande. Läsaren slås av de många parallellerna mellan hans algeriska studier å ena sidan och studierna av de béarnesiska bönderna och deras av hederns bud reglerade symboliska ekonomi å den andra. Och inte nog med det, även de av stadslivets värden inspirerade livsstilar som trängde sig in på den béarnesiska landsbygden lät sig analyseras ur ett perspektiv som föregrep Bourdieus senare bruk av habitusbegreppet och analyserna av symboliska ekonomier i hans egen värld, kulturens och maktens fält i det moderna franska samhället.

De tidiga utbildnings- och kultursociologiska studierna

Det är anmärkningsvärt att termen habitus med några få undantag inte uppträdde i de skrifter från åren 1964-66 i vilka Bourdieu och hans medarbetare redovisade sina första utbildnings- och kultursociologiska undersökningar.[234]Däremot förekom ibland disposition och disposer , prédisposition och prédisposer [235], termer som Bourdieu i sina senare arbeten ofta använt med samma innebörd som habitus.[236]Under samma period tillhörde även "etos"[237]de termer vilkas innebörd nära anslöt till den betydelse Bourdieu senare skulle lägga in i habitus.

Även en lång rad andra termer och uttryck - "attityder", "värden", "koder", "modeller", "system av modeller", "system av attityder", "kulturella vanor";, "system av kulturella drag" och många fler - tjänade under denna period vid mitten av sextiotalet till att fånga in vissa aspekter av de fenomen som Bourdieu några år senare skulle benämna habitus.[238]Bourdieu hade ännu inte fastnat för termen habitus, men grundtanken om nedärvda eller förvärvade system av dispositioner fanns förberedd redan i dessa de första utbildnings- och kultursociologiska studierna. I Les héritiers , 1964, relaterades studenternas mer eller mindre lyckosamma banor genom utbildningssystemet till de olikartade uppsättningar av "förutsättningar och förkunskaper" <prédispositions et présavoirs > eller "system av kulturella drag" som de övertagit från den samhällsklass där de vuxit upp. Mot denna tes torde få sociologer ha något att invända, men författarna hävdade dessutom att de verkliga skiljelinjerna mellan olika grupper av studenter bestäms av just dessa "system av kulturella drag", och inte av de varierande kategorier som framträder i statistiska material[239], en ståndpunkt som innebar en implicit kritik av den samtida franska empiristiska sociologi som förlitade sig på socialgruppsstatistik eller opinions- och attitydmätningar. En annan passage som otvetydigt pekade fram mot habitusbegreppet var följande: "Att privilegier av så olika natur som att vara bosatt i Paris eller att tillhöra den kultiverade klassen nästan alltid är förbundna med samma attityd i förhållande till Skolan eller kulturen, beror på att dessa faktiska privilegier främjar anslutningen till de värden vilkas gemensamma rot icke är något annat än privilegiets själva existens."[240]I Un art moyen , 1965, fäste Bourdieu uppmärksamheten vid att man måste analysera "de betingningar som de objektiva betingelserna påtvingar det upplevda. Beteendet kan i själva verket inte begripas på annat sätt än som ett svar på den objektiva situationen, ett svar som förutsätter interioriseringen av denna situation genom förmedlingen av en undermedveten erfarenhet av samma situation ". [241]

Habitusbegreppet var således grundligt förberett innan Bourdieus terminologi stabiliserats. Begreppets framväxt var dock inte alldeles rätlinjig. Jag har i de studier som vi här räknar som de tidiga, publicerade under åren 1958-1966, lyft fram resonemang som särskilt tydligt pekade fram mot habitusbegreppet[242], men där fanns även gott om konkurrerande förklaringsmodeller. Inte sällan kunde förklaringarna, om Bourdieus utvecklade habitusteori används som måttstock, synas innebära otillåtligt snabba kopplingar mellan människors ekonomiska och sociala betingelser å ena sidan och deras attityder eller beteenden å den andra. Att det förmedlande ledet, habitus, i de första utbildnings- och kultursociologiska studierna ägnades så jämförelsevis liten uppmärksamhet kan kanske delvis skyllas på undersökningarnas karaktär av inledande kartläggning. Bourdieu och hans medarbetare stod inför uppgiften att beskriva hur samhällets stora sociala grupper skiljde sig åt i sitt sätt att använda utbildningssystemet och kulturen. Ur ett dylikt örnperspektiv framträdde knappast de mer subtila förmedlingsmekanismerna. Vi kan i synnerhet lägga märke till att begrepp som etos eller kulturellt arv användes för att karaktärisera stora grupper, nämligen samhällsklasserna. Det var ett grovmaskigt nät Bourdieu kastade över det franska samhället. Ett känsligare bruk av habitusbegreppet förutsatte mer närgångna studier av avgränsade grupper av människor och av specifika sociala fält. Grundliga studier av den arten är i stort sett av senare datum (arbetet om ungkarlarna i Béarn och analyserna av hederns spel i det traditionella algeriska samhället kan betraktas som tidiga prototyper). Däremot kom de tidiga utbildnings- och kultursociologiska undersökningarna att utgöra en fond av erfarenheter och datamaterial som Bourdieu senare ständigt skulle återvända till, utvidga och ge nya tolkningar.

Inte en enda källa

Habitus är ett ord som använts i många sammanhang. Inom botaniken, exempelvis hos Linné, har man avsett växternas yttre kännetecken eller utseende. Inom medicinen kan habitus användas om kroppens yttre framtoning, varur dess hälsotillstånd kan utläsas. Den kyrkliga termen habitus clericalis betecknar prästmannens klädedräkt och insignier. Inom filosofins historia täcker termen ett centralt tema hos Thomas av Aquino och hans efterföljare, och detta skolastiska bruk av termen habitus (en latinisering av det aristoteliska hexis ) har onekligen en del gemensamt med Bourdieus bruk av termen.[243]I båda fallen används begreppet för att förstå något som människor gör "av vana": enligt skolastikerna är de goda gärningar som görs "av vana" mer förtjänstfulla i jämförelse med det avsiktliga, kalkylerande handlandet; enligt Bourdieu är förklaringar som hänvisar till habitus mer fundamentala än de som hänvisar till medvetna avsikter.

Termen är inte heller alldeles okänd inom klassisk sociologi, vi finner den här och var hos Durkheim[244], Mauss [245], Elias[246]och på fler håll. Bourdieu själv lyfte i sin första mer utförliga diskussion av själva begreppet habitus[247]fram det besläktade begreppet mental habit , använt av Erwin Panofsky i 1948 års föreläsning om gotisk arkitektur och skolastik. Här hade Panofsky lanserat hypotesen att gotisk kyrkoarkitektur och skolastisk filosofi har en gemensam förutsättning i de "mentala vanor" (förkärlek för en viss typ av ordning, för extrema divergenser och kontraster vilka förenas i en högre enhet m.m.) som en snäv krets av studerade män i och omkring Paris förvärvade under loppet av 1100- och 1200-talen.[248]Jag tror dock inte att vi skall överskatta Panofskys betydelse som inspirationskälla. Snarare ryckte Bourdieu loss dennes tanke ur dess neokantianska inramning och gjorde ett ganska eget bruk av den.[249]

Jag har således svårt att hålla med de många kommentatorer som gjort gällande att Bourdieu rätt och slätt lånat habitusbegreppet från Panofsky.[250]Det förefaller mig också vilseledande att, vilket skett[251], överbetona Thomas' av Aquino roll. Åter andra kommentatorer har försökt visa att Bourdieus teori i allmänhet och habitusteorin i synnerhet är inspirerad av Leibniz[252], en hypotes som i och för sig inte är orimlig[253]. Rent vilseledande är däremot att utnämna honom till "en fransk Veblen", vilket på senare år inte varit ovanligt i USA.[254]En genomgående svaghet hos de flesta av dessa försök till idéhistoriska genealogier är att man, utan hänsyn till de forskningsuppgifter Bourdieu faktiskt ställt sig inför, ryckt loss vissa av hans programförklaringar och definitioner av habitus, företrädesvis hämtade från hans senare skrifter.

Arvet från durkheimianerna

Bourdieus tidiga etnologiska och sociologiska studier ligger i viktiga avseenden nära den durkheimska traditionen. Jag tänker då bland mycket annat på ambitionen att spåra de representationer och trosföreställningar som håller ett samhälle samman, sökandet efter de mekanismer som garanterar eller stör samhällets jämvikt, intresset för sambandet mellan klassificeringar och sociala former, samt tonvikten vid vad Durkheim och Mauss benämnde "totala sociala fenomen", dvs. fenomen som är på en och samma gång ekonomiska, juridiska, religiösa, estetiska, demografiska etc.

I sina tidiga studier av kollisionen mellan traditionell bondekultur och kapitalistisk kultur - ett huvudtema i hans tidiga arbeten om Algeriet, frånSociologie de l'Algérie till Le déracinement , och även i studierna från Béarn[255]- betonade Bourdieu konflikten mellan traditionella och moderna (västerländska, urbana, kapitalistiska) system av värden och trosföreställningar. Ambitionen är i många avseenden durkheimiansk . I Bourdieus något senare arbeten kan vi skönja en förskjutning bort från den klassiska durkheimianismen - en förskjutning bort från upptagenheten av för hela samhället eller stora grupper (sociala klasser, eller i det koloniala Algeriet "kaster") gemensamma generella sociala representationer, i riktning mot ett växande intresse för det som finns lagrat i människors kroppar och sinnen. I terminologin tar sig denna förskjutning uttryck i en övergång från "värdesystem", "normer", "internalisering" till "dispositioner", "habitus", "förkroppsligande". Visserligen är det lätt att hos Durkheim[256]finna begrepp, "système d'habitudes", "dispositions fondamentales" etc, som i någon mån låter sig förenas med habitusbegreppet, men Durkheims analyser pekar ändå alltid utanför människorna, mot de regelsystem som är en kollektiv egendom och så att säga utifrån tvingar sig på individerna och ger upphov till dessa system av vanor och dispositioner[257]. Bourdieus habitusteori var inte minst ett försök att komma förbi (eller om man så vill precisera, konkretisera och operationalisera) denna inom hela nittonhundratalets sociologi så utomordentligt vanliga tankefigur, som tenderar att tillerkänna normerna (rollförväntningar etc) ett slags oklar egen självständig existens hinsides människorna och deras praktiker.[258]

Ändå skulle jag, om jag tvingades att peka ut en enda text som möjligen betytt extra mycket för utvecklingen av Bourdieus habitusbegrepp och /eller för hans val av term, välja en text av en durkheimian, nämligen Marcel Mauss' uppsats från 1936 om "kroppstekniker" <techniques de corps >"[259]. Författarens egna exempel klargör vad han avsåg med kroppstekniker. Vid mitten av 1800-talet sprang löparna med öppna händer och i slutet av seklet med knutna händer, noterade Mauss. Simningen hade under hans egen livstid ändrat karaktär, "man har övergivit vanan att dra in vatten i munnen och spotta ut det. På min tid betraktade sig simmarna som ett slags ångbåtar. Det är fånigt, men jag gör än i dag denna gest: jag kan inte göra mig kvitt min teknik ".[260]Inte ens sömnen är naturlig, masajerna lär sova stående[261]. Med stöd av detta slags iakttagelser hävdade Mauss att kroppens tekniker är sociala fenomen. De förutsätter en inlärning. I detta sammanhang använde Mauss ordet habitus.[262]Han framhävde den sociala naturen hos habitus, dess variation med olika samhällen, olika utbildningar, olika sedvänjor och moden, olika slag av prestige. "Där man vanligen inte sett annat än själen och dess upprepningsförmåga, måste vi upptäcka tekniker och det kollektiva praktiska förnuftets verk."[263]Resonemanget påminner om Bourdieus habitusteori, och den senare har ofta diskuterat habitusbegreppet på ett sätt som leder tankarna till Mauss. Det tidigaste exemplet (för övrigt i ett sammanhang där Mauss och dennes begrepp "kroppstekniker" apostroferades[264]) finner vi i undersökningen av den béarnesiska landsbygdens ungkarlar, publicerad 1962. Redan här kan vi dock skönja en skillnad mellan Mauss' och Bourdieus sätt att närma sig kroppsteknikerna. Den senare var så att säga något mer fenomenologiskt sinnad. Det var inte ungkarlarnas kroppstekniker som sådana som stod i fokus för Bourdieus intresse, han betraktade i stället deras kroppshållning, deras släpande gångart etc som ett "socialt signum"[265], en egenskap som får sin mening genom att uppfattas av andra (stadsborna, flickorna) och av bönderna själva.

Fenomenologin

Det är knappast möjligt att diskutera Bourdieus kapital- eller habitusbegrepp utan att beröra hans förhållande till fenomenologin. Bourdieus intresse för kapital såsom inkarnerat i den mänskliga kroppen skulle, liksom hans intresse för att leda durkheimianernas "former för primitiv klassificering" tillbaka till sakförhållandet att människan har en kropp och organiserar sin värld i enlighet med enkla principer (upp och ned, framåt och bakåt i rummet och tiden), kunna tolkas som ett inflytande från Merleau-Ponty. När jag gav mig i kast med Bourdieus habitusbegrepp trodde jag, med vetskap om Bourdieus bildningsgång, att det skulle vara lätt att spåra ett sådant inflytande från Merleau-Pontys brytning med medvetandefilosofin. Man kan förvisso finna vissa allmänna likheter i fråga om sättet att förstå förhållandet mellan det subjektiva och det objektiva, inte minst vad gäller kroppens centrala betydelse. "Det är den mänskliga kroppen (och icke 'medvetandet') som bör framstå som det som uppfattar den natur som den också bebor"[266], för att citera ur Merleau-Pontys synopsis till föreläsningsserien vid Collège de France 1959-60. I La structure du comportement läser vi: "Det som uppfattas <le perçu > är icke en effekt av cerebrala funktioner, utan är dessa funktioners betydelse. Alla medvetanden som vi känner till framträder således genom en kropp som är deras perspektiviska aspekt."[267]Följande konklusion till kapitlet rubricerat "Friheten" i Phénoménologie de la perception skulle i långa stycken kunna avse Bourdieus habitusbegrepp: "Alla förklaringar av mitt beteende som utgår från mitt förflutna, mitt temperament, min omgivning, är sanna, förutsatt att allt detta inte betraktas som åtskiljbara tillgångar som jag medför, utan som moment i min totala varelse [… ]. Jag är en psykologisk och historisk struktur. Med min existens har jag erhållit ett sätt att existera, en stil. Alla mina handlingar och tankar är förbundna med denna struktur [… ]". Ändå, förtydligade Merleau-Ponty, är jag fri, icke trots eller utanför denna struktur, utan med dess hjälp; den "begränsar inte min tillgång till världen, utan är tvärtom mitt redskap för att kommunicera med världen."[268]

Det sist citerade är givetvis en polemik med Sartres frihetslära. Bland annat Merleau-Pontys framhävande av det kroppsliga innebar en brytning med de samtida mer renodlat medvetandefilosofiska fenomenologiska strömningar som Sartre alltjämt företrädde. Man kan uttrycka saken så, att Merleau-Ponty - som gav Husserl äran av att ha påvisat "den kroppsliga infrastrukturen hos vår relation till tingen och till medmänniskorna"[269]- gjorde ett annat bruk av arvet från Husserl än det som var regel inom samtida fransk medvetandefilosofi.

Merleau-Pontys intresse för kroppen, och mer generellt hans uppbrott från den cartesiska traditionens isolerade och självständiggjorda subjekt, hans nedtoning av intentionalitetens betydelse etc , var givetvis i linje med de strävanden som skulle bli Bourdieus. Ändå är det blott på ett ganska allmänt plan vi finner beröringspunkter mellan Bourdieus sociologi och Merleau-Pontys fenomenologi. Mest rättvisande är kanske att säga att de hade sina fiender gemensamma. Bourdieus tanke om kroppen som säte för känslan för praktiken återfinner vi inte bara hos Merleau-Ponty utan även på annat håll, som nämnts hos Mauss och till och med (vilket kan förvåna med tanke på striderna mellan fenomenologer och epistemologer) hos tänkare som kan räknas till den historiska epistemologins föregångare : Poincaré skrev om "det system av axlar, oföränderligt förbundna med vår kropp, som vi alltid bär med oss"[270].

Kanske kunde man hävda att redan den husserlska fenomenologins ambition att ringa in fenomen som icke låter sig reduceras till psykologins objekt är befryndad med Bourdieus habitusteori. Återigen har vi i så fall att göra med en gemensam fiende, i detta fall de psykologiska förklaringarna. Vi skall inte heller låta oss luras av det ymniga bruk av termen "habitus" i den först publicerade (det vill säga den franskspråkiga) versionen av de cartesianska meditationerna [271], en skrift vars betydelse för den franska Husserl-receptionen knappast kan överskattas.

Det är rimligt att betrakta den fenomenologiska traditionen som en nödvändig förutsättning för Bourdieus projekt, men den torde ha inspirerat hans arbete på ett mer allmänt plan. Jag har strängt taget bara funnit en tanke hos Bourdieu som förefaller vara direkt övertagen från den husserlska fenomenologin. Det gäller de redan i Bourdieus tidigaste etnologiska studier[272]och sedan ständigt återkommande analyserna av tidsmedvetenheten, närmare bestämt åtskillnaden mellan två skilda slag av framtid, avenir och futur . L'avenir (eller l'à venir [273]) är den framtid som så att säga ligger inbäddad i nuet, dvs. det slag av framtid som är tillgänglig för människor i ett traditionellt bondesamhälle, där man exempelvis lägger upp spannmålsreserver för att det är brukligt och hedervärt, för att förfäderna gjort så och för att samfundet kräver det, och inte för att man beräknat kommande tänkbara behov. Mot detta slag av med nuet oupplösligt förenad framtid kontrasterar Bourdieu le futur , den framtid som man kalkylerar med och som hör det moderna kapitalistiska samhället till.[274]Denna analys är förmodligen ett eko av Husserls diskussion av Protention och Retention [275].

Det är inte svårt att finna allmänna förbindelser mellan Bourdieus projekt och den breda strömning som bröt med Husserls cartesiska fundament och transcendentalism och i stället försökte skapa en fenomenologi för subjekt som är placerade i världen. Ett sådan karaktäristik säger dock inte särskilt mycket. Här hamnar Bourdieu i sällskap inte bara med Heidegger och Merleau-Ponty och alla dem som tagit fasta på livsvärldsbegreppet i Husserls Krisis , utan även med ledande sociologer ur generationen närmast före hans egen: Raymond Aron och Georges Gurvitch hade i unga dagar importerat tysk fenomenologi[276], som för dem tjänade som ett vapen i kampen både mot den neokantianska universitetsfilosofin och - särskilt i Arons fall, låt vara att denne framför allt lånade sina argument från Weber - mot durkheimianernas dominans inom fransk sociologi. Ett blandat sällskap, med andra ord. Inte minst genom återknytandet till durkheimianernas tradition innebar Bourdieus sociologiska projekt en brytning med både den breda fenomenologiska importverksamheten och Arons Weberinspirerade position.

Strukturalismen

Den period då Bourdieu konstituerade sitt projekt sammanföll med strukturalismens glansdagar i Frankrike, och hans habitusteori kan betraktas som ett försök att komma förbi vissa av strukturalismens problem.[277]

Bourdieus kritik av strukturalismen hade nära samband med hans redan berörda ambition att överskrida durkheimianismen. Ur Bourdieus perspektiv kan varken durkheimianernas kollektiva representationer eller strukturalisternas strukturer tjäna som yttersta förklaringsgrund; båda traditionerna nonchalerar förhållandet att den sociala världen är befolkad av människor, vilkas föreställningar och praktiker blir obegripliga om man bortser från människors inbyggda förmåga att tänka, att orientera sig och att handla, en förmåga som Bourdieu försökt att komma åt med hjälp av begreppet habitus. I detta speciella avseende innebar strukturalismen inget framsteg i förhållande till durkheimianismen.

När vi nu resonerar om utvecklingen av Bourdieus habitusbegrepp är det motiverat att fortsätta den diskussion om hans förhållande till strukturalismen som inleddes ovan (avsnitt 1.2.3). Där antyddes att hans arbeten från sextiotalets första hälft bar en strukturalistisk prägel, till skillnad från såväl de allra tidigaste texterna, där sådana influenser spelar mindre roll, som hans senare författarskap, där den explicita eller implicita kritiken av strukturalismens avarter är ett vanligt tema. Denna utveckling kan iakttagas i det skiftande bruk som Bourdieu under olika perioder gjorde av begrepp som modell, schema eller kod.

I sitt första arbete från 1958 om traditionella algeriska samhällen noterade Bourdieu att familjen (i betydelsen den utvidgade familjen eller släkten) var den modell enligt vilken alla sociala strukturer är konstruerade[278], och att de sociala strukturerna i sin tur var konstruerade enligt genealogiska scheman[279]. Hos chaouïa-folket fann han samma "strukturella schema" (återspeglande släkternas genealogi) på de mest skilda områden: anordnandet av fester, fördelningen av jordarna, gravstenarnas utplacering på kyrkogården[280]. Mzab-folket arrangerade sina städer i enlighet med sitt samhälles struktur.[281]Detta Bourdieus sätt att tänka är i och för sig väl förenligt med durkheimianernas upptäckt av de primitiva klassifikationernas betydelse, men det är värt att notera att resonemangen om familjen som modell för sociala strukturer och om genealogin som generell modell gavs större utrymme i bokens andra upplaga[282]. Ett av den klassiska strukturalismens typiska - och sedermera ofta kritiserade - tillvägagångssätt var just att uppställa enkla modeller eller scheman ur vilka de mest skilda fenomen låter sig förklaras.

Strukturalisterna använde sig i sammanhanget gärna av begreppet kod. Vetenskapens uppgift var att bakom människors observerbara beteenden spåra en dold kod, som kunde förklara vad människor sig själva ovetande hade för sig, nämligen att koda och avkoda symboler och meddelanden. Bourdieu var uppenbarligen under sextiotalet i någon mån attraherad av detta sätt att förstå den sociala världen. I hans tidiga etnologiska arbeten spelade termen kod ingen roll, men den dök upp i de första utbildningssociologiska [283]och kultursociologiska[284]arbetena, publicerade 1964-66, och i åtskilliga arbeten från de närmast följande åren. Med Bourdieus utvecklade habitusteori som måttstock innebar dessa strukturalistiskt färgade hänvisningar till "koder" inga tillfredsställande förklaringar: koderna framstod som något slags chiffernycklar som existerade någonstans - oklart var - utanför människorna och deras praktiker.[285]Bourdieu skulle komma att nå fram till ståndpunkten att människorna inte lever i världen för att tolka den, och att människors praktiker följaktligen inte låter sig förklaras som en kodande och avkodande verksamhet. Han har ofta kritiserat strukturalister och andra som till ett slags allmänt mänskligt kunskapsintresse upphöjer sitt eget, forskarens, speciella yrkesmässiga kunskapsintresse, nämligen att tolka världen och avlocka den konsistenta mönster. Inte desto mindre fyllde uppenbarligen kodbegreppet vid mitten av sextiotalet en funktion i Bourdieus sociologi, som ett steg på vägen mot habitusbegreppet.

I förordet till Le sens pratique berättade Bourdieu om några personliga forskningserfarenheter som bidrog till att han övergav "vulgärstrukturalismens" förklaringsmodeller. Han hade 1962 samlat ett stort material om de algeriska böndernas uppfattning av årscykeln och deras giftermålspraktiker och mycket annat. Syftet var att rekonstruera koherenta system av särskiljande drag som gjorde reda för böndernas föreställningar om årstider, reglerna för giftermål etc. Det visade sig ogörligt. Visserligen var det fullt möjligt att konstruera ett system som var förenligt med somliga observationer, men i så fall till priset av att andra, lika väl belagda observationer föll utanför ramen. Alltså var det fel på ramen, böndernas praktiker lät sig inte återföras till en av forskaren konstruerad koherent modell. Det forskaren kan och bör göra är att konstruera något som för hans studieobjekt med nödvändighet är något helt annat, och den koherens som det kunde löna sig att leta efter stod att finna inte i böndernas praktiker eller symbolsystem, utan i deras habitus, som genererar strategier, praktiker och föreställningar vilka kan vara av synnerligen skiftande natur beroende på de konkreta omständigheterna.[286]På liknande sätt visade Bourdieus och Abdelmalek Sayads ansträngningar att förstå äktenskapsutbytena att bönderna alls inte följde "regler". En från etnologiska beskrivningar välbekant "regel" i detta slags bondesamhällen är den som föreskriver giftermål med en kusin på fädernet. [287]Det statistiska material som Bourdieu och Sayad samlade in visade att sådana giftermål mellan parallellkusiner i själva verket var sällsynta. Strukturalismens väg, enligt vilken formerna för giftermål kunde reduceras till varianter av vissa grundläggande modeller, visade sig oframkomlig. Böndernas faktiska praktiker var mångskiftande och svårförutsägbara och måste förklaras med hänvisning till deras habitus, som tillät dem att anpassa sina giftermålsstrategier till den förhandenvarande situationen (bestämd av historiska omständigheter, styrkeförhållanden mellan de tänkbara giftermålskandidaternas familjer etc). I detta komplicerade spel hade idealföreställningen om kusinäktenskapet sin betydelse, dock inte som en "regel" som styrde beteendet utan som ett inslag i den arsenal som stod till böndernas förfogande när de, med ledning av sitt "praktiska förnuft" eller "praktiska sinne", utvecklade sina strategier och argument i samband med exempelvis giftermålsförhandlingar. [288]

Voluntarism och metodologisk individualism

Till sist skall vi, för att ytterligare belysa habitusteorins egenart, beröra förhållandet mellan Bourdieu och de två mest framgångsrika bland hans ungefär jämnåriga rivaler om ställningen som generationens främste franske sociolog, Alain Touraine och Raymond Boudon.

Bourdieus habitusteori var ett försök att så att säga återinföra individerna och deras erfarenhetsvärld och handlingsförmåga i den sociologiska teorin och att därmed bryta med både durkheimianismen och strukturalismen. Samtidigt höll Bourdieu i många avseenden fast vid arvet från durkheimianerna. Individernas representationer och handlande blir inte begripliga om de inte relateras till kollektiva representationer och sociala bestämningar.

Den "handlingssociologi"[289]som Touraine lanserade under sextiotalet representerade i båda dessa avseenden raka motsatsen till vad Bourdieu ville med sociologin. Å ena sidan tenderade Touraine att förpassa individerna ut ur sin teori, till förmån för ett "historiskt subjekt" (arbetarrörelsen, etc). Å andra sidan förnekade han det durkheimianska arvet genom att, ur Bourdieus perspektiv, uppträda som ett slags sociologins Sartre som torgförde voluntaristiska föreställningar om detta kollektiva subjekts frihet och skapande förmåga och glömde den avgörande sociologiska frågan om vad som möjliggör detta "skapande".[290]

Förhållandet mellan Bourdieu och de bland hans motståndare, Boudon och andra, som åberopat sig på den metodologiska individualismen är värt en något längre kommentar. Med sin habitusteori försökte Bourdieu lösa upp den klassiska motsättningen mellan metodologisk individualism och sociologism, mellan weberianism och durkheimianism om man så vill. Boudon är en bekännande weberian och har förespråkat en alldeles bestämd tolkning av Webers metodologiska rekommendationer: sociologen bör bakom varje socialt fenomen söka dess orsak i individernas beteenden, och dessa beteenden bör betraktas som rationella[291]. Boudon dömde därmed ut vad han betraktade som den franska sociologins huvudfåra, från Comte över durkheimianerna till sextiotalets marxism och strukturalism[292], och har exempelvis i följande fiktiva dialog framställt Bourdieus habitusteori som ett ovanligt elakartat exempel på det sämsta inom fransk sociologi:

" [… ] vad tjänar kulturen, skolan, museerna, språket, religionen, idrotten? Jo, reproduktionen av den dominerande klassen. Genom vilken mekanism? Genom habitus . Habitus gör att man inom den dominerande klassen tycker om Beethoven, önskar söka in vid Tekniska Högskolan, talar ett tuktat språk, liksom att man inom den dominerade klassen tycker om tango och färglitografier, ledigt språk och manuella yrken. Var och en stannar på sin plats, således. Den sociala ordningen är säkrad. Fråga: Men vad är nu dessa habitus? Svar: De är 'ett slags program (i informationsteorins mening)'. Fråga: När man lyssnar till er, möter man snarare Pavlovs än Thomas' av Aquino skugga; men hur vet man att dessa habitus existerar? Svar: Det har jag ju sagt er: därigenom att man inom den dominerande klassen tycker om Beethoven, etc. Fråga: Ni går i cirkel. Kan man inte åtminstone anta att människor är medvetna om sina habitus. Svar: En naiv hypotes. Endast omedvetna habitus kan vara verksamma. Ser ni inte att aktören, eller snarare agenten, alltid föreställer sig falska skäl till sina egna handlingar, att han 'gör dygd av nödvändigheten'? Han tror sig vara fri men är slagen i bojor. Fråga: Era habitus är alltså lika väl dolda som opiets sömngivande kraft? Svar: 'Effekterna av habitus är aldrig mer dolda än då de framträder som effekter av strukturerna (…), ty de är produkter av agenter vilka är 'mänskliggjorda strukturer'.' Fråga: Jag tror jag förstår: Ju mindre synliga habitus är, desto bättre bevis för att de existerar. [--- ]"[293]

Detta slag av kritik har i olika versioner förföljt Bourdieu sedan han började lansera sitt sociologiska projekt.[294]Han har ständigt varit på jakt efter effekterna av sådana storheter (habitus, fält) som är "osynliga", som inte är direkt observerbara i människors beteenden eller medvetna föreställningar, utan måste konstrueras i det sociologiska arbetet, en ambition som både sociologer som är empiristiskt sinnade i största allmänhet och de i det senaste decenniets franska filosofi och samhällsvetenskap inflytelserika "neoindividualisterna"[295]med nödvändighet måste uppfatta som obskurantism. Jag tror dock att det vore lika missvisande att hävda att Bourdieu hänvisar till hjärnspöken som att kalla Boudon en perspektivlös positivist. Om man lägger Bourdieus och Boudons utbildningssociologiska studier bredvid varandra, är det uppenbart att den förre letat efter komplexa förklaringar och den senare efter enkla förklaringar. Detta är en avgörande skillnad mellan Bourdieu och dem bland hans vedersakare som fostrats inom den amerikanska empirismen. När Bourdieu hänvisat till effekter av habitus eller fält är det inte för att förlägga sina förklaringar till en sfär bortom det empiriskt prövbara utan tvärtom för att öppna vägen till undersökningar av den sociala världens fulla komplexitet. De enskilda hypoteserna, tagna en och en, låter sig sällan prövas på formellt sätt. För att styrka eller falsifiera tänkbara förklaringar genomför Bourdieu i stället ständigt nya och allt bredare empiriska undersökningar, samlar in mer statistiskt och etnografiskt material och skriver en ännu tjockare bok. Boudon har gått motsatt väg. Han har strävat efter att uppställa modeller som både är så enkla som möjligt och förklarar så mycket som möjligt, modeller som så långt som möjligt förutsätter att de enskilda individernas medvetna rationella motiv orsakar deras handlande. Andra slag av modeller är överflödiga så länge de inte är absolut oundgängliga för att förklara tillgängliga data.[296]Det är så vi bör förstå Boudons motvilja mot exempelvis det redan i Bourdieus tidiga utbildningssociologiska studier centrala antagandet att individerna omedvetet, i form av habitus, interioriserar sina objektiva chanser inom utbildningssystemet. Boudons ståndpunkt är: krångla inte till saker och ting som låter sig förklaras med hjälp av enklare modeller, och undvik framför allt hypoteser om irrationella, omedvetna drivkrafter bakom människors beteenden! Bourdieu å sin sida har inget till övers för en metodologi som först uppställer modeller och sedan prövar deras överensstämmelse med tillgängliga data, och han undviker över huvud taget att dra slutsatser enbart grundade på statistiska registerdata - han kräver av sociologin att den kombinerar statistiska material med intervjuer, etnografiska observationer, historiska analyser etc.

Vi bör dessutom notera att Boudon och Bourdieu, de två mest framträdande kombattanterna inom de senaste decenniernas franska utbildningssociologi, när det kommer till kritan inte är fullt så imperialistiska i sina försvar av den metodologiska individualismen respektive habitusbegreppet som deras mer polemiska utfall kan ge intryck av.

När Boudon anklagats för att i sina metodologiska skrifter ha överbetonat de medvetna rationella motiven, har han preciserat sig. Han förnekar inte alls att "irrationalitet finns överallt i beteendet. [--- ] Min poäng var inte att vi skall betrakta människan som rationell eller irrationell, en fråga som saknar svar ". Hans tes har i stället varit att sociologer lyckats åstadkomma de bästa förklaringarna när de följt regeln att förklara människors beteende med hänvisning till deras medvetna rationella motiv. Sociologen bör därför utgå från antagandet att människor har goda skäl och medvetna motiv för sina handlingar. Enbart i nödfall, då denna väg visar sig oframkomlig, bör andra (med Boudons språkbruk: "irrationella") modeller tillgripas.[297]

Bourdieus uppfattning är den motsatta: förklaringar som hänvisar till habitus är som regel de mest fruktbärande och det är rimligt att börja i den änden. Bourdieu har dock, om än inte särskilt ofta eller gärna, medgivit att det existerar andra grunder för människors handlande än habitus: "habitus är en produktionsprincip bland andra. Även om den utan tvivel är oftare verksam än någon annan [… ] kan man inte utesluta att den vid vissa tillfällen - utan tvivel i samband med krissituationer, då habitus omedelbara anpassning till fältet satts ur spel - lämnar plats för andra principer, såsom den medvetna och rationella kalkylen."[298]

Vi sätter därmed punkt för detta försök att följa habitusbegreppets utveckling och dess förhållande till några vetenskapliga traditioner. Eftersom vi hållit oss till Bourdieus publicerade skrifter, har vi inte kunnat spåra begreppets genes längre tillbaka än till de tidigaste etnologiska arbetena. Texterna i sig räcker knappast till för att styrka den ovan framkastade hypotesen att Bourdieus projekt ursprungligen tog form inom ett "epistemologiskt rum" med två axlar, fenomenologin och marxismen. Att så var fallet är ändå en rimlig gissning, med tanke på vad vi vet om den intellektuella miljö i vilken han vistades innan han gav sig in i samhällsvetenskapen. Och allmänt uttryckt har Bourdieu, från sina tidiga studier och allt framgent, strävat efter att sammanföra studier av människors erfarenheter med studier av de objektiva betingelser under vilka samma människor lever. I snart sagt samtliga hans texter genom alla år finner vi en ambition att närma sig den sociala världen från två håll: å ena sidan analyser av vad människor har med i bagaget, deras föreställningsvärldar, deras habitus, å andra sidan analyser av de objektiva sociala omständigheter under vilka de lever. För det förstnämnda syftet utvecklade Bourdieu ett sociologiskt begrepp, habitus, som sprängde fenomenologins ramar. Även för det andra syftet, för analyser av de sociala omständigheterna, skapade Bourdieu ett eget begrepp, fält, som tillät mycket mer precisa analyser än jämförbara marxistiska begrepp om produktionsförhållanden och klasser.

Fält

Ett socialt fält i Bourdieus mening existerar när en avgränsad grupp människor och institutioner strider om något som är gemensamt för dem. Tag det litterära fältet som exempel. Inom detta fält verkar författare, litteraturkritiker, redaktörer, litteraturvetare, förläggare, tidskriftsägare. Institutionerna kan vara kulturtidskrifter, dagstidningarnas, radions och tevens kulturredaktioner, förlag, universitetens litteraturvetenskapliga institutioner, akademier och sällskap, Kulturrådet, Författarförbundet. Det gemensamma som står på spel är definitionen på god litteratur och god litteraturkritik, rätten att skriva erkänd litteratur, auktoriteten att fälla omdömen om litterär kvalitet. Alla sociala sammanhang är inte sociala fält i Bourdieus mening. Ett socialt fält karaktäriseras av specialiserade agenter och institutioner, en specifik art av symboliskt kapital som ligger till grund för trosföreställningarna inom fältet, specifika investeringar (exempelvis investeringar i läsning), specifika insatser (ställningstaganden till stridsfrågor om litterär kvalitet) och specifika vinster (erkännande som författare eller litteraturkritiker). Den som skriver julklappsverser träder inte därmed in på det litterära fältet.

Vi kan således ge följande minidefinition: med socialt fält avses ett system av relationer mellan positioner besatta av specialiserade agenter och institutioner som strider om något för dem gemensamt .

Fältbegreppet som redskap

Bourdieu och hans medarbetare och lärjungar har sedan mitten av sjuttiotalet publicerat ett stort antal empiriska studier av sociala fält i Frankrike:; av det ekonomiska maktfältet[299](en studie av drygt tvåhundra ledare för de största franska företagen och bankerna), det religiösa maktfältet[300](en totalundersökning av samtliga franska biskopar), de parisiska universitetsprofessorernas konkurrensfält[301](dvs. Bourdieus eget fält), politikens fält[302], juridikens[303], idrottens[304], filosofernas[305], författarnas [306], kulturtidskrifternas[307], modeskaparnas [308]och så vidare.

Vi kan inte hoppas på någon uttömmande lexikalisk definition av begreppet fält. Fältbegreppet är ett verktyg som får mening genom att användas i undersökningar. En undersökning av ett fält i Bourdieus mening innebär att konstruera det system av relationer som förbinder positionerna, att särskilja de dominerande och dominerade positionerna, att urskilja de tillgångar som är knutna till olika positioner, att kartlägga de typer av investeringar och insatser som avkrävs agenterna och de typer av strategier och banor som står dem till buds, att undersöka agenternas system av dispositioner, att fastställa det aktuella fältets relationer till andra fält, och så vidare. I likhet med så många andra bland Bourdieus begrepp är fältbegreppet ett "öppet" begrepp, närmast ett forskningsprogram.

Ett fält uppstår grovt sagt där människor strider om symboliska eller materiella tillgångar som är gemensamma för dem och bara för dem. Annorlunda uttryckt: vi har att göra med ett fält blott om en tillräcklig grad av autonomi föreligger. Noga taget kan vi ofta först efter en genomförd preliminär undersökning veta om den domän vi valt att studera är att betrakta som ett (relativt autonomt) fält eller ej. I Belgien, Schweiz och Canada existerar en franskspråkig litteratur. Betyder det att här finns litterära fält? Nej, svarar Bourdieu. Visserligen finns författare, förlag, tidskrifter, teatrar, men inga erkända konsekrationsinstanser. En författare kan vara tvingad att först vinna erkännande i Paris innan han räknas som stor på hemmaplan. De inhemska författarna har två strategier att välja på: att identifiera sig med den dominerande litteraturen, det vill säga underkasta sig lagarna för det litterära fältet i Frankrike, eller att förlita sig på en inhemsk marknad och åberopa den nationella identiteten (Bourdieu tillfogar att den förstnämnda strategin tar över i takt med att utsikterna krymper att den sistnämnda skall leda till framgång).[309]

Ett (relativt autonomt) socialt fält utmärks bland annat av att de symboliska vinsterna utdelas från positioner inom fältet: om det existerar relativt autonoma vetenskapliga fält i Sverige innebär det att en viss forskningsinsats för att vinna erkännande måste auktoriseras av agenter och institutioner som tillhör fältet, det vill säga redan konsekrerade forskare, forskningsrådens ämnesföreträdare, de vetenskapliga tidskrifternas redaktioner etc. Politiker, byråkrater, företagsledare eller fackföreningsledare kan påverka tillförseln av resurser i vidaste mening (pengar, nya proselyter, diskussionsteman) men saknar makt att ingripa i fältets interna strider, det vill säga i striderna om monopolet över rätten att fälla auktoritativa omdömen om vetenskaplig förtjänst. Universitetsdisciplinerna erbjuder ett exempel på att relativ autonomi inte får förväxlas med "frihet" i största allmänhet. Den enskilde läraren eller forskaren kan få erfara att hans eller hennes "frihet" är lika beskuren inom en disciplin med stark autonomi, där ämnesföreträdarna fäller de viktiga avgörandena, som inom en disciplin med svag autonomi, öppen för inflytanden från utanförstående intressegrupper, politiker eller myndigheter. Att fältet är autonomt innebär att det äger sin egen specifika logik, inte att det skulle vara något frihetens rike.

Ett annat kännemärke för ett (relativt autonomt) fält är dess förmåga att "översätta" utifrån kommande diskurser, kategoriseringar och problem till fältets egna typer av diskurser, kategoriseringar och problem, såsom då fenomen som har med klasskonflikter att göra transponeras till estetiska problem när de importeras till ett litterärt fält, eller till frågor om undervisningsmetoder när de införes till ett pedagogiskt fält.[310]

Fotograferandet är ett exempel på en praktik som först nyligen började inordnas inom ett eget fält. När Bourdieu och hans medarbetare under sextiotalets första hälft undersökte olika gruppers användningar av fotografiet och fotograferandet[311]fanns ännu inget egentligt fält där specialister på fotograferande kunde kämpa om något gemensamt. Fortfarande saknades i stort sett utbildningsinstitutioner och specialtidskrifter, fotogallerier och museer, forskningsinstitutioner och auktoriserade värdehierarkier för att skilja vackra, konstnärliga eller på annat sätt värdefulla foton från fula eller amatörmässiga. Vi kan uttrycka saken så att fotograferandets praktiker saknade en egen logik. De löd antingen under andra fälts (såsom konstens eller journalistikens) kategoriseringar och värdelagar, eller också fyllde de helt andra funktioner i det dagliga livet: att befästa det kollektiva minnet, hålla ihop släkten och konsekrera de olika etapperna och stora begivenheterna i individens och gruppens liv, såsom bemärkelsedagar, barnens uppväxt, giftermål, släktbesök och familjesemestrar.

I dag, ett kvartssekel senare, existerar möjligen ett fotografifält. Ett fält definieras av att där finns människor som är disponerade på ett specifikt sätt (fotografer, fotografispecialister av olika slag), av de specifika investeringar som avkrävs nya inträdande (kunskaper om fotograferandet och förtrogenhet med legitim fotoestetik), av specifika insatser i spelet (ställningstaganden för och emot den ena eller andra fotografen eller estetiken), av specifika symboliska vinster (erkännande som fotograf, bildredaktör, fotogallerist eller forskare eller skribent med fotografi som specialitet), och framför allt av att det är något för alla deltagarna gemensamt som står på spel (här främst frågan om kriterier för fotografiers - och fotografers - värde).

Om någon i sin ensamhet odlar vissa intressen och hyllar vissa värden har därmed inget fält uppstått. Ett fält förutsätter specialister, institutioner och erkända värdehierarkier. Vi kan här anknyta till den inledande diskussionen av det symboliska kapitalet. I ett samhälle som det traditionella Kabylien var detta symboliska kapital jämförelsevis enhetligt: alla kabyliska bönder hyllade i stort sett samma värden, framför allt hederns värden. I moderna samhällen är det symboliska kapitalet ojämförligt mycket mer differentierat, vilket är förutsättningen för uppkomsten av ett otal relativt autonoma sociala fält.

Olika slag av fält

Sociala fält i Bourdieus mening kan överlappa varandra, och större fält kan likt kinesiska askar inrymma mindre delfält. Inom "maktens fält" <champ du pouvoir >, ett begrepp som Bourdieu särskilt i sitt senare författarskap ofta föredragit i stället för "den dominerande klassen", återfinns företagsledarnas konkurrensfält, den högre statliga administrationen och de kulturella produktionsfälten. Till de kulturella produktionsfälten hör bl.a. litteraturens, konstens, journalistikens, universitetets fält. Inom universitetsfältet finns naturvetenskapliga och humanistisk-samhällsvetenskapliga delfält, vilka i sin tur härbärgerar ett antal discipliner, varav de mest autonoma utgör var sitt eget fält.

Därmed också sagt att en och samma individ, grupp eller institution kan tillhöra mer än ett fält. I Bourdieus undersökningar av maktens fält hamnade universitetslärarna vid den dominerade polen (vid den motsatta, dominerande polen återfanns företagsledarna). Inom den kulturella produktionens fält besatte samma universitetslärare dominerande positioner; här intogs de dominerade positionerna av författare, konstnärer och andra som tillhörde mindre institutionaliserade och mer kätterska sektorer . Inom det parisiska universitetsfältet konstaterade Bourdieu existensen av å ena sidan en pol där lärarna i jura och medicin samlades, å andra sidan en naturvetenskaplig pol, samt däremellan den region där den humanistiska fakultetens lärare hörde hemma , och varje särskild disciplin karaktäriserades av sina egna dominansförhållanden och hierarkier.[312]

Hittills har vi för enkelhets skull använt ordet "fält" i betydelsen socialt fält, där positionerna intages av människor och institutioner. Närmare bestämt har vi uppehållit oss vid olika "produktionsfält", för att använda Bourdieus term. Sådana kan antingen utgöra "fält för begränsad produktion", där producenterna vänder sig till andra producenter, såsom när hårt specialiserade forskare eller litteraturkritiker främst vänder sig till kolleger och konkurrenter, eller också fält med en större publik. De flesta av Bourdieus mer omfattande fältstudier har ägnats åt produktionsfält i den ena eller andra meningen.

En annan möjlighet är att konstruera "konsumentfält", system av relationer mellan positioner som intages av exempelvis läsare till skillnad från författare. Undersökningarna av smaker och livsstilar i "Anatomie du goût" och La distinction var studier av konsumentfält i denna mening.

Från Bourdieus skola har det även flutit studier som behandlar en mer avgränsad grupp som ett fält.[313]

Fältbegreppet kan dessutom brukas i undersökningar av annat än individers och gruppers strider. Ett fält i Bourdieus mening är allmänt sagt ett konstruerat system av relationer mellan positioner, och dessa positioner kan motsvaras av exempelvis institutioner. Bourdieus mest genomarbetade studie av ett sådant fält av institutioner är hans och Monique de Saint Martins konstruktion av fältet av franska högre lärosäten, ett arbete som fortgått vid Centre de sociologie européenne sedan första hälften av sextiotalet och som krävt en synnerligen omfattande insamling av primärdata om de studerande och lärarkårerna, om utbildningsinstitutionernas historia och allianser med andra fält (näringslivet, den statliga administrationen etc).[314]

En annan nyligen publicerad studie gällde ett fält för produktion av materiella tillgångar, nämligen villafastigheter. [315]Detta var ett nytt slag av studieobjekt för Bourdieu och hans medarbetare som tidigare främst uppehållit sig vid de symboliska tillgångarna.

Begreppet fält kan således användas för utforskande (eller snarare konstruktion) av skilda slag av objekt. Det har i Bourdieus sociologi tjänat som ett sökarljus, riktat mot system av relationer mellan positioner. Just dess relationella karaktär är utan tvekan begreppets viktigaste egenskap. En position - som kan vara en yrkesgrupps position i förhållande till andra yrkesgrupper, en forskares ställning i den akademiska världen, en läroanstalts placering i olika slag av hierarkier - definieras av sina relationer till andra positioner, eller rättare sagt av sin plats i hela systemet av relationer mellan positioner. Härav följer en viktig metodisk princip. Forskaren som undersöker ett fält måste försäkra sig om att samtliga relevanta positioner, det vill säga samtliga positioner som bidrager till att upprätta fältets struktur, finns representerade i materialet. I sina studier av fältet av franska elitutbildningar upptäckte Bourdieu och Monique de Saint Martin först efter hand att det var nödvändigt att inkludera juristutbildningarna. Att de till att börja med förbisåg dessa hade förmodligen att göra med att juristutbildningen i Frankrike inte brukar räknas in bland les grandes écoles . Men studeranderekryteringen och lärarkårens sammansättning, lärarkårens relationer till maktens fält och utbildningens funktion att förse maktens fält med funktionärer - allt sådant talade för att juristutbildningarna måste vara med när fältet av franska elitutbildningar konstrueras. Ett annat exempel är att Bourdieu i sina studier av kulturella produktionsfält varit noga med att inte glömma grupper som gallerister och konsthandlare, förläggare och kulturtidskrifternas ägare, dvs. grupper som i den gängse offentliga statistiken snarare brukar sorteras in i gruppen egna företagare.[316]Annars är det i studier av konstens eller litteraturens värld vanligt att man begränsar synfältet till konstnärerna och författarna och deras verk, en inskränkning som skulle spoliera varje försök att konstruera kulturella produktionsfält i Bourdieus mening.

I samband med föreläsningsserien "Cours de sociologie générale" vid Collège de France 1982-86, som till stora delar ägnades åt utläggningar av fältbegreppet, upprepade Bourdieu ständigt sitt budskap om relationernas primat. Ett fält är "ett strukturerat socialt rum"[317], och termen "position" avser i Bourdieus språkbruk en ställning, en placering eller inplacering[318]i ett sådant rum. Begreppet fält är ett generellt redskap för konstruktionen av system av relationer mellan positioner, och tillåter undersökningar av varje område som karaktäriseras av dominansförhållanden och av en tillräcklig grad av autonomi, oavsett om positionerna besättes av individer, grupper, institutioner, vetenskapliga skolor, litterära eller konstnärliga verk eller något annat.

Sambanden mellan kapital, habitus och fält

Även i ett annat avseende är fält ett relationellt begrepp: Undersökningar av agenternas positioner inom ett socialt fält får sin fulla mening när de kombineras med undersökningar av samma agenters habitus. På tal om habitusbegreppet hade vi anledning att beröra ett centralt tema i så gott som alla Bourdieus och hans medarbetares studier, nämligen mötet mellan habitus och sociala omständigheter. I sina tidiga kultur- och utbildningssociologiska studier använde Bourdieu jämförelsevis grova redskap för att fånga in de sociala omständigheterna. Han laborerade med starkt aggregerade sociala kategorier. Även om terminologin var synnerligen brokig[319]var det som regel fråga om en tredelning i underklass, medelklass och överklass[320]. Under sjuttiotalet tillät fältbegreppet Bourdieu att övergå till mer precisa analyser av de sociala omständigheterna. Bourdieu förfogade nu över ett redskap med vars hjälp han inom exempelvis den dominerande klassen kunde avgränsa och studera de områden där litteratörerna eller biskoparna eller företagsledarna är verksamma - men fortfarande höll han fast vid principen att närma sig dessa områden från två håll: å ena sidan studier av dessa agenters habitus, å andra sidan studier av de sociala omständigheterna, nu preciserade till att gälla systemet av relationer mellan positioner inom fältet i fråga.

Fältteorin innebar dessutom en precisering av kapitalbegreppet. I sina tidiga former - hederskänslan hos kabylerna, det kulturella kapital som den franska överklassen lämnade i arv till sina barn - täckte Bourdieus kapitalbegrepp grova kategorier. Han fäste i de tidiga studierna så att säga mest avseende vid fördelningsfrågan: det symboliska kapitalet var synnerligen ojämnt fördelat bland de kabyliska bönderna, men i Bourdieus tidigaste analyser rörde det sig ändå om i stort sett samma art av kapital. Detsamma gällde för de tidiga studierna av franska universitetsstudenters innehav av kulturellt kapital. I och med utvecklingen av fältbegreppet ruckade han i någon mån på sin monolitiska uppfattning av det symboliska kapitalet i ett traditionellt bondesamhälle[321], och framför allt kunde han lösa upp det franska kulturella kapitalet i en mängd specifika arter, konstnärligt, vetenskapligt, litterärt kapital etc; till varje (relativt autonomt) kulturellt produktionsfält hör en egen specifik art av kapital. Begreppet kapitalkonvertering kunde användas för att undersöka bl.a. människors strategier när de skaffar sig tillträde till olika fält (hur de konverterar utbildningskapital eller generellt kulturellt kapital till det specifika kapital som krävs inom ett visst fält, hur de använder det specifika kapital som ackumuleras inom ett visst fält för att bereda sig tillträde till andra fält, etc).

Begreppet fält var även till hjälp när Bourdieu försökte komma till rätta med det inom hans kapitalteori något problematiska begreppet ekonomiskt kapital, och över huvud taget frågan om förbindelserna mellan hans sociologi och "ekonomisk" teori i gängse snäv mening. Som nämnts hade han, allt sedan den första syntetiska framställningen av sin teori i början av sjuttiotalet, avvisat anklagelserna för att rätt och slätt ha övertagit den "ekonomiska" vetenskapens modeller. Ekonomernas teori är, hävdade han, inte annat än ett specialfall av den generella teori om praktikernas ekonomi som han själv försökte skapa. [322]När Bourdieu utvecklat sitt begrepp om sociala fält kunde han precisera sin ståndpunkt: " [… ] den ekonomiska teorin var alls ingen modell som låg till grund [för min teori ], utan måste utan tvekan uppfattas som ett specialfall av teorin om fält [… ]."[323]Att även ekonomiska tillgångar och praktiker låter sig undersökas med sociologins verktyg demonstrerade han i "Le patronat" (1976) och La noblesse d'État (1989). Den ekonomiska maktens fält är visserligen ett dominerande fält i moderna kapitalistiska samhällen, men inte desto mindre ett fält bland andra.

Begreppets framväxt, traditionerna

Introduktionen av termen

Bourdieu har således lagt in en egen innebörd i ordet "fält".Champ är annars ett vanligt ord i vardagsfranskan och används ofta med innebörder som verksamhetsfält, problemområde o.dyl. Ord för "fält" är som bekant en frekvent teknisk term inom en rad vetenskapliga traditioner, naturvetenskapliga, fenomenologiska[324], socialpsykologiska[325]och andra . Det användes flitigt av den franska generation (Bourdieus egen generation inklusive något äldre tänkare) som etiketterades strukturalister: Althusser skrev om "champ de problématique", Roland Barthes pläderade för fältbegreppet ("champ symbolique", "champ associatif") som ett mer flexibelt alternativ till begreppet kod[326], etc.

I sina tidiga etnologiska texter gjorde Bourdieu ett närmast fenomenologiskt bruk av ordet när han ibland använde uttryck som "fältet av mål" och "fäl